En ung badmintonstjärna i Sverige blir utesluten av sitt eget förbund, för att hon vill satsa på sitt sätt i sin egen hemstad. Det finns lagidrotter, och det finns individuella idrotter. Betyder inte begreppet – individuell, att man på något sätt vill sköta sig själv, forma sin egen karriär, välja de vägar som man själv anser är rätt i en satsning? Nä, tydligen inte. Istället måste denna meriterade tjej, Johanna Magnusson, rätta sig till ett led som någon/några har bestämt. Hon måste lämna familj, trygghet sin hemstad för att istället tillhöra ett elitcenter i Uppsala, om hon nu vill satsa på sin sport badminton. Till en början gjorde hon som förbundet sa, men kände till slut att detta inte var hennes grej. Hon valde helt enkelt att flytta hem igen. Förbundets svar på hennes handling är då att stänga ner hennes elitstöd. I mitt tycke, frysa ut henne.

Är det inte befängt, att i en individuell sport, ska man tvingas flytta till en annan stad, för att få göra det man tycker mest om? Var finns logiken i det hela? Badmintförbundet svarar med att säga ”vi har minsann valt denna form, och då gäller för de aktiva att rätta sig i ledet och följa detta koncept”. Istället för att ”rätta sig i ledet”, så väljer Johanna Magnusson att sluta med sina landslagsuppdrag. Jag förstår Johanna Magnusson till ett hundra procent. Jag kan inte för någon peng i världen förstå syftet med att samla ett gäng individualister i en och samma stad, och där de sedan ska leva som en familj under hela deras karriär.  

Varför är det så viktigt för en sport som inte är vrålstor i Sverige, men stor i övriga världen, att sätta dessa strikta ramar? Vad tjänar man på att stöpa alla satsande idrottsmän/kvinnor i en och samma form? Mitt svar blir på direkten: INGENTING! Det finns en anledning varför visa personer väljer en individuell sport, framför en lagidrott. Man vill liksom klara sig själv. Man vill hitta sin egen väg, och utifrån den satsa helhjärtat på det som man själv (och med sitt team) tror är facit. Men där finns inget självklart facit när det gäller idrott. Facit är absolut inte att samla alla de bästa under ett och samma tak, och där tro att dessa individualister ska höja varandra. Konceptet funkar i vissa länder, men absolut inte i Sverige. Sverige är ett alldeles för lite land för denna typ av centralisering.

Jag kan bara gå till mig själv. Tänk om brottningssporten under min tid hade bestämt att alla satsande brottare skulle flytta till exempelvis Stockholm. Jag hade ju aldrig flyttat till Stockholm. Jag som person var väldigt beroende av min hemmiljö, min familj. Detta var min energi för att kunna orka träna och leva med den press som det innebär att satsa fullt ut i en individuell sport. Du måste hitta ditt eget syre, din egen andhämtning. Idrott handlar inte bara om hårdare träning, mer sparring, mer träningsläger osv. Det är mycket mer än så. Att bara lägga på mer och mer träning är inte svårt. Alla kan träna hårt. Det svåra är att orka träna vidare när idrottslivet inte alltid känns på topp. Därför så är en individuell idrottsman/kvinna väldigt beroende av ett fåtal personer i sin omgivning. Tas dessa ifrån en, då blir det svårt att orka satsa vidare.

Sporter som till exempel brottning och badminton är ganska snarlika. ”Små” sporter i vårt eget land, men oerhört stora i övriga världen. Det krävs något speciellt av en för att hitta drivkraften att satsa helhjärtat. Många pusselbitar som ska falla på plats. Man behöver ett socialt skyddsnät som kallas nära och kära, och som inte kan ersättas av extra sparring och fräcka träningsmöjligheter.

Jag hoppas det svenska badmintonförbundet tänker om, och inser vilken förlust det är för sporten om det fortsätter vända rygg för Johanna Magnusson. Mitt förslag till svenska badmintförbundet är att man ska göra om, och istället se till att fortsättningsvis göra rätt. Sverige behöver individualister inom idrottens värld. Det är just där som vi får fram det riktigt stora stjärnorna. Johanna Magnusson är på väg att bli en stor badmintonstjärna, men hennes egna förbund har valt att släcka hennes drömmar pga. okunskap och en stor portion envishet. Sorgligt, men tyvärr sant.              

Jag har varit på ganska många brottningstävlingar genom åren, med tanke på att jag varit igång oavbrutet sedan 1976 i sporten. Första trettio åren (nästan) som aktiv, och därefter som tränare. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag sporten från mattkanten som svår och tuff. Sporten är så otroligt krävande, att jag idag förstår varför Sverige har så få brottare som tar sig vidare från barn/ungdoms-kategorin hela vägen upp till junior/senior. Redan som barn är tävlingsmomentet fruktansvärt krävande och påfrestande. Att genomgå en förlust i brottning kan knäcka den bäste. Jag hyser stor respekt för dom barn/ungdomar som orkar gå vidare inom sporten där allt annat än status och rosa skimmer finns serverat.

Men varför är det så annorlunda idag? Idag lever vi i en modern värld där datorer och andra digitala hjälpmedel finns tillhands överallt. Vi behöver inte längre gå, eller cykla, utan alla hjälpmedel finns strax utanför dörren i form av något elektriskt fordon. Vi behöver inte ens ta oss till affären, utan allt kan man beställa hem utan någon direkt uppoffring. Barn leker inte längre på ett traditionsenligt sätt, där den fysiska kraften är den mest primära i dagens lekar. Rörelse har blivit någonting jobbigt och ”straffbart”. Barn behöver inte heller förflytta sig någon längre sträcka själv, utan föräldrar sköter hela förflyttningsschemat genom att bila barnen precis överallt, och vart dom vill.

Ådran att hand om sig helt själv, och skapa den vilja som behövs för att kunna vinna och förkovra sig i vår sport brottning är svår att uppnå i dagens samhällsstruktur. Inget får göra ”ont”. Om något skulle göra ”ont”, då är vi föräldrar där och ”räddar” dom på våra vita hästar. För våra barn/ungdomar ska väl inte behöva få ”ont”?  

Men träning gör ont. Brottningsträning gör fruktansvärt ont. Att förlora i idrott gör ont, att förlora i brottning gör ännu mer ont. Ont menar jag inte fysisk smärta i form av ett ont knä, eller att man blir slagen, absolut inte, utan ordet ont handlar om att utsätta sig för en träning som är oerhörd hård både mentalt och fysiskt. Att lära sig tävla i brottning tar oändligt lång tid. Det tar tid att etablera en tävlingsinstinkt, och att sedan kunna bibehålla den. Att trots förluster kunna hitta någon form av glädje att träna vidare och fokusera vidare, den är tuff, svår men väldigt imponerande för dom som orkar. Det gör som sagt ont, och det är svårt. Men det går även i dags dato. För trots att vi idag lever i en komfortabel värld med alla dess bekvämligheter så finns där dom barn/ungdomar som aldrig ger upp sina brottardrömmar.

Jag hyser som sagt stor respekt för dom som fortfarande satsar på vår ädla idrott med tanke på det samhälle som vi idag lever i. Min respekt går till alla dom som orkar satsa vidare mot sina ”brottarmål”. Jag själv kommer stötta, hjälpa sporten och dom som vill så länge jag bara kan och orkar. För alla är inte bekväma, långt ifrån Det finns dom barn/ungdomar som ser nyttan av rörelse och hederlig träning. Vi måste bara lära barnen att switcha om. Se det fina med att träna och tävla i en sport som mäter kraften både fysiskt och mentalt. Att lära sig att allt handlar inte bara om pengar. En stark kropp, ett starkt psyke, en kroppskännedom som heter duga och mycket annat kan inte köpas för alla pengar i världen. Vi måste bara inse att rörlighet är en förmån, och inte något man ska ta för givet. Att kunna gå, cykla, springa och tex kunna träna brottning är en lyx som är ovärderlig. Stort tack till alla Er som satsar och orkar. Ni är fantastiska. Jag vill även poängtera än en gång, att när du når dina mål i form av EM, VM eller OS-medalj, då kommer allt kännas lätt och härligt, och du kommer aldrig ångra ditt val. Jag rekommenderar känslan av att vinna stora medaljer. Jag hade förmånen att själv få kliva upp på en internationell mästerskapspall vid två tillfällen. Och jag rekommenderar verkligen den känslan. Ingen kan ta den ifrån dig, och den kan aldrig köpas för pengar.

Bild överst: Från tävlingen Gustav Freij cup 1983-84. Jag är runt 14-15 år gammal

Jag är väldigt svag för snälla människor. Jag anser mig också själv vara en snäll människa. Men vad innebär egentligen ordet snäll? Jag tror att många har fått ordet snällhet om bakfoten, där betydelsen oftast uppfattas som velig, mesig och som ett svaghetstecken. Hur kan snällhet uppfattas som en svaghet?

Som idrottsman, och speciellt som brottare så får man absolut inte te sig som en snäll person (enligt många). Jag vet att jag ibland själv kan utrycka mig fel till mina adepter att man inte får vara för ”snäll” på brottarmattan. men varje gång jag har sagt ordet, så ångrar jag mig. Klart som fasiken att man ska vara snäll. Att vinna matcher och vara en elak person, är ju helt befängt.

Att vara snäll innebär inte per automatik att man är konflikträdd, måste gå med på allt vad alla säger, vara velig, inte våga säga emot, inte ha en egen vilja, inte veta sitt värde osv. Snällhet är något helt annat. Snäll betyder för mig att man inte alltid sätter sig själv i främsta rummet (och då menar jag inte i träningssammanhang), man värnar om andra människors olikheter, känner empati, våga vara nära till sina känslor och mycket mer därtill.

När man idrottar ska man alltid vara snäll. Man ska bara inte ”luras” in i den andres plan, utan man ska skapa sina egna idéer, och arbetar utefter dessa. Jag säger till mina unga brottaradepter ”ni ska inte vara tuffa, dumma, utan ni ska vara bestämda”. Vara bestämd i sitt rörelsemönster, vara bestämd med sina mål och satsningar. Det sägs att ”inga snälla pojkar/flickor kan vinna stora matcher”, men den tesen är för mig helt befängd. Klart som fasiken att man ska bete sig snällt och korrekt, och att det är en styrka i längden att vara snäll. Jag vet själv när man inte alltid följde ”snällhetstecknet” som ung idrottsman, då man ibland på ett fjantigt sätt sparkade till några ”döa” ting (bänkar, papperskorgar etc) på vägen ut från matchmattan efter en förlustmatch. Helt onödigt och dumt, och något som istället gav mina motståndare mer kraft till nästa gång. Men fastän att jag ibland kunde infoga mig med dessa primitiva rörelser och tråkiga ordval som flög ur min mun, så var jag trots detta alltid en snäll människa.

Jag sårade aldrig andra människor på min väg med dessa simpla handlingar, utan det var alltid jag själv som blev sårad. – ”Hur kan man bete sig på det sättet!” Så tänkte väl många, och så kanske jag själv hade tänkt/Er om jag hade sett/ser en idrottsman som inte kunde/kan ta en förlust på ett mer moget och kontrollerat sätt, eller?

Nä, jag har aldrig blandat ihop snällhet med dåligt uppträdande vid en förlustmatch. Snälla människor kan också bli arga och frustrerade. Snälla pojkar/flickor kan vinna matcher, men inte utan någon plan, utan någon passion för sin idrott, utan några mål, dem kan aldrig vinna i längden. De som spottar, fräser och som ska vara så himla coola i sin attityd och personlighet, har svårt för att bli några långvariga vinnare. Som jag skrivit tidigare så är aldrig en aggressiv inställning något bra i längden, utan det är en inbyggd bestämdhet som är den viktigaste egenskapen.

Så än en gång, blanda inte ihop snällhet med velighet. Man kan vara snäll och ändå bli en vinnare. Snällhet har som sagt inget att göra med vekhet, utan tvärtom. Snällhet är ett ord som är väldigt underskattat. Världen behöver mer snällhet. Om vi börjar med att lära ut att vi ska bli bättre med att förhålla oss till ordet snäll, ja då hade mycket av livets svåra utmaningar varit betydligt enklare att bemöta, och mycket lättare att förstå. Det tror i alla fall jag.   

Under några år i slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet så stannade de sovjetiske landslaget till i IK Spartas träningslokal för att gästträna. Cup Klippan hade precis avslutats som på den tiden gick under namnet lilla-VM, eftersom startfältet var av världsklass i varje viktklass. På sin väg hem så stannade dessa mästarbrottare till hos oss nere i våra lokaler till min stora förtjusning. Tänk att få se dessa världsbrottare på så nära håll. Dessa brottare som jag hade skrivit ner, och följt genom tidningar och andra kanaler som fanns på den tiden. Jag minns framförallt ett tillfälle när sovjetbrottarna kom. Det måste varit runt 1981–82, och jag är 13–14 år gammal. Jag hade precis börjat träna i Leifs grupp, den stora senior-gruppen. Det var en stor ära att få träna med seniorbrottarna, och jag gjorde aldrig någon besviken. Utan det var full fart på träningarna, och hundra procents närvaro från min sida. Men just denna måndag, när sovjetbrottarna skulle anlända och träna med oss, så av någon anledning så fick jag inte delta. Jag minns inte om jag hade någon infektion av något slag, vilket gjorde att min mor var helt bestämd med att jag inte fick träna denna måndagskväll. Jag var givetvis helt förtvivlad, men jag åkte såklart ändå ner till lokalen, för jag ville ju bevittna träningen med alla dessa mästare.

Det var framförallt en brottare som jag ville träffa och se, och det var Frank Anderssons antagonist, Igor Kanygin. Kanygin var en tuff och hård brottare som satte många käppar i hjulet för Frank ett flertal gånger. Han var absolut ingen kastmaskin, utan mer en väldigt snål brottare. Men jag gillade honom. Kan vara för att han kändes så orädd i sin brottning, och för att han såg så fruktansvärt stark ut. Om jag minns rätt, så vann Frank endast en gång mot denna Kanygin, och det var i VM-finalen 1982. Vid tre andra mästerskapsfinaler så förlorade Frank mot honom. En VM-final, och två EM-finaler fick Frank ge sig mot ryssen. Kanygin var framplockad som den enda av de sovjetiske brottarna i mellanvikts-klassen som kunde besegra Frank. Han var inte ens bäst i sitt eget hemland, men trots detta fick han alltid flest chanser att representera sitt land, just pga. hans förmåga att besegra vår svenske världsstjärna. Kanygin vann under sin karriär 2 VM-titlar, 4 EM-titlar.

Denne ryss skulle nu komma ner till IK Sparta, och jag skulle få se honom livslevande. Jag packade ner min kodak instamatic kamera, för nu skulle det tas bilder. Jag fotograferade friskt under träningspassets gång, och jag var väldigt ivrig när jag sedan dagen efter skulle framkalla bilderna på den stora snabbframkallningskedjan Fotoquick uppe i stan. Man lämnade in filmen, och efter en timme kunde man sedan hämta ut sina kort i pappersform. Jag minns att jag var uppe i stan med min mormor i detta ärende, och timmen vi skulle vänta kändes väldigt lång. När väl timmen var slagen, så fick jag då äntligen mina kort i näven. Jag började bläddra frenetiskt, och snart hade jag gått igenom samtliga 24 bilder utan att hitta bilden som jag helst ville ha, det vill säga bilden på Kanygin. Jag var helt förtvivlad. ”Du, det saknas en bild!” sa jag till expediten. Nä, sa hon, vi plockade bort några kort som inte blev riktigt bra. ”Får jag se dem!”, sa jag på direkten. Mycket riktigt, bland ”spillkorten” fanns bilden som jag allra helst ville ha, bilden på Kanygin. Jag var helt överlycklig. Bilden var lite solblekt i kanterna, men annars var den helt perfekt.  

Slutligen blev dagen blev precis så som jag hade önskat. Jag fick bilderna av mästarbrottarna, och framförallt bilden på Kanygin. Jag och min mormor kunde sedan lugnt promenera vidare. Jag var stolt och glad, och så tacksam över mitt solblekta foto. Mer behövdes inte för att göra en tretton-fjorton-årig grabb glad på den tiden. Det var en helt vanlig dag för ganska exakt fyrtio år, en dag som jag fortfarande minns väldigt väl.

I min värld så blir du precis det du vill. Om du nu vill alltså? Vill du bli läkare, blir du läkare. Vill du bli en framgångsrik idrottsman, så blir du även det. Va, räcker det med att man ”bara” vill? Att säga till sig själv tre gånger jag vill, jag vill, jag vill, räcker givetvis inte. Utan du måste ju verkligen vilja ditt mål för att det en dag ska bli till en verklighet. Jag tror att om man bara har intresset, passionen, och även tålamodet, då kommer dina mål att uppnås. För hur vore det annars. Tänk hela världens läkarkår, är det bara tur att vi har så många människor som arbetar som läkare? På ett sätt är det ju tur, dvs att det finns så många människor som verkligen vill, med allt ansvar som det innebär att inneha den yrkesrollen. Men alla de personer som idag arbetar som läkare har på något sätt kunnat se sig själv i läkarrock och tänkt tanken, detta är jag, och detta vill jag.  

Att vilja betyder att man ser sig själv visuellt i sitt tänkta mönster. Om den bilden sitter kvar dag efter dag i ens hjärna, då kommer man slutligen nå sin slutdestination. Viljan och bilden måste sitta i hela tiden. Det går liksom inte att spara en vilja och tänka att man ska portionera ut viljan och tankarna så där emellanåt. Nä, bilden måste vara konstant. Visst, ibland har vi sämre dagar, men i det stora hela så får du aldrig vika dig från ditt mål.

Som min tränare sa till mig när jag var på väg upp i brottarkarriären. ”Jörgen, vill man ta en medalj, så tar man en”. Och han hade rätt. För även om det inte finns någon garanti gällande hur man ska vinna idrottsmedaljer, så är det viljan som sätter dina riktlinjer. Många har givetvis tänkt tanken att dom vill, och dom har inledningsvis tränat som en galning för att nå dit. Men tyvärr så har bilden i huvudet sakta suddats ut, och viljan har inte varit lika konstant som den var inledningsvis. Målet har då rört sig längre och längre bort. Det tar tid att nå sina mål. Inte alla har det tålamodet att invänta sin tid och bara träna på oavsett om det är brottning eller andra mål. Utan många ger upp, och skyller istället på andra faktorer.

Om idrotten hade varit mekanisk, det vill säga helt utan känslor, då hade man bara kunnat luta sig mot den fysiska träningen, och sagt: ”tränar du varje dag, då blir du världsmästare”. Du behöver inte tänka, utan du ska bara träna”. Den fysiska träningen är egentligen bara det lilla i den stora satsningen. Den stora delen är att du ska kunna övertyga dig själv om att det är du som ska vinna, samt få dina motståndare till att känna sig besegrade. Ditt självförtroende måste lysa, och vara på riktigt. Inget fejkat där man bara blåser upp sig och tror att man är bäst. Att bara gå runt och tro, då blir du ingen mästare. Du måste som sagt veta i ditt huvud att du ska lyckas. Inget du behöver tala om till andra, utan det räcker att du innehar känslan.

Så har ni mål, tankar, bilder i huvudet med saker som ni vill. Då ska ni känna Er trygga i Er satsning oavsett vad ni gör. Om det så är att bli läkare, mästare i brottning, bygga ett hus, arbeta med olika yrken (vad som helst), så släpp aldrig tanken, släpp aldrig bilden. Att vilja tillräckligt mycket, är att man aldrig släpper sin inre bild. Finns den bilden kvar, då kommer du slutligen att lyckas. Träna, upprepa, plugga, kämpa, måste du givetvis göra. Men glöm inte bort dina tankar. Det är tanken/drivkraften som formar dig. Det är filmen i ditt huvud som slutligen ser till att du en dag når dina mål. En film som till slut omvandlas till en verklighet.

Jag minns mycket väl när jag fick mitt första medlemskort. Ett medlemsbevis som visade att man tillhörde en förening. Jag kommer ihåg när jag fick den där lilla pappersbiten i min hand, såsom man fick på den tiden. Det var stort, och det var en speciell känsla. En känsla av en mycket speciell tillhörighet.

Det är nu 46 år sedan. 1976 började jag mina första brottarår i idrottsklubben Sparta. Jag är glad och framförallt otroligt tacksam över att jag fick ta mina första ”brottarsteg” i denna anrika förening. Det är egentligen inte föreningen i sig som jag är tacksam över, utan mer tacksam över de personer som var runt omkring mig på den tiden, och som såg till att man fick en fin inskolning i idrottens värld. För vad vore jag utan ledarna/föräldrarna som Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Bo Ekelund, Siwe Pettersson, Seved Brandt, Kent Berglund, Gert Jönsson, familjen Kolnby, Nydahl, och så givetvis min egen mor.  Ja, jag skulle kunna rabbla många till som förgyllde mina barndoms år i Sparta.

Dessa människor såg till att vi unga grabbar (det var bara grabbar på den tiden som brottades) fick åka ut på tävlingar, åka på helgläger, tävlingar i Danmark och utflykter till Tyskland. Framförallt såg dom till att vi mådde bra, och att det var en fin stämning mellan oss barn som tränade och tävlade. Jag kan även rabbla mina fina klubbkamrater som Benny Kolnby, Patrik Lirås, Anders Palmqvist, Stefan Ringström, Anders Flink, Ronny Nydahl m.fl. Det var aldrig någon pennalism, mobbing eller ett hårt tonläge, utan alla fick vara som de ville.

Att börja sin idrottskarriär med trygghet, förtroende och respekt är ingen självklarhet. Föräldrarna i föreningen (inklusive min mor) tog ett stort ansvar på den tiden, och vi var många barn/ungdomar som fick uppleva en trygg klubbkänsla under denna era. Det var rättvisa, kärlek till sporten, intresse, passion och ett stort hjärta som skapade denna enorma trygghet.

Detta förhållningssätt har jag haft stor nytta av när man sedan blev äldre, och när satsningen sedan blev större och starkare. ”Spartatiden” har alltid funnits där på ena axeln som en ingrodd trygghetskänsla, och jag kan fortfarande förknippa vissa ställen/platser med just Spartatiden. Danska Skandeborg, Videdals sporthall, Höörs Nygård, Hansaland, holländska Dordrecht m.m

Idrottslivet gick vidare, och när jag var 15 – 16 år lämnade jag IK Sparta för att gå vidare till Limhamns BK. Det var givetvis en stor sorg att lämna IK Sparta, men klubbens signum hade redan då börjat ändra på sig. Vi grabbar hade ju såklart blivit äldre, och några hade tyvärr slutat (både föräldrar och barn). Så det var helt enkelt en ny fas i ens idrottsliv som man nu skulle gå tillmötes. Det gick liksom inte att stoppa tiden.

Men tänk på att en förening inte byggs upp av sig själv. Ett klubbnamn är bara ett namn och inget som sköter sig själv. En idrottsförenings goda sidor byggs upp av människor som finns involverade som föräldrar, styrelse, ledare, tränare och andra entusiaster. Ett namn är bara ett namn. Dessa fina människor som fanns runt omkring mig under min barndomstid, så hade föreningens namn kunnat lystra till precis vilket namn som helst.

Sakta men säkert öppnas nu Sverige snart upp igen. Efter några månader av vila och efterlängtad paus, så är vi snart redo att möta en ny spännande hösttermin. Föreningslivet öppnar även dom upp sina dörrar, och barn och ungdomar kan återigen få besöka sina respektive idrotter. För det är ju så att även våra barn/ungdomar behöver lite vila ibland, och då inte bara från skolans värld. Även barnens fritidsaktiviteter behöver både barn och förälder vara ifrån ibland, just för att kunna skapa/bygga ny energi och lust till att fortsätta. Det finns ju en anledning till att sommarlovet sträcker sig från mitten av juni, fram till mitten av augusti. Barn behöver återhämtning för att orka gå i skolan från förskoleklass upp till gymnasietiden, och likaså gäller det för övriga aktiviteter.

Nu har ju tyvärr inte alla förstått hur viktig en vila är, och vad den kan åstadkomma. Olyckligtvis finns det ett flertal föreningar runt om i Sverige som envisas med att hålla igång sin verksamhet året runt, vilket då medföljer att barnen tränat och varit igång hela sommaren utan någon paus. Tror ni att dessa barn känner sig taggade att starta upp höstens termin?

Att vila från sin egen aktivitet under en viss tid betyder inte att man behöver ligga på sofflocket hela sommaren. Rörelse är viktigt (både för barn och vuxna) men rörelsen kan fungera på så många olika sätt. Börjar ett barn rikta in sig för tidigt med att enbart förhålla sig till en och samma idrott, och då till exempel träna brottning inomhus på matta, eller allt som oftast endast köra brottningsrelaterade övningar under hela sommaren, då ökar ju risken att barnen inte blir långvariga inom tex brottningens värld. Man kan givetvis även ta andra idrotter som ett exempel där inriktningen blir för skarp alldeles för tidigt.

Tre mornar i veckan tränar jag (håller igång min kropp) med styrketräning. Jag besöker ett gym i närheten där jag bor, och i samma anläggning finns där även en ishall. Eftersom jag anländer redan klockan 06.00 på morgonen, så läste jag denna morgon en lapp som satt upptejpad på informationsdisken: ”väsnas inte för mycket eftersom 5 – 6-åriga hockeygrabbar är på träningsläger, och sover i en av hallarna”. Jag blev helt paff, och jag tänkte på direkten, dom måste ha skrivit fel ålder. Men ack så fel jag hade. När jag är på väg därifrån, alltså 07.00 möter jag just 5 – 6-åriga grabbar som kommer gående med hockeytrunkar stora som hus. Det komiska är att trunkarna både är tyngre och större än dessa små grabbar, och min första tanke är: 5–6 åriga grabbar ska inte befinns sig på träningsläger, dom ska vara hemma och leka eller göra andra kuliga sommarsaker. Nu vet jag i för sig inte träningsinnehållet, men med tanke på all den utrustning som jag iakttog, så handlade det mer än att enbart åka skridsko. Jag är helt övertygad om att lägret hade fullt fokus på att träna hårt, med både taktik, kondition och allt annat som innefattar en elitsatsing.

Riksidrottsförbundet (RF) i Sverige ställer alltid frågan till svenskt föreningsliv: Varför slutar barn så tidigt med sina idrottsaktiviteter? Fastän vi vet, både föräldrar, ledare och andra föreningsinvolverade, så fortsätter vi gång på gång att göra samma misstag år efter år. Vi kör slut på våra barn när vi hela tiden måste ”hålla igång barnen” året runt. Vi gör våra barn en björntjänst när vi inte låter barnen få ägna sig åt sitt sommarlov där lek, bad och annan rörelse ska vara första prio, och inte teori, kondition och styrketester. Varför har vi vuxna så bråttom, och vad är det vi inte förstår?

Är det inte meningen att barnen ska längta till att få komma tillbaka till sin förening, där gemenskap, träning, tävling och nya upplevelser väntar? Som sagt, vi lär oss aldrig. Trots att vi vet slutresultatet, dvs att det flesta barn slutar med sin idrott innan de ens fyllt 14 år, så fortsätter vi skapa en träningshets där vi tror att mer och mer träning är den rätta vägen. Föräldrar, ledare har slutat läsa statistik, eller lyssna på dem som kan, utan man skapar istället sina egna sanningar. Sanningar som är osunda och som inte är anpassade för barnens bästa. Och min undran är, varför?

Får man lov att säga att man älskar sitt arbete? I ganska exakt åtta år har jag nu fått arbeta med min hobby, min sport, min livsstil, min passion, ja där finns givetvis fler anledningar som jag kan lägga fram som en kärleksförklaring till mitt arbete. Sedan 2014 har jag fått äran att få arbeta som föreningskonsulent i Limhamns Brottarklubb. Att få arbeta med sin passion dagligen är en ynnest som jag är så oerhört tacksam över. Att jag nu snart ska återgå efter några veckors semester är inget som jag grubblar, eller tycker är jobbigt, utan jag tänker mer att jag ska tillbaka till min hobby.

Ibland kan jag själv fundera över varför jag är så passionerad av sporten, och varför mitt arbete känns så lustfyllt. Men jag tror en bidragande sak är att jag får arbeta så brett i föreningen. Det är allt ifrån organisera kansliet och dess sysslor till att träna unga utövare som har som mål att bli världsmästare i denna historiska sport. Eftersom jag själv var så otroligt hängiven min sport som ung brottare, så kan jag idag sätta mig in i många idrottares tänk, genom min långa erfarenhet. Jag är även en person som har en stark självdisciplin, vilket jag även hade som idrottsman. Jag vet vad som behöver göras, och jag behöver inte någon som ger mig en ”spark i baken”. Mitt eget driv har alltid varit min största styrka.

Men det betyder inte att jag klarar allt själv. Jag har givetvis inspirerande människor i min omgivning som ger mig stöttning och energi, vilket gör att det hela blir betydligt roligare och lättare. Samma sak var det när jag idrottade. Även om jag själv la upp min egen träning, det vill säga min alternativa träning som löpning, kondition och styrka etc. så behövde jag ändå någon typ av support från människor i min omgivning som visade sitt stöd på olika sätt. Att bli sedd för det man gör så att man känner sig än mer motiverad att jobba vidare. Det behöver inte vara några storslagna grejor, utan det räcker med en blick, en mening som säger ”jag tror på dig och dina idéer”.    

Att arbeta med människor (unga som gamla) är både motiverande, roligt, och ibland även väldigt svårt. Man tycker olika om saker och ting, och så ska det givetvis vara. Men jag känner jag mig aldrig orolig eller osäker i mitt arbete, eftersom jag innehar en gedigen erfarenhet och kunskap om idrott på alla nivåer. Även mina år inom skolans värld (12 år) är också en stor tillgång för mig, där jag under dessa år arbetade med både motiverade som omotiverade barn/ungdomar i årskurserna 1 – 9. Alla skulle med, och det fanns inget bättre när man äntligen kunde omvandla negativ energi till positiv energi, när elever till slut knäckte den berömda koden och slutligen insåg hur mycket de själva kunde påverka sin medverkan både när det gällde idrott (som jag undervisade i), eller i övriga ämnen. Genom samtal, tillrättavisningar, beröm, bekräftelse, krav, stöttning och andra motiverande signaler, så var glädjen stor när man kunde omvända ett negativt beteende till driv, lust och förståelse.

Jag möter än idag gamla elever från min skolperiod. Elever som kommer fram och tackar för att man sa ifrån när de var ”busiga” och omotiverade under sin skoltid. Tacksamma för att man tog kampen. Likadant är det idag med mitt arbete inom föreningslivet. Att få barn/ungdomar att inse att de har chansen att nå sina mål. Att få barnen (och även föräldrar) att inse att ingenting är för sent. Att använda sig av meningen ”skynda långsamt”. Allt behöver inte hända över en natt, utan allt får ha sin tid. Låt barn vara barn, och ungdomar vara ungdomar. Det kommer en tid när vuxenheten tar över.

För att summera min kärlek till mitt arbete, så handlar glädjen mestadels om att skapa en närvaro, en miljö som ser till att barnen/ungdomarna mår bra, och att de får utveckla sitt idrottande i deras egen takt. Få barnen/ungdomarna att växa, och bygga upp en förståelse för vad idrott är, och vad den kan åstadkomma, oavsett om du satsar på att bli världsmästare i framtiden, eller om du väljer ett livslångt liv inom föreningslivet som antingen tränare, ledare eller någon annan viktig roll. Jag älskar mitt arbete helt enkelt för att jag tycker det är roligt att hjälpa (barn som vuxna), lära ut, inspirera och att organisera. Och det är väl skäl nog varför min cykel tar mig så lätt till Grönalundsgatan 6 i Limhamn. För där finns kontoret, mattan och givetvis alla medlemmarna.

En text som jag skrev förra sommaren, men som jag av någon anledning inte publicerar förrän nu. För känsliga läsare så är texten skriven med humor blandat med en stor portion ironi.

Förra sommaren åkte jag med familjen för att campa på Öland. Vi färdades först upp mot Kalmar, där ett trettiotal mil skulle ”tuggas igenom”. Vår slutdestination var – Böda camping på Öland. Böda camping, denna mytomspunna plats som gjort sig känt i alla möjliga sammanhang. Men nu är det inte Böda, eller camping som jag skulle vilja reflektera över, utan mer om den nya trendiga sekten som sprider sig som en löpeld i vårt avlånga land.

På färden upp genom Blekinge och Smålands stora landskap kunde vi redan där uppleva och se sektens ”nästen” poppa upp längs vägen som vidunderliga byggnader i alla dess färger. Byggnadsverken kunde man se i både små som stora byar som vi passerade när vi kom körande på Europaväg 22. När vi kom över bron, och väl befann oss på Öland, så fortsatte sektens nästen att exponera sig. Deras budskap hade till och med spridit sig till denna lilla sommar-Ö. Jag var i chock över sektens snabba utbredning.

Väl på campingen ville min ena svärson att jag skulle testa på att utöva sektens signum. Med viss tveksamhet lät jag mig övertalas. Jag kände och visste på direkten att jag aldrig att skulle bli ”biten” eller påverkad på något sätt, utan jag såg det hela som en liten utbildning för att försöka lära mig att förstå det heta budskapet. Ett av det mest anmärkningsvärda ögonblicket i denna seans var när själva spelarbytet skulle ske, det vill säga när vi var klara med vårt ”möte”. Utanför den stålklädda buren stod ett gäng unga aspiranter och inväntade sin tur. Iklädda i nästintill likvärdiga trendiga munderingar, med femtioelva slagredskap i alla dess färger stod de nu redo att möta varandra i en intensiv sammankomst i en timme framöver.

Den svenska ”kändiseliten” är också en grupp som börjat ansluta sig, och tillbringar där all sin lediga tid med att nöta sektens glada tillrop med sina färgsprakande tillhyggen, och i sina små korta shorts och kjolar. Giftet har spridit sig, och deras värld är nu fullständigt besatt av att umgås i denna konstgjorda miljö. Bild efter bild läggs ut på deras sociala medier för att där uppvisa deras träningsvilja, och givetvis deras coola outfits. Men vad händer när nyhetens behag har lagt sig? Vem kommer då nyttja alla dessa stålburar som då kommer finns över hela vårt land?

I framtiden kommer Sveriges landskap att prydas av en massa outnyttjade ”spök-byggnader”, med olika företagsnamn och loggor som hänger på sniskan när man susar igenom landets många byar och städer. Sekten kommer då vara splittrad och glömd, och en ny våg av märkliga grupperingar kommer då med all säkerhet ersätta denna tidens underliga fenomen. För vem trodde på allvar att minitennis med mjukboll skulle bli så himla hajpat, om man bara inkluderade fyra väggar, och ersatte namnet till ett ord som påminner om något helt annat än just en racketsport? Ja, livet är rätt bra märkligt.

Att förmedla sina träningsmeriter har blivit ett enormt mode det senaste tio-femton åren. Ju mer träningsdagar/timmar man kan uppvisa, desto bättre är det. Det räknas timmar i detalj gällande hur länge varje pass ska vara, hur många timmar i veckan man tränar, hur många pass om dagen, vilka övningar man ska göra osv. Listan kan göras hur lång som helst. Detta är inte bara ett fenomen bland brottare, utan det har spridit sig även bland övriga sporter. För jag vill påstå att denna träningshysteri i siffror har blivit till en ren och skär yta, där mängden helt plötsligt blivit viktigare än själva innehållet. Däremot att förmedla intensiteten vid varje pass är inte lika hajpad att marknadsföra. Bara man har timmarna nedprintat så räcker det mer än väl. Kvalitén på passet spelar mindre roll, utan kvantiteten är desto viktigare.  

I facktidningen BROTTNING som gavs ut varje år under 70-talets början fram till och med en bit in på 00-talet, där fanns en presentation av kommande brottningsstjärnor. Där stod vilka tävlingsmeriter brottaren hade, hur många matcher de hade gått, hur många vinster/förluster osv. Men sedan fanns där en rad där frågan lydde: Hur mycket tränar du? Jag plockade fram fyra brottarstjärnor från 70–80-talen, för att studera deras träningsintensitet. Ärligheten lyste igenom, och där fanns ingen tillstymmelse att ljuga eller förvränga sin träningsstatus, utan man sa helt enkelt sanningen. Var och en av dessa stjärnor svarade ganska likvärdigt, dvs att man tränade tre – fem träningskvällar i veckan (brottning). Märk väl att detta var stora stjärnor med internationella mästerskapsmedaljörer både som junior och senior. Fanns inget skryt om att förmedla ohållbara träningssiffror.

Om man nu vill bli bra på någonting som måste man givetvis träna, och dessutom mycket. Träna innebär att man gör samma sak om och om igen med en viss kontinuitet, vilket innebär att man slutligen blir riktigt bra på det man nu vill satsa på. Men, och jag säger MEN med stora bokstäver – vi får inte glömma bort varför vi tränar. Vi glömmer bort att huvudet måste hänga med, och att slutligen så är det knoppen som avgör om du ska nå det stora medaljerna. Det är inte enbart din gedigna och fullspäckade träningsdagbok som ser till att du når det stora medaljerna, utan det är till syvende och sist ditt psyke.  

Eftersom dagens brottare (och även andra idrottsmän) har fullt sjå med att upprätthålla sin träningsdagbok med snygga siffror, så glömmer de bort att varje pass är unikt. När man satsar och tränar hårt, då innebär det att man ger sig hän i stort sett vid varje brottarpass. Man måste, som man säger på simspråk – hela vägen in i kaklet. Men jag fattar. Eftersom det blivit ”inflation” i antalet träningsdagar/timmar som ska förmedlas, så förstår jag att dagens satsande idrottsman inte håller/orkar i längden. Man förmår helt enkelt inte att upprätthålla fasaden, vilket gör att elitidrottaren glömmer bort varför man tränar. Idrottaren håller igen, och ser till att alltid ligga på en lagom nivå i sin träningsintensitet, just för att orka med sina 30 – 40 timmar i veckan som det uppgett. Den viktiga glädjen har försvunnit, vilket gör att man inte når det stora framgångarna. Man vågar helt enkelt aldrig pressa sin kropp ordentligt, utan man går och ”småsparar” sig för att orka med.

Så även om ovannämnda stjärnor hade sin primetime för snart fyrtio år sedan, så är/var målen densamma då som nu, dvs att nå medaljer. Upplägget var bara ”något” annorlunda på den tiden. Allt har visserligen sin tid. Saker och ting förändras/förbättras, men målen är dock densamma. Så mitt tips är, samla inte bara på fina ”träningssiffror”, utan se till att flertalet av dina pass är en utmaning. Håll inte igen när du ska köra på utan ge max. När du ger max, då tränar du även ditt ”pannben” vilket gör att du slutligen vågar möta de stora stjärnorna, och du kan även se dig själv som en vinnare i dessa möten.

Icke att förglömma är att bibehålla glädjen till sin idrott. Varför började vi en gång i tiden? Vad är det som driver just dig att satsa? Tränar du för din egen, eller för någon annans skull?

Elitidrott är väldigt speciellt. Det finns egentligen inget facit på vad/hur man ska göra för att nå den absoluta toppen. Men det finns i alla fall ett riktmärke, och det är att man aldrig ska tappa bort glädjen för sin idrott. Ha kul när du tränar hårt, och ha kul på vägen mot dina mål. Ibland är det givetvis tungt, men så är det med mycket man gör i livet. Om bara glädjen finns, då har du alla möjligheter i världen. Sluta fokusera på antalet timmar, utan lägg kraften istället på vad du fyller dina träningstimmar med. Kvalité och äkta vara istället för en massa yta.