Det finns en del människor som säger ”jag ser bara framåt”. Oftast är det B-kändisar på TV som utrycker sig på detta simpla vis. Deras ”odödlighet” lyser igenom, och de har ingen förståelse alls för någon som reflekterar bakåt. Dessa människor är så hajpade av sig själv, så att de glömmer vart dom en gång kom ifrån. Se bakåt betyder nödvändigtvis inte att man på något vis är en bakåtsträvare. För att kunna bemöta framtiden på ett bra och insiktsfullt sätt, så behövs både dåtid, samtid, och framtid. Vi måste väl kunna reflektera framtiden med vår bakgrund som referens? Det är ju detta som vi kallar för erfarenhet, och något som vi ska vara rädda om. Vad är vi utan vår erfarenhet? Vad kan vi lära ut utan vår erfarenhet? Vad kan vi berätta för medmänniskor som ska möta framtiden, om vi inte reflekterar med vår bakgrund, vår erfarenhet?

Att se bakåt betyder inte att man längtar till hur det en gång var. Utan man jämför, analyserar, inspireras, förbättrar etc. I mitt arbete som tränare/instruktör, där måste jag vara nära med min dåtid. Jag måste kunna gå in i mig själv, och vara nära mina känslor och tänka, ”hur gjorde jag, och hur tänkte jag en gång i tiden”. Om jag inte gör detta, ja då kan jag inte vara till någon större hjälp. Nä, jag blir lite smått irriterad på människor som utrycker sig på detta enkla sätt. Att vara bakåtsträvare är något helt annat. Det är människor som lever efter devisen ”det va bättre förr”. Att leva efter den devisen är det ingen som mår bra utav. Utan man måste kunna blanda ihop dåtid, nutid, och framtid till en gryta, och sedan förvandla det till något positiv och användbart.

Att lyssna, berätta, önska, sträva efter, njuta, ja det finns många ord. Jag själv tycker att det är kul att berätta om min brottningskarriär. Framförallt om någon är intresserad och då vill lyssna, och ta del av mina erfarenheter. Jag själv älskar att lyssna på andra människors liv och berättelser. När jag läser, så läser jag mest självbiografier. Jag tycker det är intressant att lyssna på andra människors historik, men även deras framtidstankar. Lyssna av och ta del av hur de bemötte sina framgångar, och även sina tillkortakommanden. Ett liv är inte bara framgång och succé, utan det finns alltid någon svärta. Där finns dem som målar upp sig själva som större och bättre än andra, och där svagheter inte får något utrymme. Detta är ju såklart en falsk marknadsföring. Livet är inte alltid glitter och glamour, utan ibland finns det svärta på vägen. Vissa upplever det mer, medan andra något mindre.

Så jag kommer fortsätta att reflektera bakåt, och omvandla det till något bra i nutid, och sedermera ta det hela vägen in i framtiden. Det är i alla fall min filosofi, och mitt sätt att se på det hela.       

Genom åren har det blivit en hel del svenska mästerskap för mig, både som ledare och givetvis som aktiv. Det började redan för över fyrtio år sedan, när jag som 12-åring (skulle fylla 13 i december samma år) skulle vara med i mitt första svenska mästerskap för ungdomar år 1981. Känns kanske inte som igår, men absolut inte som över fyrtio år sedan. Mästerskapet gick i Varberg, och jag var med för att se och lära. Om jag nu mot förmodan skulle vinna en match, då hade vinsten varit en ren bonus. Viktklassen som jag tävlade i var 40 kilo. Tävlingen i sig hade samlat nästan 400 invägda brottare, och detta fördelat på 12 viktklasser (endast herrar). I min viktklass var vi uppemot 40 deltagare. Oavsett antal matcher, deltagande klubbar, så blev min SM-debut väldigt speciell. Jag fick liksom en bekräftelse via detta SM, om att brottningen skulle bli en stor del i mitt liv. Det blev slutligen två förlustmatcher. Men även om jag i ögonblicket var förtvivlad över min snabba utslagning, så jag tyckte jag ändå någonstans att det var oerhört spännande att se alla dessa ungdomsstjärnor i aktion. Från 37 kilo, upp till tungvikten +81 kilo. Jag minns miljön och inramningen av tävlingen som väldigt fin. Vad jag kan minnas så var det lite halvt dämpad belysning i hallen, vilket jag tyckte var riktigt häftigt. Min framtida målsättning blev än mer större när jag fick se och uppleva allt detta. Medalj på ungdoms-SM blev nu mitt första riktiga mål i min satsning. Och jag skulle träna hårt för att nå denna USM-medalj.

Tyvärr blev det nu aldrig så. Fem försök hade jag på mig, och slutligen blev det en fjärdeplats som bästa resultat. På den tiden var det tungt och jobbigt, men idag ser jag såklart denna ”miss” med helt andra ögon. Om jag tittar på resultatlistan från 1981, så uppmärksammar jag att utav alla dessa medaljörer (36 stycken), så var det bara två som i framtiden skulle vinna en internationell mästerskapsmedalj som senior. Dessa två var Lars Lagerborg (EM-brons 1988), samt Marthin Kornbakk (EM och VM-silver 1991). Att ”lilla” jag skulle komplettera dessa två herrar tio år senare med mina seniormedaljer, tror jag inte någon i denna hall hade kunnat förutspå.

Där fanns som sagt en uppsjö av ungdomsstjärnor i deltagarlistan. Brottare som var riktigt bra, och som spåddes en lysande karriär. Men varför blev det nu inte så? Jag tror tyvärr att många hade/har ett ungdoms-SM som ett slutmål i deras brottarkarriär. Deras ork, tålamod, vilja finns inte att vilja gå vidare med att vinna större och mer. Resan blir liksom lite för lång. Det finns givetvis en massa andra anledningar/orsaker varför ungdomsstjärnor slocknar för tidigt, och detta är bara en tanke av många. 

Nu till helgen som kommer ska jag åka upp till Umeå för ännu ett USM. Jag kommer få se och uppleva en massa potentiella framtida brottarstjärnor, vars stjärnstatus tyvärr kommer stanna kvar där uppe. Många kommer bli nöjda med sin medalj, om det så blir till ett brons, silver eller guld. Viljan kommer inte finnas att våga gå vidare med att träna ännu hårdare, och därmed höja sin målsättning mot nya oanade höjder. 

Men i mina tankar så hoppas jag nu på en förändring. Jag vill att alla ni som vinner en medalj oavsett valör, att ni ska se denna medalj som en morot inför kommande äventyr. Medaljen ska inspirera er till en fortsatt lång karriär, mot fler och tyngre medaljer. Bli inte ”för” nöjd, utan ha kvar orken och viljan att gå vidare. Och alla ni som nu inte vinner någon medalj, tänk inte ”nu är min karriär över”. För karriären är verkligen inte över. Allt beror på Er. Er vilja att våga, Er vilja att orka, och Er vilja att aldrig släppa tanken på ”att där ska jag också vara en dag”.  

Att peka ut Lars Lagerborg och Marthin Kornbakk vid USM 1981 som framtida stjärnor var inga svårigheter. Deras vilja var enorm, och de båda ville inte stanna kvar i epitetet ”ungdomsstjärnor”. Jag är glad att deras stjärnstatus aldrig slocknade med detta ungdoms-SM. Deras brottningskunnande fick lysa kvar, och utvecklas både som junior och sedermera även som senior. Men att någon person vid detta USM 1981 i Varberg, skulle gå fram och peka på mig när jag stod där längst fram vid tävlingsmattorna med drömmande ögon, och säga ”här har vi en framtida EM och VM-medaljör!” Den personen fanns inte i hallen.

Ge inte upp din fortsatta karriär, oavsett om det blir en medalj eller ej. Se dina bilder som du har regisserat i dina tankar. Låt inte filmen få ett för tidigt slut, utan låt den få fortsätta rulla på. Din tid kommer, och det är du själv som avgör vilket slut det kommer bli. Tänk på att det är du som är regissören för din framtida karriär , och ingen annan.

När jag var liten så hade jag ganska lätt för att fantisera. När jag lekte med bilar, vilket barn gjorde under min barndomstid, då byggde jag upp vägar och byggnader i leken. Jag hade visserligen min bilmatta av plast som kom väl till pass i mina lekar, men jag kompletterade även mattans vägar med t.ex. snören och garnrester som blev extra vägar utanför mattan. När leken väl tog fart då gick jag igång och fantiserade, och byggde upp en story i mitt huvud. Jag såg allt framför mig, och där bilarna självfallet alltid hade den största huvudrollen. Jag backade, parkerade, lastade, körde taxi, kopplade loss släp, körde ambulans osv. I timmar kunde jag fixa och trixa med mina bilar, och ibland hade jag även min grannkompis Mikael på besök, eller min kusin Malin. Det blev som sagt många timmars lek, och mycket fantiserande.

När leken sedan övergick till idrottslekar, då fanns fantasin kvar även där. När vi spelade fotboll, eller landhockey på gården, då var jag givetvis en massa olika kända spelare. Att stå i mål i landhockey eller fotboll gillade jag allra mest. Speciellt i fotboll, för där hade jag en massa idoler, både okända och mer kända. Jag gjorde allt för att efterlikna dessa målvaktshjältar. När grannen Mikael stod och sköt en massa straffar och inlägg mot mig, då såg jag alltid en fullsatt fotbollsstadion framföra mig, och där jag räddade alla situationer med mitt fenomenala målvaktsspel. Jag kunde även kommentera mig själv med någon form av radio eller TV-röst, just för att spetsa till känslan än mer.

Att visualisera fram målbilder har alltid varit en stark drivkraft för mig. För även om framgångarna inte kom på någon beställning, och kanske inte riktigt när man själv ville, då har alltid mina visualiserande mål varit en trygghet. Jag har ofta tänkt ”min tid kommer”. Mitt visionstänk har nog också sett till att jag haft ett ganska gott tålamod. Givetvis inte i allt, men i många delar. Inom brottning började jag tidigt med att visualisera fram mina mål. I allt från tidiga ungdomstävlingar, fram till internationella medaljer. Ibland lyckades man, och andra gånger fick man bita i det sura äpplet och istället tänka i nya drag. Men kraften att se målet framför mig, den har alltid gett mig styrka, och gör så än idag.

Många idrottare jobbar mycket med den visualiserande kraften. Jag har på äldre dar förstått att detta givetvis inte är en självklarhet för alla.

För ett tiotal år sedan skulle vi i vår bostadsrättsförening bygga extra lägenheter på vårt tak, alltså vindslägenheter. Nio stycken skulle byggas, och vi skulle bli av med vår tråkiga råvind som inte var till någon nytta. Nya lägenheter skulle innebära nytt tak, ny fasad och en massa andra fina möjligheter för oss som bor i huset. Ren vinst helt enkelt, där vi dessutom fick många av dessa saker bekostade av själva vindsbygget. Alla vara glada och nöjda, och gjorde tummen upp, MEN!

I denna process var vi tvungna att offra en del. Under lite mer än ett års tid var vår gård, vårt hus ockuperat av byggnadsställningar, arbetsbodar, personalbodar, redskap, bygghissar, byggjobbare och mycket annat. Det var kaos helt enkelt, och vår fina gård var en ren och skär arbetsplats. Vår gård där vi under sommartid sitter ute och njuter av värme och solsken, den var under denna byggperiod inklämd mellan ett flertal arbetsbodar. Vi var nu tvungna att tänka om. Under denna byggperiod fanns där en del boende i huset som inte kunde se några som helst målbilder framför sig, och som absolut inte ville offra något för att sedan njuta av det slutgiltiga resultatet. Utan telefonen till husets styrelse gick på högvarv. Det var klagomål efter klagomål. Vissa klagade på allt, och bara fördömde vindprojektet totalt. Dessa människor hade ingen förmåga att kunna se slutmålet framför sig, utan de bara reagerade här och nu. De kunde inte visualisera fram en känsla, en målbild, utan det var bara locket på.

Jämförelsen med en idrottskarriär är slående lik. Många vill inte ”offra” sig genom att träna hårt, och samtidigt måla upp en bild i sitt huvud där medaljer och vinster får ett gigantiskt utrymme. Även om den inre framgången inte alltid kommer i den ”riktiga” världen just precis när man själv vill, ja då gäller det att fortsätta drömma, och att fortsätta med sina målbilder och sin träning, tills det en dag blir till en verklighet. Sätt ingen tidsbegränsning. Allt har sin tid, och din tid kanske inte kommer precis när just du vill. Men tappa inte hoppet om en medalj (eller fler). Se målet framför dig.

Apropå gården därhemma, vad hände? Givetvis fick vi tillbaka vår gård, och dessutom finare än någonsin.

Övre bilden: Gården under byggtiden   

Att Sverige varit en stor brottarnation kan inte förnekas. Olympiska medaljer stod som spön i backen från 20-talet fram till 50-talets begynnelse. 26 stycken OS-guldmedaljörer inom brottningen kan man räkna fram till, och då är detta från 1912, fram till 1952 i Helsingfors. Därefter har Sverige endast fått fram en guldmedaljör, och detta är Mikael Ljungberg från Sydney-OS 2000. Om man bara ser till statistiken så ser ju detta bedrövligt ut, eller? Det vi oftast glömmer bort att berätta är hur det hela egentligen ligger till, och varför brottningen stod sig så stor, ja till och med för stor på den tiden. Det är så orättvist och dumt, att dessa 26 guld ska vara själva måttstocken för oss inom brottningssporten. Medaljer som togs för sjuttio till över hundra år sedan.

Som jag skrivit tidigare får vi inte glömma bort hur brottningen såg ut innan 50-talet. Den olympiske mästaren Johan Richthoff började brottas när han var i tjugoårsålder för ganska exakt hundra år sedan. Barngrupper, eller ungdomsbrottare fanns inte på den tiden, utan man började sin idrottsbana i ganska sen ålder oavsett sport. Under 30, 40 och 50-talen såg det i stort sett likadant ut, dvs brottningsgrupper från åldern 15 år och neråt var ganska ovanligt på den tiden. Ungdomstävlingar fanns inte, utan det fanns bara junior och seniortävlingar. Under 60-talet började ungdomsbrottningen röra på sig allt mer och breda ut sig, men var ändå förhållandevis ganska liten om man jämför med de 70-tal som var på ingång. Under 70-talet exploderade ungdomsbrottningen, och tävlingar började presenteras i var och varannan ort i Sverige. Ungdomsidrotten hade nu fått sitt fäste, och den var stor, och många klubbar fyllde sina lokaler med unga brottare.

Och nu kommer det intressanta för oss som var unga under denna epok, och det gäller utbudet av idrott som fanns under 70 och i början av 80-talet. När jag började brottas i mitten av 70-talet fanns det i stort sett bara boxning och brottning som var kampsportsbetonat. Andra kampsporter som judo, karate, MMA, brasilianjujutsu, jujutsu, kickboxning och många andra kampsporter var inte så utbrett i Sverige, och vissa fanns inte alls. Utan det var boxning eller brottning som fanns för oss som gillade kampsportmomentet. Sedan kan man rabbla upp ett flertal andra sporter som inte var under kampsportsmenyn, men som poppade upp sakta men säkert från 80-talets början och då även blev en konkurrent till både boxning och brottningssportens utövare.

Det stämmer att klubbarna har minskat i vårt land. Men 70-talet var väldigt stor och omfattande under denna epok, och då övrigt idrottsutbud var väldigt snävt. Svensk brottning har fortfarande många tävlingar igång varje vecka, varje helg. Från norr till söder finns där tävlingar, och flera hundra barn/ungdomar som söker sig till dessa för att delta. Ibland får till och med arrangörsklubbarna sätta deltagarstopp för att intresset är så stort. Denna informationen framkommer såklart inte, för att gemene man läser bara statistiken från ett håll. Att vi tappat junior och seniorbrottare är sant, men även den har en förklaring. Att träna brottning är oerhört tufft. Ju äldre du blir, desto tuffare blir det. Läste för ett tag sedan om ett gäng amerikanska forskare som hade ”listat” det tuffaste och svåraste idrotterna att slå sig igenom i. Brottning kom givetvis på topp-fem listan. Brottning och boxning som individuell sport är extremt tufft och svårt, och innehar med all rätt de två första platserna för individuella sporter.

Svensk brottning har som sagt många utövare i åldern sju år fram till åldern fjorton, och därefter blir det svårare att hålla fast sportens utövare. Sporten är väldigt krävande om du vill nå den yppersta junior/senior-elit. Deltagande nationer har blivit fler och starkare ute i världen. Forna sovjetunionens alla länder, samtliga europeiska länder och då främst Östeuropa där brottning är oerhört stort. Indien växer och blir större och starkare, USA, Cuba och delar av Asien. Det är inte som på Johan Richthoffs tid för hundra år sedan då 7 – 8 nationer deltog på t.ex. ett OS. Utan att förringa våra äldre OS-brottare, men konkurrensen i världen har blivit betydligt tuffare med åren.

I Sverige lever vi bekvämt. Barnen/ungdomarna behöver egentligen inte förta sig, utan mycket finns ”serverat” för våra blivande vuxna medborgare. Varför ska man då träna och satsa på brottning när det finns så mycket annat att satsa på, och som dessutom inte kräver samma träningsmängd och slit? Jag tror mycket handlar om vårt leverne som vi lever idag. Pengar, ekonomi spelar också en stor roll i vilka val våra ungdomar slutligen väljer. Brottningen generar inte lika mycket pengar som många andra sporter gör. I vissa sporter kan du vara en halvbra spelare, en medelmåtta, men ändå tjäna en hyfsad månadsinkomst. För att tjäna pengar inom brottning, då måste du bli världsmästare, och då inte bara en gång, utan ett flertal gånger. Du måste vara ett stort namn, och en världsstjärna, först då kan du tjäna en hacka. Ni hör själva, det låter tufft och inte sådär jättelockande för många.

Men som jag alltid har sagt, man kan inte lyckas i en sport i bara ett syfte, dvs att tjäna pengar. Du måste ha hjärtat på rätt ställe för de du sysslar med. Pengar är sekundärt, där då vissa sporter har den stora fördelen att tjäna betydligt mer, och med mindre kraft och arbete som insats.

Så innan vi går in och dömer våra svenska brottare, och sporten brottning allt för hårt, så måste vi sluta upp med att jämföra oss med den historiska olympiska medaljstatistiken som var för 70 – 100 år sedan. Men för den sakens skull så fråntar vi oss inte för att ge konstruktiv kritik till våra brottare, klubbar eller andra brottningsrelaterade förbund. Men allt var inte bättre förr, utan idag är det bara lite annorlunda mot vad det en gång var.   

Översta bilden: Limhamnsbrottaren Johan Richthoff. OS-mästare 1928, samt 1932.

Mitt jobb, mina uppdrag, mina intressen måste vara lustfyllda. Om inte den känslan infinner sig, så nästintill dör jag inombords. Det handlar inte bara om att det måste vara ”kuliga” saker, utan det kan vara det mest monotona saker som för mig kan vara oerhört lustfyllt, där andra människor kanske känner den totala motsatsen. Jag kan tex. känna glädje över att städa, sortera, plocka undan, planera, strukturera, ja saker som för andra uppfattas som riktigt ”tradiga”.  

Brottningen har varit, och är fortfarande en stor lustfylld del i mitt liv (har varit sedan sju års ålder). Brottningen har alltid varit lustfylld, fastän prestationsångesten ibland legat som ett stort svart täcke över en. Oftast har ångesten varit hanterbar, men ibland så har den tyvärr även ställt till det en del under min aktiva karriär. Men den lustfyllda känslan att vinna, den är obeskrivlig. Den specifika känslan har varit en stor motor i min karriär. Att inte veta hur utgången av en match blir, men ändå ha modet att våga ta chansen. Jag är stolt över mig själv över att jag aldrig gav upp. Det fanns många gånger som jag hade kunnat säga till mig själv, ”nä, nu skiter jag i det här”, men det gjorde jag aldrig. Jag visste att känslan när man vann, och nådde sina mål, att den känslan var magisk och något som jag aldrig ville släppa taget om.  

Idag tjugo år efter min egna karriär, så har jag den stora glädjen att få jobba med min sport på heltid. Jag får inte bara träna och undervisa i just brottningsteknik, utan jag får vara delaktig i så mycket mer. Planering, bygga relationer, arrangera, skapa mål, administration, inspirera och mer därtill. Det är en ynnest att få jobba med idrotten så nära in på som jag gör. Att få vara delaktig och påverka unga människor i deras mål och drömmar. Även om inte alla våra adepter i klubben drömmer om VM eller OS-guld, så är glädjen stor i att få lära barnen/ungdomarna vad brottning är. Lära ut kunskap om träning, tålamod, respekt, kroppskontroll, vänskap och mer därtill. För livet handlar inte bara om brottningsmedaljer, utan brottningen kan påverka människor till så mycket annat.

Att vid 50 + få lära ut och undervisa en sport som man har utövat i över fyra decennier, det är ren och skär glädje, och givetvis oerhört lustfyllt. Att varje vecka få se och följa barn/ungdomar ta till sig den information som man vecka efter vecka lär ut på en massa olika sätt, den upplevelsen är stor. Varje träning som jag undervisar, där går jag alltid in med hundra procents närvaro. Kan tänka mig att många som ser mig på mattan tänker ”han är ju inte helt hundra!”. För mig är det viktigt att visa engagemang i mina träningar. Är jag inte själv engagerad, hur ska då mina adepter bli det. Jag kryper och hoppar på mattan. Jag pratar högt. Jag berömmer, och även kritiserar. Men, kritiken får aldrig tes sig på ett nervärderande sätt. Jag vill lyfta barn/ungdomar, ge dem hopp, och ge dem kraft. En kraft som innebär att de slutligen tänker, ”fasiken, ja kan ju!” Sedan om detta resulterar i brottningsmedaljer eller ej, det spelar egentligen mindre roll. Det viktigaste är att barnen/ungdomarna känner att de duger, och att de kan. I slutändan bygger detta upp deras självkänsla och självförtroende, om det så blir inom sporten eller i deras civila liv, det har som sagt ingen betydelse.

Det viktigaste är att barn/ungdomar har drömmar och mål om framtiden oavsett om det är inom sport eller i något annat sammanhang. Som ”gammal” brottare så är det givetvis extra kul om adepternas mål är SM, EM eller VM-medaljer, för då kan jag relatera än mer med min erfarenhet, bakgrund och historik, fastän det nu är tjugofem-trettio år sedan som man själv var i ropet.    

Jag vet precis hur det känns att vara favorittippad, och sedan misslyckas katastrofalt i en olympiad. Frida Karlsson och Hanna Öberg åkte till OS som stora medaljkandidater i deras respektive individuella grenar (Skidor och skidskytte). Medalj fick dem, fast dock i stafett. Är man medaljkandidat i en individuell gren och misslyckas där, då tror jag att stafettmedaljen inte får samma glittriga smak. Nils van der Poel, Sara Hector och ett femtontal andra svenskar åker hem från Peking med en (eller två) medaljer runt halsen. Det är tufft att se, och det skär igenom ens egna kropp om man själv varit en stark medaljkandidat. Det handlar inte om någon missunnsamhet gentemot dem som vunnit, utan det är bara en egensorg i att man själv inte kunde klara pressen just där och då.

För min egen del är det nu exakt trettio år sedan mitt eget ”OS-misslyckande”. Men trots att det nu gått så många år, så kan jag fortfarande känna igen mig i deras frustration. Jag vet exakt hur de känner, och vilka tankar som far i deras hjärnor. Nu hoppas jag att de har ett bra skyddsnät på hemmaplan av tränare, ledare och andra viktiga personer i deras omgivning. Viktiga personer som ger dem styrka och nytt hopp, istället för stress och tråkiga kommentarer. Nu är jag ganska säker på att både skidskyttarna och längdskidåkarna har kloka och mänskliga ledare som vet hur man tar sig an den typen av idrottsliga genomklappningar. Det finns en helt annan professionalitet än vad vi hade inom brottningssporten för tre decennier sedan.

Skillnaden mellan mig och skidtjejerna är att jag valde att lämna OS-byn efter min förlust. Jag åkte helt enkelt hem. Jag åkte första bästa flyg till Malmö, just för att jag inte orkade med OS-miljön. Jag var slutkörd mentalt. Det blev ett ramaskri på den tiden, och jag blev kallad för riksbuse. Löpsedlar kantade Malmös gator, och jag blev uthängd som en bortskämd idrottsman som inte kunde uppträda som vanligt folk. Jag fick heller inget professionellt mottagande när jag kom hem, utan jag släpptes bara vind för våg av både klubb, förbund och allt vad som innefattande en då satsande idrottsman. De enda som sa ett vänligt ord till mig och som gav mig kraft och hopp, det var min mor och min mormor. Det fanns inget annat skyddsnät på den tiden, utan jag fick lösa det mesta på egen hand. Ingen som gav mig tips på hur jag skulle bemöta tidningar och TV, utan allt var bara ren och skär gissning från min sida. ”Hur fan kunde du göra så”, var där en ledare som sa till mig. Det var väl den enda feedbacken jag fick efter min ankomst. Fanns ingen som var kapabel eller intelligent nog att ställa frågan till den då 23-åriga grabben ”Hur mår du egentligen?” Nä locket lades på, och jag fick klara mig själv. Förbundet talade om avstängning och bestraffning, men det blev aldrig något av det heller. Inte heller ett samtal, eller brev, utan bara helt tyst. Jag blev sedan uppfattad som en buse resten av min karriär, trots att jag året efter OS blev europamästare i en av världens tuffaste sporter. Bus-stämpeln gick aldrig bort, utan den fanns alltid kvar.

Detta är ingen ”tyck synd om mig” text, utan bara en sann verklighet från den tiden. Jag är helt övertygad att idrottssverige har blivit mer kunnig på hur man idag ska hantera olika idrottspersonligheter. Idag behöver inte idrottaren lösa allt själv, utan det finns rådgivare, och andra personer som säger rätt valda ord, och som finns där på ett helt annat sätt. Skidtjejerna är fortfarande unga, och de har världens chans även till nästa OS. Ibland klappar man ihop, och ibland klarar man inte pressen. Idrottare är också människor, och ibland blir det svårt att leva upp sina egna, och andras förväntningar. Då behöver idrottaren stöttning, hjälp och inte en konstant påminnelse på hur dålig man är på att kontrollera sina tillkortakommanden.          

Jag såg tack lov direktsändningen när skridskostjärnan Nils van der Poel vann sitt första OS-guld på 5000 meter. Nils Van der Poel är en stjärna utöver det vanliga. Han utstrålar harmoni, styrka och ett enormt självförtroende. Egentligen vill jag inte använda ordet självförtroende, för det kan oftast uppfattas som lite kaxigt. Man kan istället säga att Van der Poel utstrålar en enorm säkerhet inlindat med en fin och behaglig stil. Han går sin egen väg, och han tränar efter eget huvud. Han vet vad som behövs göras, och han försöker inte hitta några genvägar. Hans drivkraft kommer av lust och vilja, och det är den som har gjort att han idag kan titulera sig mästare på högsta nivå. En stjärna som inte drivs av att synas eller höras i alla möjliga sammanhang. Han har vett att ibland tacka nej till saker och ting. När idrottsgalan presenterades för någon månad sedan var han inte själv där. Istället fick två av hans bästa vänner det stora hedersuppdraget att vara där, och hämta hans pris för årets prestation. Han hade viktigare saker för sig, som till exempel att förbereda sig för sin andra olympiad. Jag får uppfattningen om att röda mattor inte är hans grej. Vi kommer troligtvis inte få se honom i en rad olika TV-konstellationer, utan han kommer vara mycket restriktiv med sina framträdanden (tror jag).

Jag själv kan bli lite smått avundsjuk på hans sport, och hans sätt att träna. Hans enda motståndare är nästintill bara tiden. Den kan han bemöta precis när han själv vill. Han behöver ingen sparring eller motståndare, utan det är bara han och tiden. Han har total kontroll på sitt eget upplägg, och ingen behöver egentligen lägga sig i hans plan. Han tar råd om han vill, och när han behöver. Han trivs med sina skridskokompisar i klubben i Trollhättan, men han är ändå fri i sin träning. Antingen åker de med honom, eller så åker han själv. Varv efter varv, så nöter han in en känsla. En känsla som gör att han blir ett med isen. Brottare, boxare eller tennisspelare är alltid beroende av sparringpartners. Vi kan inte alltid göra jobbet själv (även om vi vill), utan vi är beroende av andra i vår väg mot våra mål. Van der Poels och skridskosportens självständighet kan faktiskt göra mig lite smått avundsjuk. Att bara kämpa mot tiden. MEN!

Brottning är visserligen också en individuell sport, och du kan faktiskt göra mycket av jobbet själv, utan någon fysisk motståndare. Du kan skapa dig en känsla i alla dina otaliga träningspass själv i lokal, eller ute i naturen. Allt handlar om att hitta, och frambringa en säkerhet. En go känsla som ingen kan ta ifrån dig. Skapa en säkerhet som Nils van der Poel, en säkerhet där ingen kan nå dig. Man tävlar och skaffar sig rutin, man åker på läger för att nyttja sportens sparring. Man mäter sig, fast dock ej mot tiden, utan mot andra.

Men det är en speciell och underbar tjusning att mäta sig mot andra i en kamp. En kamp där slutligen kraft, smarthet och tekniska färdigheter blir det avgörande momentet. Att känna sig oövervinnlig i en brottningsmatch, den känslan slår ut allt. När man tar tag i sin motståndare, och där man i stort sätt känner att man kan ta poäng precis när man själv vill. Den känslan kan bara upplevas. Att veta och känna motståndarens drag, och sedan övervinna denna attack, med ett motdrag. Så även om jag är lite smått avundsjuk över Van der Poels träningssituation, så kan den aldrig bytas ut mot den känsla som brottningen kan frambringa. Så jag valde nog ändå rätt inriktning en gång i tiden. Men vem vet, hade jag bott i Trollhättan hade kanske även jag åkt skridsko? Men troligtvis hade jag även där blivit attraherad av brottningssportens sköna konst på grund av dåtidens storheter, Trollhättanbrottarna Janne Karlsson och Frank Andersson. Men oavsett mitt brottarval, så är Nils van der Poel en av de största någonsin, både som människa och idrottsman. En gigant och stjärna som kan påverka många barn/ungdomar med sin varma och fina utstrålning. Han uppvisar en framtoning som visar att allt är möjligt, om det så gäller skridsko eller något helt annat.      

Som ung topptränad brottare var man i stort sätt totalt oövervinnlig. När det kom till att testa på, och utöva andra sporter, då var allt som oftast självförtroendet på allra högsta topp. Man kunde i stort sett allt (trodde man), och där fanns inga hinder på vägen, och svårighetsgraden var lika med noll. Om det så gällde bollspel, löpgrenar, hopp, kast eller vad som helst, så tänkte man alltid samma tanke, ”hur svårt kan det va?” Den känslan har stannat kvar i kroppen även ju äldre man blivit, och där tanken infunnit sig när man t.ex. tittat på en fotbollsmatch och då tänkt på ett mycket förenklat sätt” jag hade lätt hunnit ikapp den bollen!” Och då måste jag medge att jag själv inte har några större enastående meriter inom fotbollens värld, mer än att jag i tredje klass vann Höja-skolans fotbollsturnering, och där jag satte det avgörande målet på grusplanen intill Höja fritidsgård.

Men nu i en ålder av 53 år (inte förrän nu) så har jag äntligen kommit till insikt, där jag nu kan se och uppleva hur fysiskt ont vissa sporter hade påverkat en idag. Jag är betydligt mer ödmjuk i min bedömning av olika sporter, där jag idag helt släppt tanken på min egna prestation. Nu är jag visserligen ingen storkonsument av att titta på idrott på TV direkt, men jag kunde inte undgå svenska handbollslandslagets bragdmatcher nu från EM. Jag såg semifinalen, samt finalen, och jag kan lugnt erkänna att det hade varit tufft att vara där, alltså som spelare. Tanken ”hur svårt kan det va” har istället bytts ut till ”fasiken va svårt det verka va!”. Kampen, slitet och deras självförtroende att gå all-in i varje moment är helt fenomenal. Varje anfall, varje försvar är ett spel på liv och död. Man hade med andra ord blivit totalt överkörd om man hade ställt sig där på linjen. Jag får ont av bara tanken.      

Själv blir jag oerhört irriterad när jag hör någon förringa min sport brottning, och där någon tänker högt och säger ”hur svårt kan det va”. Jag konfronterar personen direkt och säger – upp till bevis och testa? Och det tar inte många sekunder/minuter innan vederbörande kryper till korset och säger ”fasiken va svårt det e”. Varje sport är svår, och väldigt tuff, vare sig det är brottning eller handboll. Även om det ser ”lätt” ut på TV, så är det en annan sak att göra det på riktigt. Insikten om att man inte längre ”kan allt”, den infinner sig något mer ju äldre man blir. Man blir väl förmodligen något klokare, och kanske något mer ödmjuk, vad vet jag.  

Men det ska ju vara en viss skillnad på en yngre person, och en något äldre. Som ung ser man inga begränsningar, utan man ser bara målet inom idrottens konst. Man slänger sig, kastar sig och offrar sig på alla möjliga vis. Man ser ingen skaderisk, utan man kör helt enkelt bara på, och det är ju ett måste om man nu vill satsa mot de stora titlarna. Som 50 plussare ska man inte (kan man inte), utsätta sig för elitidrottens tuffa träning, för den är gjord och framtagen för yngre förmågor. Men det är väl så livet ska te sig, att man som ung hungrig idrottsman inte ser några hinder. Kroppen kan pressas på ett helt annat sätt, och när man blir något äldre så infinner sig ett mer riktat ”försiktighetstänk”. Men jag ska villigt erkänna att trots min uppnådda aktningsvärda ålder, så kan fortfarande meningen ibland infinna sig i mina tankar, nämligen ”hur svårt kan de va?”

Lägret var nu igång. Vi tränade tre pass om dagen. Morgon, middag och kväll. Morgonpasset var det tuffaste passet, och det började redan kl. 06.00. Vi väcktes med låten hand in hand (OS-låten från 1988), som spelades högt och ljudligt, och det gick inte att ta miste på att nu började träningen. Gör er redo var budskapet. Alla idrottare oavsett idrott, samlades runt den stora konstgräsplanen som fanns inne på anläggningen. Där stod vi sex stycken förvirrade, och oerhört trötta svenska brottare, och körde morgongymnastik i en kvart-tjugo minuter, utan någon mat i magen. Efter uppvärmningen körde vi ett stenhårt pass med intervall, trappträning och mycket mer därtill i ungefär två timmar. Man kände att man levde, eller var känslan kanske tvärtom? Jag blev allmänt matt i kroppen, eftersom vi inte hade ätit något innan passet. Och under passet hade vi ingen tillgång till någon vätska. Så av den anledningen blev man något irriterad.

De koreanska idrottarna hade oerhörd stor respekt för sina tränare. Man märkte av hierarkin, och då framförallt mellan tränare/adept, och även inom tränarkåren. När vissa äldre tränare anlände till anläggningen, då var det evigt bugande och bockande, och hatten av för dessa herrar. Adepterna hade i sin tur en oerhörd respekt för sina tränare. Man gjorde vad tränarna sa, och man ifrågasatte aldrig deras kunskap. Som sagt, morgonpasset var tuffast. Därefter var det dusch, och sedan frukost i den stora matsalen. Maten var inte till min fördel. Jag hade väldigt svårt att äta något vettigt, även om maten med all säkerhet var bra och nyttig. Men jag kunde helt enkelt. Bara doften när jag kom in i matsalen, den gjorde att mina smaklökar låste sig på direkten. Mitt matintag dessa två veckor var under all kritik. Jag kände mig konstant trött och matt i kroppen, och det berodde ju såklart på att jag åt för dåligt.

Pass två var oftast i den gigantiska sporthallen, eller styrkehallen. Där fanns allt. De passet blev mer att jobba för sig själv. Var och en, eller i mindre grupper körde sina egna styrkepass. Jag minns en grej och det var när man skulle klättra i deras linor. Det var fruktansvärt högt, och de ville att man skulle klättra hela vägen upp. När jag hade kommit upp tre fjärdedelar, då började händer och knä darra. För när man tittade ner, då kändes som att man var någonstans mellan fjärde och femte våningen i ett bostadshus. Det var riktigt läskigt. Jag minns också när man kom ner, och precis sidan om så stod en judotjej, visserligen stor och bastant. Hon kopplade på en 25-kilos vikt i ett bälte, sedan klättrade hon upp på repet hur enkelt som helst, och då hela vägen upp. Där infann sig ingen höjdrädsla i hennes fall.

Pass tre var brottarpasset. Det var full kräm från första början fram till träningens slut. Allt från enskild gymnastik, till par-övningar/träning. Det blev sedan många matcher, vilket man uppskattade. Brottningspassen kändes okej, och jag kände mig bättre än mina koreanska motståndare, trots att jag förlorade en av träningsmatcherna som vi gick. Men i det stora hela kände jag mig bra.

Jag tyckte som sagt alltid att det var jobbigt att vara borta så långa perioder. Men någonstans så ”överlevde” man alltid, för man hittade alltid anledningen till varför man var där. Idag kan jag såklart se tillbaka på en sådan resa som tex Korearesan med helt andra ögon, och tänka bra tankar. Jag kan idag reflektera och tänka på vad mycket man egentligen lärde sig genom åren. Att tex befinna sig på platser som man aldrig själv hade rest till, det var en nyttig upplevelse, vilket man kan konstatera i dags dato.

Hemvägen stannade vi till i Hongkong. Bara den vistelsen i ungefär tre dagar, den var obeskrivlig. Hus, byggnader kändes helt absurt stora och mäktiga. Allt kändes så stort. Detta var på den tiden då Hongkong fortfarande var brittiskt, och inte kinesiskt som det är idag. Men det var som sagt en upplevelse att vara där. Jag köpte en systemkamera som jag sedan hade stor nytta av under många år. Jag tror nog att jag gick Hongkong runt, för att få till ett så fördelaktigt pris som möjligt gällande en fin kamera. Till slut när jag väl hade gått varvet runt och prutat, och när jag väl skulle ”slå till”, då höjdes priset igen. Så det där med att pruta, det har aldrig varit min grej. En minnesvärd resa var nu över. Det var såklart skönt att komma hem. Men minnet av resan har som sagt etsat sig fast ordentligt, och därför kan jag skriva om den än idag. Jag hade till och med kunnat vara än mer detaljerad i min beskrivning, trots att det nu är trettio år sedan man var där.

Inför min OS-start 1992 i Barcelona var det givetvis en massa förberedelser inför detta äventyr i form av träningsläger och tävlingar. Ett av alla dessa OS-läger arrangerades i Sydkorea. Det var stort att få komma till Asien, och till en stad som dessutom var den senaste olympiske staden (år 1988). Det var en lång flygresa dit. Började i London, och sedan flyg till Hongkong, och sedan ytterligare ex antal timmar innan vi landade i huvudstaden Seoul, Sydkoreas huvudstad. Total flygtid var med all säkerhet en 15 – 20 timmar. Det var en mäktig känsla när vi väl landade och vi äntligen fick andas in den koreanska luften. Man kan väl säga att man verkligen kände av att man var utomlands. Bara luften, dofterna och ljuden var helt annorlunda. Kändes nästan som man var med i en film.

Vi skulle nu ta oss en bit utanför stan där vi skulle inkvarteras i ett stort sportcenter. Ett sportcenter där inte bara brottare levde sin idrottsvardag, utan där fanns ett flertal andra olympiska idrotter. Att befinna sig i ett sportcentrum som detta, gjorde att det infann sig en tendens av ångest från min sida. Jag var en person på den tiden (kanske så även idag), som inte alltid gillade att befinna sig i grupp under en längre tid. Här var det folk överallt. En massa potentiella OS-medaljörer som alla hade samma mål, dvs att vinna. Att leva med likasinnade människor, som i mitt fall idrottsmän, har aldrig fallit mig på läppen. Jag har aldrig tyckt om att ”leva” tillsammans med mina konkurrenter, utan jag ville alltid kunna stänga dörren efter ett träningspass och säga ”vi ses imorgon på träningen igen”. Jag har aldrig trivts med att fördriva tiden med mina kombattanter, utan jag ville bara ”umgås” med mina brottarkollegor på träningsmattan. Varför det har varit så kan jag nog inte riktigt själv förklara. Men låt mig i alla fall försöka. Att träna brottning, att träna hårt, att träna mot väldigt högt ställda mål, dessa element tar väldigt hårt på ens krafter. Min bästa återhämtning var när jag lämnade träningsmattan, och sedan åkte hem. Då fick jag min space, mitt utrymme, och jag kunde själv tänka och fundera utan att se mina motståndare eller andra brottningsfolk i min närhet. Jag ville som sagt inte umgås med motståndare eller andra brottare. Jag ville givetvis ha sparring av duktig brottare att träna med/mot, men helst inte umgås med dem.  

När jag skulle iväg på läger likt detta i Korea, så var det alltid mycket ångest involverat. Trots detta åkte jag alltid iväg, för mitt mål var ju att vinna. Jag trivdes med idrott där kampen och satsningen mot samma mål infann sig, och där likasinnade tränade efter samma mål. Men när kampen var över, så ville jag inte ta en kopp kaffe och snacka brottning med mina träningskamrater, och framförallt inte med mina motståndare, för dem jag skulle möta på mattan. Jag tror nog inte att jag var unik inför detta faktum, utan där fanns nog en hel del andra inom brottningen (eller inom annan idrott för den delen) som hade/har exakt samma syn som mig. Jag (och en till i gruppen) fick givetvis kritik av den svenska ledningen efter dessa två veckor i Seoul. I en text som landslagsledningen skrev efter hemkomst i tidningen brottning, fick jag och landslagskompisen till oss att vi hade en labil balans, och inte kunde ta till oss det faktum om att vi alla satt i samma båt. Så dessvärre klarade jag och landslagskamraten inte tränaren/ledarens mentala test, som han så finurligt kallade denna resa. Vi blev dock inte namngivna, men alla visste att kritiken var riktad till oss.

Första passet i Seoul bestod i att spela fotboll på en stor konstgräsplan. Vi var sex brottare från Sverige. Matchen var redan igång när vi anslöt oss, och vi svenskar måste ha sett helt förvirrade ut när vi kom ut på fotbollsplanen. Tre av oss i det ena laget, och tre i det andra. Det svåra för oss var att alla koreanerna såg exakt likadana ut. Vet inte vem vi passade bollen till, men vi sprang i alla fall. Till vårt försvar så det var ju inte helt lätt, eftersom vi precis hade anlänt. Så vem som helst hade haft svårt att urskilja ett gäng koreanska brottare efter så kort tid. Under denna match så var koreansk tidning där, och jag kom med på ett litet hörn, vilket ändå var lite häftigt faktiskt.

(fortsättning följer om lägret i Sydkorea)