Att Sverige varit en stor brottarnation kan inte förnekas. Olympiska medaljer stod som spön i backen från 20-talet fram till 50-talets begynnelse. 26 stycken OS-guldmedaljörer inom brottningen kan man räkna fram till, och då är detta från 1912, fram till 1952 i Helsingfors. Därefter har Sverige endast fått fram en guldmedaljör, och detta är Mikael Ljungberg från Sydney-OS 2000. Om man bara ser till statistiken så ser ju detta bedrövligt ut, eller? Det vi oftast glömmer bort att berätta är hur det hela egentligen ligger till, och varför brottningen stod sig så stor, ja till och med för stor på den tiden. Det är så orättvist och dumt, att dessa 26 guld ska vara själva måttstocken för oss inom brottningssporten. Medaljer som togs för sjuttio till över hundra år sedan.
Som jag skrivit tidigare får vi inte glömma bort hur brottningen såg ut innan 50-talet. Den olympiske mästaren Johan Richthoff började brottas när han var i tjugoårsålder för ganska exakt hundra år sedan. Barngrupper, eller ungdomsbrottare fanns inte på den tiden, utan man började sin idrottsbana i ganska sen ålder oavsett sport. Under 30, 40 och 50-talen såg det i stort sett likadant ut, dvs brottningsgrupper från åldern 15 år och neråt var ganska ovanligt på den tiden. Ungdomstävlingar fanns inte, utan det fanns bara junior och seniortävlingar. Under 60-talet började ungdomsbrottningen röra på sig allt mer och breda ut sig, men var ändå förhållandevis ganska liten om man jämför med de 70-tal som var på ingång. Under 70-talet exploderade ungdomsbrottningen, och tävlingar började presenteras i var och varannan ort i Sverige. Ungdomsidrotten hade nu fått sitt fäste, och den var stor, och många klubbar fyllde sina lokaler med unga brottare.
Och nu kommer det intressanta för oss som var unga under denna epok, och det gäller utbudet av idrott som fanns under 70 och i början av 80-talet. När jag började brottas i mitten av 70-talet fanns det i stort sett bara boxning och brottning som var kampsportsbetonat. Andra kampsporter som judo, karate, MMA, brasilianjujutsu, jujutsu, kickboxning och många andra kampsporter var inte så utbrett i Sverige, och vissa fanns inte alls. Utan det var boxning eller brottning som fanns för oss som gillade kampsportmomentet. Sedan kan man rabbla upp ett flertal andra sporter som inte var under kampsportsmenyn, men som poppade upp sakta men säkert från 80-talets början och då även blev en konkurrent till både boxning och brottningssportens utövare.
Det stämmer att klubbarna har minskat i vårt land. Men 70-talet var väldigt stor och omfattande under denna epok, och då övrigt idrottsutbud var väldigt snävt. Svensk brottning har fortfarande många tävlingar igång varje vecka, varje helg. Från norr till söder finns där tävlingar, och flera hundra barn/ungdomar som söker sig till dessa för att delta. Ibland får till och med arrangörsklubbarna sätta deltagarstopp för att intresset är så stort. Denna informationen framkommer såklart inte, för att gemene man läser bara statistiken från ett håll. Att vi tappat junior och seniorbrottare är sant, men även den har en förklaring. Att träna brottning är oerhört tufft. Ju äldre du blir, desto tuffare blir det. Läste för ett tag sedan om ett gäng amerikanska forskare som hade ”listat” det tuffaste och svåraste idrotterna att slå sig igenom i. Brottning kom givetvis på topp-fem listan. Brottning och boxning som individuell sport är extremt tufft och svårt, och innehar med all rätt de två första platserna för individuella sporter.
Svensk brottning har som sagt många utövare i åldern sju år fram till åldern fjorton, och därefter blir det svårare att hålla fast sportens utövare. Sporten är väldigt krävande om du vill nå den yppersta junior/senior-elit. Deltagande nationer har blivit fler och starkare ute i världen. Forna sovjetunionens alla länder, samtliga europeiska länder och då främst Östeuropa där brottning är oerhört stort. Indien växer och blir större och starkare, USA, Cuba och delar av Asien. Det är inte som på Johan Richthoffs tid för hundra år sedan då 7 – 8 nationer deltog på t.ex. ett OS. Utan att förringa våra äldre OS-brottare, men konkurrensen i världen har blivit betydligt tuffare med åren.
I Sverige lever vi bekvämt. Barnen/ungdomarna behöver egentligen inte förta sig, utan mycket finns ”serverat” för våra blivande vuxna medborgare. Varför ska man då träna och satsa på brottning när det finns så mycket annat att satsa på, och som dessutom inte kräver samma träningsmängd och slit? Jag tror mycket handlar om vårt leverne som vi lever idag. Pengar, ekonomi spelar också en stor roll i vilka val våra ungdomar slutligen väljer. Brottningen generar inte lika mycket pengar som många andra sporter gör. I vissa sporter kan du vara en halvbra spelare, en medelmåtta, men ändå tjäna en hyfsad månadsinkomst. För att tjäna pengar inom brottning, då måste du bli världsmästare, och då inte bara en gång, utan ett flertal gånger. Du måste vara ett stort namn, och en världsstjärna, först då kan du tjäna en hacka. Ni hör själva, det låter tufft och inte sådär jättelockande för många.
Men som jag alltid har sagt, man kan inte lyckas i en sport i bara ett syfte, dvs att tjäna pengar. Du måste ha hjärtat på rätt ställe för de du sysslar med. Pengar är sekundärt, där då vissa sporter har den stora fördelen att tjäna betydligt mer, och med mindre kraft och arbete som insats.
Så innan vi går in och dömer våra svenska brottare, och sporten brottning allt för hårt, så måste vi sluta upp med att jämföra oss med den historiska olympiska medaljstatistiken som var för 70 – 100 år sedan. Men för den sakens skull så fråntar vi oss inte för att ge konstruktiv kritik till våra brottare, klubbar eller andra brottningsrelaterade förbund. Men allt var inte bättre förr, utan idag är det bara lite annorlunda mot vad det en gång var.
Översta bilden: Limhamnsbrottaren Johan Richthoff. OS-mästare 1928, samt 1932.