Jörgen Olsson

Jag vet exakt hur det känns, för jag har varit där några gånger. Att åka hem från ett SM utan någon medalj. Ett SM som man så villigt ville vinna, eller bara rentav hamna på en medaljplats. Smärtan gör ont ända in i märgen när man inte levererat det man hade tänkt sig, trots otaliga träningstimmar bakom sig. Besvikelsen har inga gränser, utan det känns som man vill krypa ur sitt eget skinn. För visst minns även jag. SM 1990 i Örebro. Jag är 21 år gammal, och jag hade någon månad tidigare slagit igenom med buller och brak. Tidningar skrev att jag bland annat var brottningens nya Frank Andersson. Tvåa i World-Cup, samt tvåa i Cup Haparanda vilket var stort. Jag hade under hösten även besegrat årets (1989-års) svenske mästare vid ett par tillfällen (ganska enkelt). Nu i Örebro skulle jag äntligen leverera en SM-medalj, och till och med guld var det tänkt MEN, det blev ju inte alls som jag hade föreställt mig. Förlust i poolen mot både Johan Carlsson, och sedan mot mästaren själv, Christer Gulldén, båda från Göteborgsklubben ÖIS.

Om jag ska vara helt ärlig så visste jag faktiskt att SM:et skulle gå åt skogen. Det hade liksom blivit lite för mycket uppmärksamhet hösten innan (och våren), där både tidningar och folk inom brottningsvärlden haussade upp mig något enormt. Visserligen med all rätt eftersom jag hade vunnit mycket och levererat fina resultat, men man glömmer ibland bort att när man är runt 20-snåret, då är man inte så gammal, i alla fall inte rent mentalt. Det är svårt att konstant hålla isär alla tankar och intryck, och därmed också svårt att hålla en jämn nivå. Att bli ”jagad” redan som 20 – 21-åring är ingen lätt ekvation. Mitt SM-nederlag var oerhört tungt. Att få stryk mot en ”gammal” stjärna som Gulldén (han var då 30 år gammal) var egentligen inte så konstigt i säg. Jag hade ju följt honom vid sidan av när jag var yngre, och jag hade sett honom tampas mot Frank Andersson några år tidigare. Så min respekt för Gulldén var lite väl stor för att jag skulle kunna besegra honom där och då i Örebro. Hade vi mötts något år senare, då hade jag med all säkerhet vunnit. Det är visserligen bara en hypotes, men året efter hade jag växt in i min roll som brottarstjärna på ett helt annat sätt.  

Det händer någonting efter 20 års ålder. Ett par extra år betyder oerhört mycket, och jag minns känslan mycket väl. Från en smått osäker 20-åring, till en världsvan brottare med medaljer på mästerskap. Förändringen är gigantiskt, men i det stora hela är den egentligen ganska liten, för det handlar alltså bara om ett par års tillväxt. Från SM i Örebro 1990, till att jag året efter kände mig mycket säkrare i min roll. Våren 91 slog jag igenom brutalt. Framförallt var jag med i Scania-turnén där vi mötte Tyskland i ett par landskamper. Två gånger under en veckas tid besegrade jag EM-medaljören och den internationellt sätt starka Andreas Steinbach klart vid båda dessa möten. Nu var jag verkligen redo för ett SM-guld.

Mycket riktigt blev det också så. Äntligen fick jag kliva upp på översta pallplatsen när SM avgjordes i Hässleholm året efter Örebro-äventyret. Min nervositet var helt annan, betydligt mer positiv. Jag kände mig mer bekväm och mer redo för att bli just en mästare. Jag var där och då 22 år gammal (inne på mitt 23:e). Det tar alltså sin tid att växa in i saker och ting. Från oerfaren junior till erfaren senior, en senior som kan stå emot press från sig själv, och trycket utifrån. Jag hade hittat ett system som fungerade för mig, och jag trivdes bra i min nya roll. Jag hade vuxit, fast ibland hamnade även jag på ruta ett igen (ibland också riktigt rejält). Men målsättningen var alltid på topp. Jag trodde på det jag gjorde, och det jag ville nå. Tror man på något tillräckligt mycket, ja då når man till slut många av sina mål, vilket alltid har varit min filosofi.

Jag nådde mina flesta mål under min nästintill trettioåriga brottarkarriär. Men när jag gräver i min minnesbank, då minns jag även många stopp på vägen som var väldigt tunga att gå igenom. Förluster som sved något enormt, och som gjorde så ont. Men kärleken till vinst och medalj var så oslagbar i mitt tänk, att det aldrig fanns ett alternativ att ge upp. Jag kom alltid igen oavsett hur tungrodda mina förluster var. En journalist frågade mig efter mitt boksläpp för ganska exakt fem år sedan – ”Jörgen, vad är du mest nöjd med under din brottningskarriär. Mitt svar kom på direkten utan att blinka: ” att jag aldrig gav upp”.    

I helgen befann jag mig i Skövde för årets ungdoms-SM (eller U17-SM som det numera heter). Att delta i ett SM är alltid lite speciellt, eller till och med mycket speciellt. Man vill ju givetvis alltid prestera på topp, för man vill ju så gärna titulera sig svensk mästare, eller SM-medaljör. Det är få förunnat att få känna den känslan, för de flesta av oss i livet kommer aldrig vinna någon SM-medalj. Därför kan bara de som deltagit, och som dessutom vunnit en medalj, uttala sig på riktigt och tala om vilken härlig känsla det är.

Jag själv har varit på många SM genom alla min brottarår. Mitt första SM bevittnade jag som 11-åring när senior-SM arrangerades i Baltiska Hallen i Malmö år 1979 (ett SM som jag skrivit om i tidigare inlägg), och som aktiv deltog jag i 5 ungdoms-SM, 3 junior-SM och 13 stora SM. Som ledare har jag i stort varit på de flesta SM sedan 20 år tillbaka. Det har blivit en del genom alla år, och jag har haft förmånen att själv få vinna ett flertal SM-medaljer i både guld, silver och brons. Som ledare har jag också fått vara med på ett hörn, när klubbens adepter vunnit sina medaljer. Det är som sagt stort, både för mig som aktiv, och även som ledare, och jag gläds något enormt när jag får uppleva när andra vinner.

Det är en speciell nerv när det handlar om just ett SM. Man har genom åren sett förhandstippade medaljörer klappat igenom totalt, nykomlingar som tagit plats, ”gamlingar” som gjort comeback, stjärnor som levererat och så vidare. Just SM, där upplever man en annorlunda nervositet, vilket jag kallar för SM-nerven. Det är så mycket som står på spel just den dagen. Allt ska klaffa, och du ska plocka fram det bästa utav dig själv. Du har inte råd att misslyckas, utan du måste vara på tårna. Genom åren skapar man sig visserligen en viss SM-säkerhet, men trots detta, så finns ändå SM-nerven kvar.

Jag har väldigt många SM-minnen, både som aktiv och som ledare/tränare. Jag har som sagt själv skrapat ihop 9 SM-medaljer (1 som junior och 8 som senior). Som ledare/tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer för Marsvinholms IF, och nu som tränare i Limhamn blev det den 18:e i helgen. Det betyder att jag som ledare har fått vara delaktig i 37 medaljer sedan 20 år tillbaka då jag började min tränarkarriär år 2004.

Två medaljer blev det nu i helgen, ett brons och ett guld när U17-SM avgjordes i Skövde. Glädjen från min sida är fortfarande lika stor idag, som när jag var med för första gången som ledare/tränare när Alexander Jersgren vann sitt första USM-guld i Broby för 18 år sedan. Jag blir inte bara glad för själva medaljen, utan jag gläds med adepterna eftersom jag vet vilket stort arbete det lägger ner på sin idrott. Axel Baff svensk ungdomsmästare för andra gången, och Vilmer Nygren vinner sin första SM-medalj. Det är stort, för jag vet hur mycket kraft och tid dessa två grabbar lägger ner på sin idrott. Jag vet också att de båda ger allt när det är träning. Varje träning är unik för dem, och de tummar aldrig på sin träningsintensitet.

Så givetvis blev jag lika glad nu som tidigare, även om det nu var min 37:e SM-medalj som ledare/tränare. SM-veckorna är inte slut än, utan vi har två kvar. Stora SM, och därefter juniorernas SM. Kanske får jag vara delaktig i en 40:e redan i år, vem vet.       

Den skrämmande meningen fick jag höra när jag som 14/15-åring sommarjobbade på ett trälager under 80-talets början. Den ”äldre” mannen som förmedlade detta märkliga uttalande var runt 30-sträcket. Jag minns att jag hoppade till av förskräckelse när jag fick höra meningen. ”Mannen” var visserligen ordentligt trött den aktuella morgonen, och man kan väl även lugnt påstå (utan att överdriva) att han hatade sitt arbete. Hela hans arbetsdag gick ut på att göra så lite som möjligt, och om det väl gjordes något, då var det bara ett evigt klagande på hur tråkigt allting var. Denne man skulle alltså vara min mentor när jag som ung pojkspoling skulle sommarjobba för första gången i mitt liv. Personen ifråga var absolut ingen ond människa, utan han vara bara så innerligt trött på sitt arbete vilket gjorde att han påverkade mig negativt som ung sommarjobbare.

Personen skulle alltså vägleda mig, och inspirera mig i mitt allra första jobb. Givetvis blev jag såklart negativt påverkad, där hela sommarjobbsmånaden blev en enda lång börda. Den enda glädjen var främst de 15 minuterna som vi höll frukost, samt halvtimmen något senare när vi hade lunch. Moroten blev också att räkna ut hur mycket pengar jag tjänat dag för dag, och det var inga astronomiska summor precis, utan jag hade 15 kronor i timmen. Varje moment gjordes av tvång och noll kärlek till jobbet. Vi sorterade trälister av en massa olika träslag, paketerade ihop stora paket som skulle skickas iväg med lastbilar, vi bar lister/träplankor och lade allting rätt på olika hyllor etc.  

Efter högstadieperioden, när jag var sexton år gammal, började jag jobba på detta trälager på heltid. Den ”äldre” mannen slutade strax efter min ankomst, och efter ett tag började en ännu äldre man som var runt femtio-snåret. Han blev min nya mentor/arbetsledare, och han hette Istvan. I stället för en negativ, avig och arbetsskygg person, fick jag en mentor med ivrigt humör (både på gott och ont), fast med en arbetsvilja som heter duga. Han omvandlade hela vårt arbete till något helt fantastiskt. Han fick varenda liten trälist att bli något väldigt värdefullt, och han lärde mig uppskatta ordning och reda. Han fick mig intresserad av olika träslag, lister och givetvis uppskatta glädjen av att lagret skulle vara i toppskick. Slutligen hade jag byggt upp en stor kunskap om detta lager, där jag i stort hade kännedom om varenda meter trälist som fanns i lager. Jag lärde mig väldigt mycket, där slutligen cheferna förlitade sig helt hållet på min kompetens när det gällde status av lagrets produkter. Trälagret byggde vi båda upp med ett stort gemensamt ordningssinne, där varje meter trälist fick både omsorg och kärlek. Varje trälist befann sig numera i rätt staplad bunt, och med rätt omslutning av antingen en tejpremsa eller rätt knutet band. Den negativitet som jag i början fick till mig under mitt sommarjobb, hade nu Istvan omvandlat till glädje och drivkraft. Lagerarbetet hade omändrats från en djup dysterhet till det helt motsatta, och den påverkan var till stor del Istvans förtjänst. Han blev en väldigt nyttig mentor för mig, även om vi ibland kunde ryka ihop (på ett sunt sätt), när vi exempelvis diskuterade brottning. Fastän jag var så ung, så visade jag tidigt en väldig stor envishet och bestämdhet, framförallt när det handlade om just brottning.   

Tanken med denna text är att visa vad ledare/tränare kan åstadkomma i att förmedla och påverka andra i sin omgivning med både glädje, ansvar, kunskap och ett starkt driv. MEN, ledare/tränare kan tyvärr även förmedla det motsatta.    

När jag var liten, och när tävlingar presenterades för mig som ung brottare, då blev jag fast ganska snabbt. Tävlingsglädjen blev allteftersom en känsla av skräckblandad förtjusning, där förtjusningen alltid drog det längsta strået. Förlusterna upplevdes alltid som ett mörker, medan vinsterna blev ett ljus som jag inte kunde vara utan. När jag började min tävlingskarriär fanns det tävlingar nästintill i varje ”håla” runt om i Skåne. Tävlingar som tyvärr inte längre finns kvar, var under min tid som barn något helt självklart. Barn/ungdomstävlingar som fanns då, och som inte längre finns kvar är: Dalby-cupen, Kulladalaren Cup, NST-Cupen i Kävlinge, Malmömästerskapet, ungdomsserien varje vecka mot andra Malmö-lag, Malmömästerskapet för lag, Elmberg Cup i Malmö, Gärds-Cupen i Tollarp, Argos-Cup i Landskrona, Kul i fem-brottning i Lomma, Herman Tuvesson Cup i Bjärnum och säkert fler som jag tyvärr har glömt. Men oavsett så finns det fortfarande kvar en massa barn/ungdomstävlingar i vårt Skåne-distrikt.

Det fanns aldrig någon som sa till mig att jag skulle tävla som barn, utan vad jag minns så bara fanns tävlingarna där. Min mamma tvingade mig aldrig att jag skulle tävla och ingen ledare heller, utan valet var alltid mitt eget. Mitt hjärta blödde som sagt rejält när jag åkte från en tävling efter två ”flada” (skånskt utryck), det vill säga utslagen efter två förluster. Sorgen var då oerhört smärtsam att leva med (under några timmar), men revanschen att gå vidare var desto större. Den stora glädjen var när jag åkte från en tävling med ett pris i min näve. Det kunde vara en liten glasbit, träbricka eller en liten medalj runt min hals, då var jag hundra procent nöjd. Om jag blev etta, tvåa eller trea, spelade mindre roll när jag var liten, utan det räckte med att jag hamnade på en pallplats. Mitt prisskåp blev snabbt ganska fullt, och efter tidens gång växte det mer och mer, och hyllan/hyllorna fick då bytas ut efterhand.

När man tävlar så infinner sig alltid en viss tävlingsångest. Lite som en hat/kärlek. Att tävla är verkligen svart eller vitt, och det är kanske just detta som jag tyckte/tycker är själva tjusningen i det hela. För att blir riktigt duktig i någon sport, då måste du själv ha drivet av att vilja tävla. Idag kan jag tyvärr se och uppleva att många föräldrar bestämmer tävlingsschemat för sina barn. Föräldrarna/ledarna eller tränarna uppmuntrar inte, utan de bestämmer och pekar med hela handen. Det har också blivit väldigt poppis i dags dato att barn/ungdomar ska vara ute och tävla i hela landet, det vill säga från norr till söder eller vise versa. Jag själv tävlade främst i Skåneregionen som barn, och nästintill aldrig i övriga Sverige. En gång om året var vi med i en tävling i Danmark, men annars var det mest i Skåne upp till 14 års ålder. När man blev ungdomsbrottare, ja då inleddes ungdoms-SM:s eran, vilket jag redan fick vara med om när jag var 13 år (fick man på den tiden). Då var jag med för att se och lära, och det blev exempelvis en resa till Varberg för de årets USM, och hemresa efter just två ”flada”.  

Jag har genom alla mina år sett ett flertal unga utövare tävla ”sönder” sig. Det handlar som sagt inte om antalet tävlingar/matcher, utan mer om den tidiga press som många barn utsätts för från tidig ålder av ledare, tränare och föräldrar. Det räcker inte med att vinna en tävling i exempelvis Höör, utan det måste vara något mer. Och detta ”att vilja ha mer” är inte barnens ord och vilja, utan den meningen kommer då oftast från ledare och föräldrar. Istället för att åka till Eslöv veckan därpå, då ska det istället åkas 50 – 100 mil i nordlig riktning för att där söka ännu tuffare utmaningar för sina 10-åriga barn.

Varför slutar då många av våra brottare innan de ens når upp till ungdoms – juniorkategorin?

Det finns några självklara svar, och jag tror faktiskt inte det handlar om antalet matcher/tävlingar. Jag tror att det är andra faktorer som är avgörande för att barn inte orkar gå vidare, som exempelvis:

• Att barn åker runt i hela vårt land från tidig ålder för att jaga matcher och motstånd
• Tidig press från föräldrar och ledare
• Att barn enbart tränar brottning flera dagar i veckan i tidig ålder
• Återkommande träningsläger som hela tiden följer de unga brottarna
• Att man glömmer bort att det finns annan rörelse än just brottning i barnens liv.
• En allt för tidig tävlingspress, där man ser barn redan från 10–12 års ålder som bevakar sina vinster

Det finns givetvis fler anledningar, och detta är som sagt bara några få. Jag själv tävlade alltid genom min egen vilja, och den tror jag formade mig och min karriär, och givetvis till den ledare/tränare som jag är idag. Träning/tävlingslängtan måste komma från individen själv, och inte av/från någon annan, och just den delen (tror jag) är den mest avgörande faktorn för ett långt idrottsliv.  

När jag var grabb så tävlade jag väldigt mycket. Det fanns massvis av tävlingar från mitten/slutet av 70-talet när jag en gång började, och dessa tävlingar blev bara fler och fler ju längre tiden gick. Innan 1970-talet var pojk/ungdomsbrottningstävlingar väldigt få, eftersom de flesta på den tiden började sin idrottsbana runt 14–15 års ålder när brottningen en gång startade för hundra år sedan (bokstavligen) fram till och med 1960-talet. Det fanns inga barn/ungdomstävlingar på den tiden, utan detta fenomen kom i början av 1970-talet. I just denna era började jag min brottningskarriär, vilket gjorde att tävlingsutbudet var gigantiskt under min tid.

Det är nästintill likadant idag, fastän klubbantalet har minskat, och givetvis antalet tävlingar. Nästan varje helg/lördag, kan man finna en barn/ungdomstävling någonstans i Sverige. Skillnaden idag är att många klubbar skickar sina unga adepter kors och tvärs genom hela Sverige (och ibland även utomlands), för att ledarna/tränarna (föräldrarna) vill hitta den ”bästa” tävlingen för sina adepter. Den värsta klyschan som jag kan höra är den ”bara de får många matcher så är det bra”. Dessa föräldrar har själv aldrig tävlat, vilket man kan läsa av efter ett sådant märkligt uttalande. Tävling är väldigt tufft rent mentalt. Att vinna matcher är inga svårigheter alls, men att förlora, där har vi det svåra. På min tid var det två förluster som gällde och då var man ute ur turneringen. Det är ganska likt även idag, fast något annorlunda. De riktigt små brottarna som hette knatte-kategorin när jag var barn, är idag uppdelad i två grupper: 9-årsgruppen, samt 11-årsgruppen. För att göra en lätt förklaring, så är det så att en knattebrottare (9 och 11 års kategori) idag kan förlora 3 matcher på en och samma tävling (ibland fyra), vilket i min värld inte är helt optimalt. Efter två förluster som barn (eller vuxen) blir man ganska mätt på tävling, och framförallt i att förlora. I allt detta kan då (vissa) föräldrar göra dessa klumpiga uttalanden som lyder, ”ja, men det e bra att de får många matcher, det blir liksom en extra träning”. Att förlora tar oerhört mycket kraft (om man nu brinner för sin idrott, och om man vill framåt), och framförallt under en och samma tävling. Att förlora ”bara för att” ger ingen extra kraft alls eller någon styrka, utan det är endast förknippat med stark ångest. Däremot vill jag påstå att en förlust kan ge mer styrka i längden än en enkel vinst, vilket kan rendera i en stark omvändning till det bättre. Men här talar vi då om lite äldre barn 12–15 år, då man börjar få lite koll på det här med brottningsstil, tänka mentalt rätt osv.

Jag började min brottningsbana 1976 i IK Sparta i Malmö. I denna klubb var jag aktiv hela min barndom från när jag startade som 7 åring (fyllde 8 senare på året), fram till 1985 när jag lämnade för Limhamns BK som 16-åring. Jag kom sedan tillbaka till IK Sparta som vuxen och som etablerad förde detta landslagsman med ett flertal medaljer i bagaget, för att där och då avsluta min karriär. Det blev från år 2000 fram till 2003/2004 då jag var med och gick några matcher i både Skåneserien, samt Fyrstadsmatcher. MEN, det roliga och mest intressanta i detta är att jag i dagarna fick till mig att jag ligger på en fjärdeplats i IK Spartas interna historiklista på vem som har gått flest matcher sedan klubbens bildande år 1904, dvs för 120 år sedan. MEN, och åter ett men, att troligtvis ligger jag på pallplats, eftersom klubben glömt att räkna med åren 1977 och 1978 (åren jag började tävla) eftersom IK Spartas statistikletare trodde att jag började min bana 1979 i Spartas trikå. I listan som nu ligger är legendaren Gustav Freij på en första plats, Robert Rosengren på en andra och Tobias Kvarnmark på en tredje plats, och jag på en fjärde. Det mest anmärkningsvärda är att det tre översta tävlade för IK Sparta under hela sin karriär, medan jag endast var där i först 9 år, och därefter i 3 – 4 år, alltså totalt 12–13 år. Rosengren började visserligen i GAK Enighet en gång i tiden, men han lämnade ganska snabbt för IK Sparta redan när han var liten knattebrottare. Räknar man då med mina år 1977 och 1978 då jag började mitt tävlande som 9 – 10 åring, då tror jag med all sannolikhet att jag minst kommer upp på en tredjeplats i denna interna historik.  

Kontentan av det hela är att jag som barn/ungdom tävlade väldigt mycket. Hur jag tävlade, det kommer jag nämna och skriva om i nästa inlägg om en vecka. För det är lätt att tro att jag åkte Sverige runt och tävlade som lite grabb (vilket jag inte gjorde), eller att ledare/föräldrar pekade med hela handen och tvingade mig att tävla? Eller för den delen bara gick en massa matcher just bara ”för att få mycket matcher”? Skåne var min tävlingsmetropol (oftast) och inget annat. Visserligen någon enstaka tävling i Danmark, men det var faktiskt allt. En fortsättning blir det alltså i nästa veckas inlägg, gällande hur mitt tävlande såg ut som barn/ungdomsbrottare  

Jag såg dokumentären om Gunde Svan och hans fantastiska skidkarriär. Gunde, denne legend som jag såg upp till som ung idrottsman. Jag blev förtrollad över hans noggrannhet, men framförallt för att han alltid gick sin väg. Han tänkte själv, och han gjorde det som han tyckte var rätt, och allt detta tilltalade mig själv i min jakt på att nå framtida medaljer. Jag skrev brev till honom som ung spoling, där bekräftelsen var gigantisk när en returnerad namnteckning (autograf) damp ner i brevlådan i mitt barndomshem någon gång under 80-talets mitt.

Gunde och hans meriterade landslagskollega Thomas Wassberg säger i SVT-dokumentären det bevingade orden som jag själv påtalat genom alla mina ledarår, om att det krävs ett stort egenansvar om man vill lyckas med sin individuella idrottskarriär. Som Gundes tränare sa på skidgymnasiet i Torsby ” På pappret står det att vi är Era tränare, men det är ni som ska bli detta till Er själva”. Det är precis detta som jag själv sagt genom alla år, att idrottaren själv måste styra och ta ansvar över sin karriär, om det nu ska bli något i framtiden. En tränare kan inte bestämma allt, utan som Thomas Wassberg också sa: ”idrottaren själv måste lära känna sin kropp”.

Gunde säger också, ”att idag är det alldeles för styrt, det vill säga att följa någon annan som säger allt vad du skall göra”. Wassberg inflikar med att säga ”jag gillar inte situationen idag, där tränaren styr allt”. Jag kan inte mer än att hålla med till hundra procent.  

Precis så har det även blivit i min sport brottning. Tränarens roll har blivit för stor, och brottarna har slutat tänka själva. Allt är styrt av en tränare, ledare, klubb eller förbund. Det egna tänket hur man själv vill ha det, får inte något utrymme längre i brottarens respektive karriär. Facit ser vi med tanke på att herrbrottarna inte längre levererar några mästerskapsmedaljer (EM/VM). Även Sveriges så framgångsrika damer börjar tappa mark. Idag är det bara Jonna Malmgren som är med där uppe och vinner medaljer, medan herrbrottarna nästintill helt tappat medaljkänning på mästerskap.

Svensk brottning och tränarkår måste verkligen se över sin organisation, och vara ärlig i vad det är som brister. Vad har hänt? Varför når vi inga medaljer? Sveriges brottarlandslag är sedan ett tag tillbaka ett väldigt anonymt landslag. Inte många utanför brottarkretsar vet, känner till något om våra landslagsbrottare. Det är inte konstigt i sig, med tanke på att stommen av landslaget allt som oftast är iväg utomlands, och där agerar sparring till ledande brottarnationer. Vi ger inte våra unga hungriga lovande juniorer (eller övriga seniorer) någon chans till att konkurrera och utmana stommen som år efter år åker på både EM och VM.

För att lyckas i en sport som brottning (eller någon annan individuell idrott) så måste man ha ett eget driv, och en egen inre målsättning. Man kan inte förlita sig på att en tränare ska vara med dig 24/7. Man måste själv ta ansvar, och styra och veta vad ens kropp behöver. Tränaren ska vara ett stöd, men det ska alltid vara idrottaren själv som tar det slutgiltiga beslutet. Det är du som måste ta dig upp för backen när du exempelvis springer just backe, och det är du själv som måste plocka fram skivstången för att bli starkare. Det är hela tiden du. Vi tränare finns vid sidan av och ser till att lyfta dig, och även i viss mån plocka ner dig (på ett positivt sätt menat), det vill säga med att ibland påtala att din kropp kanske behöver lite vila och återhämtning.

Du måste vara regissör i din egen karriär, och det är först då du kommer lyckas. Vi tränare/ledare är ett komplement i din vardag, och vi ger dig dina extra krafter i din satsning. Både i klubblag, och i landslag, måste vi tidigt förmedla om att det är du själv som måste skapa din karriär, och inte vara helt förblindad med att du måste ha en person (tränare/ledare) vid din sida hela tiden som säger om du ska springa till höger eller till vänster. Det är din väg som gäller, och den vägen måste du själv välja och följa. 

Wassberg och Svan med ett flertal OS och VM-medaljer bakom sig kan inte ha helt fel för sig, och så heller inte en brottare med ett VM-silver och ett EM-guld på sitt CV.

Artikel i SDS i torsdags (8/2) angående att nya spelare i MFF-truppen tvingats träna endast iförda kalsonger och sport-BH. Bakgrunden till detta är just ett ritualsystem som spelarna i föreningen MFF har implementerat sedan lång tid tillbaka, och som av oklar anledning fortfarande ”hör till” när nya spelare ska skolas in i laget. Vi som sitter vid sidan av och ser/läser detta kallar händelsen för inkilning, och detta fenomen är absolut inget positivt, varken för idrotten eller för de utsatta.

Ledare, äldre spelare är ytterst ansvariga för att dessa inkilningar alltjämt finns till. En äldre spelare i laget säger följande ”det var mycket värre på min tid när jag en gång började. Då var det än mer brutalt”. Jag vet exakt vad han syftar på för jag själv har varit aktiv inom sportens värld i snart femtio år. Helvetet kan alltid graderas i skalor. Men oavsett skalans mått, så måste vi ledare och äldre lagkamrater se till att inkilningssystemet aldrig får sitt fäste. Därför ser jag det som ytterst anmärkningsvärt att en tränare som Henrik Rydström ser förbi detta elände, och nästan rycker på axlarna med att säga: ”Alla grupper har ju sina ritualer, och du ska på något sätt göra dig förtjänt av att bli antagen. Sedan finns det alltid en risk att någon spelare kan känna att det känns olustigt. Men här skulle jag säga att ingen gjorde det”. Hur kan han veta exakt hur alla känner? Är alla spelare så ärliga att de berättar sina innersta känslor för sin tränare?

Problemet med att vissa tränare/ledare ser lätt på sådana händelser som just den i Spanien där MFF tränade, gör att man normaliserar ett beteende som inte är okej någonstans. Han gör det med all säkerhet inte av ondo, men hans uttalande klingar väldigt illa.

All typ av mobbing och trakasserier ska/får inte förekomma någonstans. Arbetsplatsen, skolan, hemmet och framförallt inom föreningslivet ska vara frejdade zoner. Alla barn/ungdomar, och för den delen vuxna proffs, ska få känna sig fri med att inte behöva göra saker som man inte känner sig tillfreds med. Ritualer har funnits i årtionde (tyvärr). Det har varit allt från grova saker som att få sitt underliv rakat, till att hålla ett tal inför en stor folkmassa.

Att spela i underkläder är väl ingen stor grej i sig, men oavsett graden av denna inkilning, så sprider denna kultur sig vidare ner i åldrar, divisioner, andra sporter, just för att MFF är en stor idol för många unga utövare. MFF gör inkilningssystemet legitimt, eftersom man rycker på axlarna och inte tar frågan på något större allvar.

Vi inom idrottens värld, oavsett vilken nivå som vi befinner oss på, måste fortsättningsvis stoppa dessa kränkningar. Det är inte okej någonstans att varken spela i underkläder (om man nu inte själv vill detta förstås) eller bli tvingad till en massa andra rituella saker. Det är väldigt lätt att en så kallad ”rolig grej” omvandlas till något helt annat, och som istället landar i en förnedring.

Idrotten bär ett gigantiskt ansvar. Vi tillsammans, stora som små, måste alltid värna om barnen, ungdomarna, och även fullblodsproffsen, oavsett om det handlar om fotboll, brottning eller vad precis vad som.       

Brottning har varit en stor del i mitt liv sedan 7 års ålder. Fortfarande vid 55 års ålder har jag kvar ett fortsatt driv för min sport, fast givetvis i en annan form än när jag var aktiv. Under min aktiva era så var det bara jag och ingen annan. Jag ville vinna, jag ville förkovra mig, och jag ville vinna eftertraktade medaljer. Jag var helt enkelt en obotlig egoist, eftersom mycket handlade om ordet JAG. För att nå idrottsliga framgångar, framförallt i en individuell sport som brottning, då måste du på något sätt sätta dig själv i centrum. Det handlar inte om att trampa på folk, eller att bete sig illa, utan det handlar mer om att hitta sin väg, sin drivkraft. Om jag ville gå till höger, då gick jag till höger oavsett vad någon annan sa och tyckte. Rent bokstavligt handlar det om att ingen får styra dig på ett negativt sätt, utan det är din väg som gäller, och inte någon annans. Visst ska man vara lyhörd och lyssna in de som du har respekt och förtroende för, men till syvende och sist, är det alltid du som gör det avgörande valet.

Mitt driv och engagemang för brottning började som sagt redan när jag var mycket ung. Ganska snabbt insåg jag att jag ville nå stora medaljer i min sport. Längtan var så stark att ingenting fick stoppa mig. Jag kan med gott samvete meddela att där har funnits många hinder på min väg. Min idrottsresa har långt ifrån varit spikrak, utan det har varit många knepiga stigar att krångla sig igenom. Ibland har jag själv ställt till det, fast i många fall är det andra människor som har försökt påverka mig på ett negativt sätt. För människan är inte alltid så snäll i hur man bemöter andra människor. Det har varit suckar, gliringar, tråkiga kommentarer, hånleende etc. från olika människor som man stött på under årens gång. Allt detta redan från tidig ålder, och även upp till vuxen ålder. Mycket av det har inte varit av illvilja, utan människan har inte tänkt på vad exempelvis en liten suck, eller en tråkig min kan åstadkomma. Som tur är så har min innersta kärna, det vill säga min närmsta familj alltid varit upplyftande mot mig. Som barn var det min mor, syster och mormor. I denna konstellation fick jag stor kärlek och omsorg. Deras kraft och kärlek gav mig styrka att bemöta mina högt ställda mål, och jag skapade en förmåga att kunna stöta bort allt det negativa som fanns runtomkring mig.   

Idag har jag fortfarande ett driv för sporten, fast min egoism har helt försvunnit. Idag (sedan 20–25 år tillbaka) är mitt driv att hjälpa andra att nå framgång, och att framhålla min sport brottning. Jag vill lyfta fram en sport som har betytt mycket för mig, och som har format mig till den person som jag är idag. Jag har drivet för en sport som inte alltid fått några större rubriker i kvälls/dagspress, men som ändå kämpar på, trots brist även när det gäller det ekonomiska. Brottning är en stor internationell sport som kräver oerhört mycket driv, pondus och vilja. Pengar har aldrig varit en drivkraft, vilket många (de flesta) säkert tycker är en märklig inställning. Hade jag lagt ner samma driv på något helt annat, då hade jag med all säkerhet varit en mycket rik man idag (rent pengamässigt). Men pengar är inte allt, utan mitt driv är istället att få göra saker man känner aktning för. Ett eget djupt intresse som man vårdat ömt genom alla år, får man nu möjlighet att delge till nya generationers idrottare.

Som exempelvis att få skapa matcher inför ett par hundra åskådare i genuin och nostalgisk miljö, och dessutom få sin sport uppmärksammad i ett reportage i lördagens Sydsvenska-dagblad, betyder mycket för en djupt engagerad ledare och tränare.    

Jag är oerhört svag för personer som aldrig ger upp sina drömmar. Framförallt de som har det ”lite” knackigt i början, och där i stort sett bara huvudpersonen själv vet om att han/hon en dag kommer möta sin dröm. Eftersom jag varit involverad i brottningssporten under ganska många år, så har jag stött på några stycken genom åren, där vissa varit under ”mina vingar”, medan andra har jag sett från håll. Det har varit några stycken, och jag blir lika glad varje gång det sker.

Därför vill jag berätta om Elias. I tio års tid var jag tränare i en förening nere i Ystad-trakten, i en klubb som heter Marsvinsholms IF. Jag hade förmånen att instruera och vägleda detta unga gäng mellan åren 2004 – 2014. Jag fastnade direkt för klubben, och jag kände meddetsamma för dessa träningsflitiga grabbar. Det var unga individer som nu skulle utbildas till förhoppningsvis juniora/seniora brottare, och jag ville på alla sätt och vis inspirera med min erfarenhet och kunskap. En av grabbarna som började hos mig, och som kom upp från den ”lilla-gruppen” var Elias. Han var nog i tio-års ålder när han började i min träningsgrupp, och redan från allra första stund förstod man att där fanns ett stort intresse från honom över att vilja bli en duktig brottare. Han kämpade och slet, och han missade aldrig en träning. Fusk fanns inte heller på hans karta, utan varje övning utfördes med största möjliga noggrannhet. Han var ambitiös och totalt hängiven. Det fanns nu bara ett ”problem”, han vann sällan några matcher.  

Just i tävlingssammanhang, där var det betydligt mer knivigt för honom. Elias åkte på tävling efter tävling. Förlustmatcherna staplades på varandra, och många (de flesta) tävlingshelger fick han åka hem utan någon medalj i sin näve. Man han kämpade på trots detta, och även om han blev ”medalj-lös”, så var han alltid först på klubbens träningar dagen efter match/cup. Han gav aldrig upp. Med stora ögon, och med öron på skaft så intog han all information, och all kunskap han bara kunde och sparade detta inför framtiden. För Elias själv visste att han en dag skulle möta sina högt ställda mål. Många som rörde sig i periferin runt om honom, eller betraktade honom på avstånd, trodde aldrig att denna grabb en gång skulle titulera sig svensk mästare. Men jag visste, och Elias visste, och det räckte mer än väl.

Han tränade på år efter år, och sakta men säkert började han vinna medaljer i lokala tävlingar. Han började även gå jämnare matcher mot motståndare som hade kastat honom i backen några år tidigare, och många började nu känna av Elias flås i nacken. Efter tio år i klubben lämnade jag Marsvinsholms IF för att istället börja arbeta heltid i Limhamns Brottarklubb. Elias var då 16 år gammal, och på väg uppåt i sin brottarkarriär.

Jag lämnade klubben, men Elias fortsatte sin resa. När han var 19 år gammal tog han sig hela vägen fram till final i svenska juniormästerskapet. Jag kommer ihåg att jag satt på läktaren med tårar i ögonen. Tänk så många gånger han hade åkt hem utan medalj, och nu var han minst tvåa i Sverige i junior-kategorin, han var i final. Inte många hade trott på honom, men nu stod han som sagt i sin första SM-final. Denna gång blev det förlust, men hans JSM-silver var ett gigantiskt guld i mina ögon. Året efter var han återigen i JSM-final, och denna gång fick han då äntligen bli svensk juniormästare. Det fanns ingen annan som var så värd detta guld. Elias brottningsresa kommer alltid finnas med mig under alla mina år, och han kommer alltid ha min djupaste respekt och beundran. 

Precis så lät det häromdagen när Marcus Wendt, Sveriges astronaut åkte upp i rymden i en Falcon 9 raket från Cape Canaveral i Florida. Det måste vara många tankar som rört sig i huvudet hos den 43-årige astronauten inför detta gigantiska ögonblick. Som tredje svensk genom alla tider, så for han då upp i rymden tillsammans med sina kolleger. Ett av hans största mål var nu på väg att besannas. Det har varit mycket planering på vägen med åratals träning bakom sig. Ingenting har bestämts på en vecka, utan han har en gedigen utbildning bakom sig med träning och åter träning i alla dess märkliga konstellationer och kombinationer. Två svenskar har tidigare varit uppe i rymden före Wendt, och det är Christer Fuglesang och svensk/amerikanskan Jessica Meir. Han är alltså tredje svensk som får ta del av detta prestigefyllda uppdrag att åka till rymdstationen ISS, MEN, det ligger som sagt mycket arbete bakom innan han satte sig för att höra och ta del av den omtalade nedräkningen innan farkosten for upp i rymden. Det är lätt att glömma bort just den ”lilla detaljen”, eller?

Att vinna medaljer (EM, VM eller OS-medalj) är också själva toppen av ett isberg i det stora hela. Det ligger så oändligt mycket träning bakom den slutgiltiga medaljen, den medalj som alla andra ser och tar del av. Världen tar del av Marcus Wendts rymdäventyr just nu, men vi har inte sett alla de timmar som han har lagt ner på att förbereda sig inför denna resa (medaljmatch). När idrottaren står i en mästerskapsfinal, då är det år av förberedelser som ska upp till ytan, och som ska nyttjas för att nå sin klimax. Ingenting får gå fel, utan det gäller att hela tiden vara på helspänn och leverera alla dess detaljer som man tränat och förberett sig för under flera år.

Att tävla på högsta internationella nivå, oavsett idrott, kan med lätthet jämföras med Marcus Wendts rymdresa. Vi som står vid sidan av, ser bara Marcus Wendts medaljmatch (resa), och inte hans oerhörda förberedelser. Likaså är det med våra yppersta idrottsstjärnor. Vi ser bara medaljen som utövaren får runt halsen, och deras titel: europamästare, världsmästare eller olympisk mästare, men arbetet bakom får gemene man mycket sällan tillgång till. Många vet inte vad som krävs för att nå stora mål, utan mycket blir som sagt bara till en gissning.

3, 2, 1, 0 domarens visselpipa ljuder högt för att markera att matchen är slut. Signalen signalerar att du har blivit mästare. Tänk Er den känslan. Alla träningstimmar som man har bakom sig, all svett, alla tårar, all tidigare frustration över matcher som man varit missnöjd med, känslan av att jag nu är bäst, jag kunde trots alla brokigheter på vägen, jag gav aldrig upp. Allt det jag trodde på blev till verklighet, och ”lilla” jag levererade något som egentligen bara jag själv var helt övertygad om att kunna göra.

Marcus Wendt kommer tänka exakt samma när han landar på jordens yta om någon vecka. Han kunde, och han gjorde det. Hans träning gav resultat, och han kan nu titulera sig som tredje svensk som varit i rymden. Marcus Wendt är helt enkelt en mästare.