Jag vil inte påstå att jag minns det som igår, men jag kommer fortfarande ihåg den fantastiska känslan av att känna mig totalt komplett som brottare. Även om det nu är trettio år sedan (ganska exakt) som jag var med i mitt sista europamästerskap (mitt femte), så minns jag den fantastiska känslan. Jag är 25 år gammal (ung), inne på mitt 26:e år. EM går av stapeln i Grekland, Aten, och jag är i mitt livs form. Året innan hade jag vunnit just EM, och nu var det dags att åka dit och försvara min titel. Hela min kropp, hela jag var i sådan superform, både fysiskt och mentalt. Träningen dagen innan hade jag många blickar på mig av de andra nationernas brottare/ledare, just för att jag var i sådan form, och för att jag var regerande mästare. Jag sparrade mot någon serb, eller kroat vid detta träningstillfälle, och det var spel mot ett mål kan man säga.
Att känna sig stark både fysiskt och mentalt när man sysslar med elitidrott är inte alltid en självklarhet. Hela ens idrottskarriär handlar om att hitta just detta tillstånd, och sedan därefter förvalta det på bästa sätt. Det är svårt att hålla sig konstant i denna position, men målet är att med all kraft försöka minimera det djupa dalarna. Tyvärr hade jag själv en förmåga att dyka ner i djupa svackor under min karriär, så min lägstanivå var inte helt optimal. Men när jag var bra, då var jag ruggigt bra. EM i april 1994 var jag i riktigt bra form. Jag åker ner till huvudstaden Aten med en fantastisk känsla, en känsla av att jag kommer fixa detta. Känslan var nästan lite för enkel för mig, vilket jag nu i efterhand kan konstatera. Året innan var jag mer på tårna. Fastän jag visste att jag skulle vinna EM:et (vilket jag också gjorde) året innan, så tog jag en match i taget där och då. Varje match var en vinst, och en match närmre mitt guld. Inget togs för givet. I Aten blev jag lite för självsäker. För även om man är självsäker i sin form, så finns där någonting inom idrottens värld som heter domare. Vill absolut inte kritisera, eller förminska dessa domare, och absolut inte skylla ifrån mig, men tyvärr så hjälpte domarkåren till med att sätta lite käppar i hjulet för mig under detta EM. Men som jag alltid säger, ska du vinna, då ska du vara så pass bra, att domarna inte kan avgöra på något sätt. Matchen mot Gelenesi blev med andra ord onödigt jämn.
Första matchen mot rumänen Sudurecu. En något yngre brottare, som några år senare vann medaljer både på EM och VM. Det var spel mot ett mål, vilket innebar tekniskt fall efter några minuter till min fördel. Det fanns som sagt knappt någon nervositet från min sida. Jag var inte nonchalant, men jag var för säker. Jag behövde nervositetens trygghet för att jag skulle prestera på topp. Den nervositet som även kunde sätta stora käppar i hjulet för mig, blev nu istället till en saknad. Andra matchen då mot ungraren Gelenesi. Han hade ett junior-VM guld på sitt CV, och jag hade en vinst mot honom vid ett tidigare tillfälle. Han skulle inte vålla några större bekymmer för mig MEN, det blev tyvärr så. Ett litet ben från hans sida såg till att min rullning (som jag för övrigt var väldigt bra på) blev stum, och där det utdelades poäng till ungraren. Istället för en tvåa till mig, blev det förlust och därmed en utslagning från mästerskapet.
Men återigen, man ska aldrig skylla ifrån sig. Man har alltid ett eget ansvar uppe på mattan, även om det i viss mån kan ske felbedömningar i vår sport. Men det gäller att bli så pass bra, att domarna aldrig har en möjlighet att kunna påverka beslutet på ett felaktigt sätt. I mitt huvud denna aprildag för trettio år sedan var jag redan EM-mästare för andra gången innan mästerskapet hann börja. Jag var lite för snabb i mina känslor, och som jag nämnde tidigare i texten var min nervositet inte lika intensiv som tidigare, vilket blev till min nackdel. Jag hade några veckor innan vunnit den tyska grand Prix-tävlingen, Tysklands GP på ett överlägset sätt. Så jag visste att jag var i bra form.
Kontentan av det hela är att nervositet är något väldigt viktigt för en idrottare. Behandla den känslan väl, och förvalta den till en kraft som du behöver. Nervositet är alltså något väldigt bra och nyttigt, och hade jag haft lite mer av den varan en aprildag 1994, då hade jag med all säkerhet haft en mästerskapsmedalj till i mitt prisskåp, och kanske till och med en av den ädlaste.
FOTO BILDBYRÅN: Matchen mot ungraren Gelenesi under EM 1994 i Aten