Bodybuildern, skådespelaren och sedermera politikern Arnold Schwarzenegger sa för många år sedan något så bra som: ”om du vill nå dina mål, håll dig till din plan A. Ha aldrig en plan B. För om du har en plan B, då är det oftast där du hamnar”. Meningen för mig är klockren. Jag brukar själv även lägga till att när du väl nått din plan A, då skaffar du dig därefter en ny plan A som du ska följa. Det är ofta jag hör människor som säger att de ska satsa på ”sin grej”. Jag ska bli de eller detta, och jag ska satsa allt jag kan. MEN, jag ska samtidigt vid sidan om min plan A även utbilda mig till ditten eller datten. Med all säkerhet så kommer denna person slutligen bli sin plan B och inte huvudmålet som först var tänkt, dvs sin plan A. För om man ska vara helt ärlig så är det mycket lättare att möta sin plan B när livet inte alltid leker såsom man vill att den ska göra i sin plan A. När ens insats krymper, och planen A kommer längre och längre ifrån en. ”Visst ja, jag har ju min plan B!” Tryggt och bra så fortskrider man sin plan, men istället för A-planen, blir det B-planen som blir ens slutstation. Jag vill inte på något sätt säga att det är fel och att det inte går, men jag vet ett flertal människor som har fina yrken (både välbetalda och trygga), men där det ibland finns en viss smärta över att deras plan A grusades, för att B-planen blev den slutlige segrare.

Allt kräver en insats. En insats av hårt arbete, tålamod och väntan. Om man tror på ”sin grej” på riktigt, då kommer man slutligen nå sina mål (tror jag). Vill man bli läkare, då blir man läkare, och vill man bli världsmästare i brottning, då blir man även detta. Men, man kan ju inte plugga sig till en VM-titel? Helt rätt, men om du tränar hårt och bestämt både fysiskt och mentalt, då kommer dina mål att nås, även om det inte är en ”pluggutbildning”. För vill man, då kan man. Fast hur mycket är du beredd att satsa när det gäller tid, pengar, vänner och mycket annat som är viktigt i livet? En del säger offra, men jag säger välja bort. Hur mycket är man beredd att betala i kraft för att nå exempelvis en internationell medalj i brottning? Du kan inte både äta kakan och ha den kvar, utan ibland måste du göra vissa val. I min värld ska du kunna leva så mycket som ”vanligt” trots att du satsar på exempelvis en idrott. Men du måste alltid göra vissa avvägningar, och val. Exempelvis får du aldrig tumma på din träningsintensitet, din träningsvilja. Du måste alltid vara på din träningsplats både mentalt och fysiskt. Arbetet måste göras, och du kan aldrig välja bort din träning.

Bli bara inte för extrem, utan hitta en någorlunda bra balans i livet. En balans där det ”vanliga” livet möter ditt extrema idrottsliv. Att våga vara ”vanlig”, trots att du ska vara ”ovanlig”. Hur går den meningen ihop, och vad menar jag? Allting är hårfint. Jag har skrivit många gånger att skillnaden mellan kärlek och hat är hårfin. Likaså är det mellan ett ”vanligt” idrottande, mot själva elitidrottandet. Du måste själv hitta en gräns som känns naturlig för dig när det gäller din idrott, kontra ditt ”vanliga” liv. Det är bara du själv som kan finna den, och som vet vad som blir rätt i slutändan. Det är du som ska mäkta med din träning, och det är bara du som kan finna den balansen. Kroppen ska liera med den viktiga knoppen, dvs din mentala kraft. Att känna sig stark både fysiskt och mentalt, men framförallt ska du göra detta när idrottslivet inte alltid leker såsom du vill. Där och då ska du orka, vilja och ta dig an dina inre mål, och du får aldrig tveka. Ingen ska få dig att tveka, utan du själv måste vara så stark i din personlighet där du vet vilken väg som ska följas och som är den rätta. Tvekan är idrottsmannens största motståndare. När du väl besegrar ordet tvekan, då kan du bli precis vad du vill och vad du önskar, som exempelvis världsmästare i brottning.      

Är jag en skånsk hjälte? Tidningen sydsvenskan hörde av sig till mig för någon dag sedan. De ville göra ett reportage om mig, i en serie som de ska kalla för skånska idrottshjältar. Givetvis oerhört smickrande att inneha titeln skånsk idrottshjälte, men vad innebär det egentligen att vara en hjälte? Synonymer av ordet hjälte är många. Kämpe, tapper, förebild, en modig person etc. Jag kan absolut skriva in mig som en kämpe. Jag har sedan barnsben kämpat mig till mina framgångar. Både som aktiv och sedermera som tränare. Jag har aldrig slutat tro på mig själv och min drivkraft. Så den stämmer faktiskt. Jag har säkert också varit en förebild på något sätt. Jag minns när min yngsta dotter började skolan, då en av hennes skolkamraters pappa kom fram till mig och sa: ”jag hade en idolbild av dig på väggen i mitt pojkrum när jag var liten”. Jag blev lite paff, men även väldigt hedrad. Så en förebild har man säkert också varit på något sätt (och kanske även idag), även om alla kanske inte vill skriva under den beskrivningen.

Modig har man ju också varit på ett sätt, dvs att man aldrig slutat tro på sina mål, oavsett hur knaggligt det kunde vara till en början. Att man aldrig gav upp sina drömmar, utan att man fortsatte hålla lågan igång, oavsett vad folk tyckte och trodde, och just den är superviktig att ha med sig. Många människor tycker väldigt mycket, och då främst när någon når framgångar. Och då gäller det att vara modig och säga nej, eller säga ja i det som känns rätt för en själv, och inte för andra. Att hålla sig till sin plan.

Så utan att vara allt för narcissistisk så kan jag nog med lätt ödmjukhet påstå att jag tillhör Skånes ”gamla” idrottshjältar. Sibbarps-stranden fick vara mötesplatsen för det kommande reportaget. Det blev fotografering för bildbyråns fotograf, och därefter en timmes samtal med SDS-journalisten. Det handlade givetvis om framgång, mål, vägen dit, vad hände där, och hur kunde det bli så, och varför, och hur det kändes. Jag blir oerhört snacksalig när det kommer till samtal om idrott. Jag vill alltid visa med min historia att jag inte är unik på något sätt, ”bara” för att jag vann ett EM-guld och ett VM-silver. Kan jag, så kan vem som helst. Ingen människa är någon övermänniska, eller innehar någon form av ett kall, utan alla kan om de bara vill. Viljan och intresset måste finnas där, och ett enormt tålamod. Stora delar av denna intervju handlade om min talang, dvs tålamodet. Talang för mig är inte att kunna trixa med en boll 500 gånger, utan i min värld är det att aldrig ge upp sina drömmar och mål, oavsett hur svår vägen än kan te sig. Vill man, då kan man, det är ett av mina motton. Det finns inga övermänniskor, utan allt handlar om ett hårt gediget arbete oavsett drömmar och mål. Hur kunde jag? Ja, det kan man ju undra. Tänk om man haft sin snart 55-åriga erfarenhet när man jagade medaljer för fullt under nittiotalets epok, då hade ens misstag varit ett minne blott, eller? Men helt ärligt, hade det varit bra? Det är ju av sina misstag och misslyckande som man växer och inser vad livet egentligen handlar om. För tänk nu om jag inte hade kastat den där förbannade trikån i en av Globens alla papperskorgar för ganska exakt trettio år sedan. Och om jag nu inte hade varit en sådan ”dålig” förlorare som alla ville påstå att jag var under denna period. Hur hade jag då kunnat hantera och förstå mina adepter som inte alltid följer den ”rätta” vägen vid exempelvis en förlust? Jag har ju varit där, och jag vet precis hur det känns att så kallat flippa totalt. Som jag sa till journalisten ”Jag vill varken vara utan min kalsongpromenad, eller min hastiga resa hem från OS i Barcelona, utan dessa två ”erfarenheter” har varit guld värda för min utveckling både som tränare och ledare. Jag kan med denna breda erfarenhet lätt påstå att jag både varit i den absoluta världstoppen, samt i den nedersta botten som idrottsman. Allt är självupplevt, och jag gissar mig aldrig till någon känsla.

Samtalet rundas av med att SDS-journalisten och jag tar våra cyklar hem åt varsitt håll. Jag känner mig nöjd över att ha fått berätta min historia, och han (troligtvis) för sitt kommande reportage. Vi skiljs åt, och han ska nu hem och knåpa ihop mina ord, och mina förklaringar till ett förhoppningsvis fullgott reportage om en skånsk idrottshjälte. Och att det är jag som är detta reportages skånska idrottshjälte känner jag givetvis en viss stolthet över. För jag är faktiskt en ”gammal” skånsk idrottshjälte.   

Jag är ingen person som går och längtar. Men däremot kan jag se fram emot väldigt många saker. Som barn längtade man till julafton när det var sommar, och när det var julafton kunde man längta till sommarlovet. Idag när man är äldre (och förhoppningsvis något klokare), så vet man att varje gång man längtar, då går livet så mycket fortare, och det är ju ett tillstånd som man på något vis vill bromsa ner. Som aktiv idrottsman längtade man väldigt mycket, och speciellt när det inte gick som man ville. ”Oh, jag längtar tills nästa SM, då ska jag verkligen visa!” Likadant när man vann matcher/tävlingar, då glömde man oftast att leva just där och då, alltså närvarande i just den stunden. Man glömde bort att njuta av segerns sötma, för man var redan på språng, och redan inne i nästa tävling/cup. Inte alltid, men tyvärr alldeles för ofta.

Som 55-årig man (snart) så lever jag väldigt mycket där jag är just nu. Om det så är att skriva en text, vara på mitt arbete, som tränare, vara med mina barn/familj, eller rensa ogräs på vår gemensamma innergård där vi bor. Jag är oftast här och nu, och njuter av den närvarande stunden. Om jag har exempelvis en intensiv helg framför mig, eller något annat, då ser jag givetvis fram emot dessa ögonblick, men framförallt så förbereder jag mig på bästa sätt. Förberedelsen ska inte vara något jobbigt, tråkigt eller obekvämt, utan förberedelsen inför mitt huvudmål ska vara något positivt.  

I år ska jag och min familj återigen åka buss till norra Italien. ”Buss!” Säger många, ”hur orkar ni!” När vi stiger på bussen, då börjar själva semestern. Många vill komma snabbt på plats oavsett resmål, och checka in på hotellet fortast möjligt. Men inte vi. Bussresan för oss är en stor del av själva semestern. Resan ner tar mer än 24 timmar (med en hotellövernattning i södra Tyskland). Bok efter bok slukas, och emellanåt tittar man ut och ser hur landskapet förändras varje mil som bussen förflyttas. När bussen stannar till för en liten paus, kan man vid varje stopp skönja och känna hur luften, och även dofterna förändras när man tar klivet ut från bussen. Väl på bussen igen bestämmer man sig nu för att lyssna på avkopplande musik istället för att läsa. När musiken strömmar genom öronsnäckorna, då kommer olika bilder fram i ens huvud. Bilder från exempelvis barndom, brottartid eller precis vad som. Musiken påverkar givetvis även ens framtidsvisioner, och den ger kraft mot nya spännande utmaningar och idéer.

Texten som frontar min hemsida är: ”Det är inte resultatet som är det mest intressanta, utan det är vägen dit”. Med det sagt så menar jag att man inte ska ha för bråttom, oavsett vad vi sysslar med. Om det så är en satsning på en idrott, eller att rensa i en trädgård, så försök lev här och nu. Vårda det som ni kan påverka för dagen/stunden. Träning är en förberedelse som ska njutas, och inte bara få gjord. Lär dig njuta av din träning, och även planering. När väl själva tävlingen är igång, då är man allt närmre ett slut. Se fram emot dina mål i allt från förberedelse till träning, och till den slutgiltiga tävlingen.

Reflektion gällande mitt inlägg från i söndags.   

Kan kan man, men är det rätt? Jag frågade mina två äldre döttrar som båda är väldigt kloka, humana och med stora varma hjärtan om det är okej att skriva och hylla en rysk idrottsman idag, med tanke på det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina. ”Såklart pappa!” sa de båda i kör, ”men frågan är väldigt svår, och den kommer vara tudelad”.

Eftersom jag postade inlägget, så tycker jag givetvis själv att det är rätt att hylla någon, oavsett vilket land man kommer ifrån. Det sägs ofta att politik och idrott inte ska blandas samman, men ibland kan det faktiskt vara lite hårfint. Kriget i Ukraina är fruktansvärt, både för inblandade länder, och givetvis för hela världen. Alla krig är totalt meningslösa, och det skapar bara död och lidande. Men eftersom kriget är så nära oss, så blir det också mer kännbart för oss alla.

Trots allt tragiskt som händer i världen så väljer jag att fortsätta skriva om människor, och då framförallt om idrottspersonligheter oavsett var de kommer ifrån i världen. Allt kan inte vara politiskt korrekt, utan ibland måste man se bortom det politiska och det tråkiga som pågår. Politik är politik, och idrott måste bara få vara idrott. Idrott förenar i mångt om mycket, och låt oss fortsätta se idrott som ett enande fenomen, där styrka och intelligens mäts mellan olika länder på ett sunt och fredligt sätt, och inte med hat och fiendskap.        

Under min landslagperioden när jag var aktiv i svenska brottarlandslaget, framförallt när jag deltog i EM, VM eller OS-sammanhang, då hade alla mästerskapsbrottarna den stora förmånen att tävla tillsammans med brottningens gigant genom alla tider, nämligen den ryske jätten Alexander Karelin. På den tiden tänkte man inte så mycket på det, men nu när man blivit äldre förstår man vilken superstjärna Karelin var. Det är ju inte helt självklart att en person som inte har någon brottaranknytning alls, att då kunna nämna någon känd internationell brottarstjärna vid namn. Men alla visste vem Karelin var. I Sverige vet fortfarande var och varannan människa vem Alexander Karelin är, och detta långt utanför brottarkretsar.

Jag (och många andra) upplevde Karelin som ödmjukheten själv. Med tanke på dagens alla bortskämda idrottsstjärnor som vi dagligen ser och läser om, så var Karelin deras raka motsats. Trots sina 12 EM-guld, 9 VM-guld och 3 OS-guld, så fick vi nog alla känslan av att han trots denna digra meritlista hade båda fötterna på jorden. Jag minns hur han hälsade på en när man träffade honom vid varje mästerskap. Jag minns när han tog min hand med båda sina händer, och hälsade med sitt karakteristiska leende. Trots att man själv har ganska stora händer, så var det ingenting i jämförelse med Karelins karda. Mina händer liksom försvann i hans jättelika nävar.    

Karelin var en väldigt stor stjärna på sin tid, både meritmässigt och som människa. Åskådare kom många gånger just för att enbart titta och följa Karelins matcher. Man kan väl säga att han syntes när han rörde sig i idrottsarenan. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, vilket Karelin nog ska vara glad över. Han hade nog inte fått en lugn stund om mobilen fått sitt fäste redan under 90-talets epok, då selfie-fotograferingen antagligen hade gått varm under mästerskapens gång.

Ett stort minne som jag fortfarande bär med mig är när jag ser Karelin komma gående tillsammans med sin landslagskollega på en flygplats någonstans i Europa. De båda går ett trettiotal meter framför mig sida vid sida. Det komiska är att hans brottarkollega, världs och europamästaren Alexander Ignatenko var hälften av Karelins kroppsbyggnad. Ignatenko tävlade antingen i 52 eller 57 kilos-klassen, och han var lika bred som han var lång. Hade jag haft en kamera med mig på den tiden, och plåtat de båda, då hade bilden varit väldigt unik. Ignatenko 52kg och 1,50 lång, sida vid sida med Karelin 130kg och 1,95 lång.   

 Karelin upplevdes som en vänlig människa, i jämförelse med många av dagens superdivor (oavsett sport). Idag tar stjärnstatusen över helt, och alla är väl medvetna om sitt värde (i pengar). Bortskämdhet, divalater, noll respekt för fans och åskådare och där ”jag-effekten” är deras enda gemensamma kännetecken. Givetvis finns det undantag, men tyvärr är dem väldigt få.

Inför min EM-finalmatch i Istanbul för exakt trettio år sedan, fick jag ett stort och brett leende av Karelin när vi som finalister springer runt på uppvärmningsmattan strax innan våra respektive finalmatcher. Jag fick hans leende som jag då tolka som att ”nu har du chansen att vinna ditt guld”. Jag vann mitt EM-guld, och Karelin var givetvis framme därefter och gratulera mig för min insats. Just då tänkte jag såklart inte så mycket på det, för han var en av många andra gratulanter. Men nu i efterhand är det hur stort som helst. Via Göteborgsposten gjorde Karelin även detta uttalande: ”Jörgen Olsson var verkligen bra, men Sverige hade ett par till som var riktigt nära en framgång”.

Jag och många andra som tävlade under denna era kan nog skriva under på att Alexander Karelin var en stor mästare både på och utanför mattan. Han var helt enkelt – En mästarnas mästare.

Häromdagen var jag ute och handlade i vår lilla matbutik i området där jag och min familj bor. Precis när jag är på väg att betala min vara, så utbrister en man bakom mig i kön: ”Du och Frank Andersson är för mig svensk brottnings främste!” Jag blev något paff, eftersom det inte är varje dag som jag blir igenkänd, i alla fall inte nu tjugofem – trettio efter min karriär. Jag blev naturligtvis glad, och väldigt smickrad över att han jämställde mig med legenden Frank, vilket jag vidhåller som väldigt högt.

Det är alltid kul att få lite komplimanger då och då, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt att få komplimang för något man varit involverad med i snart femtio år (började 1976). Jag har liksom aldrig släppt greppet om sporten, och nu de senaste tio åren har jag dessutom arbetat heltid med sporten, vilket jag är oerhört tacksam över. Men hur var jag själv egentligen som brottare, rent tekniskt? Som sagt, det är inte jätteofta som någon kommenterar min brottningsstil, utan om jag mot förmodan får någon kommentar om min karriär, då handlar det mer om vad som hände utanför mattan. Varför jag till exempel kastade min brottartrikå i en papperskorg, eller varför jag lämnade tävlingar i förtid etc. Mycket sällan handlar det om min brottningsteknik, mitt brottningskunnande.  

Om jag ska bedöma mig själv som brottare så var jag en väldigt fysisk stark brottare. Jag har aldrig under hela min karriär förlorat en match pga. att jag känt att någon motståndare varit starkare än mig. I alla fall inte som junior/senior brottare. Men jag var givetvis inte bara stark, utan jag var en brottare som levde mycket på mina bakåtkast. Enarms-lindéna sa en del, men själv vill jag namnge greppet till ett enarmskryss. Det var inte många motståndare varken i Sverige eller internationellt som ville gå in och skifta kryss med mig (som man säger på brottningsspråk), just för att mitt bakåtkast var i världsklass. I parterrbrottningen vill jag nog påstå att jag även var en bra ”rullare”. Jag hade ett bra tryck i mina rullningar, vilket betyder två friska poäng. Dessa två ”grejor” var nog mina bästa kännetecken, kombinerat med just styrka och uthållighet. Men som idrottsman/brottare hade jag också svagheter. Min största svaghet var mitt humör. Jag var väldigt ojämn som brottare rent turneringsmässigt. Mitt humör kunde som sagt spela mig ett spratt, vilket det tyvärr gjorde några gånger. Antingen gick jag riktigt bra i en turnering, eller så tog äventyret slut alldeles för tidigt. Man kan väl säga att jag var en ”varannanturnerings-brottare”. Min mentala del var inte alltid på topp, vilket innebar att min karriär (framförallt den internationella), blev väldigt ojämn. Ibland var jag världsmästare i mina tankar, medan andra gånger var mitt värde inte lika högt. Därför kan jag idag med lätthet relatera till dessa känslor, vilket många andra inte kan. Jag brukar ofta säga att jag varit i den absoluta världstoppen, men också den riktiga botten. Jag vet hur det känns att vara bäst i världen, men jag vet också hur det känns när höga förväntningar inte blir till det man önskar. Jag vet hur det känns att ”klappa igenom” totalt. Det är inte många som kan relatera till detta, utan många kan bara gissa sig till dessa tillstånd. Jag vet hur det känns att stå i en mästerskapsfinal med allt vad det innebär med press och förväntningar. Jag har till och med gjort det två gånger, och dessutom levererat båda gångerna (trots att ena finalen ”bara” blev ett silver”). Men jag vet också hur det känns att sitta på läktaren efter att ha blivit utslagen efter två raka förluster i ett mästerskap som man tränat till under lång tid. Jag vet hur det känns att komma hem med en medalj runt halsen, men även som besviken och nedbruten förlorare.

Men trots detta så har jag ändå haft en viss typ av mental styrka, eftersom jag rest mig igen vid flera tillfällen. Den erfarenheten har jag burit med mig sedan min aktiva karriär, och den förvaltar jag på bästa sätt genom att jag alltid har en närhet till mina känslor från både ”dåtiden”, och den tid jag lever i nu. Jag kan känna in i hur en idrottare mår, och jag kan se och känna vad som behövs för att nå hela den långa vägen. Så länge jag kan vara nära till dessa känslor, så länge kommer jag fortsätta att instruera och inspirera våra ungdomar som satsar. Jag kommer aldrig ljuga eller gissa, utan allt det jag säger är ärligt och kommer direkt från mitt hjärta och min erfarenhet. Jag vill heller inte påstå att allt det jag säger är rätt, utan jag bara förmedlar hur jag en gång gjorde, och vad jag ibland borde ha gjort.

Den som aldrig tränat/tävlat på högsta nivå, kan aldrig på något sätt sätta sig in i känslan, och relatera till dessa känslor och sinnen på ett äkta sätt. Utan allt blir då bara till en ren och skär gissning. Har man aldrig bestigit Mount Everest, då kan man inte heller vara säker på hur det känns när toppen är nådd. Med tanke på den liknelsen så har idrotten tyvärr allt för många ledare/tränare som gissar sig till saker och ting, vilket gör att många unga satsande flickor/pojkar blir vilsna i sin jakt på de stora titlarna.

FOTO: BILDBYRÅN: Vinst mot den regerande OS-mästaren, bulgaren Atanas Komtjev under VM i Varna, Bulgarien år 1991

Folk i allmänhet har en benägenhet att spotta ur sig vad som helst. Det ljugs hej vilt om allting, och jag blir mer och mer eftertänksam över hur folk ljuger och omvandlar sina historier. Ta min sport brottning till exempel, där kan det ljugas om allt möjligt faktiskt. Mestadels handlar det om idrottsliga meriter som lätt spetsas till, och upphöjs till orimliga nivåer. En vinst i en svensk ”random” cup kan lätt omvandlas till att vederbörande har varit/blivit svensk mästare en gång i tiden. Meriter från exempelvis u-landslagssammanhang kan lätt bli till att personen ifråga tillhört världseliten en gång i tiden. Jag är minst sagt lite förvånad över att folk köper dessa lögner, och att man inte är mer källkritisk. Åhörare/mottagare tar snällt emot den påstådda falska informationen, och insuper allt vad lögnerna har att erbjuda.

För någon dag sedan tittade jag på en realityserie (bara ett avsnitt), där en av deltagarna blev presenterad och omnämnd flera gånger under programmets gång som världsmästare i sin sport. Jag kan inte förstå att denne ”VM-mästare” går med på att framställas som just världsmästare, när han i verklighetens namn aldrig vann en internationell mästerskapsmedalj som aktiv. Visst, han är en VM-mästare, men han glömde bort att förtälja tv-produktionen att där skulle vara ett ”litet” ord, ett litet bindestreck före titeln världsmästare. Det ord som missades, eller rentav ”glömdes” bort, gör att titeln får en helt annan status och värde. I hans fall saknades ordet: VETERAN. Att bli världsmästare i brottning (utan något extra ord/bindestreck framför) är väldigt svårt. Sverige har genom alla tider fått fram ett tjugotal VM-mästare (herr/dam) sedan seklets början, vilket bekräftar att det är väldigt svårt att bli just världsmästare i brottning.

Jag vill inte på något sätt förringa veteranbrottarnas prestationer, men det är på en helt annan nivå. Så alla ni som vinner VM-medaljer i veteranklassen, glöm för jisse namn inte bort den lilla detaljen, nämligen att skriva bindestreck och: VETERAN framför mästerskapstiteln, när ni väl ska presentera Ert CV. Det är skillnad, och det ska vara skillnad. Det är inte första gången som jag upplever att en veteran missar den ”lilla” detaljen. I sociala kanaler, i allt ifrån Facebook till instagram, så glöms förtiteln oftast bort när man lägger ut sina bedrifter.

I min värld är det ett hån mot Sveriges VM-mästare, dvs de utan bindestreck. Jag kan även bli lite smått förvånad över att tv-produktionerna inte är mer noggranna än så med sin research. Kan tyckas att man är lite fjantig för att man reagerar på detta, men jag kan tyvärr inte köpa lögnen. En världsmästare är en sak, och veteran-världsmästare något helt annat. Lite mer noggrannhet är aldrig fel, vilket nog de flesta är benägna att hålla med om. Eller?       

Att cykla i Malmö stad kan vara förenat med direkt livsfara. Men, vi får inte glömma att det är sunt att cykla och staden har gjort alla rätt med att ge cyklisterna egna vägar och stråk som gör att staden lätt kan tas igenom enbart med hjälp av en ”järnhäst”. Som jag skrivit tidigare så är jag cyklist av hela mitt hjärta, och jag gillar cykeln skarpt som transportmedel. Malmö som stad är som sagt också väldigt cykelvänligt med tanke på att staden befinner sig i platta Skåne, vilket gör att backar och kullar lyser med sin frånvaro. Men, man måste alltid vara på sin vakt. Det är många människor som cyklar och rör sig i Malmö, och alla kan tyvärr inte trafikreglerna. Vissa saknar även rent sunt förnuft. Du kan inte visa rädsla som cyklist, utan du måste alltid vara väldigt vaksam. Ögonkontakt med bilister, gående och övriga cyklister. Ha koll på bilar som ska svänga höger, när man själv som cyklist ska köra rakt fram genom en korsning. Bussar som svänger ut mitt framför en. Gående som inte förstår att det finns cykelvägar, utan de bara går där i sin egen lilla värld. Sen får vi inte glömma stadens alla el-sparkcyklar som kör kors och tvärs, och där trafikvett inte hör till vanligheten från dessa förare. Att cykla i Malmö utan en ringklocka är också helt uteslutet, utan det är ett måste. Ens tumme måste vara konstant förberedd med att leverera en ”plingeling” när någon gående person helt obekymrat tar sig över en cykelväg, utan att ens lyfta sin blick. Det krävs alltså hundra procents uppmärksamhet när man cyklar i Malmö, och trots detta kan man aldrig tveka i sin cykling. Folk som inte är vana cyklister glömmer nog bort att njuta av sin cykelresa just pga. alla orosmoment. Är man bara förberedd och uppmärksam, så finns det inget bättre än att sitta på sin cykelsadel, och där få njuta av både luft, dofter och känslan av att ta sig fram av egen muskelkraft. Det är en frihet som jag alltid kommer uppskatta. För även om jag är på min vakt, så hinner jag njuta av allt vad min fina stad har att erbjuda.   

En brottare, en idrottsman som älskar sin sport har också många saker de måste tänka på i sin satsning mot de stora målen. I sin väg måste man förhålla sig till en massa saker. Allt ifrån människor som inte alltid vill än väl av olika anledningar (vet egentligen inte varför), till träning och tävling som inte alltid går som man vill. Då gäller det att åter sätta sig på ”sadeln” för att fortsätta sin resa framåt. Du ska precis som cyklisten ha ögonkontakt med dina motståndare. Din blick får aldrig svaja, utan den måste vara äkta och nära dig själv. Du kan inte skådespela dig fram, utan din vilja och dina känslor måste alltid vara gediget. Liksom cyklisten kan du inte vara rädd när du tar dig an dina motståndare, utan du måste våga utmana. Träning är den bästa förberedelsen, och det är den som ger dig trygghet i att orka fortsätta. Om du når en EM eller VM-final, då måste du vara förberedd på alla ”drag” som din motståndare kan ta sig an. Du måste hela tiden hålla ”tummen på ringklockan”, men samtidigt måste du även våga ta dig framåt och tro på dig själv. Det går inte att tveka och backa och ta sig lugnt framåt, utan du måste uppvisa en viss fräckhet. En fräckhet som visar att du vill, och framförallt att du finns till. Man måste visa upp sig i all sin prakt. När du är förberedd, då blir din idrottsliga resa också väldigt behaglig. Då hinner du njuta på vägen, och ta dig an allt gott. En idrottsresa ska inte upplevas som en transportsträcka som endast tar dig från A till B, utan där finns så mycket däremellan som man inte får glömma bort, och stressa iväg med.  

Visst finns där likheter i allt? En cykelresa genom staden Malmö kan lätt jämföras med en satsning i en sport. Sporten kan till exempel vara min egen, det vill säga brottning.      

Året är 1978. Bilden är väldigt suddig vilket kan bero på dåtidens något sämre kamerateknik, eller att det var en ovan fotograf. Jag är nio år gammal (fyller tio senare de året), och jag tävlade i en cup som finns än idag, Snapphanecupen i Osby. Jag tävlade i knattekategorin (8 – 11år) och viktklass 32 kg. Jag minns inte så mycket kring matcherna i sig, utan det starkaste minnet är att jag för första gången blir placerad i en tävling. Jag vinner en silvermedalj. Eller egentligen inte, utan jag vann en liten kopp och en liten prispall i trä där en rund glasbit var snyggt placerad på den andra avsatsen, dvs silverplatsen. Jag var mäkta stolt när jag klev fram till det stora prisbordet när prisutdelningen förkunnades. Jag gick fram i min svarta IK Sparta träningsjacka. På bilden kan man även se att jag bär ett par svarta gabardinbyxor (typ tygbyxor), samt iklädd i ett par gummistövlar som var tidstypiskt för just 70-talet.

Där och då när jag stegar fram så är jag väldigt stolt. Stolt över att få vinna ett pris, och lycklig över att ha vunnit matcher. Att få en bekräftelse i form av ett litet idrottspris den var så sann, och den känslan var otroligt mäktig. Jag hade alltid en hat/kärlek inför att tävla. Jag älskade att tävla så mycket, att tävlingen ibland kunde bli till min värsta ovän. Det sägs att skillnaden mellan hat och kärlek är hårfin, vilket kan stämma ganska bra när det gällde just mig och min relation till tävlingsmomentet. Där fanns ingen som kunde övertala mig att jag inte skulle tävla, utan min brottning, min träning och framförallt mitt tävlande hade alltid första prio oavsett tidsperiod i mitt idrottsliv.

Men tänk egentligen så fort ett idrottsliv far förbi. På den tiden när man var nio – tio år gammal så var ju ett år väldigt lång tid. Idag som vuxen, till och med ”något” äldre, då tycker man att tio år går desto fortare. Tänk att jag tio år efter den suddiga bilden i Osby, att jag då skulle jag bli svensk juniormästare, samt bli bronsmedaljör på ett europamästerskap för juniorer. Just den dagen visste jag inte vad ett svenskt juniormästerskap var, och ännu mindre värdet av en EM-medalj. De tankarna kom först året efter min första pallplacering, framförallt då jag började läsa tidningen brottning som fanns på den tiden. Faktiskt redan året efter (1979) fick jag till mig vad en medalj i ett juniormästerskap var för något. Jag läste i tidningen brottning att juniorstjärnan Sölve Halling blivit junior världsmästare i Haparanda. Det var nog första gången som jag kunde sätta ett värde i en mästerskapsmedalj. När jag läste texten om Sölves framfart, så väckte hans framgångar någonting i mig. Nu när jag tänker efter så kan det nog vara så att Sölves genombrott blev till ett startskott i min egen begynnande karriär, även om jag 1979 (när junior-VM arrangerades) inte ens fyllt 11 år.

Redan där och då skapade jag en längtan av att vinna medaljer, och min längtan blev så stor att jag själv målade upp en bild av att jag ville vinna stora medaljer i framtiden likt Sölve. Det skrevs om brottning både i facktidningar och i så kallade vanliga tidningar. Vi unga grabbar fick en relation till dåtidens brottarstjärnor, vilket är helt annat än idag. På den tiden handlade livet väldigt lite om pengar. Vi barn som växte upp på 70-talet hade inte pengar som någon drivkraft, utan vi såg alltid bara till prestation och ära. Pengar var sekundärt. Vi likställde alltid alla idrottsmäns prestationer med varandra, dvs de som hade vunnit medalj/titlar. Sen brydde vi barn oss inte så mycket om det var en tennisspelare som vunnit Wimbledon, vilket innebar ett rejält lönelyft för dessa spelare, eller om det var en brottare som i stort sett inte tjänade någonting alls. Värdet var densamma för oss oavsett. Idag har barn/ungdomar en helt annan utgångspunkt i livet, och framförallt en helt annan syn när det gäller pengar och status. På min tid frågade jag/vi idrottsmännen hur det kändes när de fick medaljen om sin hals. Idag är frågan formulerad på ett helt annat sätt, och med en helt annan inriktning. Hur mycket pengar har du tjänat?

Världen förändras, och vi med den. Men även om frågeställningen är annorlunda idag, så är det ändå så att om du vill lyckas med din sport, så kan/ska inte pengar vara din största drivkraft i en begynnande karriär. Utan drivet måste först och främst handla om kärlek till sin idrott. Sen är det ju såklart extra kul om en idrottsman kan leva på sin sport, men det är ju ingen självklarhet för alla sporter, utan bara i så fall en ren bonus.

Man hör ganska ofta: Det finns ingen som tränar så hårt som en brottare! Om man vill ha en stark kropp, då ska man börja med brottning! Finns ingen som är så smidig som en brottare! Brottarna är nog de mest allsidiga idrottsmän som finns! Ja, listan kan göras hur lång som helst, på en rad olika argument om oss brottare, och min sport brottning. Vi får liksom alltid goda vitsord från folk utanför vår sport. Det finns även argumentet om hur svårt det är att vinna en internationell mästerskapsmedalj (EM, VM eller OS), och vilken konkurrens det är i respektive viktklass. Men trots alla dessa fina ord, så är vi en sport som alltid får stå i skuggan gentemot andra sporter. Vi får liksom ingen cred, utan vi ska bara vara nöjda med alla fina ord. Varför är det så, och varför har det blivit så?

Om man går tillbaka till 40–50-talen då brottningen var riktigt stor hos gemene man, då var argumenten densamma, fast skillnaden då kontra nu, var att sporten fick så oerhört mycket mer uppmärksamhet. Den digitala världen fanns ju såklart inte, och till och med Tvn hade inte fått sitt genombrott. Men tidningar och radio, där fick sporten hur mycket utrymme som helst. Varje sportbilaga ville presentera brottning, och danspalatsen var sprängfyllda av människor/åskådare som ville titta och följa de svenska brottarhjältarna. Brottarna i varje by var stolta profiler som många ville ha någon typ av relation till. Folk ville liksom ”känna” en brottare. Betraktarna kunde brottning, och deras kunskap om regler och annat var noga uppdaterat. I just den biten har där givetvis skett en förändring. Samhället har utvecklats, och det har tillkommit mer och fler idrotter. Vi kan ju inte tvinga folk att gå och titta på brottning, eller hur? Men det jag reagerar på, och som jag tycker är oroväckande är att vi som sport idag får så lite utrymme i våra medier (både i pappersformat och det digitala).

För trettio år sedan (ganska exakt) blev jag europamästare i Istanbul. Det var stort. Med tanke på att jag fortfarande är Skånes senast manlige internationella mästare, så måste jag nog, utan att vara alltför skrytig säga att det är väldigt svårt att vinna ett EM, VM eller OS i brottning. Skillnaden då jämfört mot idag är att jag i alla fall fick uppmärksamhet i landets tidningar. Allt från stora artiklar till löpsedlar. Vi hade på den tiden med oss lokala journalister, och även journalister från de stora ”tidningsjättarna” Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen när det väl var mästerskap. Även en TV-kommentator från SVT var med oss brottare i stort sett vid vartenda mästerskap, samt den välkända radioprofilen Dag ”Dagge” Malmqvist (som sänder sportradio än idag). Om någon svensk brottare gick till final, då direktsändes matchen i radio-etern, vilket var väldigt uppskattat.  

Idag är det inte många som vet om att det pågår ett EM i brottning i den Kroatiska huvudstaden Zagreb. Vi inom brottningskretsar vet givetvis om detta, och den enda kanalen som vi kan se och följa resultat är i den internationella brottarförbundets egen hemsida, United World Wrestling. Där finns resultat, och även en streamad tjänst där man kan följa alla matcher om man så vill. Eftersom det bara visas och uppdateras resultat från denna kanal, så blir lanseringen väldigt snäv. Folk i allmänt utanför brottningskretsar får aldrig en hint om att ett EM i brottning pågår, där tex Jonna Malmgren blev europamästare i fredags (hennes andra raka guld). Det är faktiskt inte många som vet vem Jonna är, i alla fall inte utanför brottningskretsar vilket är bekymmersamt för vår sports stjärnor.

I lördagens Sydsvenska-tidning fick hon en liten (mycket liten) spalt, en spalt som kan jämföras med när två Malmö/Skåneklubbar möttes i den klassiska seriebrottningen under 80-talet. En allsvensk fotbollsspelare från MFF fick nästintill en halvsida samma morgon som Jonnas guld publicerades med sin lilla spalt. Och då kan det tilläggas att den artikeln handlade om allt annat än fotboll och prestation, utan istället om att han hade blivit stoppad/tagen av polisen för rattfylla.

Dagens journalistkår har tyvärr tappat all respekt för vår sport, och framförallt för våra satsande brottare. Vi får givetvis fortfarande goda vitsord av folk i vår omgivning, och klubben där jag arbetar som konsulent, vi får varje dag förfrågningar av föräldrar som vill att deras barn ska börja med vår historiska sport. I vissa grupper har vi nästintill fått säga tvärstopp av ny medlemmar, eftersom några grupper är fulltaliga. Vi har inte tillräckligt med ledare som kan ta hand om alla våra nytillkomna, vilket gör att vi befinner oss i en sårbar situation. Vi har ambitionen och viljan, men tyvärr svårt med ledarrekryteringen. Vi klarar det, men det är svårt, och inte alltid så lätt.

Vi brottare är ett kämpande folk. Vi nöjer oss med väldigt lite, och våra krav är inte allt för stora. Pengar, status och överdriven exponering är vi inte bortskämda med. Men trots denna brist, så vet vi vad vi kan, och vad vår sport innebär för uppoffringar. När väl en del brottare når EM, VM och OS-medalj, då vet vi att det inte är många som slår oss på fingrarna. Men trots att vi är ganska obrydda om just uppmärksamhet, pengar och exponering, så är det inte fel om både TV, tidningar någon gång hade kunnat marknadsföra brottningen på ett bättre sätt än vad som sker i dags dato. Vi kräver som sagt inte mycket, men lite mer respekt och värdighet är vi väl värda, och inte bara fina ord om hur fantastiska vi är som idrottare? Nu gick ju årets EM i Zagreb sisådär för Sveriges brottare (förutom Jonnas guld). Men där kommer fler brottare i sinom tid som vill vinna medaljer, och som vill sätta Sverige på den stora brottningskartan. Det hade varit kul om uppmärksamheten hade kunnat stegrats en aning, och hjälpt Sveriges nya brottarstjärnor att känna sig mer välkomna, och mer uppskattade. För även om en brottare är ganska trygg i sig själv, trots den ringa uppmärksamhet som sporten får idag, så är det ju aldrig fel med lite mer publicitet i olika medier, och inte bara kommentarer om hur starka och vältränade vi är.