Man hör många gånger att idrott fostrar. Jag själv har sagt/skrivit om det vid ett flertal gånger, men vad menas egentligen med att idrotten fostrar?

Var och lyssnade på den gamle MFF-målvakten Jonnie Fedel i torsdags. Det var idrottsmuseets vänner som hade frukostträff, där gamla idrottare bjuds in för att tala om sin idrottskarriär, vilket även jag själv gjorde för en 5–6 år.

Fedel talade om just idrottens fostran, fast han gör det på ett sätt som jag absolut inte står bakom, eller håller med om. I hans värld är idrottsfostran att äldre spelare ska ”fostra” de yngre spelarna med ett hårt tonläge, just för att sätta den yngre generationen på plats, och visa vart skåpet ska stå. Ett exempel han tog upp var en före detta stjärna inom MFF-laget på 80-talet, som med tråkig attityd talade om för en ung Fedel att han minsann skulle hålla i ordning på sina grejor/sin plats i omklädningsrummet. Kan tyckas lite i det stora hela när man läser det så här, men jag tror med all säkerhet att det fanns mer än så i deras ”fostran”. För visst har man både sett och hört själv genom sina år inom idrottsbranschen, att tråkningar, nedvärderingar eller andra elakheter ska ha en fostrande effekt.

Som sagt, jag kan absolut inte förstå varför man ska vara dum, arrogant eller nedvärderande mot andra, och där man dessutom sen kallar detta för en fostran?

Våren 1984. Jag ska de året fylla 16 år, och jag ska dessutom avsluta min högstadie-period. Kommande höst ska jag studera på brottargymnasiet i Klippan, och i min värld skulle jag nu få leva, träna och gå i skola med likasinnade personer, det vill säga folk som ville träna och satsa för att bli världsmästare i brottning. Men ack så fel jag hade. Bilden ovan är från en informationsträff som vi hade på vårkanten innan höstens start. Nya årskullen (jag och åtta till) skulle under ett par tre dagar få leva och träna med skolans två:or, det vill säga den kull som redan befann sig på skolan. Redan första dagen insåg jag att detta sammanhang var absolut inget som passade mig. Jargonen, kompisrelationerna, inställningen var helt i motsats till hur jag var, och hur jag ville ha det. Miljön upplevde jag som destruktiv, där det redan efter ett par timmar hände en mycket tråkig incident som jag sedermera skrev om i min bok – Gossen Ruda. Man kan lugnt säga att jag där och då under denna informationsträff visste att min karriär inom detta idrottsgymnasium skulle avslutas som endast en kort visit. Och mycket riktigt blev det också så. Hösten samma år började min gymnasieperiod. Med stor tvekan tog jag mitt pick och pack, och inkvarterade mig på den tilldelade vindsrummet någonstans i Klippans villakvarter. Tanken var nu att jag skulle bo där under två år. Redan när jag placerade min nyinköpta klockradio på sängbordet, så visste jag att den snart skulle behövas monteras ner igen. Redan efter åtta dagar sa jag hej och tack, och säkerligen är jag den brottare som har den kortaste karriären på detta brottargymnasium. Om det är ett rekord eller ej, spelar mindre roll, men jag blev snabbt varse om att jag gjorde rätt, för jag passade absolut inte in i den miljö som 15/16 åring. Jag vet idag att min brottningskarriär aldrig hade fått de framgångar jag sedermera fick, om jag hade stannat kvar och uthärdat mig själv i denna destruktiva miljö som ung grabb.

Idrott är faktiskt fostrande, fast dock ej på det sätt som många före detta idrottare vill ha det till.

Tittar vi även framgångs/resultatmässigt, så är det endast ett fåtal av Klippan-skolans alla elever (programmet har funnits sedan slutet av 70-talet, snart femtio år) som sedermera blev internationella brottare med EM, VM eller OS-medaljer i prisskåpet. Det flesta brottare som gått där genom alla år nådde knappt därefter en senior-karriär, utan deras brottningskarriär tog många gånger slut innan den ens hann börja. Om man gör en snabb reflektion så kan man ju lugnt ställa frågan – Varför blev/är det så?   

Nästa år har jag varit involverad i brottningen i femtio år. 1976 kom jag i kontakt med sporten, och det tog inte många dagar/veckor innan jag fastnade totalt. Trots att jag var väldigt lugn som barn, och absolut inget rastlöst barn som behövde avreagera mig på en brottarmatta, så blev brottningen min stora värld (och är så än idag). Sedan uppstartsåret har sporten legat mig väldigt varmt om hjärtat, även om den har smärtat mig extremt vid ex antal tillfällen. Men glädjen har varit desto mer. Idrotten/brottningen har garanterat format mig till den människa jag är idag. Just därför är det så viktigt att barn/ungdomar hittar ett sammanhang i sitt begynnande liv, så att de inte faller ifrån, och istället hamnar i destruktiva miljöer. Idrotten fostrar (som det så fint heter), men idrotten är också en himla fin vägledare, både när det går bra, men även när det går tungt faktiskt. För visst minns jag mina oerhört fina glädjestunder när alla gillar en, och hela världen förstår ens storhet. Den känslan är ju såklart väldigt härlig. Men nu när jag ser min idrottskarriär i backspegeln, så har ju även de stunder där världen vänt mig rygg, att den erfarenheten har präglat mig desto mer, och då menar jag i positiv anda. Mitt idrottsliv har inte alltid varit glitter och glamour. Men trots svårigheter tog jag mig alltid tillbaka till den stora scenen igen, just för att min kärlek för sporten var så enorm. Mycket berodde på att det aldrig var någon som pressade mig, utan jag var alltid ansvarig över mitt driv av att vilja fortsätta med något jag hade gjort väldigt länge.

Jag började som sagt träna brottning år 1976, och min tävlingsdebut var året efter. Träningen stod mig alltid väldigt nära, och jag missade väldigt sällan några träningar under min karriär. Utan att ljuga så gick jag alltid med ett leende till träningen (ung som gammal) för jag älskade att ta ut mig fullständigt. Det enda gångerna jag kunde tycka att det var lite tufft, var när jag under min landslagsperiod var ute på läger. Inte alla läger förstås, utan speciellt de läger då vi var ute under en längre period, och framförallt i andra länder. Men jag gjorde det ändå, för jag var så manisk i min strävan efter internationella medaljer. Jag hoppade aldrig över ett pass, oavsett hur jag kände mig, utan jag var alltid med. Enda gången jag fick lämna ett läger var i Kalmar under mitt sista landslagsår. Fast det fanns givetvis en orsak.  Orsaken var att jag strax innan avresa till detta läger hade haft körtelfeber. Jag kände på direkten att febern inte hade läkt ut när första passet inleddes. Jag fick tyvärr avbryta och åka hem. Annars var jag alltid med vid varje pass på alla de läger som jag deltog på i landslagets regi, från år 1988 fram till och med år 1995. Hemmaträningar på klubben, eller i andra klubbar, egenträning ute i skog och mark, eller på gym, alla de träningstillfällena var jag hundra procent lycklig. Jag gav hundra procent när jag skulle ge hundra, och när jag körde lite lättare pass, som jogging ute i skog och mark, då njöt jag av hur stark jag kände mig, och hur lycklig jag var med min idrott. Just lycklig är ett bra ord, för även om det var tufft ibland (framförallt efter vissa förluster) så var min sport en stor lycka. Jag blev aldrig stressad eller pressad av andra, utan jag bestämde alltid själv över min egen karriär. Att jag själv fick bestämma och ta ansvar blev grunden till att jag tävlade på hög nivå hela vägen fram till en ålder av 34 år då jag gick mina sista matcher.

Just där har vi i ett stort problem idag. Barn/ungdomar får inte själv hitta sin drivkraft, utan det är alltid någon annan som bestämmer vad/hur mycket, och hur länge man ska träna. Det finns inte längre en glädje över att lära ut ett egenansvar till våra aktiva. För många vuxna vill vara med och bestämma, vilket blir på bekostnad av våra barn och ungdomar. Alldeles för många tränare, ledare och föräldrar vill synas och ta plats, vilket ser till att barnen inte får tänka själv, och inte heller själv få känna ett driv av att själv skapa sig en vilja, utan viljan drivs istället av så många andra.

Min roll som ledare, tränare och samordnare är att jag kommer fortsätta outtröttligt att lära ut idrottens lycka genom att lära ut ett egenansvar för sin idrott. Det är så vi lyckas behålla våra ungdomar. Vi ledare/föräldrar ska uppmuntra, stötta och vägleda, och inte trycka ner med att förmedla ett budskap som är snävt upprättat, och som behagar ett system där endast föräldrar, ledare och tränare blir huvudrollsinnehavare, och barnen/ungdomarna blir till små marionetter.

Idrott ska vara kul och hållbart, som förhoppningsvis genererar en lång och intressant karriär. Karriären behöver inte alltid räknas i antalet vunna medaljer, utan många gånger räcker det med att få tillhöra ett livslångt sammanhang.  

BILD: Som 33-åring möter jag en ung Illir Latifi som sedermera blev stor inom den övriga kampsportens värld. Vi möttes i Rosengårds Sporthall inför storpublik, när jag representera Sparta vid de årets final i A-Fyrstads. Jag vann matchen med siffrorna 3 – 0.

I torsdags var jag och lyssnade på en föreläsning med journalisten Patrik Brenning. Brenning har skrivit en bok som heter ”Så vinner vi igen”. Den handlar om den osunda talangutveckling som svensk idrott bedriver sedan ett flertal år tillbaka. Brenning visar med hjälp av forskning att för tidig elitsatsning bland våra barn är både osund och oerhört kontraproduktivt. Han tog upp ett flertal exempel inom en rad olika idrotter. För mig som kämpat och talat om detta i så många år, blev kvällen lite som en halleluja-upplevelse. Äntligen någon som ser och upplever samma sak som en själv, och som dessutom har ett forskarmaterial som underlag. Brenning är ju ingen forskare, men han har givetvis tagit del av mycket forskarmaterial när han grävt i denna idrottsdjungel. När jag satt där som åhörare så kändes det som att min hjärna stod på scen. Jag lyssnade på mig själv helt enkelt. Alla argument, alla påståenden, ja allt kändes för bra för att vara sant. För just de saker som Brenning talade om, är saker som jag själv skriver om konstant, och saker som jag talar om vid varje tävling med både föräldrar, ledare och andra involverade inom idrottens forum. Jag brukar säga att vid varje tävling blir det som att jag repeterar ett mantra av hur idrott ska presenteras och utföras, där kärnan i all denna kunskap bottnar i att vi tillsammans ska förhålla oss till en sund idrottsinställning, och en sund idrottsinlärning som gynnar både barn och ungdomar. Vägen mot toppen ska vara sund, god och framförallt glädjefylld. Låter som självklara argument, men tyvärr finns där alldeles för många som har missuppfattat det här med hur idrott ska utföras och presenteras när det kommer till idrott för barn, och även för ungdomar.

Efter föreläsningen var det dessutom en paneldebatt. I panelen fanns: Tomas Peterson som är idrottsforskare, och som också är en stark motståndare mot för tidig elitsatsning. Patrik Sylvegård som är sportchef i hockeyklubben Malmö Redhawk. En simhoppstränare, och en moderat politiker. Givetvis stod även Brenning vid pulpeten. Trots att det befann sig en idrottsforskare i denna panel (med otaliga timmar av forskarmaterial på sitt CV), samt en journalist som har undersökt och grävt i denna skeva idrottssatsning som pågår i Sverige (och även sedan lång tid tillbaka), så yttrar sig den moderata politikern, samt simhoppstränaren med att säga ”vi håller inte riktigt med”. Hur ska vi någonsin kunna gå vidare i denna märkliga idrottsmiljö som pågår idag, när två personer i en panel inte förstår sig på den forskning som finns, och de uppgifter som Brenning tar upp i sin föreläsning? De lyssnar helt enkelt inte, utan dessa personer (och många med dem) fortsätter i samma negativa spår, och med samma motsträviga attityd om att forskningen har fel, och att de har rätt.  

Jag blir på riktigt väldigt bekymrad, eller som Peterson sa något i stil med ”jag har forskat i detta sedan början av 00-talet, och fortfarande finns där alldeles för många som säger att jag har fel”. När vi inte kan respektera en säker och riktig forskning, hur ska vi då kunna rädda idrotten, och framförallt hjälpa våra yngre utövare i framtiden?

Det är minst sagt besynnerligt. Men för min egen del fick jag till mig att den erfarenheten, och den kunskapen som jag inhämtat genom mina snart femtio år i branschen är både rätt, riktig, sund och i slutändan oerhört framgångsrik.

Tack Brenning, och tack även Peterson för Ert ovärderliga arbete. Någon gång måste väl majoriteten också lära sig att förstå, men allt tar ju sin tid. Jag, tillsammans med den förening jag arbetar i, vi kommer aldrig vika oss. Utan jag/vi kommer fortsätta arbeta precis som vi alltid har gjort, det vill säga med det som är sunt, äkta och hållbart, vilket också visat sig vara väldigt framgångsrikt, precis i enlighet av vad forskningen påvisar.                   

Absolut, i alla fall om du frågar en aktivt satsande idrottare!

Även om idrottarens svar kan tyckas vara fånigt i andras ögon, så kan jag ändå se svaret som något självklart. Idrottare som satsar, och som är beredda att göra allt för att nå sina mål är lite speciella. Men, meningen ska alltid omfatta idrottaren själv, och inte någon annan i omgivningen. Därför kan jag numera som ledare och tränare bli så oerhört irriterad över när meningen även speglar sig till ledare, tränare eller individens föräldrar.

För en hårt satsande brottare som satsar allt med hjälp av ordspråket – på liv och död, så måste personen i fråga ha någon i sin närhet, som med öppna ögon kan ta ner en på jorden. En person som dessutom talar om för en att solen går upp även imorgon, trots att en förlust har förpestat ens tillvaro. En brottare som precis åkt på en försmädlig förlust, ska inte behöva konfronteras av en ledare, tränare eller allra minst en förälder som visar upp någon typ av samstämmig besvikelse. Tränaren, ledaren eller föräldern ska ALLTID inge hopp för framtiden, och inte spä på besvikelsen i form av att stämma in i likvärdiga miner och tråkiga attityder. Det räcker att idrottaren själv lever under ”hotet” om att idrott är på liv och död, och den känslan ska absolut inte delas med någon annan. Ledaren, tränaren eller föräldern ska alltid stå för en frejdad zon, och det är där den förlorande adepten ska inhämta ny kraft, och för att få stilla sin oro.

En stor bidragande orsak varför ungdomar idag inte fortsätter sin idrottskarriär efter en viss ålder, beror mycket på att föräldrar och ledare sätter för stort tryck på de unga idrottsutövarna. Adepten får inte utvecklas i sin egen takt, utan pressen blir än mer påtaglig i och med föräldrarnas/ledarnas samstämmiga förhållningssätt med att idrotten går under benämningen liv och död. Idrott är en lång process. Ingen vinnarmentalitet kan bankas in i form av ett konstant ältande om idrott 24/7. Varje barn, varje ungdom har olika förutsättningar i sin begynnande karriär. Vissa är oerhört långt fram i sitt tänk i tidig ålder, medan andra inte når dit förrän något senare. Därför måste vi som vuxna bibehålla deras brinnande intresse, och inte släcka den med att visa besvikelse eller frustration när adepten söker sig till en för att få någon form av tröst eller förståelse vid en förlust. Ledare/föräldrar ska absolut inte elda på deras redan så sårbara tankar och känslor. 

För att lyckas nå stora mål (då menar jag EM, VM och OS-sammanhang), då tror jag att utövaren på något sätt måste gå in med inställning att idrott just handlar om liv och död. Nu är ju meningen som sagt inte bokstavlig, utan det är ju bara ett ordspråk, vilket jag hoppas att alla förstår.

Därför är det av största vikt att idrottaren vid förlust, alltid bemöts av ledare, tränare eller föräldrar som innehar ett ansikte som förmedlar hopp om livet, och en stark tro på framtiden. Det mötet gör att utövarna (unga som etablerade) orkar hålla glöden vid liv, vilket resulterar i att adepten är beredd att fortsätta upp till både ungdom, junior, och kanske till och med hela vägen upp till seniornivå.         

Jag personligen har lite svårt för föräldrar som är tränare för sina barn. Och då menar jag absolut inte mammor/pappor som är tränare för sina yngre barn, utan mer när det kommer upp till det yttersta elitskiktet. Hela föräldrarollen måste bli något snedvriden när man ena dagen ska få sin son/dotter att träna och göra sitt yttersta när man förmedlar träningskunskap, till att därefter sitta vid köksbordet och äta och diskutera allt annat än idrott. Det måste ju finnas en viss risk att träningsdiskussionen fortsätter vid köksbordet, och till och med hela vägen in i tv-soffan, eller? Jag tror att den ”normala” mamma/pappa-rollen försvinner, och ersätts istället av oändliga träningsdiskussioner om både det ena än det andra, vilket inte alltid är till godo.

Det som träningsföräldrarna oftast glömmer bort, är att ens barn/ungdomar ibland behöver snacka om andra saker/ting än just idrott för att orka leva ett långt idrottsliv. En viss typ av föräldrar har även en tendens att älta idrott alldeles för mycket med sina små barn. Det är teknik, taktik, göra si, göra så i alla möjliga former. Oftast slutar det med att barnen aldrig fortsätter sin idrottskarriär, utan den avslutas långt innan den ens hunnit börja, mycket på grund av allt ältande. Föräldrarna vill ju såklart sina barn väl, men de glömmer bort (oftast) att barnet/individen själv måste hitta sin väg, och sina mönster i sin satsning. Barn/ungdomar ska inte idrotta för att behaga sina föräldrar, utan barn/ungdomar ska idrotta för att de själva vill, fast givetvis med en viss stöttning av sina föräldrar.

Vad är då stöttning?

Det kan man ju diskutera. Stöttning för mig är att man som förälder finns med i både med – som motgång. Man finns där som förälder när barnen/ungdomarna vill prata om allt, och inte bara om träning och resultat. Köra till matcher och finnas med och heja (märk väl heja, och inget annat). Stöttning är inte att sitta hela vägen hem från en tävling, med att föreläsa för sitt barn/ungdom hur han/hon skulle gjort för att få en bättre placering eller dylikt. Det blir kontraproduktivt när föräldrar hela tiden ska informera vad som är bra, och vad som inte är bra. Ibland behövs det bara en vanlig diskussion, där givetvis idrott kan vara ett ämne, fast då helt allmänt, och inte i ett föreläsande syfte.

Just därför tror jag att när barn blir vuxna individer, då tror jag att det blir bäst när individen lämnar sin förälder som tränare. För just då kanske man behöver sina föräldrar än mer, än vad man kanske behövde som barn. Vad jag menar är att man inte alltid (oftast aldrig) behöver tekniska/taktiska råd, utan mer bara en förälder som är förstående och kärleksfull. Det finns en stor risk att pendeln slår över en aning, om föräldern fortsätter sitt tränarskap även i vuxen ålder. Det blir lätt en osund relation, och det finns en viss risk att det blir hårda ord, och tråkiga konfrontationer.              

Idag lördag den 26 april skulle min älskade mor fyllt 80 år. För snart ett år sedan (juli 2024) somnade hon in efter en tids sjukdom. Min mor var en förstående förälder som alltid lyssnade, och hon stod mig alltid väldigt nära. Jag kunde alltid känna av hennes stöttning, och hennes enorma tålamod. Min mor hade aldrig bråttom, för hon visste hur involverad jag var med min sport, och hon visste hur mycket jag satsade. Aldrig att jag fick någon sur min när jag förlorade, eller en känsla av besvikelse från hennes sida oavsett vad som skedde, utan jag fick alltid en positiv känsla/respons, en positiv stöttning helt enkelt.

Extra speciellt en dag som denna är att även min storasyster Annette skulle fyllt 60 år.

Sveriges herrbrottare har vunnit totalt 125 EM, VM eller OS-titlar sedan brottningens begynnelse, och detta av 50 olika brottare. Det är allt från en vunnen titel, till brottare som vunnit ett flertal under sin karriär. Men hur ser det ut rent historiskt, om vi går tillbaka hundra år i tiden till början av 1900-talet då allt startade? Vilka årtionden vann Sverige flest/minst medaljer?

Om vi gör en snabb genomgång så ser det olika årtionden ut så här:

Under seklets första årtionde (1900 – 1909 togs det 4 titlar

1910-talet – 6 titlar

1920-talet – 18 titlar

1930-talet – 42 titlar

1940-talet – 12 titlar

1950-talet – 14 titlar

1960-talet – 1 titel

1970-talet – 11 titlar

1980-talet – 4 titlar

1990-talet – 6 titlar

2000-talet – 7 titlar

Om vi skärskådar och går ännu mer i detalj, kan man exempelvis se att den tidsperiod som Sverige vann flest internationella titlar var 1930-talet (42 titlar). 16 olika brottare vann dessa 42 titlar, där storstjärnan på den tiden hette Ivar Johansson, och som själv stod för hela 11 titlar.

Man kan även se att 1960-talet var ett mörkt decennium för svensk brottning där endast en titel hemfördes till Sverige, och detta genom Pelle Svenssons EM-guld 1969 i italienska Modena.

1970-talet blev mer framgångsrikt, mycket beroende på en viss Frank Andersson som gjorde sin entré i den internationella brottningsvärlden. Under 1970-talet vann Sverige 11 titlar fördelat på 5 brottare, där Frank Andersson vann 5 titlar (2 VM-guld 77, 79 samt 3 EM-guld 76, 78, 79), vilket sticker ut lite extra. Övriga mästare under 70-talets årtionde var, Leif Andersson (EM-guld 73), Jan Karlsson (EM-guld 75), Lars-Erik Skiöld (EM-guld 76) samt Pelle Svensson som vann 3 titlar under 70-talets början (2 VM-guld 70, 71 och 1 EM-guld 70).

1980-talet vann Sverige 4 titlar genom 3 brottare. Dessa var, Frank Andersson (1 VM-guld 82 samt 1 EM-guld 81), Roger Tallroth (EM-guld 84) samt Tomas Johansson (VM-guld 86).

1990-talet vann svensk brottning 7 titlar fördelat på 3 brottare, dvs Micke Ljungberg (2 VM-guld 93, 95 samt 2 EM-guld 95, 99), Torbjörn Kornbakk (2 EM-guld 90, 97), och mitt eget EM-guld (1993).

2000-talet har det hemförts 7 internationella titlar fram till och med år 2004, och dessa av 4 brottare. Ara Abrahamian (2 VM-guld 01, 02)), Ljungberg (1 OS-guld 00), Martin Lidberg (1 VM-guld 03, 2 EM-guld 00, 04) samt Jimmy Samuelsson (1 VM-guld 02). Sveriges senaste herrtitel är alltså Martin Lidbergs EM-titel från 2004 i Haparanda.  

FOTO: Som EM-mästare hamnade jag på mittuppslaget i FILAS tidskrift under 90-talet efter mitt EM-guld 1993. FILA var det internationella brottningsförbundet som idag går under namnet UWW (united world wrestling)

Ett internationellt mästerskap i brottning har nu avverkats ännu en gång. Och återigen står herrbrottningen utan en medalj. Herrbrottningen har inte vunnit en internationell seniormedalj sedan EM 2020 i Rom, då Bogdan Korurinnoi och Alex Kessidis vann varsin bronspeng. Därefter har det arrangerats tio mästerskap där Sverige inte lyckats vinna en enda herr-medalj, och vi har inte ens varit nära heller.  

Har svensk brottning blivit sämre, eller har övriga nationer blivit så mycket bättre?

Går man tillbaka femtio år i tiden, vilket gör att vi landar runt år 1975. Från de året (och även tidigare), vann Sverige minst en medalj per mästerskap fram till mitten av 00-talet. Därefter har medaljintaget lyst med sin frånvaro, och vi ser en trend som inte ser sådär jätteljus ut för svensk del. Det är svårt att vinna en EM/VM-medalj eftersom konkurrensen är skyhög, det är vi många som är införstådda med. Men Sverige och svensk brottning ska trots detta kunna leverera bättre än vad vi gjort det senaste tjugo åren. Det finns givetvis en rad faktorer (enligt min mening) varför medaljer inom herrbrottningen inte nås.

Tittar man idag på brottarnas träningsplanering/upplägg, och vad de säger, så tränar svenska brottare mer nu än vad de gjorde förr. Tio till femton pass i veckan är brottarna inte sena med att marknadsföra till utomstående, vilket har varit ett mantra som basunerats ut sedan ett tiotal år tillbaka. Det snackas hej vilt hur mycket man tränar (dagar/timmar), men aldrig om kvalitén på själva passen. Man kan inte bli EM/VM-mästare i brottning med att enbart visa upp en fasad av snygga träningssiffror, utan att vara medveten om att jobbet på träningsmattan måste göras ordentligt. Det handlar som sagt inte om antalet dagar/timmar, utan allt (mycket) handlar om själva innehållet, det vill säga vilken inställning brottaren går in med i sina pass.

Utövaren måste utsätta sig för oerhörda krafter under sina träningar. Du måste våga bli trött, våga känna smärta och våga ta kampen. Du blir genomskådad direkt om du på något sätt försöker hitta genvägar i din satsning, om ytan blir viktigare än själva innehållet i din träningsvardag. Du måste alltid vara beredd att göra jobbet, vilket jag känner (vet) att svenska herrbrottare generellt inte vågar utsätta sig för. De hittar istället en lättare väg som marknadsförs som tuff och hård till sin omgivning, men som i själva verket är något helt annat.  

Svensk herrbrottning (senior) är bättre än vad resultaten visar idag, och allt detta börjar redan i ung ålder. Ledare och tränare (och även föräldrar) talar ofta om att det ska tränas mycket och ofta, men de säger aldrig att passen måste utföras noggrant, och med hög intensitet. Utan allt har bara handlat om mängd och yta. Svensk brottning måste börja bli mer noggranna med att få brottarna att utöva mer kvalitativa pass både på klubbnivå, och landslag. Vi måste lära våra unga utövare vad träning innebär, och vad som krävs för att nå internationella medaljer. Idag (och sedan några år tillbaka) har Sverige inte ens varit nära att vinna medaljer inom den svenska herrbrottningen (senior).

Svensk brottning måste nu börja agera på riktigt med att införa en ordentlig och ärlig satsning. En svensk brottning 2.0 helt enkelt.

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls alltid att tas upp igen. Frågan är alltid lika aktuell. Vissa påstår att en del människor har någon sorts medfödd talang. Det kan vara alltifrån att bli exempelvis världsmästare i brottning, till att bli/vara en duktig tecknare. Om jag utgår från mig själv, då har jag i så fall noll talang för att exempelvis bli en duktig tecknare. Jag kan alltså inte rita eller teckna, i alla fall inte något begripligt. Sträck, krumelurer går helt enkelt inte ihop till något bildligt och förståeligt. Är det då så att jag är född med noll talang för att kunna teckna? Blev det fel redan vid födseln? Jag blev EM-mästare i brottning och vice världsmästare, men var det på grund av en medfödd talang?

Jag tror faktiskt att ingen är född till någonting. Såklart har vissa människor genetiska fördelar/förutsättningar redan som barn, men det räcker som sagt inte att bara vara runt två meter lång för att exempelvis bli en duktig basketspelare. Talang för mig handlar om ett genuint intresse för det man gör, och som du sedan förvaltar på bästa sätt. När du tycker att någonting är roligt och lustfyllt, då blir du slutligen bra på den grejen du tar dig an till ditt hjärta. Om du dessutom gör grejen tillräckligt mycket och länge, det vill säga tränar hårt som bara den, och återigen, att man samtidigt tycker att det är kul, då kan (blir) man till slut ruggigt bra på det man gör. Talang är när man lägger ner tid på det man vill förkovra sig i, oavsett om man har rätt genetik eller ej. Ingen är född till att bli en duktig hockeyspelare. Ingen är född till att bli en duktig skådespelare, och ingen är som sagt född till någonting. Talang är att aldrig ge upp sitt intresse. Om det så är brottning eller trixa med en boll, eller lära sig spela gitarr. Så länge du tycker att det är kul och intressant, då kan du bli hur bra som helst. Man kan givetvis bli infödd i någonting, där exempelvis miljön har en viss påverkan. Är du uppväxt i ett musikerhem, då finns det stor chans att du ärver och förvaltar omgivningens kunskap, vilket är/blir till en viss fördel. Fast oavsett, så är det dock ingen medfödd talang

Om jag hade haft ett intresse av att teckna/rita, då hade jag blivit grymt bra på att just teckna. Om ett barn på 3 – 4 år lär sig gånger-tabellen, så betyder det inte att han/hon per automatik blir ett matematiskt underverk i vuxen ålder. För det måste finnas en talang att ta tillvara på vad som finns/erbjuds i din omgivning. Att våga göra det man vill. Att våga trotsa andra människors ”tips och råd” (om det nu inte är bra råd), där man istället bara gå sin egen väg för att göra just sina val, och följa sina mål. För mig är detta benämningen på att vara en talang, nämligen att aldrig ge upp.    

FOTO: Hade jag en gång i tiden talang för att bli en fotomodell? Tveksamt. Jag tyckte inte riktigt att det var min grej, men det var ändå en rolig upplevelse att under en dag agera fotomodell i en fotostudio för lite mer än trettio år sedan. Platsen var i en fotoateljé på Stormgatan i Malmö. Bilden tillhörde en serie som tidningen Sydsvenskan publicerade med kända skånska profiler under den eran (publicerades även i bokform), dvs 90-talets mitt. Bilderna vann till och med ett fotopris i New York, vilket faktiskt var lite kul så här ”några” år i efterhand.  

Det är egentligen få förunnat att få bestiga en EM, VM eller OS-pall. De flesta når aldrig dit, och de flesta vill inte dit. När jag säger vill, då menar jag att många inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att en dag (kanske) nå en mästerskapsmedalj. För även om du väljer att satsa allt vad du kan, så finns där inga garantier. Man kan som sagt inte köpa, muta eller tvinga sig till en medalj, utan mycket handlar om tur, tajming, och det viktigaste av allt, ett gigantiskt tålamod. Jag har skrivit om det många gånger, och jag tänker fortsätta skriva om fenomenet tålamod i min blogg. För det är just tålamod många saknar idag. Skillnaden idag, jämfört mot förr, är vår levnadsstandard. Barn/ungdomar får idag i stort sett allt vad de pekar på. Det blir körda fram och tillbaka precis vart de vill. Behövs det pengar, så finns där alltid en slant att få. Oändligt med mat, och oftast den mat som önskas. Det är så här det ser ut, och det är absolut inget unikt för dagens ungdomar.

Men vad har detta med brottning/idrott att göra?

Brottning är en väldigt tuff sport att utöva, och dessutom att nå framgångar i. Det krävs mycket av en som person rent träningsmässigt i både teknik, kondition och styrka. Träningen är som sagt väldigt hård. När barn/ungdomar i dagens mått mätt får det mesta under sin uppväxt, det vill säga får saker utan att behöva kämpa, då blir där en viss krock mellan brottningen och ungdomens sätt att leva i dagens samhälle. Nu menar jag absolut inte att bara för att man blir körd till skolan av sina föräldrar varje dag, då kan man inte bli världsmästare i brottning. Utan det jag menar är att sättet vi lever på idag har blivit så mycket ”snällare”, vilket är både på gott och ont.

Om vi tar Östeuropa som ett exempel. För att de skulle få en chans att få ett drägligare liv (under 70–80-talen), då blev idrotten en väg ut. De fick kämpa sig till sina platser, allt för att få ett bättre liv, både för sig, och för sin familj. Nu menar jag inte att vi ska ha den typen av leverne i vårt samhälle, utan jag vill bara visa vad en människa är beredd att satsa för att få något bättre. Att vi skulle börja leva som den tidigare östeuropeiska tidsandan är absolut inget jag förespråkar, utan jag vill endast jämföra olika tidsepoker och dess verkan. Svenska barn/ungdomar behöver (egentligen) inte satsa någonting idag när det kommer till brottning, för de kan alltid hitta andra alternativ, och dessutom mycket enklare alternativ när det kommer till just idrott. Brottning blir då en bild av det tuffa och hårda när det handlar om tävling och träning, och då tänker många ungdomar – Varför? Varför ska jag slita med den hårda brottningsträningen, när jag istället kan göra detta och detta som är så mycket softare. Utbudet är så utbrett idag, och ungdomarna har betydligt fler alternativ i sina val, både när det kommer till idrott eller annat, och just därför hamnar brottningen i ett underläge. Det är svårt och tufft, och sporten generellt inbringar inga större pengar.

MEN, jag med många vet att det finns väldigt många ungdomar som idag är beredda att satsa allt för att nå en framtida brottningsmedalj. Jag vet också massor av folk som idag ångrar sig bittert att de inte gav allt med brottningen (eller i en annan sport) när de var unga. Jag vet folk som hade bytt ut sin utbildning, sina sparade pengar, mot en karriär i exempelvis brottning. Det finns idag en uppsjö av folk (modell äldre) som tränar brottning eller annan kampsport, för att på något sätt uppväga den ungdomsförlust, när de i unga år valde bort brottningen av en rad olika skäl. Deras tålamod på den tiden var noll, och nu vill de återuppta sin ”missade karriär”. Det går tyvärr inte att spola tillbaka tiden, även om du tränar som en vettvilling när du är en 35 plussare, utan den tiden är förbi, och dessutom förbrukad  

Till syvende och sist är det just tålamod som vi ledare, föräldrar och andra vuxna förebilder ska förmedla till våra unga individer. För den egenskapen är den viktigaste om vi återigen ska få fram seniora brottare, och i slutändan även stora brottarstjärnor i vår fina anrika sport.

Det händer något rent materialmässigt inom idrotten år efter år. Fotbollarna blir lättare och smidigare, tennisrack som knappt väger något, Stavhopparnas stav som blivit mer eller mer böjbara (tidigare var det en styv pinne rakt upp och ner), Simbassänger som blir snabbare (på något konstigt sätt), friidrottsbanor med superstudsigt underlag, ja det finns en uppsjö av sporter där materialet har blivit betydligt bättre genom åren, vilket många gånger är positivt såklart. Därför är det ganska svårt att mäta idrotten då fram till nu, eftersom en likvärdig idrott kan har blivit helt olik, just pga. materialutveckling

Jesse Owens vinner guld (fyra guld) inom friidrotten 1936 i Berlin. Tänk om han hade sprungit eller hoppat på dessa nya banor. På hans tid var det grus, och idag är det något material som är något helt annat än grus. Han sprang säkert även i helt vanliga gympadojjor. Idag är det superlätta spikskor som i stort är ett med foten. Lägg då ihop dessa material (skor/banor) mot dåtidens sand/gympaskor, då blir det slutligen en helt annan idrott faktiskt

Hur är det med brottning då?

Där finns ju inte så mycket material som har förändrats genom åren, i alla fall inte som har påverkat själva sporten i sig. Utan där är det mer brottningsstilen som under åren mer övergått till att bli mer konditionsstark och styrkemässig, än var den var under 1920 – 1950-talen då sporten dominerades av idag bortglömda grepp/brytningar. Rent materiellt har vi idag en trikå precis som då, fast den ser givetvis något annorlunda ut. På min tid när jag tävlade var trikån mer som ett linne. Korta ben, och en liten tygbit vid mage och rygg, och sedan två band upp i en form utav ett linne. Idag (sedan 25–30 år tillbaka) är brottningstrikån mer som en gymnastikdräkt. Mer tyg, och framförallt en mycket bättre passform. Motståndarbrottaren har bättre möjlighet att bibehålla grepp, eftersom mer tyg kan nyttjas i brottarens väg mot en greppaktion

Brottningsmattan har blivit hårdare med åren. När jag var grabb tävlade vi på tygskynken. Själva mattan i sig var också väldigt mjuk. Man nästan sjönk ner med hela foten vid varje fotnedslag. Oerhört konditionskrävande faktiskt, eftersom man inte fick någon hjälp alls av mattan. Sedan många år tillbaka (tror att den kom under 80-talet) är det plastskynken som gäller, och mattor som inte längre har någon stoppning. Det är något hårt pressat plastmaterial. Mattan är ändå väldigt ”mjuk” att landa på, trots det hårda materialet (om du frågar en brottare). Brottaren får en helt annan studs, och en helt annan känsla i sin brottning med dessa plastmattor

Skorna har också blivit lättare, och mer smidiga. Brottningen förr var det mer skinn/läder-skor, vilket upplevdes som väldigt tunga och otympliga (detta var innan min tid). Skorna när jag själv tävlade är i stort densamma som idag. Lätta, och väldigt följsamma med foten

Till syvende och sist kan man konstatera att brottningens materiel inte påverkat brottningssporten något nämnvärt under seklets gång, jämfört mot många andra sporter. Förändringen hos oss (brottningen) handlar istället mer om alla dess regeländringar som pågått under den period vi kallar från Då, fram till Nu, men det får vi skriva om en annan gång