Jörgen Olsson

Rubriken är kanske märkligt formulerad, men jag ska försöka vara så tydlig som jag bara kan. Vi tar ”min” sport brottning som ett exempel eftersom det känns enklast, och givetvis mest trovärdigt. Jag har varit involverad i sporten i snart femtio år. Första stegen jag tog in på en brottarmatta var en vårdag i mitten av 70-talet. Sedan dess har jag levt och andats brottning i stort sett 24/7. Först som aktiv, därefter som tränare och ledare. Jag har lite på fötterna kan man säga, och jag har upplevt många potentiella stjärnor genom alla år. Brottare som både jag och många andra trodde skulle bli hur stora som helst, men som tyvärr slocknade alldeles för tidigt. Men varför tar det slut innan det ens hunnit börja? När barnen når ungdomskategorin (15 – 17år) så innebär detta sportens första svenska mästerskap, dvs ungdoms-SM. Mästerskapet är i för sig inofficiellt, men sporten kallar dock denna tävling för ett SM, och det får vi (väl) acceptera. Lite mer än 200 brottare står då på startlinjen för att mäta sina krafter under detta ungdomsmästerskap.  När brottarna därefter når upp till junior-kategorin (18 – 20 år) så har deltagarantalet halverats till hundra brottare. Hundra unga brottare har efter ett svenskt ungdomsmästerskap sagt tack och adjö till sporten.

Där finns givetvis en massa anledningar varför barn slutar för tidigt, och jag ska försöka få fram mina argument varför jag tror att trenden är som den är. Vi lever i en värld där allt ska visas upp. Allt från träning till tävlingsresultat. Så ser välden ut, och någonstans så måste vi förhålla oss till den. Men allt har ett pris. Priset för denna samtid är att barnen inte orkar när det väl kommer till att satsa på riktigt. Då är barnen redan dränerade på massvis av energi eftersom det varit flera dagars klubbträning i veckan (från tidig ålder), träningsläger runt om i Sverige (i värsta fall även utomlands), och tuffa ungdomstävlingar som avlöst varandra månad efter månad. Detta tränings/tävlingsprogram har då implementerats från 9 – 10 års ålder av både ledare/tränare i samspråk med barnens föräldrar. Det ska börjas i tid har varit hela deras idé och koncept. Dessa ledare/tränare och även föräldrar har absolut ingen aning om hur det känns, och vad det innebär att satsa på en idrott. Eftersom dessa barn börjat praktisera elitsatsning i tidig ålder, så orkar dem inte satsa vidare när det väl sen ska göra det på riktigt. Barnens glädje, lust och energi har fråntagits av okunskap och dåligt ledarskap.

Många av klubbarnas hemsidor och sociala kanaler fylls varje vecka med inlägg om ”extra” träning, ”extra” träningsläger, ja ”extra” allt. Allt ska vara ”extra” och ingen ställer någonsin frågan ”kommer barnen orka allt det här ”extra”?” Allt handlar om att visa upp att barnen inte varit på latsidan, utan det har varit läger på läger, och även en liten tävling (gärna då så långt bort som möjligt). När detta uppvisas, då är lyckan fullgjord.

Det är faktiskt inte konstigt (om du frågar mig) varför ungdomskategorin halveras när juniorkategorin ska gå till mötes. Barnen har ju börjat med sin satsning i alldeles för tidig ålder, och det är ledarna/föräldrarna som bär en stor skuld inför detta faktum. En satsning måste komma från individen själv. Barn måste få vara barn, och inte några elitidrottsmän. Glädjen, upplägget, och viljan måste komma från idrottaren själv, och inte från någon novis mamma, pappa eller ledare som själv aldrig tränat eller tävlat på någon högre nivå.

När barn övergår till ungdom, då ska det finnas så mycket kraft kvar, att ungdomarna på egen hand ska vilja göra en satsning mot den absoluta toppen. Den egna glädjen ska finnas där, och deras egna målsättningar ska vara nummer ett. Viljan måste komma inombords, och inte genom/från ledare eller förälder. Det är vägen mot de långsiktiga målen som är det mest intressanta (egentligen), och inte de korta delmålen som många av dagens ”brottarbarn” lever efter. Att vi som står vid sidan av får uppleva tålamod, vilja och en evinnerlig glädje för sin idrott när barnen nått ungdomsålder, det är ren och skär glädje. Att vi fortfarande ser en brinnande låga i ungdomarnas ögon, och inte en trötthet som har förstörts av för tidig press och hets från oaktsamma ledare och föräldrar.

Något av det farligaste som finns (tror jag), är att gå runt och vara ständigt rädd. Det kan vara allt från att vara rädd för djur, människor, situationer, andra kulturer, allt som är annorlunda. Listan kan göras hur lång som helst på saker och ting som vi har all anledning att vara rädda för, men är det en bra känsla att förhålla sig till, konstant? Visst kan man ibland tappa hoppet om mänskligheten när man läser om våld som florerar i alla dess former. Föräldrar som vanvårdar sina barn. Män som våldför och mördar sina flickvänner/fruar. Skjutningar som pågår i vårt avlånga land, där unga människor får sätta livet till för att de valt fel väg i sitt liv. Och inte minst den osäkra värld vi lever i, där krig och annat elände ständigt pågår. Visst kan man bli rädd när man läser om allt detta, men är det bra att vi blir/är rädda?   

Det tar på krafterna att vara rädd. Därför är det inget bra tillstånd att gå runt och befinna sig i, utan någonstans på vägen måste man släppa bördan av rädsla. Vi ska ha respekt för saker och ting, och givetvis vara försiktiga i våra omdömen, men respekt och rädsla är två vitt skilda tillstånd, som tyvärr många människor blandar ihop.

Vi läser och ser nyheter varje dag, men om vi ska ta in allt som skrivs och sägs, så vågar vi snart inte gå utanför dörren. Men vi kan ju inte ständigt vara hemma, och sitta och vänta på att taket ska ramla ner, utan vi måste någonstans bemöta det ”farliga”. Vi måste ut och konfrontera folk och situationer, och allt annat som ibland benämns som farligt. ”Det är farligt att leva, man kan dö”. Meningen är klockren, och den såg jag klottrad på väggen när jag arbetade nere i sjukhusets kulvertsystem som patienttransportör i mitten av 80-talet. Texten/meningen säger ganska mycket.  

Om vi gör en jämförelse i idrottsvärlden, så kan vi inte heller där gå runt och vara rädda för motståndare, tävlingar eller andra situationer som kan uppfattas som läskiga. Vi ska givetvis visa respekt för motståndare, men inte vara rädda för dem. Jag kommer ihåg när jag var liten ”brottargrabb”, och jag kunde faktiskt under mina första ”brottarår” vara lite rädd för vissa motståndare. Speciellt de som var lite tuffa i sitt sätt, och som även såg lite starka ut. Det var ju bara rent visuellt från min sida, men ganska snabbt insåg jag att dessa så kallade ”coola” killar inte var speciellt ”farliga”. Jag blev snabbt varm i kläderna, och jag förstod i tidig ålder att om man vill lyckas med denna sport och om man nu vill vinna matcher, då kan man inte gå runt och vara rädd för allt och alla, och speciellt inte för sina motståndare.

För oavsett sport/idrott som man satsar på, så gäller noll tolerans för rädsla oavsett om du är kampsportare, kanotist eller exempelvis en gymnast. En gymnast kan inte vara rädd för bygelhästen, och kanotisten kan inte vara rädd för vatten, men däremot så uppvisar dem respekt för sina respektive redskap och omgivning.

Rädsla är ingen bra egenskap om du vill lyckas med din idrott, men däremot är det väldigt bra att uppvisa respekt. Respektera situationer, människor, och inte minst dig själv och ditt kunnande. Förväxla inte rädsla med respekt utan håll isär dessa begrepp. När du väl inser skillnaden då kan det gå riktigt bra, oavsett om det handlar om idrott, eller något helt annat som du tar dig an.   

Meningen/ordspråket finns, och har alltid funnits. Den är ju sann, och så viktig. Den betyder (om man ser ur ett idrottsperspektiv) att du som ledare/tränare innehar ett gigantiskt ansvar när du lär ut, och förmedlar dina kunskaper till unga individer oavsett sport/grupp. Man kan se tidigt om budskapet nått fram, eller om det på något vis brustit på vägen. Ordspråket är en klockren mening som fler borde behöva följa inom olika områden. Föräldraskap, idrottsledare, lärare, you name it, alla människor som har med barn/ungdomar att göra, har ett gyllene tillfälle att påverka positivt och se till att barnen/ungdomarna sedan kan ”skörda” de som ni har ”sått” som vuxna förebilder.  

Att som vuxen tvinga barn till olika saker är inte alls svårt. Det är i stort sett bara att peka med hela handen. En vuxen människa är både större och starkare, mer livserfarenhet, och befinner sig på en annan plattform. Därför är det så fel när vuxna utnyttjar sin ”makt” på ett nedbrytande och ovärdigt sätt, genom tvång. Resultatet blir då att när dessa barn växer upp, utan några som helst positiva bilder från vuxenvärlden, att deras ”verktyg” är för få för att kunna forma ett stabilt liv. Vuxna människor har helt enkelt lurat dessa barn i unga år, med att vara allt annat än en positiv förebild, där allt från tråkningar, svordomar till obehagligt bemötande blivit en vardag för dessa unga personer. Hur ska barn sedan i vuxen ålder kunna ”skörda” när en uppväxt varit allt annat än trygg och kärleksfull?

Vi inom idrottsvärlden stöter ofta på den berömda ”pyramiden”. Barn som börjar med idrott i unga år, där pyramiden tidigt smalnar av till en tunnare och bräckligare spets. Varför kan vi inte hålla kvar våra yngre barn inom idrottens rörelse? Frågan kan diskuteras hur länge som helt, och det finns givetvis en massa olika faktorer. Men meningen ”det man sår, kan man sedan skörda” är ett bevis nog på att den stämmer inom den svenska idrottsrörelsen. Vikten av hur vi bemöter, och hur vi inspirerar och engagerar våra unga människor/utövare istället för att utforma någon form av tvångsverksamhet. Att vi istället ger dem kraft till att orka och vilja av egen maskin, och inte belastar dem med en massa ångest i form av egen besvikelse, hets och onödig börda.

Ordspråket kan göras om en liten aning till. ”Det du sår, ger du möjlighet till att någon annan sedan kan skörda”.

Den 29 mars skulle min tränare Leif Freij fyllt 80 år. Nu blev han tyvärr aldrig så gammal, eftersom han dog redan år 1998 vid 55-års ålder. Jag minns honom fortfarande helt klockrent. Både hans röst, och hans sätt att vara. Leif kunde nog uppfattas av många som väldigt svår, och framförallt då ute i brottarsverige. Han hade stark integritet, och han var väl medveten om sina brottningskunskaper. Hans kunskaper innefattade inte enbart teknik, utan han kunde väldigt mycket om många andra svenska världsbrottare under sin era. Jag själv tyckte också att han var väldigt intressant att lyssna på.

Jag gillade Leif, även om han av många kunde uppfattas som lite märklig. Jag hade en väldig respekt för honom, vilket inte får förväxlas med någon typ av rädsla. Han visste vad han talade om när det gällde brottning, och han själv hade en meriterad brottarbakgrund, vilket räckte för mig. Jag kände också att han tidigt trodde på mig som ung brottare, fastän han bokstavligt aldrig sa det till mig. Det känns länge sen nu när man väl tänker på honom, och det är nästintill som att man får upp svart/vita foto/bilder av honom när han dyker upp i ens tankar.

Jag minns fortfarande hans träningar som väldigt enformiga och ensidiga. Men aldrig att han var likgiltig under något av sina träningspass, utan han var alltid där. Fick aldrig känslan av att han var mätt och uttråkad, utan han var engagerad till hundra procent i varje moment. Som idrottsman kan man känna av om tränaren inte vill vara där, men den känslan fick jag som sagt aldrig. Samtidigt gillade jag hans enformiga, och upprepande träningar, för jag upplevde efter varje pass att jag bara blev bättre och bättre. Hans monotona röst som ekade i brottarhallen, en röst som fick en att verkligen vilja göra sitt bästa. När hans röst någon gång fick till sig en annan klang, då var man på tårna, och då kände man på direkten om han tyckte det var bra, eller mindre bra.

Hur har då Leif påverkat min egen ledare/tränarkarriär?

Såklart så har Leifs träningar präglat en. Men jag har ändå skapat en egen stil som är min egen när det gäller min träning. Jag har inte kopierat honom rakt av, vilket jag inte tycker att man ska göra med någonting, utan jag har tagit hans bästa delar. Sen om jag har lyckats, det får givetvis andra bedöma. Jag själv kan nog också uppfattas som en person med väldigt stark integritet, precis såsom Leif uppfattades. Även hans syn på hur brottning ska presenteras och utföras, där har vi också en samsyn som är till hundra procent. Själva tränings/utlärningsdelen, där är vi kanske inte lika samstämmiga. Inte för att jag på något sätt har en revolutionerande annorlunda träningsutlärning, men just där är vi inte lika. Men som jag skrev tidigare, man ska inte kopiera någon rakt av, utan man ska hitta sin egen stil. Även när det gäller den mentala delen så har vi där också olika tänk. Mentalträning har alltid funnits, så även under Leifs brottningsepok. Men skillnaden då var att man inte talade om den på samma sätt som man gör idag. På den tiden var det nästintill tabubelagt att tala om vad/hur man kände. Mottot då var allt som oftast ”knyt näven, borra ner huvudet, och kör vidare”. Det låter enkelt och bekvämt, men idag kan man formulera sig på annat sätt för att hjälpa adepterna till att försöka ”tänka rätt”. Att vara stark i knoppen, är minst lika viktig som kroppen, vilket kan till och med betyda mer än det fysiska.

Jag är tacksam för att Leif blev min brottningsmentor när jag en gång under 80-talets början fick honom som tränare. Jag var 12-år gammal när jag blev uppflyttad till hans träningsgrupp på Sallerupsvägen i Malmö. Jag vill med denna text hedra min tränare och vän, EM och VM-tvåan Leif Freij när han den 29 mars skulle fyllt 80 år. Brottaren Leif som av många kunde uppfattas lite märklig (som jag skrev i början av denna text). Men vem är egentligen inte lite märklig? Man själv går väl under samma epitet. För är det inte så, att om man vill nå den absoluta världstoppen oavsett sport, då måste man nog anses vara lite märklig.

Leif Freij vann fyra svenska mästerskap som junior, och även lika många som senior. Redan som 17-åring deltog han i Rom-olympiaden 1960. Han vann två internationella mästerskapsmedaljer när han tog silver både i europamästerskapen i Essen, och därefter i världsmästerskapen i Toledo år 1966. Han var en naturbegåvning på mattan, vilket inte var så konstigt i sig. För hans far Lorentz var också han en framgångsrik brottare med SM-guld, och en bronsmedalj från EM 1947. Leifs farbror var den meste meriterade, nämligen Gustav Freij. Samtliga valörer (guld, silver och brons) i både OS och VM från 40-talets slut, fram till 60-talets begynnelse.

BILD: När jag kom hem från VM i Varna år 1991.

Varje år arrangeras två internationella brottningsmästerskap, EM och VM. Så har det varit under många år, förutom under krigsåren 1940 – 1946, då inga europamästerskap arrangerades av förklarliga skäl. Så även mellan åren 1950 – 65. VM arrangerades inte heller mellan åren 1923 – 1949. Men från 1966 har det som sagt varit ett EM och ett VM varje år. Fast när det är ett olympiskt år, då uteblir världsmästerskapen.  

Vi svenskar är vana vid att längskidåkare eller skidskyttar vinner guld på löpande band under ett och samma VM. Det är medaljer till höger och vänster, guld, silver och brons. Vi är inte lika bortskämda med mästarguld när det gäller brottning. Brottning som är en av de äldsta sporter som finns, och där det bevisligen är väldigt svårt att slå sig fram och vinna internationella medaljer (EM, VM eller OS), och då framförallt att bli en mästare.

Sverige har på herrsidan inte vunnit ett mästerskap sedan 2004, då Martin Lidberg blev europamästare i Haparanda. Något som också varit väldigt ovanligt det senaste sextio åren för svensk brottnings del, är att vinna två mästerskaps guld under ett och samma år, och då från två olika brottare. Sedan sextio år tillbaka i tiden så har detta hänt fyra gånger.

1976 blev både Lars-Erik Skiöld och Frank Andersson europamästare i Leningrad (numera Sankt Petersburg). Skiöld vann i den tuffa lättviktsklassen (68kg), och Frank i den berömda mellanvikten (90kg).

Nästa dubblett skulle ske sjutton år senare, och då var jag själv involverad i detta historiska ögonblick. Det är exakt trettio år sedan när jag vann EM på vårkanten i Istanbul, och sedan i septembermånad blev Micke Ljungberg VM-mästare i Stockholm.

Sedan kom det berömda OS-året 2000 när först Martin Lidberg blev europamästare för första gången i Moskva, och därefter det berömda OS-guldet när Micke Ljungberg besegrade Ukrainaren Saldadze i den rafflande, och nästintill svårbegriplige OS-finalen.

Den senaste svenska dubbletten ägde rum för tjugoett år sedan när både Ara Abrahamian och Jimmy Samuelsson blev VM-mästare i Moskva. Jimmy i 66kg, och Ara i 84kg.   

Fyra gånger (sedan början av 60-talet) har det alltså hänt, där två olika svenskar vunnit ett mästerskapsguld under ett och samma år.

När jag och Micke Ljungberg vann våra guld i början av 90-talet blev vi båda inbjudna till Limhamns sporthall, där vi hade uppvisningsbrottning för skolans elever. Hallen var fullsatt till bristningsgräns, och jag och Micke visade upp vår bästa sida, där kast och grepp avlöste varandra. Eleverna uppskatta givetvis vår närvaro, och vi hyllades som stora hjältar genom att vi b.la. fick skriva autografer så att vi båda slutligen fick kramp i fingrarna. Det var en speciell dag, och jag minns den mycket väl.

1993 var som sagt ett historiskt år för svensk brottning, och jag och Micke fick vara en del i detta framgångsrika brottarår.        

Min senaste text handlade om mitt första och enda JSM-guld som jag vann år 1988 i Ystad. Detta guld var även Limhamns BKs första JSM-guld, vilket också blev det andra eftersom min klubbkamrat Per-Olle Lindahl också blev mästare samma år, fast två viktklasser över. Sedan dess har det varit stiltje med JSM-guld i föreningen. Visserligen vann Johan Otterström ett JSM-guld år 2010 i den fria stilen, men den grek/romerska stilen har alltid legat lite extra varmt om hjärtat för svensk brottning, vilket inte är så konstigt. Den grek/romerska stilen har sedan seklets början varit störst inom svensk brottning, och är så fortfarande.

Fast nu äntligen så är trettiofem års väntan över. Jag och Per-Olle är inte längre klubbens senaste ”grek-mästare”, utan stafettpinnen har nu lämnats över. Jag är så oerhört tacksam och glad över att jag personligen fick vara med om att bryta den väntan, och samtidigt få vara delaktig i att Hugo Baff nu äntligen fick vinna sitt första JSM-guld, och klubbens fjärde. Hugo är ”den” brottaren som visste att han skulle vinna (läs blogginlägget tidigare). Under ett års tid har han förberett sig minutiöst för att bli svensk juniormästare. Detta var hans mästerskap. Brottningsmatcher har spelats upp i hans huvud ett flertal gånger under årets väntan, och i stort sett varje gång så har han blivit svensk mästare i sina tankar. Några få gånger har han med all säkerhet tvekat, men då har han fått bearbeta sina negativa tankar med att göra om, och sedan göra rätt. Att träna psyket är en viktig del i en idrottsprocess. Att skapa sig ett mönster, en livsstil som gör att man orkar hela vägen. Det är inte bara en tävling man ska orka, utan det är tävlingar under flera års tid.

Varför orkar vissa hela vägen, medan andra orkar bara till en viss del?

Finns där något svar egentligen? Det finns många anledningar varför svensk brottning tappar sina ungdomsstjärnor. En anledning är att pressen blir för tuff i alldeles för ung ålder. Uppförsbacken blir för brant, och man orkar inte hela vägen upp. Dagar, månader och år smälter samman till en enda stor deg, och glädjen tappas bort i sin strävan. De unga brottarna ser ingen direkt anledning till att satsa fullt ut, utan ungdomarna hittar enklare och säkrare framtidsplaner än att satsa på en oerhört krävande sport. Ungdomarna ser inte det långsiktiga målen, utan allt ska ske på direkten. Ordet delmål är inget man vill förhålla sig till, utan huvudmålet ska mötas på direkten.

Hugo vet vad han vill, och han visste att han en marsdag 2023 skulle bli svensk juniormästare. Och just den tanken räcker mer än väl. Nu väntar nästa delmål, och han är beredd att satsa vidare. Hugo vet vad som krävs, och han söker aldrig några enkla lösningar.

Det är nu ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1988 och jag är nyss fyllda nitton år (dec 87). Jag ska snart delta i mitt sista junior-SM. Ett helt år innan hade jag förberett mig in i minsta detalj (som Sickan i Jönssonligan brukar säga). Min hjärna hade under lång tid varit programmerad för detta JSM. Ingenting skulle gå fel, utan jag var så förberedd som man bara kunde bli. Det skulle inte kännas som en press eller ett ok, utan mitt mål var hela tiden att känna glädje, men givetvis med ett litet uns av ångest. Alla som tävlar vet vad jag menar. Tävling är ångestfyllt. De som säger något annat ljuger. Det hör liksom till, att ångest ska finnas med som en liten djävul på ens axel. Den finns där som en måttstock och ett signum, och som påminner en om: ”att nu måste du vara på tårna”. Det ska givetvis vara en sund ångest (låter lite märkligt, men så är det).

Det viktigaste är att man inte går in i en turnering och tänker ”jag måste vinna”. Om ordet ”måste” tar över, då blir det oftast ett rejält magplask. Känslan ska istället vara ett lugn, och en behärskning. Ångesten och glädjen ska flätas samman, och slutligen så får du den rätta känslan som du eftersöker.

Denna februaridag för trettiofem år sedan var jag hundra procent förberedd. Jag visste vad jag kunde, och allt jag gjorde var rätt (tyckte jag själv). Ingen fick komma inom min sfär och påverka mig negativt, utan allt jag gjorde var klockrena beslut. Det fanns vissa tävlingar under min karriär som jag visste jag skulle vinna. EM i Istanbul var en, och så även mitt sista junior-SM i Ystad. Jag visste att detta SM var mitt. Min tanke var inte ”jag måste”, utan mer ”nu jäklar”. Resan ner till Ystad minns jag mycket väl. Tävlingen var fredag, lördag och söndag. Min tränare Leif Freij kom och hämta mig i sin ljusblåa Daihatsu. Med ett lugn körde vi ner de 6 milen till Österportshallen i Ystad. Vi sa nog inte så mycket till varandra, utan vi båda var väldigt spända och förväntansfulla. Leif kände väl också på sig att detta kunde bli något riktigt bra, men vi vågade inte ta ut något i förväg. Vi satt tysta i bilen medan Leif tände cigarett efter cigarett i sin lilla bil. Märkligt scenario egentligen nu när man tänker efter, att rökare till och med rökte i sina bilar, och att det var accepterat. Men så var det på den tiden, och inget som man tyckte var konstigt då.

Jag hade som sagt förberett mig mentalt under ett års tid innan, och nu stod jag där. Nu skulle mina mentala förberedelser börja leverera. Men återigen, jag visste jag skulle vinna, men kanske inte riktigt hur. Ett par veckor tidigare hade jag förlorat DM finalen för juniorer mot Sösdala-grabben Joakim Andersson. Men på något sätt så störde inte den förlustmatchen mig så väldans mycket, utan den var nästintill bortglömd i mina tankar (vilket inte alltid var en självklarhet) under pågående JSM. Jag var verkligen här och nu vid detta SM. Första delen vann jag på studs, den med att jag fick en bra lottning. Finalisten från DM, min antagonist Joakim kom i andra poolen. Efter fyra matcher och fyra vinster så var jag äntligen i en SM-final.

Det blev finalmatch mot just Joakim. Matchen var också min från början till slut (fastän den var sifferjämn). Efter sex minuters brottning kunde jag sträcka armarna i luften som ett bevis på att jag var Sveriges bästa junior i viktklass 82 kilo. Min mentala styrka hade övervunnit och besegrat en ångest som denna gång inte fick något utrymme att utveckla sig, utan jag höll den i schack. Istället för en börda, blev ångesten till en kraft, en kraft som såg till att jag kunde vinna precis såsom jag tänkt och trott.

Om någon vecka är det snart dags för ett svenskt juniormästerskap igen. En ny generation brottare ska nu övervinna sin ångest och sin press. Vissa klarar det galant, medan andra blir besegrade av den lille djävulen på sin axel, ångesten. Den mentala styrkan är ett måste om man nu vill nå den yppersta toppen. Att tro på sig själv, utan att känna ett ”måste”. Ordet ”måste” är inget bra ord att luta sig emot. Den äter upp en sakta men säkert, och den gör att man slutligen känner sig osäker och kraftlös.

Men jag vet att där kommer finnas brottare som själva vet att de kommer vinna detta JSM i Arboga. Deras brottning känns trygg och säker, och ingen kan gå in och rucka deras oerhörda vilja av att känna sig bäst. Det är en konst att känna så, och något som vederbörande har tränat på länge. Träna på att tro på sig själv. Träna fysiskt är en sak, och mentalt något helt annat. När dessa två komponenter förenas, då är man på god väg att bli en stor framtida mästare.

Visst är idrott väldigt komplext, men också väldigt intressant, eller hur?

Bild: När jag halvåret senare vinner brons på junior-EM i polska Walbrzych.

Under min aktiva period så var det många sportjournalister som följde mig på mattan. Under min ”brottartid” var det främst tidningarna Arbetet, Sydsvenskan, Kvällsposten och då Skånska dagbladet som följde en från ganska tidig ålder. Skånskan var den tidning som alltid skrev mest om brottning. Seriematcher kunde få helsidor, och när jag själv var som mest i ropet, då var det alltid Skånskan som uppvisade de största reportagen. För det mesta var artiklarna signerade – Gunnar Bengtsson, Skånskans sportchef.

Gunnar var nog den sportjournalist som jag hade mest förtroende för under min aktiva karriär. När jag oftast upplevdes som svår och tvär bland journalistskaran, så hade Gunnar alltid en förmåga att kunna bemöta en på ett väldigt fint sätt. Han var aldrig dömande, utan han hade stor förståelse över hur jag var som idrottsman. Gunnar hade ju följt mig sedan jag var en liten ”pågabrottare”, fram till mina internationella meriter, så han visste hur jag var, och vad jag kunde. Han var den journalist som verkligen kunde brottning på sina fem fingrar, och han visste hur svår sporten var. När resultaten inte alltid blev som man själv ville, och när man framförallt inte kunde ta förlusterna såsom man borde ha gjort, då gjorde han inte så stor sak av det. Han skrev till exempel en gång: ”Jörgen hade aldrig nått dit han kommit om han inte varit en särling. Han har sedan han varit en liten knatte satsat allt vad han förmått på brottningen”.  

Gunnar var alltid vänlig i sitt sätt att ställa frågor, och han var inte bara ute efter själva resultatet, utan hans mål var att förmedla en känsla av förståelse till läsaren, om hur vi brottare tänkte och fungerade. Man såg på honom att han var intresserad av sporten på riktigt. Därför var det alltid så lätt att besvara Gunnars frågor, för han visste vad man menade fastän svaren inte alltid var klockrent formulerade.

Tyvärr så finns inte dessa journalister idag, i alla fall inte när det gäller inom brottningen. Kunskapen och förståelsen för vår idrott har försvunnit med åren. Artiklar/reportage blir allt färre och dagens brottare får inte uppleva den relation som man själv hade med dåtidens journalistkår. Det är annorlunda, och idag är det mer sociala medier som rapporterar om vår sport, vilket både är på gott och ont. Idag blir det endast en snäv krets som blir uppdaterade och inte som tidigare, dvs gemene man. Såklart så är ”tidningstiden” förbi, och vi som är i sporten idag kan bara göra allt vi kan för att fortsätta förmedla och skriva om en sport som verkligen förtjänar det bästa.

Idag finns ingen ny Gunnar Bengtsson som innehar hans kunskap och förståelse för sporten, utan idag lever vi i en annan tid, och den tiden måste vi förhålla oss till och utveckla på ett nytt sätt. Men oavsett, så är jag glad och tacksam över att jag själv fick uppleva den brottningsepok då tidnings-journalisterna skrev spaltmeter om vår sport.

Gunnar Bengtsson var själv en duktig brottare i Hörby BK, och det sägs att han var ytterst nära att bli uttagen till olympiaden i London 1948. Gunnar Bengtsson dog år 2017 och han blev 89 år gammal.

Jag själv kan tycka att det är ganska kul att laga mat. Visserligen så följer jag recept slaviskt, men jag tycker att det är bekvämt, och slutresultatet blir allt som oftast riktigt bra. Det finns hur många recept som helst som man kan kopiera och ta efter, och det har aldrig varit min grej att laga mat på fri hand, dvs att skapa mina egna rätter. Mitt intresse är inte så stort för matlagning att jag vill konstruera eller forma mina egna rätter. Jag hade som sagt aldrig kunnat delta i ett program som mästerkocken, eller andra matlagningsprogram, och där börja diskutera kryddor och smaksättningar eller andra tillbehör. Nä, för mig stannar intresset vid att laga ”andras” mat, dvs efter recept som andra människor tillverkat och format efter deras huvud, och idéer. Att arbeta med mat på heltid är absolut ingen dröm, eller något som jag hade kunnat känna någon större lust att utforska, utan jag tycker det är kul att laga ”receptmat” till min familj, och vår vänkrets.  

Att satsa på en idrott är ganska snarlik en kocks längtan efter att få tillverka god mat. För en riktigt kock följer inga recept, utan han/hon mixtrar själv efter eget huvud. Hen formar och tillverkar, och ser till att olika smaksättningar och kryddor gifter sig med varandra, och där finns inga decilitermått, eller andra mätinstrument när det tillverkar sina förnämliga rätter. Allt sker efter känsla och följsamhet. Likaså är det för den satsande idrottaren. Idrotten är inte mekanisk där man bara kan säga ”träna varje dag så blir du bra”, utan det mesta måste göras med känsla. Det handlar inte heller om tid och antal dagar, utan det handlar mestadels om träningspassets kvalité.

En brottare kan inte bara förlita sig på att en tränare ska tillhandahålla samtliga träningspass, och där idrottaren bara blir till en följare. En idrottare måste tänka själv, och kunna skapa sina egna träningspass. Det är just i dessa moment som idrottaren utvecklar sig själv när de utövar sin idrott utan något ”decilitermått”. En satsande idrottare/kock måste hitta sin egna känsla. Du kan inte alltid förlita dig på andras kunskaper, utan du måste skapa ditt eget värde. En idrottare som tävlar på enkel nivå, utan några större intentioner på att bli så bra som man bara kan, då kan man följa en tränare till hundra procent. Du behöver inte tänka själv, utan du bara följer och gör som han/hon säger (tränaren). Men om du vill bli en mästare, då kan du inte följa något färdigskrivet ”recept”, utan du måste skapa dina egna ”rätter” med hjälp av dina ”kryddblandningar”. Att skapa sina egna träningspass där du själv försöker hitta din känsla för att lyckas. Hur det skapandet ska gå till, de måste du själv uppfinna. Det gäller att blanda intervallträning, backträning, styrketräning, alternativ träning som cykling och simning, ja listan kan göras hur lång som helst på olika verktyg. Men det viktigaste av allt är att du själv vill göra det, och ingen annan. Du måste ha din egen vilja, och inte din mammas eller pappas, eller för den delen din tränares. Du ska bli inspirerad av andra, men aldrig bli en Copycat eller följare.

Så du satsande idrottare. Antingen blir du en idrottare som följer andras recept, eller så skapar du dina egna. Oavsett vad du väljer för alternativ, så kommer resultatet alltid bli därefter.   

Jag fick till mig ett samtal som hade skett mellan två personer härförleden, där en av personerna i sällskapet hade utryckt sig på följande vis ”Om jag någon gång i framtiden skaffar barn, då skulle jag och min partner planera barnets ankomst oerhört väl, och se till att barnet föds inom spannet: januari, februari eller mars! Varför då, svarade person två. Jo, för att barn som är födda tidigt på året är mycket smartare än exempelvis decemberbarn”. Jag tänkte på direkten när jag fick höra denna märkliga mening, att personen ifråga då tycker att jag både är osmart, och nästintill dum i huvudet!

Jag är alltså född i decembermånad, närmre bestämt den 18: e. Som barn/ungdom reflekterade jag inte direkt över min ”sena” födelsemånad. Eftersom jag aldrig var intresserad av vare sig moppe eller bil, så infann sig ingen direkt irritationen med att jag fick invänta med dessa aktiviteter pga. min sena ankomst. Jag kände heller aldrig någon frustration, eller någon längtan av att kunna handla på Systembolaget, eftersom min första öl inte intogs förrän långt efter godkänd inköpsålder. Nä, decembermånad för mig som barn, det var just att det var ”min” månad. Jag älskade december, och jag tyckte om att fylla år en vecka innan jul. Visst, jag fick alltid mina födelsepresenter i julklappspapper, och allt som oftast kom även meningen ”tänk på att det kommer mer, det är ju en vecka till julafton”, men det gjorde mig absolut ingenting, utan tvärtom. För detta var en tid då barn inte alltid fick vad som stod på deras önskelista, utan vi var en generation som var tacksamma för det mest, så länge bara något var inslagit som ett paket.     

Visst, jag kan på ett vis förstå personen som sa detta märkliga uttalande om januari v.s. decemberbarn, för visst har vi decemberbarn en något längre startsträcka i livet. Vi är ju alltid ett år efter våra ”jämnåriga” kamrater, vilket märks många gånger i tex skola, eller inom idrotten. Jag själv kan inte skryta med några högskolepoäng, men räknas smarthet bara efter skolår och vilka akademiska meriter man innehar? Där fanns faktiskt en grej som jag var irriterad över med att fylla år sent på året, och det var när jag i mina yngre år alltid tappa ett år när man skulle tävla i exempelvis ungdoms, eller junior-SM. Det var nog det enda som kunde störa mig. Jag själv tillhörde aldrig något ungdomslandslag i min sport, vilket i sig inte är unikt för oss som är födda sent på året. För om man tittar noggrant på olika pojk/flick//u-landslag, så är majoriteten av dessa utvalda barn/ungdomar födda tidigt på året, vilket i för sig inte är konstigt. Däremot så är min tes om att vi som är födda sent på året, att vi har ett oerhört stort tålamod med att invänta vår tid. Detta är givetvis bara min hypotes, men någonstans så tror jag faktiskt att den stämmer.

Jag själv vann ett junior-SM som sista års deltagare, och samma år fick jag även ta på mig landslagsoverallen för första gången när jag blev uttagen till junior-EM i Polen. Jag överraska på studs i detta mästerskap, och knep en bronspeng. Jag var till och med den enda av de svenska deltagarna som vann en medalj, vilket var ganska bra för en decembergrabb (om jag får säga det själv). Efter denna framgång så var mitt födelsedatum inte lika intressant längre, utan nu var jag på samma nivå som alla andra. För när man väl kommit över tjugo-sträcket, då blir inte månaden december lika intressant för omgivningen att kommentera längre. Månadens karaktär blir allt mindre mystisk, och vi decemberbarn kan slutligen klappa oss själva på axeln och säga ”Vi kan också, och vi är faktiskt inte ”dumma i huvudet”.