Jörgen Olsson

Idag sitter han äntligen på flygplanet mot sitt första stora mål. Ett mål som han med all säkerhet under lång tid haft i sina tankar, oavsett vad han gjort i sin vardag. Tanken har alltid funnits där. För hans liv handlar just nu om idrott till ett hundra procent. Han vill mycket, och han vill framförallt visa för sig själv att han kan. 17 år gammal reser han till ett helt annat land, ett land som ligger ett par hundra mil från sitt hemland. Nu vill han som sagt leverera på topp. Han vill åt den där medaljen, en medalj som antingen ger honom titeln bronsmedaljör eller silver, eller i bästa fall BÄST I EUROPA.

Alla vet att han kan, och så även han själv. Allting ska nu ”bara” klaffa på en och samma dag, och allt han har tränat inför ska nu sitta som ett smäck när han bestiger tävlingsmattan i arrangörslandets näst största stad. Han kommer vara ensam på mattan. Styrkan och självförtroendet finns där, och redan efter landning börjar den psykologiska uppladdningen. Han trivs i den rollen, det vill säga rollen som förhandsfavorit, och medaljkandidat. Hela hans upplägg med träning och tävlingsförberedelser är något han gärna befinner sig i. Han vill, och han kan. Han känner inga måsten, för han vet att ordet måste bara signalerar oro och onödig ångest. Det finns inga måsten i hans väg mot medaljer, utan bara en enorm glädje och lust inför hans stora internationella uppgift.

En match i taget kommer han fokusera på, och han kommer njuta varje sekund som han befinner sig på brottarmattan, och även utanför. Han vet att han är både större, starkare och även smartare än sina motståndare. Han har alltid vetat vad som krävs för att nå sina drömmar, och just den vetskapen stärker honom när han väl tar sin motståndare i handen inför sina mästerskapsmatcher. Varje motståndare ska avverkas en efter en, men de ska som sagt mötas en i taget, och därför är det viktigt att fokusera på just en match i taget.

Medaljdrömmar är något fint, och alldeles speciellt. Att få sin dröm uppfylld med att åka hem med en medalj runt sin hals från landet som inte heter Sverige, gör känslan ännu mer fantastisk. Den flygresan vill man aldrig ersätta med/mot något annat, utan den vill man uppleva. Men först gäller inkvartering, lite mat, och därefter träning och invägning. Redan vid invägningen möter man sina kommande motståndare. Blicken, sättet att röra sig bland sina kombattanter är superviktig. Det psykologiska skådespelet börjar redan där (till och med lite tidigare), och det gäller att inte vika ner sig på något sätt.

Men jag som tränare vet att han är redo. Jag vet att hans driv är enormt, och jag vet att han har all kapacitet att leverera på topp. Hans skicklighet ska nu blandas med den gnutta tur som man som idrottsman behöver vid dessa evenemang. Men turen har han också varit med och påverkat eftersom han är extremt bra tränad.  Han vågar bli trött, han vet sina styrkor, och han vet vad som krävs. Och även jag med många vet att Axel Baff är redo för sitt första EM-äventyr.   

Så brukar det heta när man ska förklara hur en idrottsman/kvinna koncentrerar sig inför sina uppgifter. Men hur är det egentligen, och vad innebär det att befinna sig i en idrottsbubbla?

Det finns givetvis en massa olika skillnader, teorier och tillstånd, där aktiva inte alls känner likadant. Men trots detta så är vikten av själva idrottsbubblan ändå väldigt viktig, oavsett hur vi lever, eller hur vi förvaltar den. Jag själv kunde stundtals vara lite för mycket i min idrottsbubbla. Jag kunde glömma bort att njuta fullt ut, kliva ur och leva ”normalt”, vilket gjorde att det många gånger infann sig en viss negativ stress, både när resultaten var på topp, och även när jag mötte det omvända. Idrottsbubblan ska vara ditt forum, din värld. Ingen ska nå dig med tråkig och nedvärderande attityd. Du ska vara stark i din bubbla, och hela tiden hålla den i någorlunda jämn balans. Det är nästan som att man ska kunna se och känna bubblan runt omkring sig. När jag klev in på mattan, träning som tävling, då skulle jag vara helt säker på mig, och mina kunskaper. Min kropp blev själva instrumentet som följde varje ton jag spela. Den härliga känslan av att vara helt oangripbar. Man känner varje höftrörelse, ryck i nacken, armdrag, eller indyk mot motståndarens kropp. Det blir som en dans, en underbar dans där rytmen hela tiden bär en framåt. Du blir aldrig trött, för din kropp, ditt sinne vill bara ha mer och mer. 

Men ibland måste man som sagt också titta ut från bubblan. Möta den ”vanliga” världen. Den mentala styrkan ska du ta med dig även när du kliver ur, och den känslan får aldrig svika dig. Den som kan hålla kvar den positiva känslan bäst, blir också en mästare. Bli inte för snäv i ditt tänk, utan våga ta ut just dina svängar, och våga visa vem du är, och framförallt så måste du ibland våga kliva ur.

Låt aldrig någon ta kraft från dig genom att vara mottaglig för negativ och tråkig feedback. Absolut ska man kunna bemöta konstruktiv kritik, men det ska vara från människor som står dig nära, människor som vill dig väl. Aldrig från klety och plety som bara finns där för att såra, utan håll dig undan från dessa negativa människor. All beröm du får, ska du ta in och konservera i just din idrottsbubbla. Den styrkan ska du sedan portionera fram i lagom doser när du ska ut och prestera.

Idrottsbubblan är rolig, intressant och enormt härlig att befinna sig i. Håll kvar känslan så länge du kan, och låt ingen ta hål på den. Det är bara du själv som sedan kan/ska ta hål på bubblan, men då ska det vara ditt beslut, och efter dina villkor. Man kan vara i en idrottsbubbla under väldigt lång tid i ens karriär. Ett bra exempel är simmerskan Sara Sjöström som gång på gång levererar toppresultat. Hela tiden nya medaljer efter så många år i den internationella toppen. Hon har lärt sig att hantera just sin idrottsbubbla på ett sätt som passar just henne. Nu gäller det bara för dig att hitta just ditt sätt, din idrottsbubbla.

Jag tror nog att varje toppidrottare har sina mönster och ritualer när de tävlar. I allt från att ta på sig exempelvis höger skon först, gå in på banan/planen först/sist, en viss typ av material på sina kläder, äta något speciellt precis innan match, favoritkalsonger osv. Detta ”tvångssyndrom” tror jag nog finns hos alla som tränar och tävlar på hög nivå. Vissa gör det mer tydligt där vi som åskådare kan se och följa detta ”tvångssyndrom” på nära håll. Jag kommer exempelvis ihåg tennisspelaren Ivan Lendl som under 80-talet tillhörde världens bästa, och han var även världsetta med ett flertal Grand-slam vinster i bagaget. En av hans favoritturneringar var öppna franska mästerskapet vilket han också vann vid några tillfällen (3 titlar). Men han vann också både Wimbledon, US-open och australiska som ingår i denna grand-slamserie. Men åter till Lendls tvångssyndrom. När han spelade i franska mästerskapen som är på grus, då blir det en viss ansamling av just grus på tennisspelarnas skor. Precis innan exempelvis sin serve, så brukade Lendl slå till med sitt racket på sulans utsida på tennisskon, just för att få bort grus som fastnat. Han var expert på detta, och han gjorde detta titt som tätt. Men det roliga med detta är att han gjorde detta även när han spelade på andra underlag som gräs och annat hårt underlag där inget kunde fastna. Det blev liksom en fixidé, en ritual för Lendl som följde honom under hans karriär vilket jag kan minnas.

Många idrottare har alla möjliga ritualer. Men det viktiga i allt detta är att ritualerna inte får ta för mycket plats, så att det blir till en börda. Den ska ge kraft och trygghet, och inte framkalla någon stress. Jag har sett både och under mina år som aktiv och ledare i min sport brottning. I allt från att springa in på mattan i maxfart, konstiga ritualer innan domaren blåser igång, märkliga och konstlade och även invecklade segergester. Och en massa annat som jag personligen bara tycker ser jobbigt och ansträngande ut för vederbörande.  

Men, hur var jag själv då?

Jodå, jag hade också mina tics. De var speciella strumpor, kalsonger/badbyxor under trikån, ”rätt” väska till tävling, trikå där hängselbanden skulle korsas, spottade i papperskorgen innan match, gjorde ett litet upphopp innan domaren blåste igång matchen, återkommande uppvärmningsritualer etc. Men jag kommer ihåg att jag aldrig var beroende av andra när dessa ritualer skulle ske. Jag hade full kontroll på dem, och det blev min trygghet och faktiskt inte till en börda. Visst, jag fick vara extremt noga med exempelvis min packning, så att jag inte glömde mina favoritstrumpor eller kalsonger. Jag kan bli väldigt bekymrad när jag hör idrottsmän som blir beroende av andra i sina ritualer. Att överlåta ”tvångssyndromet” till andra är ju direkt ”livsfarligt” för en idrottsman, vilket inte alls är bra i det långa loppet.   

Om ni har några ritualer, tänk på att ha koll på dem så att det inte blir till någon börda. Bygg inte på mönstret mer och mer, vilket medför att det istället för kraft, blir till ens svagaste länk. Ritualer kan vara bra och tryggt, om man kan hålla det i schack. Att korsa en trikå kan inte bli fel, så heller inte att fortsätta slå bort grus på sina skor fastän man inte längre spelar på just grus.      

Satt och läste gamla insändare som jag skrivit genom åren, i allt från text till sydsvenskan eller i andra sammanhang. Och fasiken va bra texter jag skrivit genom åren (om jag får säga det själv). Att tycka om det man själv gör, det är väl inget fel, eller? Men, som svensk måste man ju vara lite försiktig med att berömma sig själv, för annars uppfattas man lätt som lite märklig och framförallt något skrytig. Att berömma sig själv är väl egentligen väldigt bra, eftersom beröm av gemene man (generellt) inte tillhör det mest vanliga i vår vardag. Folk tycker en massa saker (både bra och dåliga), men vi säger inget, utan vi håller det oftast för oss själva.

Man måste ju tycka om sig själv innan man kan tycka om andra, det är väl en fras som stämmer väldigt väl? Är du nöjd med dig själv, då har du lättare att bemöta andra med en positiv respons. Jag minns när jag var aktiv under min brottarkarriär. Jag var ung, och jag satsade stenhårt. Många gånger fick jag oftast fler negativa meningar/kommentarer till mig än positiva, konstigt eller hur? Mycket sällan fick man beröm för sina bedrifter och framgångar, och då menar jag utanför min familjekonstellation. Min mor, mormor, syster och alla övriga familjemedlemmar var alltid positiva och berömmande MEN, jag upplevde att gemene man var väldigt sparsam med sina positiva yttranden. Jag kunde i för sig känna att folk kunde vara väldigt imponerad när man ”uppträde” på mattorna, och oftast var det deras blick som sa något positivt, men däremot inte deras röst. Att berömma sina adepter (och även andra för den delen) är som sagt inte fel. Är du ledare, tränare eller annan person som leder barn/ungdomar i något sammanhang, håll inte igen med din röst utan beröm. Man kan aldrig berömma för mycket, och det är ingen som tagit skada av för mycket beröm. Givetvis ska berömmet vara relevant och sanningsenligt, men håll inte igen. Den äldre generationen (ledare från min brottartid) trodde på riktigt att beröm var något farligt och skadligt. Det trodde att barn/ungdomar skulle sväva iväg och bli skrytiga och uppstudsiga av för mycket beröm, därför höll man istället ner på den varan, för att istället ge mer utrymme till negativ ”feedback”, det vill säga kritik. Kritiken fick hur mycket utrymme som helst, för i deras värld kunde aldrig kritik ta skada. Man trodde på riktigt att enbart kritik fick barn/ungdomar att växa.

Givetvis ska det finnas balans i det mesta. Beröm när du ska berömma, och kritisera när du ska kritisera. Men glöm inte bort att när du väl kritiserar, gör det sakligt, och absolut inte för att såra.

Så visst får jag lov att skumma igenom gamla texter som jag författat genom åren och tycka ”fasiken va jag e bra!” För man ska vara stolt över det man gjort, och det man gör. Jag upplever mig själv ha en förhållandevis god självkännedom, och jag är väl medveten om mina styrkor, kontra svagheter. Och just därför får jag lov att klappa mig själv på axeln och säga ”Fasiken va du e bra Jörgen!”

Mina medaljer börjar blekna något rent färgmässigt efter alla dessa år, fast minnet av framgångarna är mestadels nästintill helt intakta. Medaljen från europamästerskapen för juniorer i polska staden Walbrzych för snart 36 år sedan, där medaljbandet nu så smått har börjat tappa sin färg efter alla dessa år. 36 år är lång tid, fast minnet av medaljen är inte lika bleknande. Även om jag tappat vissa delar av mästerskapet i mitt minne, så finns delar av segern i bronsmatchen kvar i mitt huvud. Hela matchen kan jag tyvärr inte spela upp i mitt inre, men sista delen när jag tog ledningen mot serben Ivosevic, och när domaren slutligen blåste av matchen, och segern var ett faktum för en blott 20 årig yngling. Den glädjen som jag kände där och då när jag vann min EM-medalj, den går egentligen inte att beskriva helt. Det lyckorus som jag tror/vet alla känner som vinner stora medaljer i sin idrott, den känslan är svår att återberätta i detalj. För 36 år sedan fick jag uppleva den starka känslan för första gången, vilket är få förunnat i sportens värld. Många som tävlar vinner aldrig en mästerskapsmedalj i sin sport, oavsett om det är brottning, fotboll, judo, ishockey eller vad som. Många som har tävlat vet dock hur det känns att vinna medaljer i mindre cuper/tävlingar runt om i landet, och kanske till och med kan de beskriva en känsla av att vinna en och annan SM-medalj i allt från ungdom upp till senior. Men känslan av att vinna internationella mästerskapsmedaljer, den är få förunnad.

Men jag tror (vet) att om man vill vinna framtida mästerskapsmedaljer, det vill säga om man är riktigt beslutsam i sina tankar och sitt agerande, då gör man det. Jag har skrivit om det otaliga gånger, och jag kommer skriva det flera gånger till, att om man bestämmer sig för saker och ting, då kommer målet/målen slutligen slå igenom med full kraft, som exempelvis att vinna internationella mästerskapsmedaljer. Viljan måste givetvis finnas där hela tiden, och inte bara ibland. Du får som sagt aldrig tveka i din målsättning. För många finns viljan där bara ibland, och då blir det inga medaljer. Men om viljan, drivet och framförallt tålamodet finns där hela tiden, då kommer slutligen dina mål att uppfyllas.

September 1988. Prisceremoni och medaljutdelning. Vilken känsla att stå på pallplats tre och motta en bronsmedalj som ett bevis att man är trea i Europa för 20-åringar. Att se sin flagga hissas mot skyn, samtidigt som vinnarens nationalsång spelas med full kraft, den känslan är som sagt svår att beskriva i ord. I just den stunden spelade det ingen roll att det var Tjeckoslovakiens flagga som hissades, utan för mig var min medalj viktigast av allt. Tjecken Pavel Frinta blev mästare i klassen, och sovjeten Alexander Morozow silvermedaljör. Idag med mina 55-åriga ögon, ser jag en envis, träningsvillig, stark, målmedveten och en oerhört ambitiös 19-årig (fyllde 20 tre månader senare) bronsmedaljör, som där och då hade slagit igenom med full kraft under detta mästerskap, och som absolut ville beträda en sådan pall igen längre fram i sitt brottarliv.

Måhända att medaljbandet idag har bleknat något. Fast oavsett bandets nuvarande glans, så lever minnet kvar som ett bevis på att allt var/är möjligt i min idrottsliga värld.  

FOTO: Jan Nyberg (Sveriges förbundskapten)

Jag vil inte påstå att jag minns det som igår, men jag kommer fortfarande ihåg den fantastiska känslan av att känna mig totalt komplett som brottare. Även om det nu är trettio år sedan (ganska exakt) som jag var med i mitt sista europamästerskap (mitt femte), så minns jag den fantastiska känslan. Jag är 25 år gammal (ung), inne på mitt 26:e år. EM går av stapeln i Grekland, Aten, och jag är i mitt livs form. Året innan hade jag vunnit just EM, och nu var det dags att åka dit och försvara min titel. Hela min kropp, hela jag var i sådan superform, både fysiskt och mentalt. Träningen dagen innan hade jag många blickar på mig av de andra nationernas brottare/ledare, just för att jag var i sådan form, och för att jag var regerande mästare. Jag sparrade mot någon serb, eller kroat vid detta träningstillfälle, och det var spel mot ett mål kan man säga.

Att känna sig stark både fysiskt och mentalt när man sysslar med elitidrott är inte alltid en självklarhet. Hela ens idrottskarriär handlar om att hitta just detta tillstånd, och sedan därefter förvalta det på bästa sätt. Det är svårt att hålla sig konstant i denna position, men målet är att med all kraft försöka minimera det djupa dalarna. Tyvärr hade jag själv en förmåga att dyka ner i djupa svackor under min karriär, så min lägstanivå var inte helt optimal. Men när jag var bra, då var jag ruggigt bra. EM i april 1994 var jag i riktigt bra form. Jag åker ner till huvudstaden Aten med en fantastisk känsla, en känsla av att jag kommer fixa detta. Känslan var nästan lite för enkel för mig, vilket jag nu i efterhand kan konstatera. Året innan var jag mer på tårna. Fastän jag visste att jag skulle vinna EM:et (vilket jag också gjorde) året innan, så tog jag en match i taget där och då. Varje match var en vinst, och en match närmre mitt guld. Inget togs för givet. I Aten blev jag lite för självsäker. För även om man är självsäker i sin form, så finns där någonting inom idrottens värld som heter domare. Vill absolut inte kritisera, eller förminska dessa domare, och absolut inte skylla ifrån mig, men tyvärr så hjälpte domarkåren till med att sätta lite käppar i hjulet för mig under detta EM. Men som jag alltid säger, ska du vinna, då ska du vara så pass bra, att domarna inte kan avgöra på något sätt. Matchen mot Gelenesi blev med andra ord onödigt jämn.   

Första matchen mot rumänen Sudurecu. En något yngre brottare, som några år senare vann medaljer både på EM och VM. Det var spel mot ett mål, vilket innebar tekniskt fall efter några minuter till min fördel. Det fanns som sagt knappt någon nervositet från min sida. Jag var inte nonchalant, men jag var för säker. Jag behövde nervositetens trygghet för att jag skulle prestera på topp. Den nervositet som även kunde sätta stora käppar i hjulet för mig, blev nu istället till en saknad. Andra matchen då mot ungraren Gelenesi. Han hade ett junior-VM guld på sitt CV, och jag hade en vinst mot honom vid ett tidigare tillfälle. Han skulle inte vålla några större bekymmer för mig MEN, det blev tyvärr så. Ett litet ben från hans sida såg till att min rullning (som jag för övrigt var väldigt bra på) blev stum, och där det utdelades poäng till ungraren. Istället för en tvåa till mig, blev det förlust och därmed en utslagning från mästerskapet.  

Men återigen, man ska aldrig skylla ifrån sig. Man har alltid ett eget ansvar uppe på mattan, även om det i viss mån kan ske felbedömningar i vår sport. Men det gäller att bli så pass bra, att domarna aldrig har en möjlighet att kunna påverka beslutet på ett felaktigt sätt. I mitt huvud denna aprildag för trettio år sedan var jag redan EM-mästare för andra gången innan mästerskapet hann börja. Jag var lite för snabb i mina känslor, och som jag nämnde tidigare i texten var min nervositet inte lika intensiv som tidigare, vilket blev till min nackdel. Jag hade några veckor innan vunnit den tyska grand Prix-tävlingen, Tysklands GP på ett överlägset sätt. Så jag visste att jag var i bra form.

Kontentan av det hela är att nervositet är något väldigt viktigt för en idrottare. Behandla den känslan väl, och förvalta den till en kraft som du behöver. Nervositet är alltså något väldigt bra och nyttigt, och hade jag haft lite mer av den varan en aprildag 1994, då hade jag med all säkerhet haft en mästerskapsmedalj till i mitt prisskåp, och kanske till och med en av den ädlaste.    

FOTO BILDBYRÅN: Matchen mot ungraren Gelenesi under EM 1994 i Aten     

Jag tillsammans med några av klubbens adepter började snacka ”gamla” brottare som var stora under min brottningstid. Jag gick igång och berättade om både finnar, turkar och andra duktiga internationella brottare som var aktiva under min tid, när vi slutligen kom in på bröderna Kornbakk. Dessa två bröder (Marthin och Torbjörn) som faktiskt inte bara var enormt duktiga brottare. Jag såg framför mig hur välkomnande de var mot alla som kom in i landslaget under den eran. Torbjörn är tre år äldre än mig, och Marthin fyra. De båda var/är också väldigt meriterade, men framförallt var de otroligt skickliga brottare. Lillebror Torbjörn är snäppet vassare rent meritmässigt med fler mästerskapsmedaljer på sitt CV, men båda var som sagt väldigt duktiga brottare.

En av deras storheter (förutom det brottningsmässiga) visade de båda när de var expertkommentatorer i sportradion under mina två mästerskapsfinaler för över trettio år sedan. Under VM 1991 nere i bulgariska Varna var det Torbjörn som kommenterade min match i direktsänd radio, tillsammans med radioprofilen Dag Malmqvist. I EM-finalen nere i Istanbul, var det Marthin som höll i trådarna och vägledde Dag Malmqvist rätt under sändning. Med vänlighet och stor kunskap lotsa de fram lyssnarna i dessa två sändningar. Det är som sagt inte helt självklart att en idrottare som tävlat i samma mästerskap, och som dessutom blivit utslagna och utan medalj, att då sätta sig och referera fram sin landslagskamrat till en eventuell guldmedalj. Den är inte helt självklar för alla att förhålla sig till, men bröderna Kornbakk visade där och då sin storhet.

Bifogar två gamla radioklipp från ”förr” med bröderna Kornbakk, tillsammans med radioprofilen Dag Malmqvists välkända radioröst. 

Vill även lyfta fram min morfar, som på den tiden spelade in/bandade dessa radioinslag hemma i köket på Dalslandsgatan 1 i Malmö på sin lilla kassettbandspelare. Han var givetvis stolt och otroligt glad över mig och mina framgångar, och fastän han inte var helt bekväm med dåtidens teknik, så fick han ändå alltid rätt med alla knapptryckningar som behövdes för att det skulle bli en bra inspelning.

Mycket nöje!

Översta klippet är från VM-finalen 1991, och nedan EM-finalen 1993.

FOTNOT: Torbjörn Kornbakk vann EM 2 gånger (1990 samt 1997). EM-silver (1989), EM-brons (1991, 1994). VM-brons (1994) samt OS-brons (1992).

Marthin Kornbakk vann EM och VM silver 1991

Min morfar Sven-Erik (eller Sven som han alltid kallades för) dog året efter min EM-final. Han var en stor supporter och han följde dåtidens sändningar, och varje textrad som skrevs i tidningarna under min brottarkarriär.   

FOTO: Vill också tacka Bildbyrån för fina bilder

Idag är många människor väldigt högutbildade (formellt sätt). Vissa utbildningar är snäva och nischade, medan andra väldigt luddiga. I mina ungdomsdagar var det inte helt självklart att ungdomar läste vidare efter gymnasiet till högskola/universitet, som det görs i dags dato. Ett fåtal gjorde det, men de flesta valde att arbeta sig vidare i livet med sin grundskola/gymnasieutbildning som sitt bästa CV. Att vi idag har så många högskoleutbildade människor är ju helt fantastiskt, eller?

Vad jag kan märka idag, är att själva utbildningstiteln i säg har blivit viktigare än vad utbildningen egentligen genererar för arbete. Utbildningstiteln har blivit en identitet, men inte det efterföljande yrket. En del ungdomar vill bli titulerade som ingenjör, men vill absolut inte arbete som det. Det finns personer som titulerar sig sjuksköterska, men som inte vill arbeta med patienter. Utbildad skolpersonal/lärare, men som absolut inte vill arbeta med barn/ungdomar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.  

Den 3 – 5 åriga högskoleutbildningen är ju såklart helt fantastisk MEN, du är ju långt ifrån en duktig sjuksköterska efter (endast) tre års studier. Du är heller ingen kreativ och duktig rörläggare direkt efter din slutgiltiga yrkesutbildning, utan det krävs ju flera års arbetsvana för att få in den rätta känslan i fingrarna. Du är heller ingen van långtradarchaufför bara för att du nyligen fått bokstaven C i ditt körkort, utan det krävs flera tusen mil för att du med rätta ska få titulera dig skicklig yrkeschaufför. Att utbilda sig till något, och sedan inte arbeta med sin utbildning kan man aldrig använda som argument och säga ”ja, jag kan detta!” Det krävs som sagt mer än en utbildning för att kunna sitt yrke. Arbetet efter utbildning ger dig erfarenhet, känsla för arbetet, vana, kunskap och en massa annat. Likaså handlar det om att visa glädje för det man utbildat sig till, och för sitt framtida arbete. De som är riktigt intresserad av sin utbildning, och som därefter väljer att arbeta med vad de utbildat sig till, blir givetvis riktigt duktiga i sin yrkesroll. De blir läraren som bryr sig på riktigt och som vet hur barn/ungdomar ska bemötas. Polisen som vet hur människor ska tilltalas. En polis som både visar respekt, och som sedan får respekt tillbaka. Snickaren som vet hur en vägg ska byggas upp på bästa sätt, eller läkaren/fysioterapeuten som vet exakt hur en idrottare ska få tillbaka sin styrka i exempelvis ett opererat knä, med hjälp av både operation och efterföljande rehab.  

Likaså gäller det inom idrotten. Bara för att du exempelvis lärt dig alla brottningens grepp som nacksving, mara eller kryss, betyder inte per automatik att du kan sporten på alla dina fem. För att bli en framtida duktig erfaren idrottare/brottare krävs det både långvarig träning och tävlingsvana, och en stor kärlek för de man gör/sysslar med.

Utbildning är en viktig del i hela vårt samhälle och ska så fortsätta vara. Men glöm för all del inte bort att fortsätta arbeta med det som du en gång utbildade dig till? För det är det efterföljande åren (efter din utbildning) som ger dig tryggheten, kunskapen, lärdomen och den viktiga erfarenheten, oavsett om det handlar om idrott, eller vilken annan yrkesroll som helst.  

Du är som sagt inte din utbildning, utan du blir vad du förvaltar den till.   

Just den meningen brukar jag ofta säga när jag ska förklara hur det går till ute på en idrottstävling, och då menar jag inte i positiv anda. Utan det handlar om negativa beteende som uppvisas av både ledare och föräldrar allt för ofta. Jag är helt säker på att just brottningsporten inte är unik i detta avseende, utan detta är ett lika stort problem inom många andra idrotter. Jag vet att fotboll och ishockeyn har det till och med ännu värre.

Två dagars brottning med runt 600 brottare en helg i Göteborg. En helt vanlig tävling där barn/ungdomar ska lära sig att tävla, förbereda sig, skapa rutin, hantera sin nervositet och mycket annat. Det är som sagt en liten del i den långa idrottsutbildning som krävs för att ungdomarna ska kunna nå sina framtida mål. Ett steg på vägen mot en eventuell fortsättning inom den ädla sporten brottning. Eventuell? Jag måste tyvärr lägga till just det ordet, för det flesta av dessa 600 startande brottare avslutar sin pågående karriär i allt för tidig ålder. Det blir liksom ingen fortsättning som junior, eller därefter som senior, utan det tar slut redan vid 14 – 17 års ålder. Man kan då ställa sig frågan, VARFÖR!

Det finns många olika anledningar varför det aldrig blir en karriär av allt idrottande. Som jag skrev inledningsvis så är en tävling en del i den långa idrottsutbildning som alla måste ta sig igenom. Tyvärr har det istället blivit så att varje tävling handlar om liv och död, och detta på grund av (vissa) ledare/föräldrars fruktansvärt tråkiga och negativa beteende.

Några axplock:

• En pappa står en meter bakom en poängdomare och skriker och vrålar till mattans domarkår ”så j#vla dåligt, fy f#n va dåliga ni e!” Pojken som tävlade, och som förlorade var endast 13 år gammal, dvs ett barn.
• En ledare skriker under hela matchen att hans adepts motståndare är passiv med orden PASSIV, PASSIV, PASSIV, istället för att heja, ge instruktioner till sin egen adept, så riktar han istället allt fokus på motståndarens stil i hopp om att kunna påverka domarnas beslut på ett felaktigt och negativt sätt.
• Många ledare står upp stora delar av matchen i sin coach-hörna, allt för att visa deras makt i form av att kunna skrika så högt som de bara kan med ett aggressivt, och nästintill hotfullt tonläge.

Detta är bara en lite del som jag tar upp. Jag skulle som sagt kunna få ihop till en hel föreläsning om hur man som förälder/ledare INTE ska uppträda när ens son/dotter/adept ska tävla. Soft Touch Open i Göteborg är inget SM, EM, VM eller OS, utan det är en barn/ungdomsturnering, en förberedelse inför framtiden. Varför lär vi oss aldrig, och varför tillåter vi detta beteende från vissa ledare/föräldrar? Att barn/ungdomar blir arga, ledsna, besvikna, och inte alltid gör rätt i förlustens smärta, den köper jag alla dar i veckan. Men att ledare/tränare och föräldrar tar på sig en aggressiv, hotfull och nonchalant stil, är en stark bidragande orsak till att våra unga brottare inte orkar gå vidare i sin respektive karriär. Pressen/hetsen blir allt för påtaglig, vilket medför att den inre lågan av ett fortsatt idrottande släcks i alldeles för ung ålder.   

Nja, lite oklart faktiskt! Men, det är ju inte jättecharmigt med skroderande människor? Folk som konstant berömmer sig själv, och som hela tiden vill sätta sig själv i främsta rummet är ju inte speciellt kul? Men, det är ju i för sig inget skryt att tala om vad man har gjort, åstadkommit i sitt liv, utan det är ju bara ren fakta?

Om jag tar mig själv som ett exempel så är jag väldigt noga med att inte framhäva mig själv, och mina brottningsmeriter. Jag har absolut inga problem att prata om det, och får jag frågan så är jag inte sen med att säga vad jag vunnit (och inte vunnit). Aldrig att jag skulle lägga till eller dra ifrån något i min historik, utan jag är helt transparant med min brottningsbakgrund. Givetvis så kan det ju upplevas som skryt enligt vissa bedömare, men då handlar det oftast om ren och skär avundsjuka från deras sida. Jag inleder ju såklart aldrig en dialog med att tala om att jag för trettio år sedan bland annat blev europamästare i brottning, utan jag förmedlar det om jag skulle få frågan. ”Har du varit bra i brottning?” ”Ja”, svarar jag utan att blinka. Jag skulle aldrig krypa ihop eller förminska mig själv och mina meriter, utan jag är direkt på och säger som det är.

En rolig incident hände för lite mer än trettio år sedan när jag var ute på landslagsuppdrag någonstans i Europa som aktiv. Jag sitter tillsammans med mina landslagkolleger på någon flygplats och inväntar nästa plan. Där och då uppstod en diskussion mellan två landslagskamrater, varav den ena var welterviktsstjärnan Torbjörn Kornbakk. Det blir en diskussion om vem som hade vunnit vad, och då som pojk/ungdomsbrottare. Den ettrige landslagskollegan (som jag vidhåller som namnlös) var en gång i tiden en mycket duktigt pojk/ungdom/juniorbrottare, därav ville han framhäva sig själv med att förmedla hur många gånger han hade vunnit en stor ungdomsturnering som avgörs i Göteborg varje vår, och som på den tiden hette GT-brottningarna (idag Soft Touch open). Han var väldigt snabb på bollen med att förtälja hur många gånger han själv hade vunnit tävlingen som ungdomsbrottare, då han slutligen frågade Torbjörn hur många GT-vinster han hade. Torbjörn svarade på direkten: noll. ”Va, har du aldrig vunnit GT-brottningarna Torbjörn?”, och la därefter till ett litet sarkastiskt småflin. Torbjörn surnade till (med all rätt), och vände snabbt på frågan och sa: ”hur många EM-guld har du vunnit?” Jag kan säga att den ettrige kollegan fick svar på tal, och han höll sedan tyst resten av resan hem, vilket var väldigt skönt.

Var detta skryt från Torbjörns sida?

Absolut inte, utan det var ren och skär fakta. Den uppstudsige kollegan fick med all rätt svar på tal, med tanke på att han själv aldrig vann några medaljer som senior (inga EM, VM eller OS-medaljer). Skrodören i min värld är givetvis den ettrige kollegan som ville framhäva sig själv, och sina ungdomsvinster, och även förminska Torbjörns pojk/ungdomskarriär, vilket inte fick något större genomslag.  

Torbjörn Kornbakk blev aldrig svensk ungdomsmästare. Han blev svensk juniormästare en gång (1985). Han vann aldrig någon internationell medalj som ungdom eller junior

MEN

Som senior blev han: Dubbel-europamästare (1990 och 1997). Silver på EM (1989). Brons på EM (1991 och 1994). Brons på VM (1994) och brons på OS (1992). En av Sveriges mest meriterade brottare genom alla tider, trots att han aldrig vann GT-brottningarna i sin ungdom. Vilket är störst, vinna EM,VM eller OS-medaljer som senior, eller en massa GT-vinster som ungdomsbrottare?