Man ska aldrig ge upp. Även om målen inte nås precis när man själv vill, så ska man ändå aldrig ge upp sina drömmar. En dröm behöver inte alltid vara individuell, utan drömmar kan ”jagas” tillsammans, och då givetvis enskilt, olika gruppkonstellationer, som land etc. När jag var aktiv under 80 – 90-talet i landslaget, då var det största och bästa länderna som nu, dvs de östeuropeiska länderna som dominerade världsbrottningen. Ryssland, eller Sovjetunionen som det hette på den tiden, var givetvis de land som var mest framgångsrikt, vilket det fortfarande är idag fast då under nationsnamnet Ryssland. Går vi tillbaka innan 50-talet, så var det Sverige som var topp tre i att dominera många av världens viktklasser. Framförallt i den grekromerska stilen.
Ett land som var en ”pytteliten” brottarnation när jag var aktiv, och dessförinnan var vårt grannland Danmark. Av mästerskapens tio viktklasser så var det kanske en, eller två danska brottare som deltog på ett EM, VM eller OS. En av dem kanske hade en chans att bli topp tio (om han hade tur i lottningen), och hans landsman var oftast med för att se och lära. Det var inte många matcher som de vann, utan allt som oftast max en. Man får gå hela vägen tillbaka till 20–30-talet för att hitta några danska medaljer, med undantag för enstaka medaljer under 40 och 60-talet. Rent historiskt var det alltså väldigt tunnsått med danska mästerskapsmedaljer. Under 70, 80 och 90-talen fanns där inte en enda dansk brottare som vann någon medalj. Danmarks status var under dessa årtionden väldigt obefintligt när det gällde framskjutna placeringar. Man tyckte faktiskt lite synd om våra danska vänner som aldrig lyckades vinna några placeringar. Men våra ”grannbrottare” var alltid med oss under dessa turneringar, och stod oss svenska brottare alltid väldigt nära. När vi svenskar vann någon medalj (var oftast en till två medaljer per mästerskap), så var våra danska vänner alltid med och hejade och stöttade oss. Det var liksom våra lagkamrater, även om deras overaller var röda och vita.
Men någonting hände år 2005 när Mark O Madsen vann ett VM-silver i Budapest. Danmark växlade upp, och slutligen så ändrades deras ”pyttestatus” till ett land att räkna med. Mark O Madsen vann sedan ett flertal medaljer till, där även bröderna Nyblom anslöt med fina placeringar, samt andra danska brottare som helt plötsligt började vinna matcher mot ”stornationerna”. 2019 fick Danmark då äntligen en mästare när Rajbek Bisultanov vann EM i Bukarest 2019. Idag är Danmarks ”brottarstatus” helt annan. Allt som oftast har de alltid någon/några brottare som blandar sig i topp sex placeringar när det drar ihop sig till EM, VM eller OS. De behöver inte hålla sig vid utkanten längre, utan de har fått en plats i brottningens ”finrum”. Danmark började ta plats, och istället för att vara glad för att endast delta, blev nu målen istället: ”vinna medaljer!”
En brottare, ett namn och en medalj. Mer behövdes inte för att lyfta dansk brottning, och därmed ge andra kommande landsmän verktyg för att nå medaljens sötma. Det finns givetvis många andra krafter (förutom Madsens medaljer), som lyft dansk brottning. Hatten av Danmark för ert fina arbete.