Haparanda blev årets skådeplats när brottningens U17-SM avverkades i vanlig ordning i början av året. Som ledare har jag nu varit med sedan 2006 då lille Alexander Jersgren (han var då 15 år) vann sitt första USM i Broby. Jag minns det mycket väl, och det var en speciell känsla att vinna ett SM som ledare för första gången. Själv var jag med som aktiv mellan åren 1981 – 1985, dvs vid fem tillfällen. Tyvärr blev det aldrig någon U17-medalj för mig, utan bästa resultat blev en fjärdeplats mitt sista år i Örebro år 1985. Jag tävlade i 65 kilos-klassen, och jag var tjugo sekunder från att gå till final. Jag leder semifinalen, men på något vis glider matchen från mig, och jag förlorar (12 – 11). Jag grät något så kopiöst efter förlusten, och jag var totalt otröstlig. Det är nog den förlust som tagit hårdast under hela min karriär faktiskt. Den var oerhört smärtsam med tanke på att jag sedan år 1981 hade längtat så efter en USM-medalj. Jag ville så gärna få titulera mig bland de bästa i Sverige, dvs topp-tre. Jag hade visserligen förlorat finalmatchen om jag nu kommit dit, men just då spelade ingen roll, för jag ville bara vinna en medalj oavsett om det blev silver eller guld

Idrott kan göra väldigt ont mentalt. Man vill liksom krypa ur sitt eget skinn, när man är så nära en vinst, och speciellt om vinsten handlar om en medalj på en tävling/mästerskap. Bussresan hem från Örebro för ganska exakt fyrtio år sedan var inget roligt alls. Bara brottare i bussen från hela Skåne-län, där vissa hade blivit svenska ungdomsmästare, eller tagit en medalj. Minns en av mästarna som tävlade i någon viktklass under mig, hur han gick omkring på bussen och späkte sig i sin nya Adidas-jacka som alla mästare hade fått. Jag skulle vilja se mig själv idag lite från ovan, hur jag såg ut när jag satt där på min plats i bussen och begrundade mitt öde. Det enda jag minns är att smärtan var brutal

Trots smärtan, och trots att det aldrig blev någon USM-medalj, så hade jag redan där och då bestämt mig att jag skulle bli en stor brottare en vacker dag. Jag skulle visa dem alla. Just den meningen har alltid följt mig – ”jag ska visa dem”. Vet inte om det är rätt eller fel att tänka så, men någonstans har den meningen blivit mitt bränsle genom hela min karriär, och är faktiskt så fortfarande

1985 års USM, jämfört med årets USM 2025 fyrtio år senare är något annorlunda. På min tid var det bara grek/romare som tävlade, och även endast pojkar. Tjejbrottning hade inte etablerat sig på den tiden, och fristilen körde sitt eget USM en helt annan helg. Idag körs samtliga stilar, både flickor och pojkar under en och samma helg, samtidigt som deltagarantalet har krympt

Varför är det så?

Finns givetvis många olika anledningar varför brottningen har tappat antalet utövare genom åren. Men ett faktum är att många (tyvärr) av dagens ungdomar känner sig mättade när det väl vunnit ett USM-guld, eller rentav en SM-medalj i ung ålder. Där finns liksom ingen vilja att vilja gå vidare i sin begynnande karriär, utan deras mål är slutgiltig och klar. En USM-medalj ska vara en skjuts framåt, och inte ett slutmål. Ungdomarna idag vet om hur tufft det är att gå vidare med brottningen som junior, och hela vägen upp till senior, därför lägger det locket på redan vid 17-års ålder. Man vill liksom inte riskera att ta stryk i framtiden. Därför kan en U-medalj (tyvärr) förvandlas till en bromskloss, istället för en kick framåt. Ungdomarna börjar där och då redan bevaka sin position, vilket gör att de inte vågar utmana de äldre brottarna. Detta är inget nytt fenomen egentligen, men det är mer kännbart idag, eftersom brottningens bredd minskar ute på tävlingar när man kommer upp i junior och seniorkategorierna

Brottningen bli för tuff, för svår och för jobbig helt enkelt. Men, man ska såklart inte alltid stirra sig blind på resultatlistan, utan där kan faktiskt finnas någon fyra, femma eller rentav någon som åkte ut efter två förluster, som en dag kanske står där med en EM eller VM-medalj viftandes, och då är det många som kommer tänka ”Va hände här, och var kom den ifrån!”

Året jag fyllde 20 år, samma år vann jag min första internationella medalj. Ett brons på junior-EM, eller som det idag heter, U20-EM. Jag hade precis blivit svensk juniormästare (6 månader tidigare), och det var faktiskt precis det som behövdes för att jag skulle kunna vinna en internationell mästerskaps-medalj. Jag behövde helt enkelt ett svenskt SM-guld i mitt CV. Jag behövde vara bäst i Sverige för att kunna nå det stora medaljerna. Mitt självförtroende ökades avsevärt när jag väl nått mitt första delmål, och det var nog SM-guldet som var själva nyckeln till min EM-medalj

När jag året efter tillhörde det svenska seniorlandslaget, var det exakt samma känsla som i det juniora, nämligen vikten av att först bli svensk mästare. Första gången jag blev uttagen till ett seniormästerskap, var till EM i polska Poznan år 1990. Jag var 21 år fyllda (skulle bli 22 senare på året). Jag hade ännu inte tagit någon medalj på ett svenskt seniormästerskap. Jag minns detta som ett stort störande moment. Jag var/är en person som först vill nå delmål efter delmål, och jag ville följa den traditionella idrottsvägen med att först bli svensk mästare, och därefter vinna EM/VM-medaljer. Inför detta EM stämde min tes (tyvärr), vilket gjorde att mitt självförtroende inte var på topp under mästerskapet i Poznan. Jag är idag oerhört tacksam över att jag blev uttagen till de årets EM, trots avsaknaden av en SM-medalj. För EM:et i Polen blev till en stor lärdom, och framförallt ett ”jag-vet-hur-det-ska-kännas-mästerskap” när man tävlar i stora sammanhang som EM, VM eller OS. Man kan ju undra varför jag blev uttagen trots denna avsaknad av SM-medalj? Men det berodde på att jag under året hade slagit igenom i andra sammanhang som medalj i World Cup (individuell 2: a plats), silver i Cup Haparanda, och genom andra framgångar som därmed ansågs att jag var rätt man att representera Sverige i ett EM

För min del blev det som sagt en enorm lärdom, och en språngbräda. En bra början helt enkelt, för jag visste att när jag väl blir svensk mästare (senior), då kommer jag ”brejka” fullt ut internationellt. Så blev också fallet. Första gången jag blir svensk mästare är året efter min EM-debut. På studs blir jag uttagen till både EM/VM samma år. Mitt självförtroende var nästintill klockrent när jag skulle till EM:et. 1991-års EM arrangerades i tyska Aschaffenburg. Det kunde faktiskt blivit medalj redan på direkten, så nära var jag faktiskt. När jag tittar på mina matcher, och den konkurrens som var i viktklass (100kg), då ska jag vara minst bronsmedaljör. EM-mästaren Demjasjevitz (Sovjet) var i en klass för sig, och han var det ingen som rådde på just då. Silvermedaljören Steinbach från Tyskland hade jag besegrat vid två tillfällen två månader innan mästerskapet, och bronsmedaljören Major från Ungern var också en brottare jag besegrade vid ett par tillfällen. Istället för bronsmatch, fick jag istället brottas om 5 – 6-plats. En match där jag blev diskad när det stod 0–0 mellan mig och den tidigare europamästaren, bulgaren Ilya Vasiljev. Eftersom jag hade en diskning (dubbeldiskning) sen tidigare i mästerskapet (mot tjecken Masar) så blev jag helt utan poängplacering (reglerna var så på den tiden)

Inför VM i bulgariska Varna halvåret senare, visste jag mitt värde på ett helt annat sätt. Mitt självförtroende var nu på topp, och jag visste och kände att jag kunde vinna mot precis vem som. Ingen hade någon förtur, utan jag var minst lika bra som mina konkurrenter, om inte bättre. Hela min mentala inställning var helt omdirigerad, och det är just detta elitidrott på hög nivå handlar om, nämligen att tro på sig själv fullt ut i varje moment, varje ögonblick. Du vet att du har gjort jobbet (tränat som man ska, och lite till), och du har den tron på dig själv som behövs för att lyckas med något så stort som att vinna en EM eller VM-medalj. När du väl känner att medaljen är nåbar, då kommer du gripa den när du vill med din mentala styrka. För allt handlar om att förvalta och väva in dessa egenskaper till något gemensamt. Och när du gör detta, då kommer du vinna din efterlängtade EM/VM-medalj

Bild: Mitt VM-silver från år 1991

När någon förminskas (som absolut inte förtjänar att förminskas) då blir jag sur på riktigt. När folk väljer ut vem de ska vara uppstudsiga mot, och då inte bryr sig om vilken position de själva befinner sig i. Att visa sin styrka mot svaga personer är inget vackert alls, utan visar bara ren och skär osäkerhet. Den som är säker måste våga säga ifrån till alla, och inte bara till några få utvalda. Det har blivit mer vanligt än ovanligt att människor väljer att positionera sig i samhället ”rätt”, för hitta en väg där det kan nå en högre position. Fastän det vet att budskapet strider mot deras inre principer, så väljer de trots detta att ljuga

Jag själv har åsikter om många saker, som jag exempelvis skriver om i den här bloggen. Jag skriver allt detta för idrotten, barnen och ungdomarna, och absolut inte för min egen vinnings skull. Jag skriver inte för att uppnå någon status, utan jag skriver enbart för idrottens bästa. Jag hade kunnat positionera mig betydligt högre, om jag inte varit så ärlig som jag är i vissa frågor

Jag har alltid varit så, och kommer så fortsätta att vara. Jag kommer fortsätta arbeta för idrotten i alla dess former. Att exempelvis brottarna som satsar på riktigt, att de ska få ett rättvist bemötande, och att de ska få sina chanser som de verkligen förtjänar. Jag kommer fortsätta orda mot dem som sätter sig själva på för höga hästar

Eftersom jag inte har några problem med att säga vad jag tycker, så blir det ibland en viss prestige gentemot mot mig som person. Jag märker det tydligt i en del sammanhang att de minsann vill visa att Jörgen ska sättas på plats. Maktmissbruket blir då än mer tydligt, vilket innebär att folk i min närhet kan påverkas negativt. Men jag har givetvis också fördelar, eftersom jag nått framgång både som aktiv, och som tränare. Det är som sagt inget skryt, utan bara ren fakta. Jag är givetvis inte bara på minus, utan många (de flesta) förstår vad jag åstadkommit för att nå de resultat som jag nått. Men, vi får inte glömma att vi lever i ett Sverige, där parollen lyder ”du ska inte tro att du e nåt” (som jag skrev om i förra inlägget). Vi är väldigt duktiga på att reta oss på de som kan, men också (konstigt nog) höja dem som snackar och höjer sig själva utan några som helst referenser. Gemene man är otroligt dålig på att faktagranska saker och ting, utan vi tror blint på de människor som skroderar, och som tar stor plats

Det finns en uppsjö av människor som är extremt duktiga på att marknadsföra sig själv och sin ”karriär”. En karriär som aldrig varit en karriär. Därför vill jag tipsa er därute om att inte köpa allt rakt av. Det finns en del som ljuger hej vilt. Dessa människor måste konfronteras och ställas mot väggen. I de lägena handlar det inte om att man förminskar någon, utan mer om att få personen att sluta förminska andra med sin fejkade karriär, och bristfälliga kunskap   

Meningen fick jag till mig när en av mina brottaradepter berättade vad en tränare hade sagt till honom vid ett träningsläger för ett femtontal år sedan. Meningen framkom när adepten hade ifrågasatt instruktörens råd, då min adept hade sagt ”så har inte vi lärt oss i min klubb”. Tränaren blev rosenrasande på min adept och menade på att han skulle lyssna, och därefter uttala han den berömda meningen som står i ingressen.

Som tränare för denne kille blev jag minst sagt irriterad när jag fick till mig informationen om hur tränaren hade utryckt sig. I min värld, och såsom jag lär ut, så ska ungdomar verkligen tro att de e nånting. Givetvis ska man tro att man e nånting utan att trampa på andra människor, bete sig illa eller på något sätt vara nonchalant gentemot andra människor. Men, varför ska man be om ursäkt för att man finns till? Är det verkligen så vi vill att våra barn/ungdomar ska bygga sin framtida karriär, genom att barnen/ungdomarna får till sig ”du ska inte tro att du e nåt”?

När jag får den här typen av information från barn/ungdomar, så blir jag riktigt irriterad på hur vi behandlar våra yngre. Vi ska väl bygga våra barns självförtroende med ärlighet, tips och stöttning. Vi ska väl inte nedvärdera eller på något sätt förminska barnen/ungdomarnas självkänsla och självförtroende, utan vi ska väl bygga, och inte rasera. Vi ska givetvis vara tydliga när barnen/ungdomarna tappar fotfästet, och poängtera om att de måste hitta en ärlig och gedigen väg mot sin framgång, och inte låta de bygga ett låtsasslott som är byggt av yta och skryt. För att få uppleva framgång i exempelvis idrottens värld, då måste man verkligen tro att man e nåt, och inte ingjutas i någon sorts jantelag där man inte får tro att man kan.

Om jag skulle lyssnat på alla belackare där ute under min aktiva brottarkarriär, och även tränarkarriär, då hade framgångarna uteblivit. Tänk om Björn Borg, Ingemar Stenmark, Zlatan, Fredrik Ljungberg, Sara Sjöström eller vilken idrottare som helst inte hade trott på sig själv, då hade inte deras karriär varit någon karriär, utan den hade varit någon annans karriär. Var ärlig gällande ditt idrottsliv. Du kan aldrig lura dig själv med att försöka vara alla till lags, utan du måste vara egoistisk om du vill nå framgång. Att vara ”idrottsegoistisk” betyder inte att man ska vara dum, taskig, eller se ner på folk, utan det betyder att du är beredd på att ge allt mot dina höga mål. Inga ord från någon får komma emellan, utan dina ord, dina önskningar ska vara nummer ett. Givetvis ska du vara lyhörd inför andras erfarenheter och kunskap, men det är alltid du som i slutändan ska bestämma vad som ska läggas in i din kunskapsbank. Ingen ska få säga, eller påtala något i stil med ”du ska inte tro att du e nåt”. Om någon säger detta, då ska du vara på tårna och visa vart du står. Utan att vara kaxig eller dum, så måste du lära dig att negligera den typen av människor, och skaka av dig deras avundsjuka. Du måste gå vidare som ingenting har hänt

Det kommer som sagt alltid att finnas otrevliga och avundsjuka människor i din närhet. Människor som inte säger just de som du vill höra, utan människor som på något sätt vill sätta dig på plats. När du är tillräckligt stark (mentalt) så kommer dessa negativa personligheter aldrig kunna rubba din professionella inställning. Din väg kommer alltid vara den rätta, oavsett vad folk har i sin agenda

För en sak ska man lära sig, och det är att man absolut ska tro att man e nåt   

Vad innebär det att vara känd?

På 1980–90-talen när jag var aktiv på brottarmattorna runt om i Sverige/världen, så var jag väl lite känd i idrottskretsar. På den tiden kunde man antingen vara känd, eller ökänd. Känd blev man om man åstadkom någonting inom sport, teater/TV eller politik. Det fanns ingen uppsjö av alternativ på den tiden, utan det var väl i stort dessa tre områden som syntes i dåtidens media-utbud. Sedan kunde man också vara ökänd. Ökänd blev du om du gjorde någon kriminell handling som exempelvis bankrån som fanns på den tiden. Det fanns några ”nissar” som byggde sin karriär, sitt varumärke med att vara just ökänd. Det var väl ingen lyckad marknadsföring i det stora hela, men en del gjorde allt de kunde för att bli kända, oavsett om bokstaven Ö stod framför ordet känd.  

Idag ser kändisvärlden något annorlunda ut. Eftersom media-utbudet förändrats sedan många år tillbaka, med internet och sociala-medier, så har allt detta exploderat i ett enda stort kändisskap. Idag behöver du inte kunna något speciellt för att bli just känd (utan ett ö framför), utan det räcker med att personen ifråga bara syns i dagens olika kanaler. Idag filmar dessa personligheter sig när de går på fester, ”prankar” sin fru/man, filmar sin vardag 24/7, köper kläder, sminkar sig, eller medverkar i en reality-serie. Det behövs alltså inget direkt kunnande eller kunskap för att bli känd idag, utan det räcker att du bara finns med i all denna röra, och då givetvis tillräckligt mycket och länge.

Min så kallade ”kändishet” var/är väldigt låg (till och med mycket låg). Känd är jag givetvis i brottningskretsar, men utanför den bubblan är jag relativt (mycket) okänd. Det finns fortfarande en och annan äldre herre som känner igen mig som ”den gamle brottaren” (med betoning på gamle), men det händer väldigt sällan. Under min primetime hade jag givetvis några fler ögon på mig, men det var ändå väldigt sparsamt. Jag kunde med lätthet gå i Malmö Stad utan att någon tilltalade mig, fast jag kunde givetvis känna av en del blickar. Men man får även vara tydlig med att Malmöborna i sig är ett väldigt svårflörtat folk, och där mångas paroll är: ”han ska inte tro han e något”, vilket jag däremot kunde känna av under den eran. Men som sagt, jag strävade aldrig att bli känd, utan jag ville ju bara brottas. Att det blev en viss ”kändisroll” var bara kul, och inget som jag på något sätt egentligen reflekterade över. Givetvis var det extra kul att bli igenkänd när det gick bra, och mindre roligt när resultaten inte blev såsom man ville.

Jag tycker faktiskt lite synd om många unga människor idag som blir kända av att inte kunna någonting alls idag. De är kända för att de syns (tillräckligt mycket), och inte för någonting annat. Den känslan måste ju vara väldigt svår att leva med i längden, för någonstans kan man ju inte lura sig själv i all evighet. Visst, där finns en del som tjänar oerhörda pengar på att göra karriär på en ”ingen-karriär”, men det måste ändå bli en viss tomhet i allt detta efter ett tag

Idrottare idag som når framgångar har faktiskt väldigt stora chanser att göra sig ett namn. Större än vad vi hade på vår tid. Vi hade ”gammel-media” (tv, radio och tidningar) att förhålla oss till, och vi var hundra procent beroende av journalisternas uppmärksamhet. Ingenting kunde vi styra/påverka med våra ord och bilder, utan allting var toppstyrt av denna kår. I för sig är/var det både på gott och ont. Om en idrottare är på hugget idag, finns det stora möjligheter att göra karriär även i den digitala världen. Det handlar inte om att fläka ut sig med att säga att man är bäst, coolast och vackrast, utan det behövs istället en viss eftertanke, och en viss smartness. Att förmedla sitt idrottsliv på ett konstruktivt och intressant sätt, där både med och motgångar finns med, tror jag är en bra komb. Intressant text ska blandas med bilder. Om våra unga toppresterade idrottare hittar en bekväm väg där träning, tävling och familjeliv finns med, så kan det faktiskt bli riktigt stort, och väldigt bra. Idrottaren själv ska alltid vara den som bestämmer hur mycket/lite som ska visas i deras respektive kanaler. Det ska kännas tryggt och bekvämt. Det ska aldrig bli till en press, utan tvärtom, en injektion

Men tänk på du unge idrottsman att det alltid är du som bestämmer. Det är du som ska känna dig bekväm i din idrottsvardag, och så även i din digitala värld.

Bild: Från EM i tyska Aschaffenburg år 1991 där jag besegrar den meriterade jugoslaven (b.la. EM-guld 1986, samt OS-brons 1984) Josef Tertei  

Igår var en historisk dag för mig som ledare. 2004 började jag min karriär som tränare, efter nästan trettio år som aktiv. Först tio år som tränare i Marsvinsholms IF där jag fanns med fram till och med år 2014. Därefter fick jag en möjlighet att arbeta som konsulent och tränare i Limhamns BK, något jag aldrig har ångrat. I Marsvinsholm var jag med om att skapa och få fram ett flertal SM-medaljörer. Från en stomme där den äldste brottaren inte var mer än runt 12 – 13 år när jag började, men det fanns givetvis äldre brottare i klubben. De ville inte satsa på det sättet, utan dessa var mer motionsbrottare. Med stort tålamod tog jag på mig denna svåra uppgift, och jag njöt av varje träningstillfälle. Att få se och uppleva detta på så nära håll, dvs att följa unga individer som med egen kraft och vilja vill vinna stora framtida medaljer, den upplevelsen är fantastisk. Det krävs som sagt ett stort tålamod, både från brottaren, men framförallt från ledaren/tränaren. För det är ledaren som måste förmedla tålamodet på ett smart och sunt sätt, och sedan implementera detta till den satsande brottare, och så även för den mindre tålige föräldern (som det oftast idag finns allt för många av).

Som tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer, från ungdom upp till senior. Alexander Jersgren var klubbens store stjärna, och han vann medaljer som ungdom (3 stycken), junior (2 styck) och även som senior (4 stycken). Som senior fick jag coacha honom i tre stora SM-finaler, men tyvärr blev det förlust vid varje tillfälle.

Igår med Limhamns BK som jag tillhört sedan 2014 (och även under åren 1985 – 1993 som aktiv) fick jag vinna mitt första SM-guld som tränare/ledare. Hugo Baff som idag är klubbens ledande stjärna vann sitt första SM-guld, och Limhamns BK:s tredje genom alla tider. Klubbens första vann jag år 1991 Hässleholm, och det andra året efter i Eskilstuna. Nu 33 år senare var det Hugo Baffs tur att titulera sig svensk mästare i Limhamns trikå. Att det tagit 33 år betyder att det är väldigt svårt att bli svensk mästare i den grek/romerska brottningen. Det är också ett bevis på vilket tålamod det krävs för en förening att nå den absoluta toppen. Det finns inga Quick fix, utan det är hårt och gediget arbete som måste till.

Hugo Baff vet vad som fordras, och han har viljan och ambitionen av att vilja lyckas i sin sport, och han själv vet vad som krävs för att nå dit. Man behöver först och främst ett eget huvud, en egen agenda för att kunna lyckas. Ett eget ansvar helt enkelt, som givetvis byggs upp tillsammans med ens omgivning som familj, klubb, tränare och ledare.

Igår fick jag på plats följa min adept till SM-guld i denna prestigefyllda viktklass, 77 kilo. Att matchen dessutom sändes i direktsänd tv gjorde inte saken sämre, utan Hugo visade upp brottningen på ett sätt som brottning ska presenteras på. Det var närbilder, vackra kast, känslor, kraftfullhet ja allt vad en idrottsändning ska innehålla. Hugo Baff har slagit igenom rejält nu, och detta är bara början på en lång och framgångsrik karriär. Internationella medaljer står nu på tur. Snart är jag heller inte Malmös senaste EM/VM-medaljör längre, utan snart heter han Hugo Baff. Det handlar inte längre om ordet OM, utan NÄR

Hugo har precis det som behövs för att lyckas, och jag vet att Hugos SM-guld kommer sporra fler i LBK:s unga brottarled. Hugo kommer inte vara klubbens ende svenske mästare/medaljör, utan inom loppet av en fem års period har Limhamns BK ett flertal till som vill följa, och göra samma resa som Hugo

En svensk brottarstjärna är på ingång. Han heter Hugo Baff, och han representerar Limhamns BK       

Fotnot: Förutom mina två LBK-guld vann jag två SM-guld till, fast då i Svedala BKs trikå (1994), samt för Malmöklubben GAK Enighet (1995)  

Mitt första SM-guld som jag vann i Hässleholm år 1991 har jag skrivit en hel del om. Givetvis är det första SM-guldet alltid något speciellt, vilket det med all säkerhet är för många. Det SM-guld som jag skrivit och talat minst om, är andra guldet jag vann i Eskilstuna året efter. Jag var givetvis storfavorit i och med att jag hösten innan hade blivit tvåa på VM, och dessutom OS-klar, därav mitt skyhöga favoritskap. Av de drygt 200 deltagande brottarna var jag nog den mest favorittippade segraren enligt många, vilket jag själv också kände. SM-guldet i Eskilstuna blev också mitt enklaste rent brottningsmässigt att vinna, men mitt svåraste av andra orsaker. Jag gick allt som allt fyra matcher, och släppte endast en poäng på dessa matcher. Finalen vann jag komfortabelt med 6 – 1, och det var just där jag släppte poänget. Motståndaren hette Tony Johansson, och han var en brottare som var svår för många i den lätta tungviktsklassen under denna era, men jag kunde vinna ganska komfortabelt.

Varför var då mitt andra SM-guld det svåraste?

Inför ett mästerskap eller andra viktiga tävlingar gör man allt i sin makt för att hålla sig frisk. Förkylningar eller andra sjukdomsorsaker kan ibland infinna sig väldigt olämpligt under dessa tillfällen, vilket det även gjorde för mig ex antal gånger. Men någonstans kunde jag trots detta få bort det negativa i mina tankar (kanske inte alltid) som lättare förkylningar eller som i Eskilstuna 1992, problem med kistan. När jag gjort min sista match på lördagen (på den tiden tävlade man SM under tre dagar) kände jag att min mage inte var helt hundra. Känslan blev sedan en realitet vilket jag blev varse om något senare på kvällen. Men aldrig att jag någon gång fick tanken att jag skulle lämna återbud eller lämna walkover, utan jag såg mig ändå som given mästare kommande finaldag. I för sig kände jag mig något stabilare när jag vaknade upp på söndagsmorgon inför min finalmatch, och jag kunde ju också enligt alla tips besegra min finalmotståndare, vilket också innebar mitt andra raka SM-guld.

Detta SM var vi fyra mästare som försvarade våra titlar från fjolåret. Det var jag, Micke Ljungberg, Fariborz Besarati och tungviktsstjärnan Tomas Johansson. 1992 års SM hade samlat 185 brottare och detta bara i den grek/romerska stilen. På den tiden körde fristilen sitt eget SM, och så även damernas som var i en begynnande uppstartsfas. Jag minns även att Martin Lidberg fick sitt stora genombrott i Eskilstuna då han vann sitt första SM-guld som senior. Roger Tallroth som hade lagt av efter OS-året 88, gjorde nu comeback som blev till en riktig fullträff när han vann sitt åttonde SM-guld. Dock ville han ej satsa på landslaget igen, utan han ville bara testa om han fortfarande höll, vilket han bevisligen gjorde

Vad minns jag mer?

Jo, när vi packade oss hem, minns jag att Leif Freij säger: ”Du Jörgen, vi skulle skrivit en bok”. Jag kan fortfarande höra hans ord, och jag förstod inte riktigt vad han menade. Men i efterhand förstår jag att han var väldigt stolt över mina prestationer, och vad jag hade lyckats med, därav uttrycket om att han ville skriva ner detta i bokform. Där och då är jag inne på mitt 24:e levnadsår. Jag hade vunnit ett VM-silver, ett EM-brons för juniorer, två SM-guld, 1 NM-guld och placeringar på ett flertal internationella turneringar. Visst kan jag förstå hans stolthet och hans glädje. Han hade varit med sedan jag var 12 år på träningsmattan, och sedan jag var runt 17–18 år på tävlingsmattan. Han visste vad jag hade investerat i dessa framgångar, därav hans enorma stolthet

Boken kom även så småningom, även om det blev lite mer än 25 år senare. Jag nämner såklart i boken om Leifs stolthet efter SM-turneringen i Eskilstuna den 6 – 8 mars 1992

FOTO: BILDBYRÅN: Finalmatchen mot Tony Johansson Varberg

Nu börjar snart ett svenskt mästerskap närma sig med stormsteg. En helg av nervositet, förväntan och glädje. Just precis – glädje! Det gäller som aktiv (och ledare) att se den glädjen som det innebär att bli svensk mästare i sin sport. Att bli svensk (senior)mästare är det finaste man kan bli, och den förnämsta nationella titeln. Du kan inte vinna mer än så, utan nästa steg blir internationella medaljer. Att bli svensk mästare är som sagt helt fantastiskt. Under åren har det blivit många mentala promenader, där man bearbetat hjärnan med att sätta sig själv i det främsta rummet. Du ska helt enkelt vara bäst det aktuella datumet, och ingen, och jag säger ingen, ska få lov att komma in och störa dina tankar. För tyvärr så funkar idrottens värld så att det finns många (tyvärr) som vill borra sig in i din mentala värld för att paja din mentala kraft med diverse gliringar, tråkiga ordval och andra nedsättande kommentarer

För att bli svensk mästare behöver du vara stark mentalt. Du måste vara stark mentalt för att stå emot dessa tråkigheter som vissa personer har som mål att sprida. Du måste stålsätta dig och se till att allt det du gör är rätt. Ingen ska få lov att gå in och störa din plan, och dina höga målsättningar. Innan man går in i den mentala bubblan krävs det givetvis att du har gjort det stora jobbet, nämligen tränat hårt fysiskt. Den bollen går liksom inte att snacka bort, utan jobbet måste du ha gjort med stort hjärta. När du är ett med den fysiska träningen, då kan du med gott samvete fokusera på det mentala. Du ska in i SM-bubblan (som jag skrivit om tidigare) och där hitta ditt livs form. Du ska helt enkelt boosta dig själv med energi, och bygga upp ditt redan så stora självförtroende till en höjd som bara du kan nå

Att känna sig stark (på riktigt) både fysiskt och mentalt, och sedan projicera detta på sina kommande motståndare är en oövervinnlig känsla som endast idrottare på hög nivå kan/får uppleva. Den kombinationen är svår (tror jag) att nå i andra sammanhang. För visst minns jag själv mina SM-guld, mina SM-medaljer. Jag vet exakt hur jag kände mig, trots att det nu är över trettio år sedan. Att känna sig säker är en förutsättning för att kunna nå sina SM-mål. Tvekan är idrottarens största motståndare, och den får aldrig hitta ett fäste i dig. Tvekan gör dig osäker, rädd, och får ditt självförtroende att börja vackla. Styrka, både fysiskt och mentalt, är ett måste för att nå sina mål. När den mentala och fysiska styrkan är intakt, då blomstrar din kreativitet, och du kommer få ut max av dina tekniska färdigheter. Teknik i all ära, men du kan aldrig nyttja dina tekniska detaljer om inte kroppen och knoppen är i hundraprocentig form

Samtliga mina fyra SM-guld visste jag att jag skulle vinna. Jag till och med berättade det för dåtidens journalistskara att jag skulle vinna min finalmatch lätt. Kan tyckas vara ett kaxigt uttal, men jag var så säker på min sak så jag kunde inte förmedla något annat ordval än vad jag gjorde på den tiden

Som ledare, tränare ser jag fram emot SM-tävlingarna i Borås den 7 – 8 februari. Även jag som ledare går in i min mentala bubbla inför ett SM. Jag ser också positiva bilder framför mig. Och fortfarande än idag finns det ingen som på något sätt kan påverka mina tankar och mål, även om jag själv inte längre är huvudrollsinnehavaren i denna mentala kamp

Äntligen är det på tapeten (igen) om att akademierna inom fotbollsvärlden inte är till gagn för barnen/ungdomarna, utan mer till fördel rent ekonomiskt för klubbarna. Barnen blir försökspersoner i ett sammanhang som inte leder någonvart mer än att barnen slutar med sin idrott långt innan de ens hinner börja. För allt handlar som sagt om pengar/ekonomi, och inte om vad som blir bäst för barnen. Jag kan inte på något sätt förstå mig på hur någon kan tro/tycka att elitträning för barn är till något positivt. Hur kan svensk idrott, med Riksidrottsförbundet i ryggen, tillåta att detta sker på daglig basis runt om i landet?

Vederbörande akademiklubbar som ingår i detta koncept gör detta enbart av ekonomiska intressen, och inte för att inspirera barn och ungdomar till att idrotta under längre tid. Dessa akademiskolor tror på riktigt att de kan bedöma en 8 – 10 åring, och komma fram till vem/vilka som kan bli en framtida stjärnspelare, eller vem som ”bara” blir en ren och skär medelmåtta. All forskning visar det motsatta (att det inte går att urskilja) när det kommer till för tidig elitsatsning. Fotbollen (så även i många andra idrotter) väljer att blunda för dessa forskningsresultat, och fortsätter därmed  att köra sitt race på dessa barns bekostnad. Och jag undrar faktiskt varför?

Övrig idrott faller också med i detta negativa mönster, där arrangerad klubbträning ökas år efter år oavsett vilken sport vi talar om. Röster höjs hela tiden om att det ska börjas i tid och tränas mer och mer, och gärna i så tidig ålder som möjligt. Vi kan ta min egen sport som ett lysande exempel. Löpande träningsläger basuneras ut med jämna mellanrum från ett antal olika föreningar. Föräldrar och ledare köper konceptet med hull och hår, för alla är så indoktrinerade av att det ska tränas konstant, och då redan från 7 – 8 års ålder.

Jag blir glad när debatten om barnidrott nu kommer upp till diskussion igen, men tyvärr har det redan gått alldeles för långt. Fotbollen kör redan med testträningar för 7 – 8-åringar, samt att de i andra änden kan förklara för en 10 – 12-åring (även tidigare) att de inte längre platsar i en förening. Det aktuella barnet har alltså blivit bortvald och bedömd, och har fått veta att hen inte har en framtid som fotbollsspelare i den föreningen. Föräldrar tittar på och köper dessa argument, och Riksidrottsförbundet och våra svenska politiker står vid sidan av och ser på, och köper detta rakt av utan att säga något. Kanske har en droppe nu fått bägaren att rinna över, eftersom diskussionen är het i både tv, tidningar och andra olika medier.  

Diskussionen är som sagt välkommen. I min värld ska barn få vara barn tills de blir ungdom, och därefter en vuxen person. Fram till ungdomsålder (14–15 år) ska idrott vara mindre allvarlig, där barnen istället ska inspireras och uppmuntras till en fortsatt karriär genom god lärdom och förståelse av vad träning och tävlingslära innebär för ett långt och hållbart idrottsliv. Ett barn ska inte bli bedömd som dålig, eller mindre bra, utan ett barn ska alltid ha en låga brinnande inom sig. Den lågan får vuxna aldrig släcka genom att få ett barn att känna sig värdelös. Vuxna ledare inom svensk idrott måste skydda barnen, och inte som idag, gallra ut och välja bort.

Att bli framgångsrik i en idrott kräver oerhört mycket egenansvar. Det är just detta som svensk idrott måste bli bättre på, nämligen att lära ut eget driv, och ett eget ansvar över sin karriär. Idag håller idrotten på att göra våra barn och ungdomar totalt livegna. De får inte själv tänka och planera, utan allt ska styras av en högre idrottsmakt, som exempelvis föreningen med dess tränare och ledare. En idrottare måste själv plocka fram ett driv för sin idrott, om nu intresset finns av att vilja bli riktigt bra i sin sport. Drivet och det egna ansvaret av att själv vilja träna, och att själv vilja skapa sig en plattform som vi kallar för karriär. Som förening med dess ledare och tränare ska vi hjälpa till att bygga och få människor att växa, och inte som idag, slå hål och rasera med att säga till barn att ”du duger, men inte du”

Meningen kommer från simdrottningen Sara Sjöström efter hennes besök i TV-programmet Renés brygga. Frågan löd: vad är det som gör att du orkar satsa vidare, trots att du har vunnit så mycket? Hennes svar är helt fantastiskt, och så självklar. Hon är också väl medveten om att hennes kropp en dag inte är lika explosiv längre, där hundradelar snabbt kan övergå till sekunder i ren långsamhet. Men fram till dess ska hon njuta lite till, och det tycker jag att hon gör rätt i. För så länge man känner sig motiverad att satsa och prestera på hög nivå, då ska man givetvis fortsätta sin karriär. Man får som idrottsman/kvinna hitta olika smarta sätt att träna på, så att det blir hållbart även efter trettio-sträcket. Jag vill påstå att det går, och det finns en del som visat att det fungerar. Vissa sporter är givetvis något enklare att stanna kvar i lite högre ålder, medan andra sporter är det något svårare.

Brottning är svår att tävla i när man nått en viss ålder, i alla fall på en hög mästerskapsnivå. Visst, det är lite skillnad även i sportens olika viktklasser som exempelvis en 130 kilosbrottare, kontra en 77 kilos. En tungviktare har en klar fördel, eftersom deras viktklass inte är lika snabb och explosiv som övriga viktklasser. Sporten har exempelvis tungviktaren Lopez från Kuba som i somras vann sitt unika femte raka OS-guld som 40-åring (dessutom över 40). Att exempelvis en 77 kilos brottare skulle vinna fem OS-guld är i stort en omöjlighet, och att dessutom göra det som 40-åring är otänkbart. Dock vill jag inte på något sätt förringa tungvikten eller Lopez, men det är en viss skillnad vilket alla kan hålla med om.

Men motivationen spelar stor roll om man vill tävla på äldre dar (oavsett sport). Det krävs som sagt att man säger/tänker en mening som Sara Sjöströms ordval, och sedan hålla sig till den fullt ut. Du måste verkligen förhålla dig kvar i din tävlingspersona, likväl som att du någonstans även måste hitta en så kallad ”vanlig” livsstil, en normal vardag helt enkelt. Familj, jobb (för de som inte kan leva på sin idrott), vänner etc. är något du måste förhandla med på äldre dar som idrottare. När du är ung och hungrig, då finns ju bara du själv. Du behöver inte förhandla med någon, utan du har bara dig själv att ta hänsyn till.

Jag själv avslutade min internationella satsning vid ungefär 28 års ålder, men jag fortsatte att tävla på hög nationell nivå fram tills jag var 32 år. Efter 28 års ålder blev det placeringar på SM-tävlingar, samt ett flertal vinster i svenska GP turneringar som fanns på den tiden. Vättercupen, Cup Klippan (dessa två är de enda som finns kvar), samt segrar i andra GP-tävlingar som fanns på ställen som: Falkenberg, Vinslöv, Göteborg samt Lidköping. Jag tävlade faktiskt frekvent efter min avslutade internationella karriär, och någonstans där och då hade jag fått tillbaka en viss tävlingslängtan som jag inte riktigt hade haft min sista satsande internationella säsong (1995/96).

Därför gör Sjöström helt rätt. För allt handlar om att tänka rätt. Att rensa sitt huvud, och bygga upp något stort som är hållbart för en 30 plussare som Sara är. Det går, men det krävs som sagt mycket av en själv. Nu tillhör ju Sjöström en grupp idrottare som varit exceptionellt framgångsrika : Ingemar Stenmark, Björn Borg, Gunde Svan, Frank Andersson, JO-Waldner etc. En intressant detalj är tennislegenden Björn Borg. Han avslutade sitt tävlande på hög nivå redan vid 26 års ålder, och då hade han vunnit allt (nästintill) man kan vinna som tennisspelare. Han försökte därefter göra comeback vid 35 års ålder (9 år senare), men då hade han varit borta från sporten alldeles för länge. Det blev inget bra, utan om man ska tävla som 30 plussare, då måste man hålla sig kvar i den yttersta toppen och inte göra någon större tävlingspaus. Pausar man för länge, då tappar man känslan, viljan och modet, och mod krävs för att kunna vinna de riktigt stora mästerskapen. Som jag sagt och skrivit om tidigare: motivation slår klass i alla sammanhang.