Under ens karriär, från liten knatte till vuxen, så händer en massa grejor på vägens gång som man egentligen inte reflekterar över förrän långt efter. Det är möten, matcher, vinster, förluster, platser man besökt, tävlingar, träningar etc. Det fina i allt detta är att många saker på vägen har skapat en sorts länk, en länk som har/haft en väldigt stor betydelse
För en månad sedan plockade jag fram alla mina gamla idrottspriser som jag förvarat i ex antal lådor i källaren. En gammal Billy bokhylla fick vara platsen som jag fyllde upp med alla mina priser, och allt detta placerades i mitt kontor. Varenda medalj, varenda liten pokal/pryl fick sin egen plats. Det är inte många millimetrar som syns av hyllplanen, utan varje del är belamrad med pokaler, medaljer och andra typer av priser. Jag tyckte att det var väldigt kul att tävla, men samtidigt också väldigt nervöst. Mitt stora driv var ju givetvis att vinna priser. Jag brydde mig inte nämnvärt (som barn) om det blev guld, silver eller brons, utan det viktigaste i allt detta var själva medaljen/pokalen. Som barn (och även som vuxen idrottsman) var jag en brottare som gillade att dra iväg kast, och då gärna spektakulära bakåtkast. På brottningsspråk heter greppet krysstag, eller bara kryss. Man häver/kastar sin motståndare (rent bokstavligt) rakt över sig själv, där kopplingen på motståndaren är runt midjan (rakt framifrån) med en arm kopplad. Jag älskade att vinna matcher med ett fint slaget krysstag. Fick jag chansen, ja då drog jag iväg på direkten. Kastet blev synonymt med mig, och man kan säga att greppet prägla min karriär hur jag var som brottare. Greppet är som sagt väldigt spektakulärt, och för åskådare är det väldigt kul att titta på. Som brottare är det också väldigt kul att utföra
På många tävlingar delas det ut priser till tävlingens bästa brottare. Idag är det alltid en brottare som vunnit sin viktklass som får detta pris. Man tittar i stort bara på antalet vinster, och man glömmer oftast bort att titta på hur de unga brottarna leker fram sin brottning. För brottning är ju en lek som vilken idrott som helst. Man kan säga att jag lekte min sport när jag var barn. Jag älskade som sagt att slå kast, och gärna då krysstaget. En tävling i Svarte för ganska exakt 46 år sedan. Jag är 10 år gammal och jag tävlar i knatte-kategorin som det hette på den tiden. Oklart vilken viktklass, men skulle tro att det var runt 34-35 kg. Mina matcher hinner knappt börja förrän jag gör allt i min makt med att dra iväg ett kryss på min motståndare. Jag vinner alla mina matcher med just ett kryss, men jag kommer även ihåg att jag förlorade en match, vilket innebar att jag hamnade på en slutlig bronsplats. Trots att jag på den tiden inte blev klassegrare, fick jag priset som tävlingens bästa brottare. Idag är det i stort sett otänkbart att dela ut ett bästa brottar-pris till en brottare som inte ens vinner sin viktklass. Det hade faktiskt blivit ett ramaskri bland ledare och föräldrar, för att idag räknas bara vinster när barn erhålls sådana priser. Hur barnen brottas, spelar i stort ingen roll, bara de vinner. Det fina när jag fick priset var att domare och arrangör såg en liten kille som verkligen ville brottas, och som bjöd på sig själv med att konstant utföra detta grepp. Jag blev sedd helt enkelt för min brottningsstil, och inte enbart efter resultat. Vinster är inte allt, utan glädjen är en viktig del att premiera när det kommer till barn som idrottar, vilket vi oftast glömmer bort idag