Den frågan får jag faktiskt väldigt ofta av folk i min omgivning. Frågan det handlar om är den om jag hade ställt upp i tv-programmet Mästarnas Mästare, om jag nu någon gång skulle få frågan. Nu har jag som sagt aldrig blivit tillfrågad, men jag kan faktiskt säga på rak arm att jag inte hade ställt upp. Många blir väldigt förvånade när de får mitt direkta svar. Först och främst är jag ingen person som på något sätt jagar tv-tid, eller annan uppmärksamhet, utan jag är mer än nöjd med vart jag just nu befinner mig i livet. Jag är inte behov av några ”five minutes of fame”, vilket är ungefär den tid man får för sin minnesvideo i detta tv-program.  

Jag är idag 55 år gammal (snart). Jag upplever mig inte som gammal på något sätt, utan jag känner mig faktiskt i ganska bra form på alla sätt och vis, både rent kroppsligt och även mentalt. Men en ådra som har försvunnit är den av att vilja tävla i fysiska grenar. Jag känner inte det minsta behov av att tävla i att hoppa högst, längst, hålla andan bäst, springa bäst, snabbast eller vad som. Jag har gjort den delen, och jag är mer än nöjd med att ha varit i dessa situationer. Jag vill inte vara den person längre som har största fokus på mig själv, utan min roll idag är att hjälpa andra att vilja bli stora, starka, snabba och som har höga idrottsliga ambitioner. Jag hade haft väldigt svårt för att gå tillbaka till den roll jag var i som 20 – 30-åring, då jag var en egoistiskt, driven och väldigt målinriktad idrottsman.

Men det är ju bara på lek?

Jag hade tyvärr inte upplevt dessa grenar som lek, utan jag hade velat vinna (än idag) varje gren till vilket pris som helst. Ränderna går som sagt aldrig ur en zebra, utan jag hade med all säkerhet återgått till den Jörgen som han en gång var under nittiotalets era, och den känslan vill jag inte vara i igen som 55-åring. Det hade känts väldigt märkligt att återigen börja ladda, värma upp, förbereda mig inför start, vara på tårna för att exempelvis tävla i en gren som att hålla andan under vatten, eller sitta längst i jägarsits. Jag kan som sagt inte längre förlika mig med den känslan, utan den tiden har varit.  

Men det är ju ett underhållningsprogram, och inget EM eller VM?

Återigen, jag hade inte sett det på det viset. Jag är helt säker på att ingen av det tillresta före detta idrottspersonligheterna känner att ”nu jäklar ska vi bara ha skoj. Vi struntar i hur det går, utan vi ska bara njuta och ha trevligt tillsammans”. Den som säger så ljuger (tror jag), utan alla vill prestera fullt ut, och man glömmer nog ganska snabbt bort att man tävlar mot någon som precis avslutat exempelvis ett skridsko-VM på 10,000 meter, eller en fem-mil på skidor, och där personerna i fråga dessutom är 25 – 30 år yngre än en själv.

Jag medverkade visserligen i något likande format en gång i tiden, i ett tv-program som hette ”mycket mera mästare”. Det var ett underhållningsprogram som sändes för ganska exakt trettio år sedan i en programserie som gick under namnet ”Det kommer mera”. Jag, tillsammans med tre andra kända idrottsutövare var inbjudna att tävla i tre olika idrottsgrenar. Det var simning, ergometerrodd och 100 meter (någonting) häcklöpning. På den tiden var jag ”Nils van der Poel-gammal”, och jag levererade givetvis på topp.

Nä, jag överlåter dagens programformat till andra. Nu kommer jag med all säkerhet aldrig få frågan heller, men jag ville ändå ge min syn på det hela, eftersom jag ganska ofta får frågan av folk som undrar.   

För kännedom: Jag vann två av de tre tv-sända idrottsaktiviteterna när jag deltog sommaren 1993 i Stockholm när programmet spelades in (visades sen på höstkanten samma år). Ergometerrodd och häcklöpningen vann jag ganska enkelt. Simningen hade jag även den vunnit, om jag inte hade svalt halva bassängen när jag hoppade i. Den förlusten sved ju såklart, men jag fick ”glatt” överlämna denna seger till handbollsspelaren Per Carlén.

Jag har skrivit om liknande innehåll i tidigare inlägg. Men oavsett antal gånger, så vill jag än en gång belysa orden: Jag vill – på mitt sätt, och med nya ord och formuleringar. Man vill mycket, men allt handlar i slutändan om hur mycket man egentligen vill.

Hur många gånger har jag inte hört någon säga: ”jag satsar på att bli världsmästare i brottning!” Det är en sak att vilja, och det är en annan sak att sedan göra det i praktiken. Det krävs mod, vilja, total hängivenhet och ett enormt tålamod för att ge sig på en sådan satsning. Jag vet detta eftersom jag själv varit där. Därför kan jag många gånger känna av vem som verkligen vill på riktigt, och vem som bara vill ”lite så där”. Jag säger inte att jag kan avläsa alla satsande brottare/idrottare, eller alla känslor som någon sorts spågubbe, men jag kan faktiskt säga att jag haft rätt de flesta gånger i mina aningar. I min roll som ledare, tränare och inspiratör försöker jag alltid vara tydlig med vad det är som gäller i en satsning, och därifrån få idrottaren att själv ta ansvar över sin karriär och sin satsning.  

Du måste verkligen vilja din satsning hela tiden och hela vägen, även när livet blåser i motsatt riktning. Med det sagt så menar jag att oavsett hur en tävling avslutas, vilka typer av förluster du råkar ut för, träningstillfällen som inte känns bra, livet som ibland känns tungt, då ska där trots allt detta finnas en glöd i ens tankar om att ”Jag ska bli världsmästare en dag”. Bilden finns alltid som en liten tv-ruta i ens hjärna, och så länge den bilden får glimra, då lever hoppet alltid kvar om att en dag få klättra upp på en EM, VM eller OS-pall. Den bilden måste alltid finnas där, och den kan aldrig förhandlas bort, eller för den delen tröttas ut. Ni som känner och ser att bilden alltid finns där, ni kommer lyckas med det ni gör, oavsett sport eller annat som ni satsar på.

Det är drömmen som gör att man orkar. I ett idrottsliv måste man alltid göra olika val. Man väljer givetvis aldrig bort nära och kära, eller andra viktiga delar i ens liv, utan det handlar mer om att plocka bort vissa moment på sin väg mot framtida mål. Vad dessa moment betyder eller består av, det är något man själv får avgöra. Ihärdigt kämpar man på, och lågan får aldrig släckas. Alla ni som brottas, ni vet hur svår och tuff denna idrott är att ta sig igenom, och då vinna stora internationella EM och VM-medaljer. Det krävs ett väldigt tjockt pannben, och det är många känslor som du ska ta dig an i ett långt brottarliv. Många fixar inte denna process, utan de flesta ger sig efter ett tag. Det är just därför som jag fortfarande är Skånes senaste mästare från ett EM, VM eller OS för herrbrottare, och det är i skrivande stund exakt trettio år sedan.

Jag vill inte på något sätt säga att jag är mer unik än någon annan (för det är jag verkligen inte), men jag kan skryta med att jag från tidig ålder var väldigt beslutsam med vad jag ville åstadkomma i denna sport. Jag ville nå medaljplats på ett internationellt mästerskap, och det fick kosta vad det ville.

Vill du så kan du, men det tar tid. Men låt det ta sin tid, och ha inte för bråttom. Så länge TV-bilden snurrar och visas gång på gång i dina inre tankar, då är du rätt på det. Jag såg ofta i mina tankar att min arm lyftes av en domare som ett tecken på att jag blev EM eller VM-mästare. Glädjescener spelades konstant upp i mitt huvud, i mina drömmar. Många gånger i min karriär hade jag det tufft av olika anledningar. Men trots detta stängde jag aldrig av min TV-bild. Det är just därför som jag idag kan skriva och säga att jag varit där, och dessutom på riktigt. För min TV-bild, den stängdes aldrig av.   

För någon vecka gick jag förbi konstgräsplanen hemmavid. Jag stannade till eftersom jag la märke till en mycket fokuserad och entusiastisk pappa som hade placerat ut en massa koner i olika färger på innerplan. Hans tanke och mål var att hans grabb skulle springa i någon typ av träningsmönster mellan dessa koner. Han var som sagt väldigt exalterad (alltså pappan), och grabben intog nu sin startposition inför detta ändamål. Sonen var med all säkerhet inte mer än 8 – 9 år gammal, men nu jäklar skulle grabben få sig en rejäl träningsdos. Pappan följde noggrant sonens vimmelkantiga steg mellan konerna när han väl kommit igång. Han var givetvis lite smått irriterad, för sonen var ju inte lika fokuserad som han själv var. Efter en stund lämnade jag eländet, för jag hade helt enkelt fått nog.   

Räknas detta som stöttning eller renodlad press?

Det skulle kunnat vara en stöttning, men i det här fallet var det pappans vilja som var nummer ett. Det var ren och skär press. Grabben var som sagt inte mer än 8 – 9 år gammal, och det märktes tydligt vem som ville mest. Att föräldrar hjälper sina barn med träningstips och annat, den är väl helt okej. Det är papporna (oftast, som jag brukar säga) som är den drivande i denna träningsprocess. Barnen har väldigt lite att säga till om, utan det är papporna (oftast) som är författarna över dessa träningssituationer. Jag har upplevt vid några tillfällen under årens lopp där pappor talat om för mig vad deras söner har gjort i träningsväg, exempelvis under en helg. När pappan noggrant formulerat och förklarat varenda meter, träningssteg, vikt på skivstång etc., så brukar jag ställa en snabb motfråga. ”Var det din son som ville detta, eller var det du?” Många gånger (de flesta gångerna) så är det föräldrarna som velat mest.

Som sagt, stöttning, hjälp, inspiration är en fantastisk möjlighet att ge våra unga utövare, men snälla, gör inte hela jobbet åt dem. Barnen/ungdomarna måste själva ha viljan och intresset av att vilja bli bättre i sin idrott. Vi som utomstående (tränare/föräldrar), vi ska vara det lilla verktyget, och inte hela det stora maskineriet. Beröm, ge dem framtidshopp, stötta i med/motgång, skapa positiva känslor, tro på dem. Det finns en uppsjö av saker och ting som vi kan dela med oss utav till våra yngre adepter, men till syvende och sist, så måste de själva ha kraften, drivet och viljan av att vilja nå sina drömmars mål. Föräldrarna ska/kan ju inte göra läxorna åt sina barn om de i framtiden vill bli läkare eller ingenjörer. Skrivningar, läxor, tentor och allt annat måste de göra själva för att kunna nå sitt yrkesmål, och likadant gäller det för idrottaren som vill bli världsmästare. Drivet, hungern måste komma från individen själv, och inte genom föräldern.  

Så nästa gång ni ser en pappa som placerat ut en massa koner åt sin son/dotter, kolla in vem som är den drivande i detta projekt? Är det föräldern eller sonen/dottern? Jag själv blir som sagt aldrig imponerad över dessa ”föräldrar-projekt”, utan mest bara irriterad. Däremot när jag ser en ung människa (barn som ungdom) som själv är ute och springer exempelvis intervall eller något annat (med eller utan koner), då blir jag imponerad på riktigt. För idrott bygger som sagt på EGEN vilja och kraft, och inte av en förälders osunda driv.   

Barnen/ungdomarna måste själva göra ”läxan”, om de nu antingen vill bli läkare, eller världsmästare i brottning.   

Jag har varit involverad inom sportens värld ganska länge nu. När jag säger involverad, så menar jag verkligen INVOLVERAD. Jag har levt med idrott 24/7 sedan begynnelsen, och jag kan med gott samvete säga att jag har hyfsad god inblick när det kommer till träning och tävling, och framförallt då i min egen sport brottning.

Att tvinga barn att gå till sin vardagliga träning är hur enkel som helst. Det är bara att som förälder/vuxen peka med hela handen, och säga ”iväg och träna och därmed basta”. Denna metodik är givetvis inte bra i det långa loppet, för det kommer ju en dag när barn inte längre är barn, utan det kommer en tid när barn blir upphöjda till kategori ungdom vilket då leder till att de inte alltid gör såsom man vill som förälder. I och med denna naturliga åldersförändring, så per automatik räcker det inte längre med att peka med hela handen, utan då sker en motreaktion från den begynnande ungdomen. Pappans (ofta är det pappor när det kommer till idrott) peka med ”hela-handen-metodik” har nu helt plötsligt tappat sin effekt, vilket är helt förståeligt. Ungdomen har nu fått en egen vilja, och den kan ingen förälder påverka på något sätt, utan den möjligheten är nu förbrukad.

Vad är det då som blivit fel på vägen?

Jag är som sagt ingen psykolog eller någon beteendevetare, utan jag är en helt vanlig man som levt med idrott sedan barnsben (plus att jag är en tre-barns pappa), och därifrån införskaffat mig en hel del kunskap och fakta kring ämnet. I min värld är tvång aldrig ett bra sätt att inspirera våra barn på. När det kommer till just idrott, så måste föräldrar, ledare eller tränare tala om vad som är glädje med idrott, vad det innebär i längden, och vad, och hur det känns, ska kännas. Glädjen i att exempelvis tävla, men också de otäcka känslorna som tävlingsmomentet bär med sig. För idrott är väldigt svart eller vit (vinst eller förlust), och någonstans i allt detta måste vi lära våra barn/ungdomar om att införskaffa sig sin egen drivkraft och vilja, och inte enbart drivas av föräldrar, eller för den delen tränarnas önskemål. Det är bättre att inspirera än att tvinga (kan jag tycka). När barnen kommer till sin träning med ett leende, då har tränaren betydligt bättre förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag, än om ett barn är där av ett ”måste”. Vi vuxna ska stötta, inte pressa.  

Inspirera, lär ut träning och tävling med glädje, skippa resultat-fixeringen, låt barnen få växa med sin träning, va engagerad, visa att du bryr dig, visa tålamod, lär ut tålamod etc. Det finns som sagt hur mycket som helst där vi vuxna kan påverka våra barn till att ”fastna” i idrottens värld. Och allt detta görs bäst med hjälp av inspirationens kraft, och aldrig med de trubbiga verktygen som heter tvång eller press.          

Efter damernas vinst mot USA i åttondelsfinalen i VM i fotboll, så fick jag känslan av att det svenska laget var nöjda, det vill säga FÖR nöjda. Man ska givetvis bli glad, lättad och uppspelt vid en vinst, men eftersom turneringen långt ifrån är slut, så måste man snabbt rätta in sig i ledet, och steppa upp och fokusera på nästa match. Man kan som sagt inte bli för nöjd, om man nu vill vinna hela baletten. Jag har sett det vid flera tillfällen, och då framförallt i min egen idrott, brottare som exempelvis vunnit sin semifinal, och där glädjen efter den vunna matchen blivit allt för mäktig. Det handlar i för sig inte om hur glad man blir, utan mer att kroppen ställer in sig på att: ”ja, nu var det klart!” Energin går ur, och där finns inte mer kraft att inhämta till följande matcher.

Det kan vara att man besegrat en motståndare som man haft oerhört svårt mot, och där man nu äntligen fick den vinst man önskat sig. En ”äntligen-känsla” infinner sig, vilket gör att man inte orkar gå vidare till nästa match, utan det blir istället ett tvärstopp. Därför gäller det att behålla fokus genom hela turneringen. När jag själv hjälper fram brottare som tar sig genom stora tävlingar, exempelvis under ett SM, då är jag snabb med att säga grattis till vinsten, men där jag snabbt replikerar och säger: ”men du, var nu inte för nöjd, utan du har fler matcher kvar” Att bli glad måste man få bli, men trots denna eufori måste man kunna återgå till att ladda om, och sätta in sig i den bubbla som man behöver infinna sig i under turneringens gång. Nu handlar det främst om lite större tävlingar, typ mästerskap som SM, EM, VM eller OS, men även större cuper som man årligen ställer upp i. Att lära sig att ladda om helt enkelt, och inte ta ut segern i förväg är en viktig pusselbit i en idrottares liv som också behövs tränas på.  

Jag själv var långt ifrån perfekt. Jag har tyvärr vid några tillfällen tagit ut segrar i förväg. Jag minns framförallt en stor tävling i Finland, där jag i semifinalen tappade mot min kombattant Timo Niemi. Jag hade ett par dagar tidigare besegrat honom i den landskamp som oftast förekom inför större tävlingar i både Sverige och Finland under min brottartid. Jag var regerande EM-mästare och jag skulle nu återigen göra processen kort mot finnarnas dåtida stjärna. Jag ledde matchen helt efter min plan, och när det var c: a 10 sekunder kvar av matchen, blir Niemi varnad för passivitet. Enkelt eller hur, vad kan nu gå fel? Jag leder på poäng, och när passivitetsvarningen kom, så i min iver sätter jag fingret i luften för att visa den finska publiken om att jag var den rättmätige vinnaren. Fast mitt i allt detta markerar jag för domaren att min motståndare ska bli nerdömd i parterr, vilket jag givetvis inte skulle gjort. Istället för att välja fortsatt stående brottning, och då bara glida undan det sista sekunderna, gav jag istället min motståndare en chans att ta poäng, och dessutom vinna matchen. I samma ögonblick som jag beordrade ett parterrläge, i samma sekund ångrade jag mig. Men domaren var bestämd. Sagt är sagt, och det gick inte att ändra. Niemi blev nerdömd, och vad tror ni hände? Jo, han reste sig såklart upp med all kraft och fick sitt poäng, och jag förlorade matchen. Jag fick dessutom ett stort jack under ögat som blödde rejält när Niemi gjorde allt i sin makt för att resa sig upp. Ärret fick jag som ett bevis på hur det kan gå när man tar ut en seger i förväg. Den finske publiken njöt såklart, eftersom jag med kaxig attityd visade att jag var vinnaren tio sekunder tidigare med att sätta fingret i luften.

Ett exempel på hur det kan gå när man i sin iver firar segrar alldeles för tidigt. Fokus måste vara påkopplat hela vägen fram till sista match, till sista sekund. Ärret finns fortfarande kvar under mitt öga som en liten påminnelse från denna fadäs. Vi kan väl hoppas att Sveriges fotbollsdamer håller skärpan hela vägen fram till deras sista match, så att de slipper sina ”ärr” likt det jag fick för ganska exakt trettio år sedan.     

Då fick brottningen äntligen en rubrik i en av Sveriges kvällstidningar, vilket inte händer allt för ofta. Tyvärr handlade artikeln om något helt annat än prestation eller presentation, vilket brottningssporten i sig är ganska van vid. Artikelns innehåll handlade om att svenska brottningsförbundet beslutat sig för att inte sända ett landslag till årets junior-VM i Jordanien på grund av det spända säkerhetsläget som är riktat mot Sverige som land. Med all rätt är artikelns innehåll ytterst relevant för en publicering MEN, säger jag med stort MEN. Varför är det så svårt att skriva om vår sport när det handlar om prestation och medaljer? Varför får vi sällan några rubriker/inslag i tv, eller i våra svenska kvällstidningar när det handlar om sporten i sig, och inte bara när det handlar om en massa andra situationer kring sporten? Sverige fick exempelvis en junioreuropamästare för någon månad sedan, men inte fick vi någon publicitet i pressen efter denna medalj. Utan att vara allt för bitter och bara jämföra sig med andra, men jag kan rabbla upp ett flertal antal andra sporter där juniora medaljer får bra mycket mer publicitet i både tv, radio och i den svenska kvällspressen.

Brottning är en av Sveriges äldsta sporter. Så fort det blir ett OS-år, då snackas det om hur många medaljer Sverige vunnit genom alla år, och där brottarna varit en stor del av denna medaljskörd. Jag kan förstå att sporten behöver leverera nya medaljer och framgångar för att vi ska synas mer kontinuerligt, men vi vinner medaljer även i dags dato, även om skörden numera är mer sparsam än den var under 40–50-talen. Återigen, vi har sporter som får betydligt mer uppmärksamhet, och där medaljframgångarna ligger på samma nivå som brottningens, men av någon anledning får dessa sporter betydligt mer plats i den traditionella pressen.

Om vi ska vara lite självkritiska så är brottningen i sig väldigt dålig på att marknadsföra sig. Höjdhopparen Patrik Sjöberg sa för en tid sedan att hans namn var hans varumärke, och det är genom hans namn som han skapar sig sina uppdrag. Hans sa även den klassiska klyschan: syns man inte, finns man inte”. Det är väl just där brottningssporten brister. Det finns tyvärr inte många som kan föra fram sporten på att bra sätt, och se till att vi syns och hörs, och inte bara när det handlar om bråk, tjafs eller som nu, att Sverige bojkottar ett mästerskap (vilket i för sig är helt förståeligt). Med tanke på att svenska brottningsförbundet har en del anställda personer i sin stab, så borde någon/några där kunna lyfta fram sporten mer och bättre än vad den görs idag. De måste sälja in, och skapa mer kontakt med landets traditionella medier som radio, kvällstidningar och dagspressen för att sporten ska få den uppmärksamhet som den förtjänar. Det behövs en säljare av rang som vet vilka vägar som ska följas och mötas, och som med kraft och energi ser till att brottningen (och sportens aktiva) får den uppmärksamhet som sporten så väl förtjänar. Andra sporter kan, och då ska väl även brottningen kunna förvalta sitt varumärke med samma skärpa, eller?         

Det har varit semestertidertider. Semester för mig handlar inte bara om att resa iväg och komma ifrån, utan för mig handlar ledigheten om att landa i en vardag där små sysslor görs med liten extra touch, och då utan någon stress. Man förbereder exempelvis middag/lunch på ett annat sätt, och som dessutom inmundigas utomhus (oftast), små grejor som ska fixas, man rensar/sorterar olika saker, samt att jag läser böcker väldigt mycket.

Just under sommaren läser jag en hel del, och mestadels läser jag om andra människors liv. Alla människor har något i sitt liv som är intressant för oss andra att ta del av. Jag brukar oftast säga att alla människor någon gång skulle skrivit en bok om just sitt liv. Då tror jag att vi hade fått lite mer förståelse för varandra, och vi hade nog även tagit lite mer hänsyn om vi fått en inblick i våra respektive liv och bakgrund. Jag är kanske naiv i mina tankar genom att tro att en lanserad självbiografi hade uppgraderat människors lyhördhet och förståelse, men jag tillåter mig själv att ha denna godtrogna tanke.

Vem har jag då läst om nu i sommar? Det har b.la. blivit en biografi om artisten Björn Skifs. Hans liv på scen och filmduk under flera decennier. Journalisten Janne Josefssons tankar kring sin tid som granskande reporter i b.la. det uppmärksammade programmen uppdrag granskning. Hans reflektioner över personligheter han mött, och hans tankar kring dessa möten. Min senaste bok denna sommar har handlat om konstnären, kompositören och författaren Robert Broberg. Denne fantastiske man som kunde roa och trollbinda en massa människor med sina enkelt skrivna låtar om livet. Han fyllde exempelvis Globenarena några gånger vilket är helt enastående. Boken handlar dock inte bara om framgång, utan det visa sig att den spattige underhållaren även hade ett mörker inom sig vilket framgick i författaren Klas Gustafssons bok. Robban Broberg avled 2015 och han blev 75 år gammal.

Jag själv har skrivit och gett ut två böcker – Gossen Ruda, brottaren som försvann, och Limhamns Brottarklubbs jubileumsbok (Limhamns Brottarklubbs första femtio år). Frågan är om det kommer bli fler? Tanken finns, och jag har faktiskt ett par böcker i gång som jag skriver och klurar på. Jag tycker som sagt att det är kul att utrycka mig i text och skrift, och min förhoppning är att jag givetvis ska få släppa fler böcker i framtiden. Skrivandet av första boken var otroligt kul att driva och genomföra. Det var en anspänning som kan jämföras med vilken tävling som helst. En härlig känsla, men samtidigt något obehaglig. Helt plötsligt skulle utomstående få en inblick i min hjärna. Anekdoter från min barndom, och tankar kring min träning och mitt tävlande. Tankar man under många år höll inom sig själv, men som man helt plötsligt skulle måla upp och förklara på ett vettigt sätt. Har jag någonsin ångrat att jag delat med mig av mitt liv? Nä, faktiskt aldrig. Däremot är jag fruktansvärt stolt över att jag gjorde det, och att jag vågade. Extra stolt för att jag skrev boken själv, och att jag inte anlitade en spökskrivare. Jag vet att det inte är så många idrottsmän som skrivit sin självbiografi helt på egen hand, så just den ”lilla detaljen” är jag faktiskt lite extra stolt över.

Gossen Ruda – Brottaren som försvann: utgivning januari 2019

En bok om Limhamns Brottarklubbs första femtio år: utgivning januari 2021

Vinster, medaljer och mästerskap kan räknas och värderas i all oändlighet. Vad/vem som är störst och bäst, och vem som vunnit mest, kan ju alltid diskuteras. Mina största vinster i livet är givetvis inte mina brottningsframgångar i form av medaljer, eller vilka motståndare jag besegrat, utan mina största vinster är naturligtvis mina tre döttrar. Dessa tre personer har format mig till den jag är idag, vilket jag är så tacksam och ödmjuk inför. Jag kan värdera medaljer, vinster och allt annat inom min sport, men just mina barn är självfallet ovärderliga (vilket jag hoppas det är för alla föräldrar).

Jag har haft titlarna svensk och nordisk mästare samt europamästare och vice världsmästare under min brottarkarriär. Men min största titel finns utanför min brottningssfär, och det är den att jag är pappa. Titeln pappa försöker jag alltid förvalta på bästa sätt och absolut inte ta för given. Man har sina barn till låns, och det finaste man kan göra som förälder är att vara en god förebild. Att ge dem kraft till att möta framtiden med både vilja, mod och kärlek. Jag tror nog att både jag och min fru har lyckats ganska bra med att vi båda förmedlat en sund och stabil grund inför deras vuxna liv. Deras personligheter uppvisar både eget driv, respekt för sin omgivning och ett tyvärr alldeles för underskattat ord, nämligen – snällhet. Att vara snäll betyder inte att man är mesig, dum, blyg eller rädd, utan snäll betyder något helt annat. Att våga stå upp för sina åsikter, och att våga hjälpa andra är två viktiga faktorer som b.la. ingår i ordet snäll.

Innan jag avslutar denna text, detta blogginlägg så vill jag skriva om ytterligare en titel som jag kan tillskriva mig sedan den 22 juni. Jag är nu inte ”bara” pappa, utan jag kan även titulera mig som morfar. Familjens lilla Iris föddes för ganska exakt en månad sedan, och redan från första stund kunde jag känna av hur mycket denna lilla varelse betyder för mig. Medaljer, mästerskap, vinster är såklart inte på samma nivå, utan detta är något helt annat.

Nu har jag ännu ett litet barn att skydda och ge kärlek till, och jag och min fru är så tacksamma över att vi fått lilla Iris till oss. Känner även en oerhörd stolthet över min dotter Linn, och hennes sambo Simon som redan nu visar vilka fina föräldrar de är (vilket jag inte betvivlat en sekund på), och där jag får uppleva deras kärlek och omsorg vilket kommer ge Iris den bästa starten i hennes begynnande liv. Att jag nu som morfar får vara med på ett hörn ser jag som en ren och skär ynnest och lycka, och inget man kan värdera i medaljens olika valörer.   

Bild: Från den 23 juni (midsommarafton) när Iris är lite mer än 24 timmar gammal

Varje år firas kronprinsessan Victorias födelsedag på Öland. En födelsedag som dessutom tv-sänds på SVT. Datumet är den 14 juli, och i år fyllde kronprinsessan 46 år. Tiden går fort, och varför jag nämner detta är just för att jag under mina landslagsår tillsammans med mina brottningskamrater besökte Victoriadagen under nittiotalets mitt. Platsen då var Borgholms idrottsplats, och Victoria var vid dessa tillfällen inte ens tjugo år fyllda. Anledningen till att brottarlandslaget var just där var för att vi var inbjudna av en man som hette Kay Wiestål. Kay var en f.d. fotbollsspelare som efter sin fotbollskarriär blev en väldigt känd entreprenör, och som även arbetade och hjälpte svensk brottning under en period. Han var dessutom upphovsman till hela Victoriadagen. Under denna högtidsdag var svenska brottarlandslaget på plats vid några tillfällen, och jag fick äran att vara med vid ett par tillfällen. Dock ej som pristagare, utan endast som åskådare. Pristagare? Jo, varje år sedan 1979 har man delat ut ett pris som heter Victoria-priset. Ett fåtal kända svenska idrottare har fått motta detta ärofyllda pris, och då b.la. mina landslagskamrater Micke Ljungberg och Thomas Johansson. Först ut var Thomas Johansson som fick priset för sitt VM-guld 1986, och därefter Mikael Ljungberg för OS-guldet år 2000. Därefter har det varit väldigt sparsamt med just brottare

Varför jag vill skriva en text om just detta pris handlar egentligen inte om själva priset, eller att jag var på plats med brottarlandslaget för trettio år sedan, utan det handlar mer om en befriande kommentar som fälldes vid årets utdelning. Jag själv är idag ganska novis när det talas om kända svenska ishockeyspelare. Både när det kommer till spelare i den inhemska SHL-ligan, eller spelare som befinner sig ute i proffslivet. Jag har i stort sett noll koll på vem/vilka spelare som finns där ute. Årets pristagare var i alla fall en 33-årig ishockeyspelare vid namn Erik Karlsson. Jag vet inte mycket om honom, men efter gårdagens utdelning fick jag till mig att han var hockeyproffs i NHL och att han hade plockat ovanligt mycket poäng i ligan under årets gång.

Att just Erik Karlsson får priset vill jag inte lägga mig i eller utvärdera, utan jag vill i stort bara säga grattis till ett väldigt fint och exklusivt pris. Men det fina i årets utdelning är då inte huvudrollsinnehavaren själv Erik Karlsson, utan det är hans pappa som sitter ute bland publiken. SVT:s programledare Yvette går fram lite försiktigt till pappan (som heter Jonas Karlsson) för att gratulera honom för sonens insatser. Det är med all rätt en mycket stolt och rörd pappa, och som där och då ger programledaren ett rakt svar som är väldigt befriande att få höra från en förälder. Jag hoppas att pappa Karlssons fantastiska svar får många idrottsföräldrar att tänka om både en eller två gånger eftersom hans svar levererades med sådan precision och ärlighet. Frågan löd: ” Varför är Erik en av världens bästa backar?” Pappans svar: ” Jag tror att han fick leka idrott väldigt länge innan det blev allvar, och när man väl får göra detta, då blir det också väldigt bra”. Hans direkta svar är så befriande med tanke på den hets som pågår just nu i vårt avlånga land. För tänk så många BARN som just denna sommar åkt på träningsläger efter träningsläger i deras respektive idrotter. Hårda slitiga träningar har avverkats, och den läkande sommarvilan har uteblivit, eller helt tagits bort från barnen. Det har som sagt varit mer allvar än lek för många barn.   

Pappa Karlsson vet vad han talar om, för hans 33-årige son ska någon minut senare gå upp på scen för att motta ett av Sveriges mest ärofyllda pris. Jag hoppas hans svar får fäste i idrottssverige, och att allt fler tar till sig hans sunda inställning till elitidrott. Ett svar där han säger att barnen ska leka idrott så länge det går, för allvaret kommer ändå alltid sedan ikapp. För att vi ska kunna behålla våra barn/ungdomar i våra olika sporter under en längre tid, då måste leken vara själva fundamentet i all träning oavsett sport.

Jag hoppas innerligt att många föräldrar såg fredagens sändning. En TV-sändning där en förälder till en av världens bästa idrottare gav ett svar som verkligen etsade sig fast.

”Han fick leka idrott väldigt länge innan det blev allvar, och det är just därför han är så bra idag”

Tack Jonas Karlsson!          

Jag har nu på äldre dar insett och förstått att man som enskild idrottsman behöver hjälp under sin idrottskarriär. Det handlar inte alltid om hjälp från tränare/ledare som ska lära ut teknik och styrka, utan mer en vägledning som rör saker som ekonomi, sponsring och andra olika samarbeten och projekt. Ibland får jag frågan: ”kan man tjäna pengar som brottare?” Mitt svar är alltid exakt densamma. ”Det beror på vem du har som rådgivare.” Visserligen behöver du vinna ex antal brottarmedaljer för att kunna inhämta någon typ av ekonomisk ersättning, men allt handlar mest om vem du har som rådgivare/vän under din karriär.

Jag själv hade inga direkta rådgivare under min aktiva karriär, utan jag var nog ganska ensam med min sport (förutom mitt fina stöd från min familj). Nu med facit i hand har jag insett att man med lätthet hade behövt någon som kunde fronta en, någon som kunde sälja in en på ett bra sätt när brottarkarriären stod i blom. Visst fanns där någon som försökte, men den ”hjälpen” handlade nog mer om att sko sig själv. Vill först bara göra ett förtydligande innan jag går vidare med mitt skrivande om att den här texten INTE är skriven med någon bitterhet, utan det är bara ett rätt och slätt konstaterande. Jag är som sagt inte bitter (som Robert Gustafsson säger när han imiterar Tony Rickardsson), utan jag vill bara lyfta fram hur viktigt det är att omge sig med rätt folk när ens idrottskarriär smäller till. Jag hade tyvärr inte den turen att komma i kontakt med ”rätt” folk, och det är som sagt inget jag grämer mig åt idag, utan bara något som jag nu i efterhand kan reflektera över. Jag vill inte heller lägga all skuld på utomstående krafter, utan jag kan med en transparant självinsikt även säga att jag som person under denna tidpunkt inte själv alltid var så öppen med att bjuda upp till dans. Jag var inte en person som gärna socialisera mig i olika sammanhang såsom man borde ha gjort, utan jag var faktiskt ganska usel på att nätverka och knyta nya kontakter. Jag hade under min idrottsperiod behövt någon jag kunnat bonda med, knyta mig an, någon som trodde på mig som person och idrottsman, en person som kunde föra fram ens fördelar. Ett bra ”bollplank” helt enkelt där man kunnat dela idéer och framtidsvisioner med. Det gäller som sagt att träffa rätt. Hitta någon man får hundra procent tillit för, någon som verkligen vill hjälpa en på riktigt.

Mitt tips och mitt råd är att du som idrottare omger dig med rätt folk när din karriär sätter fart. Hitta vänner/rådgivare som vill just dig väl. Det handlar inte om att man måste nå ett mål där man ska bli ekonomiskt oberoende, utan det handlar mer om att hitta olika förutsättningar som funkar under karriären, och kanske till och med efter idrottarens aktiva karriär. En hjälp med att vidga idrottarens vy. Hitta projekt som är gångbara och sunda. Plocka fram idrottarens bästa egenskaper, och därefter marknadsföra dem på ett bra sätt. Målet ska inte bara handla om att ”kränga” så mycket det bara går under idrottarens relativt korta karriär, utan det ska vara ett långsiktigt projekt. 

Att marknadsföra sig själv, och stå med ”mössan i hand” kan vara lite knivigt. Det kommer alltid finns människor i din närhet som vill dig väl, men tyvärr också det omvända. Det gäller bara att hitta dem som vill på riktigt och som kan, personer som har det rätta kontakterna, personer som brinner för att hjälpa just DIG. En vän som är pålitlig, och som inte vill lura dig, eller få dig att göra saker du inte känner dig trygg med. Du måste lita på din intuition när du träffar personer som säger sig vilja hjälpa dig. Men ibland går man tyvärr på en nit, och då gäller att skaka bort dessa och fortsätta arbeta vidare.

Ensam måste alltid vara stark på en brottarmatta, men vid sidan av behöver du omge dig med förnuftiga och snälla människor som vill dig väl. Utanför tävlingsmattan är man inte alltid den starkaste, utan där behöver även en stor och stark brottare lite hjälp och vägledning.