Jörgen Olsson

Visst finns det ganska många likheter mellan kroppens funktion och en bil? Det behövs bränsle, omvårdnad och kärlek. Bilen uppstår, bilen servas, bilen skrotas. Med andra ord, en viss likhet.  

Tänk er en Ferrari som gör sig redo för att starta sina motorer. En sådan bil vill inte ligga och prutta på i 40–50 km/h, utan den är byggd och gjord för att köras hårt, och bestämt. Den är liksom tränad (uppbyggd) för detta ändamål. Har vi då en nybyggd Ferrari, dvs en ung bil, då vill den än mer dra på i svängarna. Visst, modellen äldre kan väl också dra på ibland, men det krävs en viss försiktighet och återhämtning efter en sådan rivstart. Likadant är det med våra unga idrottare. Unga atleter är byggda och tränade för att kunna träna hårt, och verkligen ge sig hän för intensiv träning. Återhämtningen efter ett hårt pass är lika med noll, och de unga atleterna kan med gott samvete träna på under många år. En idrottsman modell äldre får det tufft med återhämtningen ju äldre de blir. Det går liksom inte att intensifiera träningen allt för mycket, då risken är stor att något går sönder. Man får liksom anpassa kroppen efter ålder, och inte köra på bara för att det är en Ferrari fast då av kvalité – modell äldre.

Många människor glömmer bort att just anpassa träning efter kropp och ålder. Även om hjärnan fortfarande tänker som en tjugofemåring, så blir vi tyvärr äldre och där vi måste inse och förstå att inte belasta och stressa iväg kroppen allt för mycket. Nya bilar kan köras på betydligt tuffare, medan äldre bilar får köras lite mer varsamt. En bil som aldrig används är rent ut sagt livsfarlig att ge sig ut på. Den kan när som gå i sönder, och det finns många risker som kan uppstå med en bil som inte blivit körd under många år. En kropp som inte varit igång under många får man också vara försiktig med. Stillasittande jobb under många år. Bil fram och tillbaka mellan hem och jobb. Osund mat, och noll motion. En sådan kropp är en tickande bomb. Tänk er att dra iväg med en bil som inte använts under många år. Rivstarter, tuffa omkörningar, snabba inbromsningar etc. En sådan bil hade med all säkerhet gått i sönder i ett nafs. Det finns kroppar som inte varit aktiva under många år, och som ska inleda sitt nya liv med hård intensiv träning, vilket är rent vansinne. En kropp som varit i paus under många år måste börja sitt nya träningsliv i ett lugnt tempo. Det går inte att köra från noll till två hundra, och sedan tro på underverk. Bilen (kroppen) måste få köra och tränas varsamt. Visserligen kan man gasa (öka) på efter hand, men där måste finnas en viss förståelse eftersom bilen (kroppen) är och har varit skör under lång tid.    

Träning rörelse är bra och ett måste för att kroppen inte ska haverera på sikt. Kroppen kräver alltid en viss ”smörjning” så att leder, muskler och skelett blir belastat och därmed stärks under livets gång. Träna med förnuft, och inse att även en gammal Ferrari slutligen måste köras med viss försiktighet. Vårda kroppen på samma sätt som du vårdar din gamla bil. Det bästa som finns är träning och rörelse. Att känna att kroppen funkar och att den gör det man säger och vill. Kroppen kan vara skör och ömtålig, men du kan göra den stark och kraftfull, om du vill.     

Jag kan ibland tycka synd om våra unga satsande ungdomar idag. Framförallt våra unga idrottsutövare som har stora framtida önskemål om placeringar på mästerskap och dylikt. Inte nog med att de ska träna hårt med allt vad det innebär, utan nu ”måste” de även marknadsföra sig till tänderna på en massa olika platser. Det är instagram, Facebook och många andra plattformar som utövarna måste finnas i för att de ska synas och ”vara med”. Det räcker liksom inte ”bara” att träna hårt och fokusera, utan nu måste de även vara sin egna regissör. Ibland känns det som att träningen blir lidande, då utövarna allt som oftast lägger ner mer tid på att hitta/arrangera en häftig träningsbild på sig själv, än att hitta skärpan i sin träning. Alla arrangerade bilder är i de flesta fall till för att skapa likes, och bli bekräftade av sina åskådare.

Varje bild, varje video är så noga konstruerade att man nästan tappar andan av alla dessa välregisserade utskick. Det ska regisseras, klippas, filtreras och fixas till vilket medför att träning och koncentration för deras huvudsakliga uppgift ibland tappas bort i all denna makalösa teknik. Träningen måste ju bli lidande av allt detta varumärkesbyggande, eller? Jag blir lite smått orolig för våra unga idrottsutövare när allt detta ska presenteras, och jag tycker faktiskt lite synd om dom.

Jag tänker när jag själv var en ung satsande idrottsman. Tänk om allt detta hade funnits för trettio år sedan. Hur hade man själv gjort? Hade man varit tvungen att följa med denna trend, och då skaffa sig en massa digitala följare, eller hade man kunnat struntat i det och kört på såsom man gjorde? Jag kan inte se mig själv som ung idrottsman hålla på och mecka för att få till en bra bild att lägga ut, för att där och då behaga mina då eventuella följare. Det ryser en olustig känsla i min kropp när jag tänker på det. Syns du inte, finns du inte. Denna tråkiga mening har blivit som ett mantra, och som med all säkerhet stämmer till en viss del. Dagens ungdomar är inte vana vid något annat, utan det bara kör på. Kan hända att det är jag som är gammal, och tänker snävt, eller?

Men oavsett vad man tycker, låt i alla fall inte plattformarna få störa, eller rentav förstöra din karriär. Du syns ändå, och många ser dig. Du behöver inte hela tiden visa att ”här är jag!”, utan tagga ner och glöm inte att fokusera på din ”riktiga’” karriär. Det finns tyvärr för många unga idag som tappat sin mening med idrott, bara för att ytan blivit viktigare än själva idrotten. Att bara fokusera på yta blir aldrig bra i slutändan. För att bli EM, VM eller OS-medaljör, då måste du fokusera på dig själv och din träning, och inte göra för mycket för andra, dvs bara leverera fina bilder. Din träning måste handla om att hitta känslan och träna hårt.

Glöm som sagt inte bort dig själv och dina mål. Bli inte lockad in i ”like-världen”, där denna ytliga skara inte bryr sig om dig eller tänker på din träning. De vill bara ha en fräck bild, och de förstår inte arbetet med vad det innebär att satsa på sin idrott. Hitta en balans i din träningstillvaro, och låt definitivt inte andra bestämma över din satsning. Jag vet att vi lever på 00-talet, så ta bilder, leverera bilder, men gör det med måtta. Din träning, din satsning måste alltid komma i första hand.

Något av det vackraste jag kan se är rapsfälten som varje år pryder vårt landskap under vårens begynnelse. Den gula färg som dominerar vårt skånska landskap är så otroligt rogivande och behagligt. Varje år har jag lust att sätta mig på en stol någonstans i närheten av dessa fält, och bara titta rakt ut över denna sköna vy. Tyvärr så gör jag aldrig detta. Men det är väl kanske tur de, för det hade kanske varit en märklig syn att se en medelåldersman sitta ute bland ingenstans och bara stirra rakt ut över ett fält, eller?

Även om dessa fält är vackra och underbara på alla sätt och vis, så gör fälten mig en aning stressad. För jag vet att denna blomningstid är så kort och intensiv, och jag kan inte på något sätt förhindra detta. Jag får bara lugnt följa med och se fältens förändring tills de gula bladen trillar av, och det gröna tar över tills det slutligen är dags för skörd. Man vill ta in varje bild i sitt inre, så att man har dessa gula bilder som ett fint minne under hösten och vinterns mörka dagar.

En idrottskarriär är också en blomningsfas. Problemet är att när den väl blommar, kommer den aldrig mer tillbaka såsom ett rapsfält gör. Vi idrottare måste verkligen lära oss att njuta av den tid som man förfogar över under sin idrottstid. Att ta vara på tiden och inte snurra in sig och bara längta tills nästa och nästa tävling. Att träna och tävla i nuet. Ta in alla intryck som man möter. Att känna av atmosfären vid varje mästerskap och känna att man verkligen är på plats. Känna av stoltheten över att representera sitt land. Höra applåderna, och se minerna på alla åskådare som lyfter dig fram. Känna doften vid varje sammanhang.

Doft är ett sinne som man genom hela livet kan koppla till en massa olika platser som man besökt. Jag minns mycket väl den fräna doften från uppvärmningshallen under ett mästerskap. Hur doften ibland tog en framåt och blev till en positiv känsla, medan andra gånger blev till ett hinder. Försök alltid att ha en god relation till ditt doftsinne. Ta in och känn efter, och hitta det positiva även om det ibland känns tungt. Låt doften stärka dig. Glöm inte bort att leva i nuet under din snabba intensiva karriär. Fem – tio år går fort (ungefär så lång tid en elitkarriär varar). En idrottskarriär varar inte för evigt, utan den blommar ut precis såsom ett rapsfält.  

Så gode idrottsman, du som satsar allt du har. Njut av din karriär. Träning och åter träning måste ibland få nya krafter, nya bilder. Träna emellanåt ditt inre, genom att bara gå ut och gå och känn av, lyssna på fåglarnas kvitter. Känn av regnets lugna droppar som klingar mellan trädtopparna. Man måste träna sitt inre för att kunna orka med en intensiv idrottskarriär. Man måste kunna gå ner i varv och inte bara tänka fysisk träning. Promenera och tänk, kanske passera ett och annat rapsfält. För rapsfält är mumma för själen. Och även en själ måste tränas för att du slutligen ska kunna orka nå dina högt uppsatta mål.       

När jag var i 11–12 års ålder drogs jag mer och mer in i själva träningsvärlden. Brottningen hade blivit oerhört viktig för mig, och jag hade redan då fått upp ögonen för alternativ träning. Träning som inte bara handlade om just brottning. En person som ledde mig in i löpningens värld var min barndomsgranne Kurt. Kurt var lite äldre än min mor, och han och hans familj bodde på tredje våningen i vårt bostadshus. Där bodde han med sin fru och sina två barn. Kurts barn var några år äldre än mig, och båda hans barn var ganska ointresserade av träning. Kurt själv löpträna själv flera dagar i veckan. Jag minns att han under sina löppass hade en grön MAI overall (Malmö allmänna idrottsförening) och ett par orange joggingskor av det finska märket, Karhu. Jag tyckte skorna var döhäftiga. Framförallt var dom väldigt dyra, och det var dåtidens joggingskor a´formula 1.

Kurt visste om mitt brottnings/träningsintresse, och en dag frågade han mig om jag ville jogga med honom. ”Absolut!” sa jag på studs. Det blev sedan en hel del joggingrundor som vi tog oss an tillsammans. Oftast blev det mil-rundan, och han var den som lärde mig just joggingtekniken för att springa långt. Han pushade mig på ett bra sätt, och hjälpte mig när jag i början tyckte det var lite tufft. Givetvis blev jag såklart bättre och bättre. Jag minns uppstarten där vi först nådde grannområdet Almgården. Därefter mot Jägersro och Husie. Förbi gamla regementet LV4, och sedan upp mot Toftängen och Virentofta. Sista delen var förbi Videdal, och sedan åter mot vårt Gula Höja. Under löprundan pratade vi inte så mycket, utan han hjälpte mig hela tiden på en på en bra nivå. Efter varje pass så ökade vi farten efter hand, och slutligen blev vi ganska jämbördiga. Jag minns inte hur många år vi sprang tillsammans, utan minnena har liksom suddats ut en aning med tanke på att det är över fyrtio år sedan. Men det var nog under ett par års tid som vi sprang tillsammans, i alla fall en dag i veckan. Kurt var en genomsnäll människa som verkligen ville väl. När jag började få lite mer framgång på mattan så minns jag att han en gång la ett vykort/klistermärke i vår brevlåda efter en av många tävlingar. Han skrev på baksidan ”Grattis till Gula Höjas Frank Andersson”. Jag blev givetvis riktigt glad.

Kurt var som sagt en av många förebilder från min barndomstid. Han var en person som fick mig att få upp ögonen för just långdistanslöpningen. Han hjälpte till med att överföra sin kunskap och sin drivkraft för löpning till mig, sin lille granne på första våningen. Många gånger på äldre dar tänkte jag på Kurts råd och taktik och alla våra löprundor. Jag tänker ofta på hur mycket vi människor egentligen kan påverka varandra till att hitta olika möjligheter i livet. Kurt var en person som trodde på mig, vilket är viktigt för en ung människa som vill framåt, och som vill satsa på tex idrott och rörelse. Tänk om fler vuxna hade kunnat förstå hur mycket man kan göra för den yngre generationen. Att mycket av det vi säger idag, kan ha en stor betydelse för en ung människas liv och framtid. Många vuxna glömmer bort vilket ansvar de har gentemot den kommande generationen. Vuxna människor kan skapa så många mästare på alla plan, om det så är inom idrotten, skolan, kulturen eller inom vilket område som helst. Barn/ungdomar behöver bekräftelse, beröm och en stor portion förståelse.

Jag är glad över att jag under min barndom fick ha Kurt och hans familj som granne. En vuxen person som brydde sig, och som var en god och snäll förebild. 

Tack Kurt! 

Många gånger resonerar vi människor om att ” om jag bara hade haft tillgång till detta, om jag bara hade kunnat få, om jag bara haft nära till, osv”. Jag tänker alltså på tillgängligheten till saker, ting, platser och dylikt. Men är det så enkelt att om vi bara får tillgång till de saker/platser vi önskar, så hade allt blivit bättre, och att vi då nyttjat dessa ting/platser på ett bättre sätt?

Allt som oftast när jag är ute och promenerar, cyklar eller kör bil, så tittar jag in i stadens olika villaträdgårdar. Kanske inte just i villaträdgårdarna, men framsidan av alla hus. Många hus (nästan de flesta) har antingen en trädgårdsbänk, eller ett cafébord med två stolar framför sina hus. Det ser väldigt fint och idylliskt ut, och man kan många gånger tänka ”där skulle jag kunna tänka mig sitta och koppla av, läsa en bok och även ta en kopp kaffe”. Jag kan nog påstå att jag aldrig sett någon sitta på dessa bänkar, stolar under alla mina promenader med cykel eller till fots. Tänk så många som drömde om detta när det väl en gång hade en tanke om ett framtida hus. En bänk framför husgaveln, och där kunna sitta och njuta av den mysiga kvällssolen. När väl huset är deras, och bänken är på plats, så händer det aldrig. Den en gång drömmande bänken får stå där ensam i sin prakt, just för att lättillgängligheten har gjort människan bekväm, och bänken glöms bort.

Ett annat exempel är fotografering och videofilmning. Innan smartphones ”vassa” kameraoptik fanns, så hade man sin vanliga kamera alltid med sig. Redan innan den digitala tidseran, så hade man sin systemkamera alltid vid sin sida, och då givetvis ett flertal filmrullar. Oavsett vilken kamera man hade så skulle bilderna framkallas på papper, eller föras över från det digitala minnet till en dator. Det krävdes lite arbete för att få rätt på dessa bilder. Antingen skulle bilderna placeras i ett album, eller i en mapp på datorn. Man hade liksom full koll på sina bilder. När videofilms-eran kom, såg man nästan ut som en Tv-reporter när man vid alla möjliga tillfällen hade med sig sin kamera och filmade. Det var ganska omständigt att varje gång dra med sig sin kamera, men man gjorde det, allt för att fotobanken skulle vara komplett. Idag har vi alltid med oss en kamera, dvs vår telefon. Både bild och video. Vi kan göra det mesta med denna telefonkamera i allt från slowmotion, bilder med filter, utan filter, lägga till färger etc. Men jag tror att det flesta människor idag, har färre ”album” sparade, än vad vi hade tidigare. Lättillgängligheten har gjort oss bekväma vilket innebär att vi har bilder lite överallt numera. Det fina strukturerade albumen är bara ett minne blott, utan nu har vi bilder/filmer lite varstans. Respekten för en bild har inte samma värde längre, utan den faller i glömska ganska snabbt.

Det finns många likheter/jämförelser som man kan göra i vårt dagliga liv. Detta var bara två exempel. Om man ska hårdra dessa exempel till träning och tävling, så tror jag att sanningen ser likadan ut där. Att den som har närmast till sin träningslokal inte alltid är den som lockas till att satsa på sin idrott. Där finns dom som får åka (gå, cykla, buss eller bil) genom hela stan, bara för att få möjlighet att träna sin sport, medan andra som har träningslokalen ”runt hörnet” inte gitter ta sig dit. Enkelheten gör oss ibland bekväma, och vi glömmer bort vad mycket vi egentligen har.

Krävs det egentligen något typ av material för att alla sporter ska kunna genomföras? Vissa sporter kräver boll, spjut, skridsko, klubba, diskus, sopkvast (ej säker på att det är rätt benämning), pilbåge och en massa andra materiella ting för att kunna idkas på olika sätt. Vissa sporter kräver väldigt stora och dyra materiella ting såsom olika motorfordon, båtar, bilar, motorcyklar etc. Vissa idrotter behöver redskap som är väldigt otympliga att hantera som tex en stav, kanot, roddbåt etc. Andra sporter kräver millimeterprecision och en stor känsla för dess utrustning som när tex en konståkningsskridsko ska slipas, eller skidor som ska vallas. En cyklist behöver inte ”bara” en cykel, utan den är noga beräknad i alla dess former från styre, hjul, växlar, ramvikt och mycket mer därtill. En racketspelare (tennis, badminton, pingis och squash etc.) kräver givetvis ett racket som i mångt och mycket också måste vara noggrant format med rätt strängar (exempelvis inom tennis, badminton) och rätt gummiplattor för en pingisspelare.     

Sedan finns det sporter som har gemensamma materiella ting som tex fotboll, handboll, basket och vollyboll. Det krävs en boll för att sporterna ska kunna fungera och genomföras, även om det just bara handlar om en boll. Visst, det tillkommer några fler ”enkla” saker som tex nät, korgar och en ram som indikerar just en målfålla.  I en del andra sporter krävs det större saker, och inte materiella saker knutna direkt till den enskilde utövaren. Som tex en simmare behöver massvis av vatten, och en längdhoppare behöver en sandgrop. En brottare behöver inte något materiellt ting egentligen, förutom då en matta. En boxare behöver ett par handskar, och judoutövaren behöver en dräkt (för att man ska kunna greppa tag), och även där ett någorlunda mjukt underlag att falla på. Orienterarna behöver en karta och en kompass, och för att för att göra det än mer intressant, givetvis en skog.  Löparen/gångaren är väl den som kräver minst i utrustningsväg. Ett par rejäla skor är väl att föredra, även om det funkar att gå/springa utan skor.

Sammanfattningsvis så krävs det allt som oftast någon typ av material i någon av all världens sporter. Det behövs ibland väldigt stort, mycket, litet, avancerat, tungt, otympligt, skört, ”farligt”, påkostat eller väldigt billiga redskap. Vi kommer liksom inte undan, utan det krävs ett visst mått av material/utrustning för att vi ska kunna genomföra världens olika sporter. Men det går inte heller att förneka att vissa idrotter är mer vänliga för föräldrarnas plånbok, både när det gäller medlemskap eller utrustning. Men det är ju ingen nyhet för någon, utan bara en sann verklighet.

Om ödmjukheten skulle haft ett ansikte så hade den alpina åkaren, och årets vinnare av mästarnas mästare Andre Myhrer varit symbolen för detta. Han gjorde alla rätt hela serien rakt igenom. Han var inte bara en överlägsen vinnare, utan han visade även prov på en väldigt stor ödmjukhet serien rakt igenom. Det var liksom aldrig tal om någon annan vinnare, utan övriga deltagare fick kämpa om silverplatsen redan från dag ett. Nu är ju i för sig detta bara ett TV-program, och inget VM eller OS vilket många ibland glömmer bort i stridens hetta. Fördelningen bland deltagarna är ju inte alltid så jämnt fördelad rent åldersmässigt, då vissa precis avslutat sin långa karriär, medan andra varit borta från tävlingsdelen i nästan 20–30 år (och ibland mer därtill). Men det är TV och ingenting annat. Och för att det ska bli bra TV så behövs det en spridning av både unga och ”gamla” deltagare. Serien kan inte endast byggas på unga killar och tjejer som precis avslutat sina respektive karriärer, eller enbart deltagare ”modell äldre”, utan åldersspridningen måste finnas för att det ska bli bra och intressant TV.

Något som också framkom i årets serie var deltagarnas syn på barn och ungdomsidrott. Intressant och höra diskussionerna sinsemellan, där Myhrer var väldigt tydlig med att barn skulle vänta med att börja satsa i allt för tidig ålder. Frågan blir alltid mer påtagligt när en idrottsman/kvinna gör dessa uttalanden i en tid när deras idrottskarriär precis är avslutade, och där det dessutom finns en och annan medalj involverad, som i Myhrers fall, ett OS-guld från 2018. Jag hoppas många föräldrar, ledare och givetvis tränare tog till sig av Myhrers budskap, och att idrottslivet för barn inte alltid måste gå i full fart. Barn ska ha tid att reflektera över saker och ting, och inte placeras in i ett mönster i allt för tidig ålder. Så Myhrers tankesätt ”skynda långsamt” var väldigt befriande att höra.

Med all säkerhet följde många barn, ungdomar och även vuxna årets säsong av mästarnas mästare. För årets vinnare visade prov på ett stort lugn, beslutsamhet, förståelse och givetvis en gigantisk vilja, en värdig mästare helt enkelt.

FOTO: BILDBYRÅN

Bara för att man uppnått en viss ålder, så behöver det inte vara slut med att instruera inom idrott. Slut menar jag, dra sig tillbaka från idrottscenen. Att folk tränar och håller igång i hög ålder, det är både sunt och bra och många som gör, men att vid en ålder av snart 70 år och fortfarande lära ut och undervisa i sin specialidrott, det är beundransvärt. Fotbollsmålvakten Jan Möller är för mig en riktig ”krutgubbe, och en stor inspiratör. Möller fyller 68 år till hösten, och han är still going strong med att undervisa och förmedla sina kunskaper inom fotbollen.

Målvakten Jan Möller var en av de stora i Malmö FFs guld-lag under 70 och 80-talen. Lägg därtill landslagsspel, proffs i England och Canada, och även guldbollen-vinnare, samt bragdguldsvinnare 1979 då MFF nådde Europacupfinal i München mot Nottingham Forest. En mycket meriterad herre som lätt hade kunnat pensionera sig med gott samvete. Istället för att sitta och mata ankorna i Pildammarna i Malmö, så är han istället involverad i något som heter – målvaktscoachen. Möller och hans organisation utbildar nämligen morgondagens, eller till och med dagens målvakter i allt vad en målvakt behöver i sin träning.

Det häftiga med detta (tycker då jag) är att Möller som då börjar närma sig en ålder utav 70 år, är fullt aktiv som undervisare. Han innehar fortfarande en stor pondus och karisma, vilket måste vara oerhört häftigt för unga (även gamla) målvakter att då träna inför denna legend. Dom flesta (troligtvis alla) var inte födda när Möller härjade på planen som mest under denna epok. Ute på den ”vanliga ” arbetsmarknaden är man inte så högaktuell på marknaden när man nått den respektfulla åldern som Möller befinner sig, och inte heller inom idrottens värld. Tyvärr så börjar denna åldersdiskriminering betydligt tidigare än Möllers uppnådda ålder, men jag kan tycka att Jan Möller har förvaltat sitt namn och sina kunskaper väl. Troligtvis har han haft folk i sin närhet som trott på honom, och sett hans kvaliteter, och inte bara stirrat sig blind på hans ålder. Erfarenhet, vishet och gedigen kunskap är något som aldrig blir omodernt. Även om idrotten utvecklas och moderniseras på alla sätt och vis, så kan idrotten aldrig komma ifrån att vi behöver dessa profiler med erfarenhet.

Även ledare och tränare behöver förebilder i sitt dagliga arbete, precis som våra unga aktiva idrottsutövare. Jan Möller är en person som jag högaktar, och då inte bara för hans ålder, utan för att han fortfarande brinner och är passionerad för sin idrott, och att han alltjämt har gnistan kvar över att vilja hjälpa och stötta dagens ungdomar. Jag hoppas att jag själv fortfarande är igång som tränare när jag själv börjar närma mig den aktningsvärda åldern som Möller, men framförallt att man får vara frisk och kry, så att man fortfarande kan visa ett nacksving, eller kanske till och med ett krysstag på sina yngre brottningsadepter. Jan Möller har i alla fall visat att det går att ha gnistan kvar, och då även över pensionsåldern. Jag lyfter på hatten för hans imponerande arbete, och hans långa framgångsrika fotbollskarriär.  

FOTO: BILDBYRÅN

Ofta (alldeles för ofta) hör jag vid mattkanten tränare, föräldrar eller andra påhejare skrika: ”aggressiv nu!” till vederbörande brottare på tävlingsmattan. Någonstans tror dessa människor att just en brottare måste vara aggressiv i sitt beteende. Jag ställer mig frågan, varför då?

Har ni sett en aggressiv schackspelare, eller en aggressiv kanotist? Bara för att brottning är en kampsport så tror folk på riktigt att en tävlande brottare måste uppvisa en taskig attityd som tex aggressivitet för att kunna vinna. Låt mig då bara förklara att en brottare ska uppvisa exakt samma mentala styrka som vilken annan idrott som helst, där aggressivitet inte är något att föredra och luta sig emot. Ni vet själva hur enkelspåriga vi blir när vi blir arga och förbannade. Tänk er då själva att brottas i en VM-final och då med känslan att man måste vara helförbannad. Ni hör själva, det låter helt absurt och väldigt märkligt. Tror dessa människor på riktigt att en aggressiv brottare kommer vinna? Tyvärr tror jag att många (för många) har blandat ihop aggressivitet med bestämdhet. En brottare/idrottare ska vara bestämd i sitt utförande och agerande, vilket är en väsentlig skillnad.

Hur många gånger har vi inte sett boxare, brottare eller andra kampsportare presenteras som aggressiva och arga. Jag tycker personligen att det är sätt att förlöjliga dessa sporter, med denna primitiva exponering.

Nä, en brottare måste kunna tänka klart i vilken match som helst. Ju längre upp du kommer i din brottningskarriär, ju mer skärpt måste du vara. Dina sinnen måste hundra procent vidöppna, och du kan inte luta dig mot något så primitivt som en aggressiv brottningsstil. Det fanns inget bättre när man själv gick matcher, och vederbörande motståndare började ”flippa” ut och tappa kontrollen. Fel efter fel uppdagades, och den aggressive motståndaren var slutligen ganska lätt att manövrera ut. Nu ska jag inte sitta här och säga att jag själv på något sätt har varit felfri under min aktiva karriär, utan jag själv har också blivit arg på mattan och då blivit oerhört simpel i mitt agerande och mina rörelser, vilket slutligen gjort att förlusten blivit ett faktum.

Bestämdhet och kyla är ett måste för att bli långvarig i den idrottsliga branschen. Visa med pondus och styrka vem som bestämmer på exempelvis en brottarmatta. Det är den fysiska styrkan kombinerat med din mentala styrka som gör att du slutligen vinner de stora matcherna, och inte genom att vara arg. Du måste träna din mentala kraft under hela din karriär, genom att inte tappa gnista och fokus. Så ett litet tips till dig som siktar mot det stora matcherna och de gigantiska mästerskapen, lyssna inte på ”tugget” vid mattkanten där folk skriker ”aggressiv nu!” Stäng öronen och brottas vidare i din bestämda karaktär. Lyssna inte på dessa torftiga läten, utan bara gå din egna väg. Den väg där bestämdhet och pondus inte är densamma som aggressivitet och argsinthet, utan något helt annat.              

Något som verkligen är på tapeten idag är idrottsgrundskolor. Skolor som profilerar sig med idrott som bas. Är du tex en fotbollsspelare, ja då har du chansen att träna fotboll på skoltid. Är du brottare, då tränar du under samma premisser, dvs på skoltid. Tanken är väl god, men är den sund och framförallt hållbar i längden?

En massa motiverade barn/ungdomar som kan träna på dagtid, och då i kombination med sina studier, det är väl bra, eller?

Är det sunt att först träna sin specialidrott under skoltid, vilket innebär ett flertal timmar, och sedan träning igen på den obligatoriska träningstiden på kvällstid. Vi talar alltså nu om barn som ska börja sjuan, och befinner sig i en ålder av 13–14 år. Blir det inte lite väl uppstyrd träning i allt för tidiga ålder? Barnen får inte en chans att själv hitta sin egna kreativa förmåga, och sin egna lust till träning, utan allt är styrt av skolan och sin idrott. Toppen på detta är att det sedan också ska prestera på tävling. Vad händer när det blir ”grus i maskineriet”, och vinsterna uteblir, och träningströttheten gör sig påmind?

Det finns många saker som jag är orolig för i denna allt för tidiga elitsatsning för barn. Många involverade skolpersonligheter vill påstå att det är bra för dessa barn att finnas i ett och samma forum, där ambitionen är likvärdig, dvs att träna och kunna satsa på sin idrott även under skoltid. Fina meningar och tankar, men är det alltid så enkelt att påstå att ”lika barn leka bäst, och att ju tidigare du börjar, desto bättre blir det? Att ha specialidrott för gymnasieelever är väl sin sak, men att krympa ner denna satsningen till grundskoleelever kan bli förödande i slutändan. Många barn orkar inte med den alltför tidiga satsning, vilket gör att många slutar innan de ens hunnit börja. Vi förlorar många barn inom idrottsrörelsen, eftersom träningen är allt för tidigt riktad mot elit. Lägg därtill en massa barn som inte bor i närheten av den utvalda ”idrottsmetropolen” och som varje dag måste pendla mellan hemmet och skolan, och då talar vi om barn som ännu inte är fyllda femton år och som bor flera mil från den utvalda specialskolan.  

För många år sedan gjorde jag en egen analys och uträkning gällande ungdomar som tillhört brottargymnasiet i Klippan (märk väl, nu talar jag om gymnasiet). Samtliga elever som hade gått där mellan perioden från sent 70-tal fram till dags dato var publicerade med namn på deras hemsida. Eftersom jag har ganska bra koll på deras fortsatta karriärer, så var resultatet faktiskt rejält skrämmande. Nu handlade det inte om hur många som hade tagit EM, VM eller OS-medalj för det var bara ett fåtal. Nä, av alla dessa flera hundra så var det inte många som hade fortsatt med sin brottarkarriär upp till seniorkategorin, och den är mer illavarslande. De blev utbrända helt enkelt. Att satsa i gymnasieålder är visserligen ett måste för att kunna nå en slutlig topp som idrottare, men jag tror inte att det alltid måste ske i ett kollektiv. Jag tror att en satsning måste komma inifrån en själv, och inte från någon uppbyggd likvärdig skola där alla ska formas i ett och samma koncept. Varje enskild utövare måste få göra det på sitt sätt. Problemet för lagidrotter med denna typ av idrottsskolor, är att utgallringen och petningar som gör sig än mer tydliga i ett tidigt skede. Barnen får snabbare en identitet om de duger eller ej.

Min text handlar om att man ska vara mycket försiktig med en allt för tidig elitsatsning för barn. Man tänker inte på barnen när man formar dessa skolor, utan mer på alla dom som blir anställda. Det finns så många andra vägar som man kan uppmuntra barn och ungdomar till ett livslångt idrottande än att fålla in barnen i en idrottsskola. Idrott ska inledas med glädje och en önskan om att vilja sträva långt (om man nu vill detta), och inte med tvång, press och utgallring vilket dessa inrättningar snabbt kan förvandlas till för väldigt många unga människor.