Precis den meningen sa Börje Salming till sin dotter Bianca i SVT:s dokumentärserie Salminggenen. En dokumentär som handlar om relationen mellan far och dotter, och där dottern frågar efter tips på hur/vad hon ska göra för att bli bäst i världen i sin sport friidrott. Börje som vi alla vet var stor ”over there” och som spelade många år i den tuffa hockeyligan NHL för sitt lag Toronto Maple Leafs. Det fina i detta, och som jag skrivit om tidigare, är att Börje Salming absolut inte var Sveriges mest meriterade hockeyspelare någonsin. Jag har skrivit att man inte behöver vara bäst, för att bli den största, utan ibland handlar det om andra saker som gör att personer gör större avtryck än andra, trots att meritlistan inte alltid behöver innehålla en massa medaljer.
För Börjes del var det två SM-guld, och ett VM-brons/silver som han hade i sin prissamling. Han vann aldrig en Stanley cup buckla i USA/Kanada, men trots detta är han ändå en av våra mest kända hockeyspelare/idrottare. Vi tror ofta att vi måste vinna mest för att bli störst, men Börje visade något helt annat. Varför han blev så stor tror jag beror på hans oerhörda lojalitet till sin förening Maple Leafs i Toronto. 16 år i en och samma förening, där han offrade sig i varje tackling, varje situation under denna period. Just därför fick han stående ovationer under Canada Cup 1976 från den canadensiska publiken under de årets Canada Cup. Han hade på den tiden bara spelat några år i ligan, men redan då kunde anhängarna se att han gjorde allt för sitt lag vilket medförde att dem tog honom till sina hjärtan. Jag tycker Salming-sagan är helt fantastisk, och jag tycker också att det är oerhört befriande att den bästa inte alltid behöver bli den största. Man kan göra avtryck på så många sätt, och Börje gjorde det på sitt sätt utan att göra sig till, eller göra sig större än andra utanför rinken. Det kändes som att Börje var en genuin och äkta själ, och som verkligen gjorde det han tyckte var kul, nämligen att spela hockey. Man kan väl säga att han uppvisade en svensk sisu-mentalitet, dvs Sveriges motsvarighet till den finska sisun.
Dottern vill bli bäst i världen, och hon ställer då frågan till sin framgångsrike far, som en gång tillhörde toppskiktet i sin genre. Han funderar, och han svarar inte sin dotter på direkten, men till sist säger han ”tänk inte för mycket på teknik när du hoppar, utan tänk istället att du bara ska över ribbjäveln”. Meningen för mig är befriande, och jag håller med honom fullständigt. Idrott idag lägger för mycket fokus på att tekniken ska vara hundra procent fulländad. Vi glömmer bort den finska sisun (fysiska viljan, envisheten/ihärdigheten) i all den tekniska träningen, och vi glömmer bort att ha kul. För till syvende och sist så handlar det om din inre kampvilja om du vill nå det stora medaljerna EM, VM eller OS. Teknik är givetvis viktig, men i slutändan handlar det om din inre vilja om du ska kunna ta dig över exempelvis en höjdhoppsribba.
Idrott är ingen raketforskning. Börje var en av dem som visade vägen att idrott handlar om engagemang och hjärta. Han kunde åka skridsko, han hade klubbteknik, han visade spelförståelse och tajming, men det största av allt i hans otroliga karriär var inte mängden av medaljer och utmärkelser, utan hans storhet var kämpaglöd, vilja, lojalitet och ett stort hjärta för sitt lag, och sin idrott. Och just därför är/var Börje Salming en av det största genom alla tider i sin sport, och hans råd till dottern är befriande rätt. Knyt näven i fickan och hoppa över den där jävla ribban, men glöm inte att ha kul på vägen.