Jörgen Olsson

Låter dramatiskt, men det är givetvis ”bara” mitt namn som ska föräras i en ingjuten stenplatta på Stadiontorget i Malmö. En samling där ett flertal andra kända idrottare (levande som döda) har fått sina namn ingraverade. För min del känns det stort. En acceptans, en förståelse och givetvis en respekt för oss idrottare som vunnit stora mästerskapsmedaljer.

Jag känner mig väldigt stolt och hedrad över att få ingå i samma sällskap som ett flertal andra kända Malmöprofiler/brottare. Jag blir den sjunde brottaren som får denna utmärkelse. Föregångarna har varit döda sedan många år tillbaka, förutom Store-Kalle som gick bort år 2017 95 år gammal. Johan Richthoff var aktiv på 20–30-talet, Calle Westergren och Thure Sjöstedt under samma era. Frithiof Mårtensson var aktiv till och med före detta gäng, dvs tidigt 1900-tal. Gustav Freij och Store-Kalle (Karl-Erik Nilsson) tävlade under 40–50-talen, och till och med fram till början av 60-talet. Karl-Erik Nilsson är den enda som var i livet när dessa plattor invigdes år 2009.

Varför får jag denna utmärkelse?

Först och främst för mina idrottsliga meriter. Jag är Malmös/Skånes senaste internationella mästare på herrsidan. Det är i dags dato 31 år sedan. Ingen annan svensk manlig brottare har varit i närheten av att vinna ett mästerskap. Det betyder att det är svårt att vinna ett EM eller VM, men absolut ingen omöjlighet. För brottning/idrott är ingen raketforskning på något sätt, utan idrott handlar om att inneha en stor tålmodighet med att träna och åter träna och att aldrig ge upp sina mål och drömmar. Jag visade för mig själv, och för många andra att jag aldrig gav upp mina drömmar om att lyckas bli en mästare i min idrott. Jag fick frågan av en journalist i samband med utgivningen av min bok Gossen Ruda – Brottaren som försvann vad jag var mest stolt över gällande min brottningskarriär. Jag behövde inte fundera många sekunder, utan jag svarade tvärsnabbt: att jag aldrig gav upp mina drömmar. När man tycker någonting är roligt, givande, intressant, då ger man aldrig upp, utan då ser man alltid målet framför sig och man slutar inte förrän man nått dit.

Jag har min aktiva idrottskarriär, men jag tror även att mitt engagemang för svensk brottning, och för brottningens föreningsliv också har påverkat juryns val om en plats bland de stora. Jag diskuterar/debatterar gärna idrott. Jag har åsikter, synpunkter på allt vad som rör barn/ungdomar, träning, tävling och allt vad som innefattar idrottsrörelsen. Jag skriver artiklar och blogginlägg, och jag vill hela tiden framhålla idrottsrörelsens viktiga budskap. Jag vill barnen/ungdomarna det bästa, och jag vill ge dem möjligheten att få uppleva samma känsla som jag en gång upplevde som både barn, ungdom och vuxen. Det är kul att träna, tävla och vinna, men under resans gång kommer det bli farthinder i form av stopp-skyltar och annat jobbigt. För en idrottskarriär är långtifrån en rak väg.

Jag älskar mitt arbete som föreningskonsulent i Limhamns BK. Jag har arbetat i klubben nu exakt i tio år. Det är lika inspirerande och kul nu som då, och kanske till och med ännu roligare nu. Att hjälpa och inspirera andra människor är det finaste man kan göra. Att få andra att växa och hitta glädje.

Som sagt, jag är djupt tacksam över att Malmös befolkning (även andra) nu ska få gå runt och ”trampa” på mig på Stadiontorget i Malmö. Det är inte många som hade trott att den lille försynte pågen från Höja, att han senare i livet skulle få sitt namn och idrott ingjuten i en platta som ett bevis på att han en gång i tiden tillhört de bästa brottarna /idrottarna i världen.  

Jag var i veckan nere i Spanien, närmre bestämt staden Pontevedra. Jag skulle nu efter många år få bevittna ett brottningsmästerskap igen (junior-VM). Senast var i Bukarest för 13 år sedan (också ett junior-VM), och dessförinnan var det stora VM i danska Herning 2009.

Själv deltog jag i tio mästerskap. Ett junior-Europamästerskap, fem Europamästerskap, tre Världsmästerskap samt ett Olympiskt spel. Det är många år sedan nu. Mitt sista mästerskap gjorde jag 1994 när jag efter två matcher blev utslagen på VM i Tammerfors. Förlust mot amerikanen Foy (som jag tidigare besegrat), och mot världs och olympiamästaren, tysken Maik Bullman.

Men denna text handlar inte om mig, matcher, vinst eller förluster, utan mer om känslan inför/efter ett mästerskap. Min 55 åriga kropp kom tillbaka till en mästerskapskänsla där alla sinnen spelades upp som i en film. Alla tidigare känslor som jag hade som aktiv kunde jag nu åter relatera till fullt ut. När vi kom in i tävlingsarenan dagen innan slungades jag tillbaka några decennier i mitt mentala inre. För visst minns jag när man själv stod där och kollade in hallen, och tänkte för sig själv – ”här vill jag vinna en medalj”. Eller när jag kom in i uppvärmningshallen, där doften av svett och nervositet slog emot mig med en väldans kraft. Jag kunde i stort känna samma känsla nu som då, fastän att det inte var jag som skulle prestera på mattan. Min egen nervositet var givetvis något mildare nu så här vid sidan, men längtan efter en medalj var exakt densamma nu som när jag själv var aktiv.

Invägning och sedan middag därefter bland en massa hungriga brottare från alla världens hörn. Här gällde det att ha vassa armbågar, för annars fick man ingen mat. Det gällde att ta för sig redan där, och inte vika ner sig vid buffébordet. Mästerskapet börjar alltid redan vid invägningen, och fortgick därefter hela vägen fram till sista match. Prisutdelningen är ett kapitel för sig. Den är extremt njutbar, om man nu tar sig hela vägen dit upp. Annars är den bara förknippad med ren ångest.

Att tävla på denna nivå präglar en på ett sätt som man aldrig kan ”plugga” in, eller införskaffa sig på annat sätt. Du måste själv ha varit där för att förstå helheten i ett mästerskap.

LBK:s Hugo Baff gjorde i Spanien sitt tredje junior-mästerskap (EM/VM). Ett EM förra året 2023, och nu i sommar där han först blev femma på EM:et i Serbien, och nu en femteplats (igen) på VM. Ett steg från en bronspeng. Att vara så nära en mästerskapsmedalj är oerhört frustrerande, ledsamt, man vill krypa ur sitt eget skinn-känsla etc. Det finns många ord man kan lägga fram som exempel på denna outhärdliga smärta när man är så nära en medalj. Fast sorgen över en ”missad” medalj, den kommer gå över. För nu kommer han in i den stora seniora brottningen, där medaljer inte har någon siffra eller bokstav framför sig, utan nu handlar det enbart om EM, VM samt OS-medaljer. Som ledare och tränare vet jag att Hugo kommer nå en medalj, och till och med flera. Det handlar bara om tid. Det kommer bli verklighet en dag när han får defilera in på en stor EM/VM arena och motta en tung gedigen medalj. Hans driv kommer inte avta, utan han kommer fortsätta jaga vidare med ännu mer vilja, driv och beslutsamhet. 

Jag minns det (nästan) som igår, när jag själv ladda inför mina mästerskap. Tiden innan mästerskapsstart var bara en lång väntan. Inte för att man ville få det överstökat, utan mer bara för att det var en anspänd tid, en tid då man gick igenom hela tävlingen i ens inre. Nu idag, trettio år senare känner jag i stort sett likadant. Inte för att jag själv ska göra någon aktiv comeback vid 55 års ålder, utan nu handlar det om att jag ska bevittna och följa ett mästerskap på plats och vid sidan av, vilket jag inte gjort sedan 2011. Nu är det dags igen, och mästerskapsplatsen är Pontevedra, Spanien, och det handlar om ett junior-VM.

För visst kan jag komma ihåg känslan. Framförallt de gånger när man visste att det här kommer gå riktigt bra. Man kände sig lugn, avslappnad (kanske inte riktigt) och man såg verkligen fram emot att få tampas mot den yppersta världseliten. Bilder spelades upp när man var ute och promenerade, och hela ens träningsupplägg handlade endast om kommande mästerskap. Framtid fanns bara fram till och med finaldagen, och efter den fanns ingenting. Nu står jag som sagt bara vid sidan av och gör dessa reflektioner.

Men helt ärligt så tänkte jag inte alltid positiva tankar inför mina mästerskap under min aktiva period. Därför blev det också en del floppar. Om jag under mina aktiva år hade fått hjälp med att hitta mina ”rätta” tankar, så hade flopparna i stort varit ett minne blott. För jag vet idag vad den mentala styrkan handlar om, och vad den har för betydelse. Att tro på sig själv, och inte bara ibland. Att veta att man gjort alla rätt fysiskt, och därefter fläta ihop det fysiska med sin inre styrka, då är man en mästerskaps-medaljör, eller i bästa fall en mästare. Du får/kan aldrig vika dig fysiskt i någon match. Den meningen vet alla, och just därför tränar man hårt och intensivt så att man är väl förberedd rent fysiskt när man beträder exempelvis en VM-matta. När man gjort ”jobbet innan” då vet man att man kan, och att man orkar.

Allt detta ska sedan sammanfogas till en helhet, det vill säga det fysiska ska förenas med det mentala. Det är en process som inte tar en eftermiddag att bygga upp, utan det är ett långt och gediget arbete som kräver sin tid. Att veta sin kapacitet, och vara helt orubblig i sina kommande beslut. Att veta vad man vill och inte vika sig i några beslut. Det kommer ibland bli lite svajigt, och motståndare (och även andra) kommer alltid testa din mentala styrka, den måste man vara beredd på, men man får aldrig vara mottaglig för dessa attacker.

Den sistnämnda grejen i hela det här mästerskapssnacket är slutligen att man måste förena allt detta, dvs fysiken med det mentala, men den sista och mycket viktiga pusselbiten som heter tur. Man måste som sagt även ha en viss tur när det väl är mästerskap. Men turen kan man som sagt också ha viss kontroll över, när man gjort allt det fysiska rätt, och även det mentala. Men oavsett så kommer man aldrig ifrån att tur måste man alltid ha i dessa sammanhang, och det gäller all idrott. 

LBK:s adept och VM-brottare förlitar sig inte enbart på turen, utan han har gjort alla rätt i sin uppladdning. Han tränar hårt, och han vet vad som behövs göras. Han hittar/tar aldrig några genvägar i sin träning, utan han tänker smart, och han vet vad motståndarna är benägna att kunna göra i kommande matcher. Han kan träna fysiskt, och han vet vad den mentala kraften har för betydelse. Han är som sagt väldigt förberedd. Trots detta finns det inga garantier någonstans när det handlar om ett EM, VM eller OS, vilket är det fina med idrott. Men jobbet är gjort, och han om någon har verkligen chans/möjlighet att nå hela vägen fram med att ro hem en glimrande medalj. Det kan bli brons, silver eller varför inte ett guld. Hugo Baff är redo, och vi vid sidan av är också redo.

Den meningen har jag hört några gånger. Men vad handlar egentligen påståendet om? Jo det handlar om personer som gärna vill förmedla att de besegrat en meriterad idrottare, som i vissa fall råkar vara jag. Oftast glömmer berättaren bort att förmedla en liten detalj till sin omgivning, det vill säga under vilken tidsperiod som den framgångsrika vinsten trädde i kraft.

Jag kan på direkten säga att jag har förlorat många matcher under min brottarkarriär. Både som knatte, pojk, ungdom och juniorbrottare kan jag med lätthet rabbla upp ett flertal motståndare som jag tagit stryk mot. Det ingår liksom i hela idrottskonceptet att man ibland förlorar matcher, oavsett om det handlar om brottning eller vad som. Skrävlarna som gärna vill förmedla sin enastående merit avslutade ofta själv sin ”idrottskarriär” i ung ålder av en massa olika anledningar. Många gånger hade de varken tålamod eller mod att fortsätta hela sin idrottsliga bana, utan deras ”karriär” uteblev av en massa olika orsaker. Men oftast är det en liten detalj som skrävlarna glömmer bort att nämna. Som exempelvis att vi var knatte, pojk eller ungdomsbrottare. Ibland glöms det även bort att nämnas att jag kanske var i slutet av min karriär när deras bravad kom till känna. Det är som sagt många detaljer som inte nämns när skrävlarna ska förmedla sin förträffliga karriär, där jag då är en av deras största meritvinster.  

Men om sanningen ska fram blir jag faktiskt väldigt smickrad när någon skryter om att de har besegrat mig. För det finns ju inget intressant med att säga: ”jag har faktiskt vunnit över Sven Svensson”. ”Jaså, vem e det”. ”Ingen speciell, men jag vann”. Det är ju mer intressant att skryta när ens motståndare vunnit en massa, som exempelvis ett EM-guld och ett VM-silver, även om deras vinst var långt innan dessa mästerskapsmedaljer, eller långt senare.

Om jag ska vara helt ärlig så finns det bara en svensk motståndare som kan skrävla om att han har besegrat mig när jag verkligen stod på topp, och det är Ore-brottaren Andreas Rålund. När jag var som mest i ropet så tog jag faktiskt bara stryk mot honom från år 1991 fram till början av 1996. Två gånger till och med tog jag stryk mot honom, och det första tillfället var i januari 1994, lite mer än ett halvår efter mitt EM-guld. Andra gången var två år senare. Båda dessa förluster infann sig på Vättercupen i Huskvarna. Men man får heller inte glömma att jag även besegrade honom vid en fyra/fem tillfällen under denna period. Men om någon svensk brottare verkligen vill skryta om att han besegrat europamästaren Jörgen (dvs när jag verkligen var EM-mästare), så är det faktiskt bara Rålund.

Men jag blir som sagt väldigt smickrad av dessa skrodörer. Jag kan tänka mig att det just nu flanerar en hel del som skryter med att säga ”jag har faktiskt besegrat Truls Möregårdh”. En massa ”världspingisspelare” har ploppat upp och som inte är sena med att berätta om deras möten mot OS-2:an. Men som alltid glöms de bort en liten detalj, det vill säga att berätta när deras vinst inträffade.

Men återigen, jag bjuder gärna dessa ”vinnare” på dessa framgångar. De själva hade kanske stora planer med sin idrottsliga satsning, men den blev bara till en plan och ingenting annat. Nu får de istället skryta om att de vann exempelvis över mig i en tävling i Helsingborg, eller i en seriematch i Hästveda, för mer blev det inte.  Och om jag  på något sätt kan få någon att växa med dessa segrar, så är jag den förste att gratulera och bjuda på denna framgång.

Så jag säger med stor ödmjukhet stort grattis till att du en gång (kanske två) besegrade mig. Det gjorde du verkligen bra!

Bild: Heros-Cup i Danmark 1979. Jag är 11 år gammal (nästan), och blir tvåa efter Björnekulla-brottaren Magnus Svanberg. Dansken som kom på tredjeplats har jag tyvärr glömt namnet på.

Pingisen har verkligen fått stor uppmärksamhet (med all rätt) efter Truls Möregårdhs fantastiska OS-silver. Pingisföreningarna runt om i landet kan nu med all säkerhet invänta sig ett uppsving efter dessa fina resultat.

Om vi håller oss till Möregårdhs silvermedalj i singel, och där kikar lite extra på varför det stannade vid just ett silver och inte blev till ett guld, kan ju alltid vara lite intressant. Först och främst ställdes han mot en spelare från en världsnation i pingis, dvs Kina. Pingis i Kina är landets nationalsport alla kategorier. Jag hörde till och med att Kina har runt 15 miljoner licenserade spelare, vilket i så fall är helt otroligt. Men oavsett hur många eller hur lite, så kan dessa spelare ändå besegras, vilket många spelare i Sverige har bevisat. Waldner, Persson, Appelgren och så även Möregårdh själv har ju besegrat kineser under deras karriärer.  Möregårdh besegrade även deras världsetta i den inledande OS-rundan.

Men om vi tittar på Truls finalmatch mot Fan Zhendong, som inför matchen var regerande VM-mästare, och givetvis skyhög favorit att vinna detta OS-guld. Min teori om varför det ”bara” blev ett silver började redan ta snurr efter Truls semifinalvinst mot brasilianaren Calderano. Det sägs att man inte ska fira, eller bli för glad efter en semifinalvinst eftersom matchen med stor M är kvar att spela. Min upplevelse är/var att Möregårdh var så otroligt glad över sin semifinalvinst (vilket han skulle vara), men där själva finalmatchen blev något bortglömd i hans värld. Han upplevdes lite för nöjd enligt min tolkning, och då blir det svårt att ladda om rent mentalt för ytterligare en match.

Men oavsett rätt eller fel så gick han in i finalmatchen med full kraft, och han bjöd VM-mästaren Fan Zhendong på tuffast tänkbara motstånd genom att exempelvis vinna första set. Men därefter tog det stopp. Något Möregårdh måste börja jobba med rent mentalt, är hans agerande när han förlorar jämna bolldueller. Jag som åskådare tycker mig se en viss uppgivenhet vid vissa förlustbollar, vilket jag upplever ger onödigt mycket kraft till motståndaren. Varje gång som Möregårdhs ansikte/kroppsspråk var negativt tilltalande, så ingav Möregårdhs uppgivenhet ännu mer bränsle till kinesen. När kinesen själv tappade jämna bolldueller, så infann sig aldrig samma typ av uppgivenhet, utan man kände/såg mer att han blev ännu mer beslutsam inför nästa boll.

Jag kan faktiskt med egna känslor sätta mig in i dessa tankar, eftersom jag själv befunnit mig i likvärdiga situationer. Jag kunde på min tid agera exakt som Truls, dvs visa med min kropp, min röst att jag var missnöjd när något gick emot mig. Jag kan nu 20 – 30 år efter min egen karriär ställa mig frågan om det någon gång hjälpt mig, gett mig någon fördel? Det enkla svaret är: NEJ. Jag kan nu med facit i hand konstatera att ett sviktande humör, uppgivenhet, onödigt snack aldrig resulterar till någon fördel för en själv, utan istället stärker man sin motståndares självförtroende med ännu mer kraft.  Det bästa man kan uppvisa är ett ansikte, ett kroppsspråk som visar lugn och behärskning, och framförallt i situationer när man tappar poäng, eller befinner sig i ett svåra läge under en match. Att visa med sitt yttre att man är lugn och behärskad inger en osäkerhet hos sin motståndare. En motståndare livnär sig på dina tillkortakommanden som att du exempelvis tappar ditt humör, visar uppgivenhet. Dessa företeelser bygger upp din motståndares mentala styrka, vilket ger han/hon extra kraft och mer självförtroende att våga mer. För idrott handlar om att våga. Våga ta den där bollen, våga se sig starkare än sin motståndare, våga se sig själv som den guldmedaljör man egentligen är.

Jag är som sagt ingen psykolog eller någon pingisexpert, men eftersom jag själv befunnit mig i dessa mästerskapssituationer så har jag ett visst öga, en viss vetskap om hur det känns och upplevs i en mästerskapsfinal. Min sport var brottning, och detta inlägg handlar om pingis. Men oavsett sport, så ska man alltid tänka på att inte ge näring och kraft till sina motståndare. För idrott handlar inte bara om teknik, styrka och kondition, utan mycket handlar om det mentala spelet.

Truls Möregårdh kommer med all säkerhet bli en mästare en dag (vilket han egentligen redan är). Hans två OS-silver (singel och lag) kommer ge honom mersmak inför framtiden, och han kommer vara en stor stjärna under lång tid framöver. Hans rutin kommer bara bli bättre, säkrare och stabilare, och hans mentala kynne kommer sättas på prov otaliga gånger framöver på en massa olika sätt. Och frågan blir då hur han fortsättningsvis kommer agera när han nästa gång når en EM, VM eller OS-final.     

Något som jag har väldigt svårt att förstå, och även acceptera, är ledare som konstant agerar negativt mot sina adepter. En ledare ska givetvis få lov att ge kritik, men då måste kritiken alltid vara konstruktiv. Jag brukar säga/skriva att en idrottare är världens mest sköra person, i alla fall i idrottarens begynnande karriär. Varje kommentar som en ”vuxen” säger/hävdar, kan sätta sig som ett ok i deras inre mentala värld. Framförallt negativa kommentar biter sig fast på ett helt annat sätt än tio positiva, och just därför är det viktigt vad vi ”vuxna” säger och gör. När idrottaren därefter når en viss position i sin karriär, då biter de negativa personerna/kommentarerna allt mindre, i alla fall kommentarer från de som befinner sig utanför vänkretsen.  

Eftersom det just nu är OS-tider (snart över) så kan jag inte förstå diskus-kastaren Daniel Ståhls före detta tränares uttalande inför Ståhls OS-start. Han säger följande till tidningarna: ”När jag ser honom kasta, ser jag bara tomhet”. Uttalandet är så oerhört onödigt, och speciellt när det kommer från en person som levt honom nära under flera år, och som dessutom varit hans tränare. Att journalister eller andra personer kan ha negativa åsikter är något man som idrottare får leva med. Men när åsikten kommer från en nära vän eller f.d. tränare då är det absolut inte okej, och just då spelar det ingen roll om man både ha varit världsmästare, eller olympisk mästare tidigare i sin karriär. Även om Ståhl kommenterade sin före detta tränares negativa åsikt med att säga till tidningarna ”att var och en får ha sin egen åsikt gällande min karriär”, så kan jag tänka mig att just detta uttalande kröp in som ett ”spöke”, och påverkade hans prestation negativt.

De människor som idrottaren tror och lyssnar på, måste vara väldigt försiktiga med hur/vad de säger till sina adepter. Jag kan som sagt inte förstå att en före detta vän, tränare utrycker sig så plumpt om en adept som varit en så nära. Han kan ju givetvis tycka sin negativa bild för sig själv, men han om någon borde veta att just hans ord/uttalande kommer påverka sin före detta adept negativt inför dennes tävling/mästerskap, just för att Ståhls haft en sådan stor tillit för honom och hans kunskaper.

Jag ser och hör detta fenomen även i min egen idrott brottning, och jag vet inte vad det beror på egentligen. Men om jag får gissa hejvilt, så är min erfarenhet att dessa uttalanden oftast kommer från personer som inte varit helt nöjda med sin egen aktiva karriärer en gång i tiden. Det kan vara allt från ”missade” mästerskapsmedaljer, dvs de har varit riktigt nära en EM, VM eller OS-medalj en gång i tiden, till ingen karriär alls. Däremot så upplever jag att tränare som själv haft en ”lyckad” karriär bakom sig med medaljer (oavsett antal) på antingen EM, VM eller OS, att dessa är betydligt mindre bedömande mot sina adepter, och inger även mer förståelse för sina adepters idrottsresa oavsett sport.

Nu finns det ju såklart tränare som inte har någon/några egna aktiva medaljer alls, men som är helt fantastiska tränare/ledare, och så finns det givetvis före detta EM/VM och OS-medaljörer/mästare som är hur plumpa som helst mot sina aktiva. Men i det stora hela så kan jag faktiskt uppleva ovannämnda påstående som ett klart mönster inom många idrotter.

Läste precis en artikel där simmaren Therese Alshammar hade åsikter kring uttrycket: viljan av att vilja vinna. Hon hänvisade till den tidigare friidrottaren på 100 meter Usain Bolt, om att han vid något tillfälle hade sagt ” att han ville vinna mer än någon annan i den finalen, och det var därför han vann”. Jag själv har skrivit ett flertal gånger om just den meningen, men vad menar jag egentligen? Med det sagt så menar jag absolut inte att någon är född till en vinnare, utan jag menar tvärtom, att det handlar om att bygga upp ett tankesätt som är hållbart. Du måste vilja vinna om du ska orka träna din idrott år efter år. Det räcker inte (som jag också brukar säga/skriva) att säga till sig själv två gånger, jag vill vinna, jag vill vinna, utan det handlar om att ställa in sin kropp på att träna så pass mycket som det krävs, och att man är beredd att lägga ner den tid som behövs, om man nu vill nå de stora mästerskapen som EM, VM och OS.

Alshammar blir till och med arg och ledsen och säger: ”för vem i hela välden tror du inte vill vinna?” Personligen tycker jag mer att hennes argument om att genetiken spelar större roll i ett vinnande koncept är mer provocerat, än viljan av att vilja vinna. Jag tror själv inte att alla som har stora fötter hade blivit exceptionellt duktiga simmare bara för att de just har stora fötter, eller att alla de som är runt två meter långa hade blivit duktiga basketspelare. Visst är det en fördel om du nu väljer att satsa på simning och du dessutom har storlek 52 i skostorlek. Eller om du känner att du älskar basket och därmed väljer att träna den sporten frenetiskt, och så är du dessutom 2.07 på köpet, såklart att du då har en viss fördel. Men om du nu ”bara” har skostorlek 43 (som kille) och du vill bli simmare, eller om nu du bara är drygt 1.80 över havets yta och vill satsa på basket, då kan du trots denna ”felaktiga” genetik lyckas med din sport. För till syvende och sist så handlar det om din vilja, din så kallade vinnarskalle. Att öva upp en vilja av att vilja det tillräckligt mycket både fysiskt och mentalt. Det kan handla om en medalj eller ett flertal medaljer. Det kan handla om SM-medalj/er, eller stora internationella medaljer. Valet är alltid ditt, det vill säga vad du väljer att träna inför.

Alshammar säger också att man ska ha tur och tajming i sin satsning, och där håller jag med henne fullständigt. Ofta skriver jag att man måste ha tur för att lyckas, och framförallt när man tävlar på hög nivå. Det är så mycket som spelar roll just den dagen, den timmen, den matchen. Det finns domare, publik, utrustning, väderförhållanden, inre tankar med mera som kan påverka en både negativt, och givetvis även positivt. Fast om du tränar både fysiskt och mentalt enligt den modell som krävs för just din idrott, då kommer du närmre den känslan som Ingemar Stenmark en gång sa ”att ju mer jag tränar, desto mer tur får jag”.  Den meningen är klassisk, och den säger väldigt mycket. När du tränar hårt, och när du väl har bestämt dig för att lyckas möta dina framtida mål, då krävs det att du har viljan av att vilja vinna.

Kanske är det så att jag har misstolkat Alshammars syn på det hela. Det är ju trots allt en tidningsartikel som jag fått dessa uppgifter från, och ur en sådan kan allt vridas och vändas till precis vad som. Men jag vidhåller ändå med att påstå att om man vill lyckas med sin sport (oavsett vilken), så krävs det en oerhörd vilja av att vilja vinna betydligt mer än att inneha ”rätt” genetiska förutsättningar.         

Det största man kan vinna är ett OS. Men, det är faktiskt stort att bara ta sig till en olympisk start. Visst, i slutändan handlar det ju inte bara om att delta, utan om man väl är med på ett OS så vill man ju också prestera på topp. Min egen OS-start för ganska exakt 32 år sedan blev allt annat än en topprestation. Fast jag visste hur hela kalaset skulle sluta innan det ens hann börja, för vi idrottare är absolut inga ”dumhuven”. Vi vet oftast hur allt ska spegla sig långt innan allt hinner börja, för vi vet hur viktig den psykiska styrkan är i dessa sammanhang. Därför gäller det att långt i förväg träna upp sin mentala styrka, om man nu har som ambition att vilja prestera på topp. Det flesta som åker till ett OS misslyckas, det vill säga det vinner ingen olympisk medalj. För vissa är till och med en medalj som inte innehar valören guld ett stort misslyckande. Tänk om Armand Duplantis ”bara” vinner en bronspeng, skulle han eller hans omgivning bli nöjda?

Vissa har som sagt mer press på sig än andra, där bara guld räknas som en fullträff, eller rättare sagt en träff. Det finns ingen fullträff, utan det är bara träffar som finns i deras (och andras) värld. Simmerskan Sara Sjöström kan väl också räknas in i denna unika skara. Men det är ju i för sig inte konstigt, för vinner man så pass mycket som dessa stjärnor har gjort, då vill man inte nöja sig med ”enbart” en bronspeng, utan då är det första platsen som gäller och inget annat. Inte nog med att de själva tävlar under denna enorma press, utan deras omgivningen kräver också guld. Detta är liksom själva tjusningen med sport att man själv kan försätta sig i denna enorma press, och därefter göra allt i sin makt för att gång på gång lyckas med dessa bravader. Vissa klarar det (inte många), men vi har ett fåtal i Sverige som lyckats prestera på topp under lång tid. 

Att bygga upp denna gigantiska mentala styrka kräver sitt arbete. Ingen vet rent specifikt hur man gör för att bygga upp denna trygghet, utan det är väldigt individuellt. Ingen idrottare kan på direkten sätta fingret på hur man gör, tänker, agerar i dessa situationer, utan det är som sagt väldigt individuellt. Men styrka mentalt behövs på alla plan, men den kan som sagt se olika ut. Ta Frank Andersson som ett exempel. Han vann under sin karriär tre VM-guld, samt fyra EM-guld vilket är otroligt stort. Men vid hans tre olympiska starter blev det slutligen ”bara” en bronsmedalj. Så även om Frank var en oerhört stark person mentalt sätt när han tävlade i EM och VM, så räckte den tyvärr inte hela vägen fram när det väl kom till ett OS. Det finns fler toppnamn som har tappat sin inre kraft när det väl kommit till att prestera under ett olympiskt spel.

Det är som sagt den som är starkast mentalt som vinner en internationell medalj, och framförallt en OS-medalj. Man kan som sagt inte att bara åka iväg och tro att det är vilken tävling som helst, och att allt löser, utan det krävs en hel del extra för att lyckas under just dessa OS-veckor. Och jag vet att man kan. Även om jag själv aldrig vann en olympisk medalj, så vet jag idag hur jag skulle ha tänkt, gjort och agerat om jag hade fått spola tillbaka till år 1992 igen. Jag hade varit en urstark medaljkandidat i mina egna tankar, och jag hade med all säkerhet också vunnit en OS-medalj. Kanske inte ett guld, men i alla fall ett silver eller brons. Det handlar oftast bara om små justeringar, och inga yviga större rörelser. Det handlar enbart om tankar, inre styrka, och inte om att träna annorlunda eller bättre rent fysiskt.

För alla som deltar på ett OS vet hur man tränar hårt fysiskt, men bara ett fåtal vet hur man tänker rätt just där och då. 

På SVT play kan man nu ta del av dokumentären som heter – Barnen som pressas att bli elitidrottare. Innehållet i dokumentären styrker verkligen den tes som jag under många år har skrivit och diskuterat om, det vill säga att elitidrott för barn är skadligt och ohälsosamt såväl fysiskt som psykiskt.

I dokumentären uttalar sig flertalet idrottsutövare (kända som okända), forskare och ledare. Dokumentären är från Frankrike, och den tar upp precis den problematik som jag påpekat och skrivit om under ganska många år, det vill säga att barn INTE ska träna elitinriktat för många dagar i veckan i en och samma idrott. Trots denna forskning så fortsätter idrotten hej vilt att skapa b.la. idrottsskolor som byggs i kommun efter kommun. Man fortsätter även globalt med att arbeta efter tesen ”ju tidigare desto bättre”, och man lär sig aldrig av forskarnas material om att för tidig elitsatsning är skadlig såväl fysiskt som psykiskt. Jag själv diskuterar denna fråga säsong efter säsong med både föräldrar, förbund eller andra ledare om denna osunda idrottskultur som blivit allt mer vanlig. För tidig elitsatsning handlar alltså om barn från tidig ålder (4 – 5 år) som börjar satsa elitiskt med träning flera dagar i veckan i en och samma idrott.

Sverige har givetvis samma problematik där barn uppmanas att träna mer och mer allt längre ner i åldrarna. Man kan väl lugnt säga att det saknas en viss självrannsakan och förståelse från många håll och kanter inom idrottsrörelsen, där man med lätthet kan utvärdera och se att många sporter/föreningar i vårt land arbetar efter exakt samma negativa mönster som denna SVT-dokumentär uppvisar. Återkommande träningsläger, sommarlov som i stort sett har varit ett två månader långt träningsläger, tidiga morgonträningar innan skola, förslitningsskador där barn har fått uppsöka exempelvis naprapat/sjukgymnast etc. Det finns fler horribla exempel, och detta är bara några få.

Varför fortsätter då idrotten förespråka att pressa barn med för tidig elitsatsning, när vi har svart på vitt att det är skadligt?

Jo, för att det handlar om okunskap, och framförallt handlar det om pengar. Många som sätter agendan och förespråkar att elitidrott för barn är viktigt, är oftast personer som själv inte haft några större egna idrottsframgångar. Trots deras egna minimala resultat, så vet dessa personligheter (konstigt nog) hur idrott ska presenteras för våra barn/ungdomar.

Det byggs skolor/akademier på flera håll i landet, och det krymper allt längre ner i årskurserna. Idag finns det idrottsskolor från årskurs 7, och det är bara en tidsfråga tills det byggs idrottsskolor som börjar redan i första klass (kanske till och med tidigare). Jag hoppas givetvis att detta inte kommer att ske, utan förhoppningsvis kommer Sverige/idrotten vakna upp innan dess där man istället tar till sig den forskning som visar att elitidrott för barn är skadligt. Men jag har förstått att det handlar inte längre om barnen och deras framtid, utan det är pengarna som styr dessa verksamheter, och just därför får detta fortgå år efter år. Elitidrott för barn kommer tyvärr fortsätta. Okunniga ledare kommer fortsätta att sätta ”sin” träningsagenda, och fler barn kommer bränna ut sig i tidig ålder vilket leder till att de slutar med idrott innan de ens hunnit börja. Fler idrottsskolor kommer byggas, och fler barn kommer exkluderas från idrottsrörelsen.

Men, vi kan väl någonstans hoppas att SVT-dokumentären och dess forskning får någon/några att lyfta på ögonbrynen med att säga: STOPP, nu får det räcka! 

Det har inte blivit så mycket bloggande den senaste tiden, och det finns ju såklart en anledning. Jag brukar kontinuerligt lägga in någon text varje söndag, men nu det senaste söndagarna har det inte blivit så mycket av den varan. Man kan väl säga att livet kom emellan, där nerskrivna texter om idrott, brottning eller andra saker som ligger mig varm om hjärtat helt plötsligt blev sekundärt. Allt detta beroende på att min älskade mor somnade in natten mellan söndag/måndag den 8 juli. Jag har skrivit om min mor ett flertal gånger i dessa blogginlägg, eftersom hon alltid varit en stor del i mitt liv, och så även i min brottningskarriär. Mor har alltid varit min största supporter. Jag minns när jag som ung spoling tränade i IK Spartas lokaler där hon alltid var närvarande, och så även när jag var ute och tävlade. Fastän hon inte såg så mycket av själva matchen, så kunde jag ibland höra hennes stämma (kom igen Jörgen!) när hon sprang in och ut i hallen under matchens gång. Hon var alltid jättenervös. Hon såg nog aldrig en hel brottningsmatch, utan det var alltid bara korta sekvenser. Till och med när jag blev äldre hade hon svårt att följa matcherna på plats. Det blev något bättre med tiden, men hennes nervositet tog alltid överhand. När jag blev europamästare var min mor och syster hemma hos min mormor och morfar för att höra finalmatchen i direktsänd radio. Även där kunde hon inte lyssna klart, utan hon stod mestadels i mormor/morfars klädkammare och gömde sig. Emellanåt stack hon ut huvudet lite nyfiket för att kolla läget.   

Min mor var alltid väldigt stolt över mig. Hon hade det tufft i livet med en uppslitande skilsmässa från min far i mitten av 70-talet, och som dessutom ledde till en vårdnadstvist. Min syster Annettes bortgång i slutet av 90-talet var såklart väldigt smärtsamt. Allt detta tog hon sig igenom, och hon vägrade att vika ner sig. Jag är så tacksam att jag fick ha min mor i mitt liv i nästan 56 år. Jag var nära att förlora henne i början av 90-talet, då hon fick en väldigt aggressiv cancerdiagnos, men som opererades på direkten, med efterföljande strålbehandling. Hon fixade den kampen, och hon beklagade sig aldrig över sin situation. Hon var så otroligt stark, och så tacksam.   

Men ingenting i livet varar för evigt. Hennes kropp började tappa sin styrka det sista åren, och sjukhusbesöken blev tätare och tätare. Hon kämpade in i det sista, och hon vägrade att ge sig. Natten mellan söndag/måndag den 8 juli slutade hennes hjärta att slå. Jag fanns vid hennes sida hennes sista vecka på sjukhuset. Under den veckan hade vi fantastiska samtal om livet, döden, efter döden, begravning, brottning och allt annat som man kan tänka sig. Vi talade om allt, utom om sjukdomar. Hennes man Sven-Åke var också där, och även mina barn och min fina systerdotter Frida. Vi satt och vakade vid hennes sida, och vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle få ett så fint avslut som möjligt, både för henne, och även för oss. Hon var inte längre rädd, utan hon var faktiskt redo.  

Så tack än en gång min fina mamma, mor eller mojan som jag sedan en tid tillbaka alltid kallade henne för. Tack för att du var du. Du kommer vara saknad av många, och jag kommer bland annat sakna dina upplyftande sms, som när jag till exempel publicerade blogginlägg eller andra skrifter. Då kunde jag oftast få till mig ett sms ”så bra skrivit Jörgen. Jag fattar inte hur du kan, och var får du allt ifrån!”

Tack min fina moja för all din kärlek och stöttning!

BILD: Fikastund på Hörby marknad för något år sedan. Jag, mor och barnbarnen Ida och Liv.