Jörgen Olsson

Varför skriver jag egentligen? Varför har jag sådant begär att få utrycka mig i skrift? Ända sedan tidig skolålder har jag alltid haft en dragning av att få utrycka mig i skrift. Om jag tänker efter så har jag alltid känt mig starkare i mina skrivna ord, än i det talande. Jag minns i lågstadiet när det var dags att börja skriva uppsatser, att redan där fanns en drivkraft att vilja återberätta något, eller rentav något eget påhittat. När jag blev lite äldre, och min brottningskarriär tog fart, då var det allt som oftast nerskrivna reflektioner om tävlingar (mest när det gick bra) som jag printade ner. Något som också var på tapeten när jag var ung, var att intervjua mig själv. Detta i form utav egenskrivna faktarutor. Just frågan ”främsta mål”, den kändes alltid lite mer pirrig och intressant att klottra ner. Och det slog aldrig fel, för det var alltid ungefär samma svar som avslöjades, det vill säga vilka meriter jag ville nå.

Jag skriver inte för att jaga likes eller kommentarer, utan jag skriver av egen lust och välbefinnande. Om sedan någon vill läsa mina texter, så är det såklart jättekul och inspirerade. En dag när jag kom ut från gymmet efter min dagliga morgonträning, kommer en man joggande emot mig. Han stannar till och säger ”Jag läser alltid dina artiklar i sydsvenskan, och du, dom är jättebra. Sluta inte, utan fortsätt skriv”. En sådan kommentar slår ut flera miljoner ”gilla-tryckningar”.

Mitt skrivande handlar inte om att ”lära” andra människor, utan jag vill mer förklara hur jag känner, och hur jag uppfattar och upplever saker och ting, och då främst inom idrotten. Att vara ärlig i sina förklaringar och formuleringar. Att till exempel förklara på riktigt hur en idrottssatsning kan se ut, och vad som krävs för att nå sina mål. Att då ha sina referensramar att luta sig mot, gör att det blir mer trovärdigt för mottagaren. Jag skriver om min idrott på alla möjliga sätt och vis. Idrott handlar egentligen väldigt lite om själva resultatet, utan det handlar mer om vägen dit. Den är intressant att få dela med sig av, även om mottagaren inte behöver göra exakt samma som jag en gång gjorde. För det handlar inte om att kopiera någon, utan mer om att ge kraft till andra att vilja satsa på sin dröm, om det så gäller idrott eller något helt annat. Därför gillar jag att skriva, och det kommer jag att fortsätta med.  

Leif Freij var min tränare från när jag var i 12-års ålder. Jag tyckte det var häftig att han som ung brottare hade två medaljer från ett EM och VM, samt att han hade varit olympisk brottare i Rom 1960. Hans kännedom om brottningssporten var stor, och jag lyssnade alltid med stora öron när han förmedlade sin kunskapsbank gällande teknik och historik. När jag var på besök hos honom och hans familj, ville jag varje gång alltid ta en titt i hans medaljskåp. Jag minns med stark kraft när han går fram till vitrinskåpet, och öppnar den känsliga glasdörren för att där plocka ut sina två ädlaste medaljer, sitt EM silver, och VM-silver. Känslan när jag höll i dessa två medaljer var alltid enorm, och otroligt inspirerande, och jag kunde märka av Leifs stolthet över sina erövrade mästerskapsmedaljer.

År 1998 går Leif bort. Han blir endast 55 år gammal då han avlider av sjukdom. Det är snart 23 år sedan, men dagen känns fortfarande väldigt nära. Hans ädlaste medaljer har vi idag inramade i en fin ram, och dessa sitter upphängda i Limhamns Brottarklubbs klubbrum. Härförleden fick vi lämna in medalj-tavlan för en liten ändring, men när jag skulle hämta den uppfann sig en märklig känsla inom mig.

Jag hade precis parkerat bilen en bit ifrån Limhamns BKs klubblokal. Jag hoppar av bilen, och tar Leifs medaljer under armen och promenerar mot hallen. Det blev en märklig vandring, där många tankar for genom mitt huvud. Jag kände en viss stolthet över att vi som klubb hade tagit tillvara på hans fina medaljer med omsorg, vilket jag vet att han hade uppskattat. Men jag såg även mig själv som ungdom, då jag fick tumma på hans fina medaljer och samtidigt känna en längtan till att jag själv skulle vinna mina egna stora medaljer. Idag behöver man inte öppna vitrinskåpet, utan det räcker med att titta upp mot väggen för att beskåda hans mästerverk. Jag tror att Leifs dyrgripar fortfarande inspirerar klubbens unga adepter till att fortsätta kämpa och satsa, fastän medaljerna är 55 år gamla.     

Många gånger kan jag höra folk säga om sig själva ”- att jag minsann, jag är en tävlingsmänniska!” De som oftast uttrycker denna fras är oftast personer som själv aldrig tävlat, eller i bästa fall väldigt sparsamt. Inga större meriter kan presenteras, och deras referensramar för tävling är väldigt begränsade. Men varför måste då dessa människor gång på gång säga att de är tävlingsmänniskor? Finns nog inget facit i frågan, men i alla fall lite funderingar . För om nu dessa människor var/är sådana fantastiska ”tävlingsmänniskor”, varför tävlade de inte då när de väl skulle, det vill säga under sin åldersperiod från knatteåren upp till seniornivå? Tänk vilka resultat och meriter de hade kunnat uppvisa, med tanke på att de är sådana enorma ”tävlingsmänniskor”.

Men låt oss klargöra, och bena ut en sak. Man är ingen tävlingsmänniska för att man uppvisar ett dåligt beteende om man förlorar i familjespelet Fia med knuff med sina vänner. Ej heller om man sitter i ett frågesportprogram i TV, och nästan river hela studion för att man inte kan svara rätt på en fråga. Det är inget bevis på en stark vinnarmentalitet, utan bara en uppvisning i ren dumdristighet.

Tävlingsmänniska är en person som förvaltar sin längtan av att vinna. En person som med tålamod och kraft tränar och aldrig ger upp sina mål och visioner. För mig är dessa personer värd namnet tävlingsmänniska, och inte en person som skriker och gormar för att han/hon förlorar mot sina arbetskamrater i kubb, eller som tvunget måste ”tävla” för att hoppa i vattnet först.        

Välkommen till min blogg, där jag kommer ventilera mina tankar kring brottning, idrott och mycket annat som rör idrottens värld. Det blir funderingar kring mycket som rör idrott, och den riktar sig till aktiva idrottsmän/kvinnor, ledare, tränare och alla som verkar inom idrotten (naturligtvis även alla ni som inte är involverade inom idrotten). Det kommer mest handla om hur vi känner, vad vi tänker, och hur vi agerar, och inte så mycket om själva resultaten. Som det står på en av sidorna på min hemsida ” Det är inte själva resultatet som är det mest intressanta, utan det är vägen dit”. Självfallet kommer jag dela med mig av min karriär som sträcker sig över fyrtio år som aktiv elitbrottare, samt ledare/tränare. Hur tänkte jag en gång i tiden när jag var som mest i ropet som idrottsman? Hur jag idag tar vara på den erfarenhet som jag en gång skapade och levde efter, när jag idag leder andra unga brottare mot deras mål och visioner. Många funderingar och analyser kommer som sagt delas på denna blogg-sida så fort hemsidan är klar för start.

Jag vill även passa på att tacka min svärson John Holmberg som hjälpt mig med att bygga upp och forma denna sida. Din hjälp är ovärderlig, och jag är djupt tacksam för allt som du har fixat och ordnat. Tack John!