Jörgen Olsson

Många människor tror fortfarande att idrott är statisk. Det vill säga man tror att om man bara lär sig de tekniska detaljerna en gång, så kommer allt lösa sig själv. Ta det här med formell utbildning som ett exempel. Du pluggar, läser en utbildning i låt oss säga tre år. Därefter tror man på riktigt att man kan yrket på sina fem fingrar på direkten. Det krävs mer än en tre års utbildning (eller mer) för att bli riktigt bra på någonting. Du måste efter din utbildning träna dagligen för att hitta din känsla i det du nu ska ta dig för som exempelvis arbete som sjuksköterska, långtradarchaufför, läkare, rörläggare etc. Du måste efter utbildning träna upp din känsla för just ditt yrke, skaffa dig värdefull erfarenhet om du nu vill bli riktigt bra på just din grej. Du är absolut inte en fullfjädrad toppläkare efter din formella utbildning, utan det krävs mer än så.

I idrottens värld tror många på riktigt att det räcker med att träna teknik vid några enstaka tillfällen. Verkligheten säger givetvis något helt annat. Dans är en bra jämförelse, och något jag ofta använder som argument när jag ska förklara idrottens budskap. För att bli en bra dansare, så räcker det inte med att du kan stegen perfekt. Dansen måste ju bli rytmisk och smidig (om du vill kalla det för dans), och då måste du träna om och om igen för att hitta känslan. Upprepningens mönster är som sagt ett måste. Dansen får inte vara statisk och stel, utan rytmen måste tränas fram. Just den känslan kan du endast få fram genom hårt upprepande arbete under långt tid.

Om jag då tar brottningen som ett annat exempel, eftersom det är där jag känner mig mest hemma, så tror många att det räcker med att träna teknik en eller två gånger för att därefter kamma hem framgång. Man glömmer bort den nötande och enformiga processen, där samma övning ska upprepas gång efter gång. Man vill liksom frångå det hårda och långrandiga arbete. Brottning (och mycket annat) är ingen raketforskning, utan det är hårt pannben som gäller och stort tålamod som är av högsta prioritet.   

När du kan ”dansa” fram din idrott, då har du kommit långt. Dansen, rytmen är en viktig faktor oavsett idrott. Höjdhopparen ska vara smidig när han svävar upp över höjdhoppsribban, och skridskoåkaren ska bemöta kurvorna med en enorm smidighet och balans som bara kan nås med hjälp av träningens nötande mönster. Slalomåkarens mjuka höftrörelser måste gång på gång upprepas och tränas för att minimera tiondelar, så att det inte blir till sekunder.

Till syvende och sist måste du tycka att det är kul om du vill orka ta dig an upprepningens mönster, det vill säga träningen. Det räcker inte med att nöta, utan du måste hitta förklarliga skäl till att du vill göra samma sak om och om igen, en meningsfullhet i det du gör. När glädjen finns, då finns inga begräsningar till att leva upprepningens mönster till fullo. För då vet du anledningen, och då blir dina framtida mål mycket lättare att ta sig an.              

Det smattrar mot rutorna. Regnet har slagit sig loss, och det är nu dags att ge sig ut i det blöta. Många förbannar sig över eländet, och ser absolut ingen charm över vattenmassorna som ramlar ner från himlavalvet. Regn och åter regn. Vi svenskar lever ju i en del av jordklotet där regnet finns med som ett brev på posten, och något vi absolut inte kan påverka. Det regnar på våren, sommaren ja under alla våra fyra årstider som vi lever med. Vi kommer liksom inte undan. I folkmun snackas det mest om regn under sommarmånaderna, eftersom juni, juli och augusti helst önskas vara regnfria.

Men är regn egentligen så hemskt?

För mig är regn en väldigt befriande känsla. Jag känner mig lugn och fri när regnet ramlar ner, och jag känner ingen begränsning alls att röra mig ute under dessa våta dagar, så länge jag är rätt klädd. Jag känner även ett välbehag när jag är inomhus, och när regnet smattrar mot rutorna när jag exempelvis sitter och skriver. Det är avstressande. Regnets påverkan skapar mig ett lugn, och den begränsar mig absolut inte. Som jag skrivit tidigare så cyklar jag väldigt mycket i staden. Och det är just under dessa resor som jag känner lite extra för regnet. Jag har inga problem alls med att klä mig ordentligt, så att resan inte ska bli till någon plåga. Man vill ju inte komma fram helt dyngsur. Att promenera i regnet är också helt underbart. Framförallt att gå längs med vattnet, eller i skog och mark.  

Visst jag håller med, det låter lite knäppt, men då får jag uppfattas som lite märklig. Men jag hade samma relation till träning under min aktiva period som idrottsman/brottare, likt den jag har till regnets mystik. Ju hårdare träning jag utsatte mig för, desto mer tog jag till mig av träningen. När jag var yngre och när träningen spetsades till, det vill säga när den blev hårdare och tuffare, då hängde inte alla med, utan då försökte delar av gruppens aktiva hitta möjligheter att fuska, något som absolut inte fanns i min värld.

Att gilla regn och hård träning kan ju lätt uppfattas som helt olikt, men för mig finns där en viss liknelse.

Som tränare vill jag förmedla ut det viktiga i att kunna pressa sig maximalt som satsande idrottare. Att aldrig vika sig, och att alltid våga. När vi vågar pressa vår kropp i form av så kallad tuff träning, då vågar vi också möta de bästa. Man skapar en inre trygghet genom att visa för sig själv att man kan, vilket gör att tvivlet minskas. Jag skapade mig en trygghet i unga år när träningens intensitet ökades. Jag tog aldrig ett steg tillbaka, utan jag lärde mig att tycka om något som många tyvärr försökte undvika.

Visst, jag vill såklart inte alltid ha regn. Jag ville inte heller att träningen alltid skulle ligga på en hög intensitet, utan ibland ville man ha lite uppehåll. Stillhet, lugnare träning. Många gånger kan detta vara rena medicinen för en satsande idrottare. Tänk då på att ta tillfället i akt, med att ge er ut i regnets befriande mystik. Hitta din inre styrka. Lugnet hittar du som lättast om du exempelvis ger dig ut en regnig promenad.         

När jag var en liten pojke brukade jag ibland cykla ner till Rosengårdscentrum och möta upp min mor när hon skulle avsluta sin arbetsdag. Hon arbetade som kassörska, och hon satt i en av kassorna i matbutiken Prisa (en matvarukedja som fanns på den tiden). Oftast kom jag dit några minuter innan hon skulle avsluta sitt arbetspass, vilket medförde att jag med stora ögon såg på när hon på ett mycket säkert sätt hanterade dåtidens mycket otympliga kassaapparat. Det fanns inga skanningkoder, touchknappar, eller kortläsare på den tiden, utan kassorna under 1970–1980 talen var tryckknappar som nästintill behövde släggkraft för att kunna tryckas ner. Min mor var oerhört skicklig med att slå in varje vara (både med kronor och ören) väldigt kvickt, och efter varje vara skulle allt sammanställas genom att hon tryckte till den stora plusknappen med utsidan av sin hand med en explosiv snärt. Allt gick i rasande fart, och inte nog med att fingrarna fick sig en rejäl styrketräningsomgång, utan allt skulle därefter betalas med kontanter. Det fanns som sagt inga kortläsare som gjorde jobbet, utan det var kontanter som skulle bearbetas, och det var både sedlar, kronor och ören som det skulle hållas reda på. Vid själva transaktionen fanns där heller ingen räknare som talade om för kassörskan hur mycket kunden skulle få tillbaka vid en eventuell växelåterbetalning, utan huvudräkningen kom som ett brev på posten, och den kunskapen var ett måste för kassörskorna under denna tidsera. Min mor gjorde alltså denna dagliga ”träning” under flera års tid, vilket medförde att hon blev väldigt skicklig på sin sak.  

Gör man saker varje dag, upprepar samma moment, då blir man ju också väldigt bra på det man gör, oavsett område/genre. Träning är för mig likställt med att upprepa övningar om och om igen. Du måste göra samma sak väldigt ofta om du vill bli bra på någonting, och just den delen kan man aldrig förhandla bort. Vill du bli en bra skidåkare, måste du åka skidor. Vill du kunna spela gitarr, då måste du spela väldigt ofta. Vill du bli en bra brottare, då måste du träna brottning. Allt för många barn/ungdomar lägger väldigt mycket tid på att följa andra människor i deras vardag. De glömmer bort att fokusera på sina egna mål och färdigheter, utan väljer istället att följa en massa medelmåttor som endast har som mål, att skapa en massa följare oavsett innehåll.

Nästa gång du exempelvis ser en snickare i aktion, eller en målare som målar om ditt hus, lägg märke till deras yrkesskicklighet. Tänk på hur många timmar de har lagt ner på sitt yrke, och hur många gånger de har upprepat samma sak dag efter dag, år efter år. Det behöver inte alltid vara en toppidrottsman som man kan skåda och beundra, utan det kan vara vilken yrkesgrupp som helst. Träning har som sagt inte bara med idrott att göra, utan träningens logik finns i så mycket annat. Träning är ett måste om du slutligen vill bli riktigt bra på det du gör och tar dig för, och just därför är träningens enkla logik egentligen väldigt enkel att följa.  

Vem skriver jag egentligen till, och varför?

Jag har fram till dags dato skrivit ganska exakt 160 blogginlägg sedan starten den 28 mars 2021 på denna sida. Om man skulle omvandla all den text till bokformat, så är det en bok på nästan 500 sidor. Men frågan är då vem jag skriver till, och varför? Jag skriver ju främst för min egen skull. Jag har ett behov av att skriva av mig, men även såklart för att dela med mig av mina tankar och erfarenheter inom idrottens värld.

Men hur många läser mina inlägg?

Jag kan ju såklart inte se vem/vilka som läser mina inlägg, men jag kan däremot se hur många dagliga klick jag får till min sida. Det började med en 20 – 30 klick om dagen, till att jag idag kan ha ett par tre hundra klick på en dag. Jag får mycket sällan någon respons för mina inlägg. Men det gör mig inte så mycket, för jag skriver inte för att jaga kommentarer, likes eller andra typer av ”gillningar” (vilket jag skrev om för ett tag sedan). Sen är det såklart kul att andra läser, men jag behöver som sagt ingen respons för mina inlägg. Jag vill även att folk i allmänhet själv ska söka sig till min sida för att de själva vill, och inte för att den syns i ett flöde som man måste skrolla förbi.  

Idrott följer inga vetenskapliga bevis, utan idrottsframgångar bygger på erfarenhet. Jag vill med mina rader få ungdomar till att vilja satsa på sin idrott. Om det sedan är brottning eller vilken idrott som helst, det spelar ingen roll. Jag hoppas även att ledare, tränare eller andra aktiva personer som rör sig inom idrottens rum, att de läser mina tankar kring vad idrott egentligen är. Det är ju även så, att de som var rätt för mig en gång i tiden, behöver inte vara rätt för någon annan. Det finns alltid en mängd olika vägar man kan välja för att nå sina mål, och min väg var en av många.

Om där nu skulle finnas några som helst vetenskapliga belägg på hur man blir en mästare i idrott, då är det i så fall att man måste träna hårt oavsett. Den hårda träningen kan man aldrig frångå, utan just den delen kan man väl säga är ”vetenskapligt” bekräftad. Sedan hur man utför sin hårda träning, just den delen kan man givetvis ha olika åsikter om. För idrott handlar som sagt mycket om åsikter. Vilken grundidé har man, och vilken väg vill man välja för att nå sina mål. Jag tror en viktig faktor är att aldrig vika sig från sin egna grundtanke. Man måste hålla styvt på sin linje, men givetvis också vara lyhörd för vad andra säger och tycker. Men till syvende och sist är det du som bestämmer vilken väg som ska följas.

Många människor är väldigt ”tyckande”, och jag är givetvis en av många. Jag tycker mycket om brottning, idrott, ungdomar, föräldraskap, områden som jag brinner för, och som jag tycker är väldigt intressanta. Som sagt, idrott är ingen vetenskap där man kan säga att gör du så här eller så här så är du garanterad en medalj på ett EM, VM eller OS. Det finns som sagt inga garanterade vägar. Men teorierna kan komma från olika röster, det vill säga röster som varit där, och som upplevt vad det handlar om. Och just de rösterna är väl det närmsta en garanti man kan få som satsande ungdom. Att lyssna på någon som varit där.

Jag kommer fortsätta skriva så länge jag har drivet och lusten kvar. Jag vill fortsätta förmedla, och ”lägga mig i”, och framförallt fortsätta vara ärlig i mina tankar och åsikter.       

Visst kommer jag ihåg varenda rörelse man själv gjorde när man var aktiv på tävlingsmattan. Ingång till olika grepp, kast som drogs iväg, eller när man befann sig i olika försvarssituationer. Känslan finns fortfarande kvar, trots att jag sedan två decennier tillbaka numera sitter vid sidan av, nämligen på den berömda coachstolen.

När ”mina” brottare är uppe på tävlingsmattan kan jag känna varenda rörelse de tar sig an. Varje litet ryck eller knyck sitter som ett minne långt in i ryggmärgen. Inte bara rörelser och grepp, utan jag vet också exakt hur de känner om det så är seriematch, cuper eller landslagssammanhang. Jag kommer ihåg känslan när det exempelvis var seriematch och när man som 14/15-åring skulle möta en betydligt äldre motståndare. Eller den enorma känslan när man var etablerad landslagsbrottare, och där man i perioder nästintill kände sig oantastlig.

Ett litet ryck eller knyck på sin motståndare kan öppna så många dörrar. Folk som inte är inne i branschen, eller som själv inte har tävlat i sporten, kan ju inte riktigt förstå den egentliga brottningskänslan. Många tror att det bara är till att borra ner huvudet och springa på i full kraft, vilket givetvis är långt ifrån verkligheten. Teknik och taktik är heller inte hela sanningen, utan mycket handlar om att skapa sig en känsla. Vad vill jag som brottare, och vad behöver jag själv göra för att åstadkomma det jag vill med min brottning. Att skapa sig egna mål, och därefter se till att sina inre mål blir till en verklighet.

När jag ser och känner att en brottare lyckats träna in den rätta känslan, då är det en fröjd att sitta vid mattkanten och beskåda dessa matcher från coachstolen. Att se och följa adeptens rörelsemönster från start till domarens slutsignal är ren och skär ynnest. Man känner som sagt varje tanke, varje strategi, och man är på något vis delaktig i vartenda beslut som adepten bestämmer sig för, fastän man själv inte säger eller påtalar något från kanten. En inre coachning som inte kräver en massa ord, utan den är i stort sett telepatisk.

Den telepatiska coachningen kommer av alla de timmar av träning och samtal som hela tiden är en pågående process i en idrottsmans karriär. En process som inte på långa vägar är statiskt, utan det är en rörlig energi som alltid kräver ett ständigt underhåll.

Man kan inte ”slå” in kunskap i folk, utan kraften och viljan måste komma inifrån en själv. Hjälpen, inspirationen ska komma från sidan, exempelvis från en coachstol som befinner sig antingen vid röd eller blå ringhörna. Kraften behöver oftast inte bestå av ett skrikande eller gormande, utan bara av en förståelse som grundar sig i av att personen i fråga vet hur det känns att själv vara på en tävlingsmatta. En person som en gång i tiden själv varit där, och som vet hur viktig en liten rörelse kan vara i en tät brottningsmatch, och den känslan räcker mer än väl.  

.

Vi var 7 brottare som vann 25 EM, VM och OS-medaljer räknat från 1990 fram till och med 1999 (herrar). Det var viktklasserna 68 kilo upp till 130 kilo som lyckades ro hem dessa medaljer, men framförallt var det Micke Ljungberg och Torbjörn Kornbakk som utmärkte sig mest, med sina 7 respektive 6 medaljer vilket var väldigt imponerande.    

68kg Marthin Kornbakk 2 medaljer

74kg Torbjörn Kornbakk 6 medaljer

82kg Magnus Fredriksson 1 medalj

82kg Martin Lidberg 3 medaljer

100/90kg Jörgen Olsson 2 medaljer

90/100kg Mikael Ljungberg 7 medaljer

130kg Tomas Johansson 4 medaljer

Det finns som sagt en rad olika förklaringar varför detta 90-tals gäng var så framgångsrika. En av många förklaringar tror jag är den, att när det exempelvis var träningsläger någonstans i Sverige (eller var som), så var vi alla med i vartenda pass. Vi deltog inte bara, utan vi gav järnet i vartenda moment, i vartenda pass. Det fanns ingen som tog någon ”chans” att tex ligga på en massagebrits under träningens gång, stanna kvar på hotellrummet eller att någon spenderade träningspasset cyklandes på en motionscykel. Utan det var fullt blås vid varje pass. Vi visste att vi var tvungna att ligga på topp under varje träning, och vi hittade aldrig någon ursäkt för att dra ner på tempot.

Vi levde med känslan att där fanns brottare underifrån som jagade oss (vilket det givetvis fanns), och just därför ville vi hela tiden vara på tårna för att visa vem som var bäst. Vi hade väldigt höga målsättningar var och en utav oss, och vi ville framåt i våra respektive karriärer. Jag minns speciellt ett träningsläger i Finland. Jag och Micke Ljungberg som ofta sparrades ihop, vi hade fått till oss av den finske tränaren, tillika den före detta världs och olympiske mästaren Perrti Ukkola, om att vi skulle slå kryss på varandra. Det blev greppväxlingar på mycket hög nivå. Explosiva kryss avfärdades från oss båda i rasande tempo. Efter en stund började vi undra vart Mr. Ukkola hade tagit vägen, eftersom kraften från oss båda började sina efter ett tag. För även vi blev ju trötta av den höga intensiteten. När vi tittade bort mot Ukkola så såg vi båda att han stod lugnt och snackade och skojade med någon tränarkollega. Han hade i sin iver glömt bort att han hade delat ut denna uppgift till oss, en uppgift som både jag och Micke givetvis hade tagit på fullaste allvar. Men han kände väl att det var okej att snicke snacka lite med sin kollega under tiden. Med detta sagt, vill jag bara påtala den seriositet som jag och Micke och övriga landslagskollegor stod för, och det bevisade att ingen av oss ville vika ner sig, utan vi gav järnet trots Ukkolas nonchalanta beteende.

Där fanns liksom ingen pausknapp, eller hålla-igen-knapp från någon utav oss, utan det var alltid hundra procent. Jag tror att detta var en orsak till att landslaget kunde knipa så pass många medaljer under denna period. Vi trodde på det vi gjorde, och vi gjorde det fullt ut. Vi hade gnistan, motivationen, och vi visste vad som behövdes göras.

Herrbrottningens EM, VM och OS-medaljörer från 90-talets era bestod av en skåning, en stockholmare, tre göteborgare, en västgöte och en tungviktare från Norrland.   

FOTO BILDBYRÅN: Lagbilden är från VM-turneringen i Tammerfors 1994.     

Som liten grabb använde jag mitt autografblock väldigt flitigt. Det fanns inga selfies eller andra sociala plattformar på den tiden, utan det var skriftens budskap i form av en namnteckning som man jagade som lite parvel när man ville komma nära sina idoler. För min del var brottarnas autografer det mest värdefulla i mina ögon, och jag tog varje tillfälle till akt för att uppnå mina önskemål. Framförallt minns jag när min moderklubb IK Sparta arrangerade svenska mästerskapen i Baltiska hallen år 1979. Jag var inte mer än 11 år gammal, och jag sprang runt i hallen med mitt orangea nyinköpta autografblock för att få dåtidens stjärnor att plottra ner sin otydliga, och ibland nästintill oläsliga namnteckning.

Den store stjärnan på den tiden var såklart Frank Andersson. Men trots Franks enorma stjärnstatus, så visste jag väldigt mycket om de andra deltagande brottarna. Jag såg upp till många, och jag hade som sagt väldig koll på sportens dåtida mattkämpar. Det var allt från lovande brottare, juniorstjärnor till etablerade mästerskapsmedaljörer. En autograf minns jag väldigt väl, och det var Bjuvbrottaren Olle Nilssons. Olle var en mycket lovande juniorstjärna på den tiden, och jag minns tydligt när jag fick hans autograf efter en av hans sista matcher under detta SM. Han slutade därefter som fjärdeman i den svåra 82-kilos klassen, vilket på den tiden var stort för en juniorbrottare. Christer Gulldén, Sören Claesson, Lennart ”Prosten” Lundel, Lars-Erik Skiöld, Janne Karlsson är några av de stora namnen från detta svenska mästerskap, som jag fick en autograf av. Några var mer kända, och andra något mindre. Men jag hade koll på dem, oavsett deras tidigare resultat.  

Frank Andersson var ju som sagt ett kapitel för sig. Spartas konsulent Bo Jönsson var en orädd herre, och som gjorde allt för att jag skulle få en autograf av Mr. Andersson. Frank var ett jagat villebråd, och inte helt lätt att få tag i. Men nere i Baltiskans omklädningsrum fick jag då äntligen möta brottningens store stjärna. Jag minns när Bosse säger ”nu får du minsann skriva din autograf till pågen”. Utan något större motstånd från Franks sida så fick jag hans signering, samt en bild/foto av honom när Bosse knäppte en bild med sin Instamatic-kamera.

Som ung grabb var detta SM väldigt lärorikt. Jag fick titta på högklassiga matcher, och mitt väldiga intresse för sporten växte bara mer och mer. Jag visste redan då att jag själv ville bli en brottningsmästare i framtiden. Tyvärr har barn/ungdomar idag inte samma relation till sina brottarstjärnor likt den jag hade som liten grabb, utan samtiden ser något annorlunda ut. Autografblock är inte minne blott, utan nu handlar det mer om selfies. Just den förändringen är väl helt naturlig, men när jag närvarar på nutidens SM-arrangemang som tränare, då märker jag inte av att den yngre generationen efterfrågar några selfies av brottningens nuvarande stjärnor. Givetvis tråkigt, för att jag tror att förebilder är oerhört viktigt för våra yngre. Att ha någon att se upp till. Det handlar inte om att kopiera någon rakt av, utan mer om att bli inspirerad inför framtiden.

Det kan ju ha varit så att det var jag som var lite smått märklig, när jag runt 70-talets slut sprang runt där med mitt orangea block ”bara” för att få en namnteckning av dåtidens kämpar? Eller, det kanske är precis det som behövs idag, nämligen ett brandgult litet autografblock där våra barn/ungdomar får känna tillhörighet, och bli inspirerad av att träna, tävla och att skapa stora mål inför deras egna framtida karriär? En enkel namnteckning kan betyda hur mycket som helst, i alla fall om du frågar mig.  

Svensk brottning tappar mark mer och mer i den internationella världen. Dock inte med att få unga brottare till att tävla i olika svenska tävlingar runt om i landet, utan svensk brottning har det tufft med att vinna mästerskapsmedaljer (EM, VM och OS-medaljer) på seniornivå, och framförallt på herrsidan. Även damsidan börjar tappa mark gentemot övriga nationer, men det kommer jag ta upp i ett annat inlägg.  

Men vad är det som händer, och varför tar (vinner) vi inga medaljer längre?

På herrsidan har vi det senaste tio åren vunnit 9 EM/VM-medaljer (inget guld), fördelat på 7 brottare. Av dessa 9 medaljer har 3 av dessa varit i icke OS-viktklasser. Det finns givetvis en rad olika förklaringar varför svensk brottning har svårt för att etablera sig i världstoppen. Sedan 90-talets början vann Sverige en till två medaljer per mästerskap. Det var ytterst sällan det var någon medaljmiss, utan det fanns alltid någon/några som steppade upp. Från 90-talets början splittrades även en del europeiska länder som forna Sovjetunionen, Jugoslavien, samt Tjeckoslovakien. Efter upplösningen av exempelvis sovjetunionen kunde det helt plötsligt vara fem till sju ”sovjeter”i varje viktklass som nu tävlade för sitt egna land istället. Denna upplösning såg till att konkurrensen ökade markant, i alla fall till en början. Men trots detta fortsatte Sverige att vinna medaljer under denna epok. Så argumentet att det blivit tuffare och hårdare nu stämmer inte, utan konkurrensen var lika hård då, som den var under 90-talets begynnelse.  

Problemet med svensk brottning idag som jag ser det, är att våra toppbrottare inte är lika ”jagade” längre. Vad jag menar är att våra toppnamn inte blir jagade av brottarna som kommer underifrån, dvs av våra 18 – 22 åringar på samma sätt som tidigare. För att kunna leverera medaljer så får en idrottare aldrig bli bekväm med sin landslagsplats. En idrottsman/kvinna får aldrig luta sig tillbaka och känna – det e lugnt, ingen är efter mig. Att jaga är en stark morot för våra unga satsande brottare, och att bli jagad är stressigt och väldigt frustrerande för våra landslagsbrottare. Men samtidigt är det väldigt nyttigt för den som är jagad, för då måste toppbrottaren alltid hålla en hög prestationsnivå. Som det är nu så tränar Sveriges lilla ”landslagsklick” för det mesta tillsammans (tillhör till och med samma klubb), vilket gör att det aldrig kommer in en ”katt bland hermelinerna”. Ordspråket passar väldigt bra in i denna beskrivning, för det behövs verkligen ”katter” bland våra etablerade landslagsbrottare.

Det behövs fler gemensamma träningsläger, med fler svenska brottare som är delaktiga. Fler brottare som deltar i dessa landslagssamlingar hade gynnat konkurrensen på sikt. Som det är nu är svensk brottning sparringbrottare till andra länder. Vi bygger inte vår egen stomme, utan vi ”säljer” oss istället som sparring till övriga europeiska brottarnationer. Jag säger inte att det är fel att träna med andra länder, men Sverige behöver först och främst bygga upp något eget. Vi behöver stärka vår klubbar ute i landet med att se till att inte alla samlas i en och samma förening. Konkurrens mellan klubbar behövs. Vi bygger inte upp några världsstjärnor om vårt främsta syfte är att skapa en kompisrelation mellan våra aktiva. Varje brottare är, och ska vara unik. Vårt mål ska inte vara att sammanföra dessa individer till något ”grupprojekt”, utan vi måste se varje individ var och en för sig, och där bygga något efter den individuella brottarens egna behov. Att sammanföra alla i samma kluster, som tex att sätta alla brottarstjärnor i en och samma klubb, eller skapa ett ”östatscenter” där alla ska bo, leva och träna i, kommer bli svensk brottnings största nederlag. Vi måste vara rädda om de klubbar vi har kvar, men vi måste också vara rädda om de brottare som vill satsa.

Vi måste som sagt bredda konkurrensen med att se till att ingen ska känna sig säker på sin landslagsplats. Vi måste få till en ”jaga-situation”, och se till att våra svenska brottare inte åker ut och ”gömmer” sig i olika europeiska länder. Vi behöver bygga upp ett ”sparkonto” inför framtiden med brottare som vill, och som känner att de får sin chans. Behåll och vårda det svenska föreningslivet, men se också till att våra bästa får en möjlighet att träffas och träna betydligt mer än vad som sker idag. För vad är det för fel med vanliga traditionella träningsläger där alla samlas och sparras?

Jörgen har du några tips på vad jag ska göra för att jag ska förbättra mig?

Vad ska min son göra för att bli starkare/bättre och nå ännu längre fram?

Frågorna kan presenteras på en massa olika sätt som jag får från både adepter och föräldrar. Men oftast är det kontinuitet som saknas i deras idrottandet, och det är just därför som idrottaren står och stampar på en och samma plats. Man vill liksom inte göra det stora jobbet med att alltid vara på plats, och alltid göra det som måste göras. Hitta genvägar kan man göra i idrottens värld, men då leder det som sagt aldrig till någon/några större framgångar.

Du kan alltid lura dig själv, men facit får du alltid när du sen ska upp på tävlingsmattan. Då går det inte att gömma sig bakom en egengjord dålig träningsplanering, där du oftast inte fullföljt en hel träningsmånad.

Ja, men jag har ju varit sjuk, eller det har varit detta och detta, så det är därför jag inte kunnat träna?

Det spelar ingen roll vad du råkat ut för, du har i alla fall inte varit på någon träning, och du har absolut inte tränat med någon kontinuitet. För det är som sagt där det brister för många. Man är inte beredd att göra jobbet med att hela tiden komma till sin förenings träningsdagar, utan man hittar ”ursäkter” för att inte dyka upp. Jag kan faktiskt inte förstå varför man vill lura sig själv och andra med att säga att man tränar mycket, när man nu inte gör det.

Men jag har varit sjuk, och man ska väl inte träna om man är sjuk?

Helt rätt, man ska absolut inte träna om man är sjuk. Finns inget farligare än att träna när man har feber eller om man mår allmänt dåligt med typ infektion i kroppen.

Träningens följder ger alltid slutgiltiga konsekvenser. Antingen i form av framgång, eller nederlag. Framgångarna kommer när du under lång tid tränar med kontinuitet, och där du inte ”känner efter” för mycket, utan du satsar på riktigt och du viker inte ner dig. När du väl följer en kontinuitet, då kommer du också möta framgång i sinom tid. Sen var framgången slutar, det vet man såklart aldrig. Men jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Om du är inställd med att lyckas med din brottning rent mentalt, då kommer du troligtvis lyckas med dina högt ställda mål. Är du beredd att lägga ner den tid som behövs, och du är medveten om att kontinuitet är en viktig del i din satsning, både fysiskt och mentalt, då kommer du lyckas.  

Men om du hela tiden hittar ursäkter, undanflykter, försöker kringgå, söka ”lättare” vägar, då får du också vara beredd på konsekvensen av att framgången kommer lysa med sin frånvaro. Du når då bara en viss position om du nu inte vill hänge dig helt, utan du kommer då alltid vara fast i en viss position. Det är som ett eget val, och inget man kan påtvinga. Man kan som tränare, ledare bara informera och inspirera om förutsättningarna, och sen är det upp till mottagaren själv att förvalta detta budskap.  

Mitt svar till alla som frågar är: KONTINUITET. Det finns ingen annan förklaring. I denna kontinuitet gäller självfallet också att man tränar med full kraft och intensitet, och inte bara genomföra ett träningspass för syns skull. För en träning ska inte bara genomföras för genomförandets skull, utan träningspasset ska givetvis vara med kvalité. Vad/hur jag menar i den frågan, kommer jag ta upp i ett helt annat inlägg.

OBS! för att vara än mer tydlig med mitt budskap, så riktar sig denna text till satsande ungdomar runt 14 – 15-års ålder (och äldre). Inga små barn som endast ska rikta in sig på glädje i ett första skede, och inte lägga kraft på ett flertal träningspass i en och samma idrott. Elit för barn är absolut inget jag står bakom.    

Fick frågan till mig för ett par dagar sedan, och jag började tänka efter hur det egentligen låg till med den biten efter trettio års träning och tävling. Tyvärr så hänger ju ofta idrott och skador ihop. Vissa sporter kommer du bli skadad i, andra kanske lite bara sådär. Utan att namnge vilka sporter som mest är förknippad med skador, så vill jag istället tala om min egen sport brottning. Det finns en anledning till att många föräldrar vill att deras barn ska träna brottning. Det är som sagt ingen nyhet att vi brottare är väldigt vältränade. Eftersom brottningsträningen är väldigt allsidig, och sällan starkt riktad mot exempelvis en och samma led/muskel, så kan jag med lätthet säga att brottningen måste vara den sport där skador mest lyser med sin frånvaro. Om det uppstår skador, då sker det oftast av ren och skär oaktsamhet, eller när unga individer växer till sig, och kroppen liksom inte hänger med i utvecklingen. Knä, axlar och rygg värker och gör ont, och oftast är det den unga generationen som får ta den smärtan, men det brukar för det mesta ge sig med tiden.

Jag minns själv som 14–15-åring när knän, ljumskar och benhinnor värkte från dag till dag. Men nu med facit i hand vet man att dessa ”skador” uppkom på grund av att kroppen inte alltid hann med i själva växtprocessen. Men, om jag ska återgå till om jag någonsin blev skadad under min brottarkarriär så kan jag med lätthet nämna den gång när jag fick min armbåge ur led vid den storinternationella brottartävlingen Mälarcupen i Västerås. På den tiden var det en renodlad seniortävling, och det var runt tio – femton nationer som var på plats under den eran. Året är 1993 och jag ska upp i semifinal mot en korean vid namn Jin-Han Ueom. Kände mig lite febrig inför matchen, men eftersom jag hade brottats bra de tidigare matcherna, så skulle inte denna korean bereda några större bekymmer för mig. Men för att göra en lång historia kort, blev det så att jag i ett rullningsförsök (från koreanens sida) inte var tillräckligt på tårna, utan min arm stannade kvar i mattan när koreanen utförde sin rullning. Kan vara svårt att förstå för en utomstående, men kontentan blev i alla fall att min underarm slutligen pekade åt ett helt annat håll efter själva rullningen, vilket innebar att min armbåge hade hoppat urled. Efter snabb hjälp lades armen på plats, och jag fick gipsskena och mitella på sjukhuset i Västerås. Snopet, och fruktansvärt tråkigt. Jag skulle ju mött turken Basar i finalen, en brottare som jag tidigare hade besegrat i en skandalomsusad landskamp i Eslöv några dagar tidigare.  

Armbågsskadan var som sagt den enda skadan jag råkade ut för under min nästan trettioåriga aktiva karriär. Inget direkt slitage på kropp, knän eller leder, utan jag vill påstå att skadan uppkom efter viss oaktsamhet från mig själv, inlindat med en massa otur.

Svaret på frågan blev alltså en gång på trettio år. Jag räknar givetvis inte in stukade fotleder tummar och fingrar, eller ömmande blomkålsöra, infektioner, svinkoppor eller andra tradig bölder som tyvärr ibland fanns med i bilden, men jag kan lätt konstatera att brottningssporten inte allt för ofta för med sig en massa skadeproblematik som så många andra sporter gör. Mycket beror ju såklart på vår fantastiska, och mycket allsidiga träning. Det finns ju en anledning att övriga sporter som exempelvis fotboll, hockey, innebandy och fotboll tränar brottning som extra fys-träning.

För att avsluta detta inlägg vill jag återgå till den skada som jag ådrog mig en februaridag för trettio år sedan. Det blev två veckor med gipsskena och mitella, men därefter kom jag igång ganska snabbt i träning igen. Exakt tre månader efter min armbågsluxation åker jag till Istanbul/Turkiet och blir europamästare, efter bland annat en semifinalvinst mot just turken Basar. Det kan man väl lugnt säga är en revansch, och även lite bragdbetonat, eller hur?