Jörgen Olsson

Jag minns fortfarande känslan och längtan när man som ung idrottsman tränade för att nå de stora framgångarna. Även om det nu är många år sedan som man var där, så känns det ändå inte alltför avlägset. Kan ha att göra med att jag sedan sju-års ålder aldrig släppt kontakten med min idrott. Först aktiv, sedan tränare/ledare, och nu sedan sju år tillbaka föreningskonsulent/tränare/ledare i Limhamns BK. Det har blivit som ett kretslopp. Jag får idag följa andras ögon i deras längtan efter idrottsliga framgångar. Det är en ynnest att få vara med dessa unga idrottare i deras resa mot deras drömmar.

För efter alla dessa år kan jag se vilka ögon som har det där lilla extra. Inte så lite heller, utan det är ögon som brinner av kreativitet och drömmar, och som verkligen ska besannas. Där finns liksom inga ”om”, utan bara ”när”, och just där är skillnaden som störst mellan våra unga utövare. För många säger att de satsar. En satsning betyder hård träning oavsett väder, tidpunkt, relationer, födelsedagar, kompisar, semestrar, dvs total hängivenhet där satsningen går före allt annat. Många har svårt för att vara just totalt hängiven. Det handlar inte om att räkna timmar och dagar som man tränar, utan det handlar om att när man tränar, så är det fullt ut. Varje moment, varje rörelse görs med största noggrannhet. Fusk finns inte på kartan, utan allt ska vara äkta vara så att man är väl förberedd när man väl ska möta sina mål.

Att träna efter dessa mått är en balans på en skör tråd. Det finns ingen säkerhet eller livlina, utan allt måste göras utan skyddsutrustning. Det går inte att både ha livrem och hängslen, utan man måste våga i sin satsning. Det finns inga garantier fastän man lägger ner tid och själ på sin idrott. Det är just de som är lite av charmen att satsa på sin idrott, nämligen att man inte kan förbeställa någonting. Det finns utbildningar som utbildar dig till läkare, rörläggare, svetsare, jurister och mycket annat, men en utbildning för att vinna garanterade medaljer finns inte. En verkligt satsande idrottare kastar sig rakt ut mellan topparna utan någon fallskärm. Just där är skillnaden mellan att satsa fullt ut, eller att bara ”satsa”.

Jag ser dessa ögon. Jag följer dessa ögon. Det är häftigt att se så här från åskådarplats. Att se en person som brinner fullt ut, och som verkligen vill, och framförallt se och följa det verkliga jobbet. Där finns inga livlinor i form av tveksamheter eller undanflykter, utan allt är på riktigt. En satsning på sin idrott har en tendens att smitta av sig till sin omgivning. Den är inte alltför lätt att få sitt fäste, men där finns en chans. För när omgivningen får se och uppleva vad som händer när engagemanget och viljan är så stark, då finns där en tendens att andra vill ta efter och göra likadant. Det är svårt, och inte alla orkar/vill lägga ner all den tid som det innefattar.

Men det är speciellt att se blicken som jagar, blicken som längtar och blicken som aldrig ger upp.  

Amerikanska idrottare är för mig bilden av en idrottsman som tror på sig själv i alla lägen. Finns inga tveksamheter, eller den minsta antydning på att han ska misslyckas. Och slutligen så står han där med armen upp i luften som ett bevis på att han blivit världsmästare, trots att han egentligen inte är bäst, eller?

Kan man generalisera en hel nation när det gäller känslor och livsinställning? I viss mån, ja! En amerikansk idrottare tror på sig själv till ett hundra procent när det väl gäller, oavsett erfarenhet eller tidigare meriter. Jag har sett det på nära håll, och det är oerhört häftig och se. Framförallt så är det just amerikanare som detta sticker ut lite extra när det handlar om att leverera resultat, även när de befinner sig i underläge när det gäller idrott. Att våga ta för sig, fastän man möter motståndare som är bättre både tekniskt, och meritmässigt.    

Året är 1985. Den omeriterade amerikanen Michael Houck tävlar i den tuffa 90 kgs klassen under VM i Kolbotn, Norge. Bara toppnamn finns med. Det finns ett flertal tidigare mästare i viktklassen. Michael Houck har inga meriter eller medaljer att skryta med. Istället för att ”krypa” ihop och tycka att alla andra är stora och starka, så väljer han istället en väg att tro på sig själv, och sina kunskaper. Oavsett vem han ska möta, så tänker han möta dessa meriterade motståndare med vilja och ett gott självförtroende. Han slås inte ned av att möta mer rutinerade motståndare, utan istället ger det honom mer kraft att visa ”att även han kan”.

En av det tidigare mästarna som får känna på amerikanens viljestyrka är vår egen världsstjärna Frank Andersson. Det blir givetvis en tajt match som amerikanen slutligen vinner med knappa poäng. Efter ett flertal matcher i gruppen, är han plötsligt i VM-final mot den beryktade ryssen Igor Kanygin. Även den matchen blir en stram tillställning. Houck bestämmer tidigt utgången av denna finalmatch. Efter nästan fulltid blir ryssen diskvalificerad (reglerna på den tiden), och Houck kan då sträcka armarna ovanför sitt huvud och säga till sig själv och alla andra, ”Jag gjorde det, jag är världsmästare!”

Detta blev den ”enda” VM-medaljen som amerikanen hemförde under sin karriär, och det räckte mer än väl. För vid just detta tillfälle trodde han på sig själv till hundra procent. Med hjälp av självförtroendets fenomenala kraft som han plockade fram för snart fyrtio år sedan, så kan han alltid titulera sig världsmästare i brottning. Han bevisade med amerikansk viljestyrka att även han kunde. Den viljestyrkan som Houck uppvisade tror jag ligger lite i generna hos amerikanska idrottsmän/kvinnor över lag. Att även om du inte är bäst, så spela att du är det. För Houck räckte det hela vägen fram till ett VM-guld.     

Läste en artikel om EM-målvakten Robin Olsen efter matchen mot Polen. Han beskrev sin vardagssituation under EM där han ibland hade en dialog med förbundets mentala coach för att då b.la. samtala om hans pressade position som det innebär att vara målvakt på toppnivå. För om man ska vara helt ärlig så kan ju en målvakt i stort sett bara göra misstag, eller? Målvakten förväntas ju alltid rädda skott under ordinarie speltid. Om bollen åker in i nätet, ja då har målvakten inte gjort sitt jobb, enligt många tyckare. En tuff börda att leva med, och otroligt påfrestande. Enda gången en målvakt kan bli en riktig hjälte är just när gäller straffar. I dessa lägen kan en målvakt aldrig bli en syndabock, även om han/hon inte räddar ett enda skott. Så just straffar är det enda scenario där målvakten kan få någon typ av hjältestatus. Se på Thomas Ravelli. En straffräddning räddade hela hans karriär. Inför VM 1994 var Thomas Ravelli starkt ifrågasatt som landslagets förstemålvakt. Trotts detta fick han chansen att visa att gammal är äldst. Han tog sin chans, och han förvalta den väl. Med tur och skicklighet var han en del i detta stora lagbygge som såg till att Sverige kammade hem en bronspeng. Ravellis ifrågasättande som ett tveksamt ”kort” mellan stolparna, ändrades radikalt när han räddade straffen i kvartsfinalen mot Rumänien. Han blev hela Sveriges hjälte, och folket som tvekade på honom inför VM (och även dessförinnan), var nu fullständigt omändrade i sina känslor kring honom. Han var älskad av hela svenska folket, och hans karriär fick en riktig skjuts framåt. Svenska folket glömmer aldrig, och än idag bär Ravelli rollen som hjälte pga. denna historiska straff. Häftigt med tanke på vilka små chanser en målvakt har att få just den hjälterollen.

Robin Olsen har chansen att överta den ”stafettpinnen” under detta EM. Det krävs visserligen en räddad straff, men chansen finns. Tyvärr får han inte den hjältestatusen om Sverige vinner under ordinarie matchtid, utan det krävs som sagt en räddad straff. Mina tankar kring denna text var Olsens direkta svar i SDS (Sydsvenskan) häromdagen gällande hans samarbete med landslagets mentala tränare. Att oavsett dessa hjälpmedel (mentala rådgivare), så spelar han med känsla. Det är känslan han vill hitta. Har man bara känslan, ja då löser sig det mesta. Hans svar är inte ordagrant rätt citerat, men jag upplevde hans svar som väldigt befriande. Jag fick känslan av att han ville att man mer ska fokusera på känsla, och inte för mycket på analyser och taktik. Visst, Sverige måste spela med ett mönster och vara strukturerade, men det får inte bli in absurdum. Där måste finnas plats för kreativitet.

Så Robin Olsen, fortsätt spela med känsla. Ha modet att våga ta för dig. Ta dina chanser, och förlita dig på din kraft som du besitter. Låt ingen få knäcka ditt goda självförtroende, utan du vet själv att du kan. Vem vet, det kanske är du som nu får överta Ravellis ”stafettpinne” som ett tecken på att Sverige är medaljör på ett mästerskap. Kanske blir det brons, silver eller rentav ett guld. Du med hela laget har nu chans att skriva historia.                 

Ibland känns det trögt när man är ute och cyklar. Cykelresan som man såg fram emot blev istället en ren plåga. Inte nog med att man kämpar på mot den hårda vinden som kommer mot en med våldsam kraft, utan nu har man även två sunkiga däck som gör resan än mer obekväm och tuff. Man kämpar och trampar på. Resan som var tänkt som ren terapi, har nu istället omvandlats till en strapats, där syftet nu endast går ut på att man ska förflytta sig från punkt A till punkt B. Allt handlar bara om att uthärda. Ingen njutning, utan bara ren och skär vilja för att ta sig framåt.

Men nu ska jag avslöja det bästa och mest fulländade botemedlet mot dessa dystra cykelresor? Ren och skär luft. Känslan när man får ny luft i ”ringarna”, den känslan är obeskrivlig. Man flyger fram på den annars så tröga cykeln, vilket gör att resan får en helt annan karaktär. Cykelpedalerna vevas runt med lätthet, och vinden kan nu mötas utan det minsta motstånd. Vi har fått ny kraft, och cykelresan har gått från jobbig och tung, till en välbefinnande upplevelse, bara på grund av lite luft.

I livet behöver vi alla ibland få till oss lite ny luft. Vi behöver inhämta ny kraft för att orka ta oss igenom tex en idrottssatsning. Vi tränar, tävlar och förbereder oss. Ibland känns det lättare, och ibland betydligt tyngre. En idrottare behöver ibland komma ifrån sin idrottsliga scen. I en satsning kan det ibland kännas som att luften tar slut, och man jobbar endast i motvind. Man får liksom ingen ny energi att förvalta, utan allt är bara en enda stor uppförsbacke där lutningen blir allt brantare och brantare. Den nya ”luften” kan ibland bestå av ett miljöombyte. Istället för sedvanlig träning i en varm, svettig brottarlokal, räcker det med att man ändrar och flyttar ut sin träning i naturen. Man byter ut tex brottarmattan till löpslingan i skogen. Man kommer tillfälligt ifrån den inpyrda svettdoften som finns där konstant, för att i utbyte ta sig an naturens krafter med dess underbara dofter.

Efter bara några få träningar med dessa alternativa förslag, så börjar man efter en tid längta tillbaka till brottarlokalens märkliga doftschema. Den korta pausen har gjort att man nu har fått ny luft i ”ringarna” vilket gör att man nu orkar träna vidare med nya krafter. Alla behöver ny kraft, och så även du. Om det så är en brottarmatta, en fotbollsplan, tennisplan, eller vad som, så behövs det ibland en liten paus från sin egna ”hemmaarena”.

När du känner att dina ”däck” börjar tappa tryck, se då till att pumpa upp dem med ny kraftfull luft. Det är inte mycket som behövs, utan ibland är det bara en lite förändring. Ta vara på din karriär, din träning och framförallt ditt mående. För ibland tar luften slut, och då måste du vara vaksam med att tanka på med ny luft så att du orkar hela vägen mot dina högt satta mål.  

Många idrottsmän/kvinnor upplever, och följer vi genom hela vårt liv. Många mästare passerar revy, medan vissa av dem sätter sig extra djupt. Men är det alltid så, att det är de mest medaljtyngda personerna som oftast blir ihågkomna och mest uppmärksammade?

Det är lätt och tro att det endast skulle vara de som vunnit mest som oftast blir omtalade, och folkkära. Men grejen är den att det inte alltid är antalet medaljer som behöver vara det mest avgörande, utan det kan vara något helt annat som gör att vederbörande idrottsman/kvinna får en plats i folkets hjärta.

En idrottsman som i stort sett alla känner till och som är väldigt populär, och då inte bara inom kretsen av sin idrott, är ishockeyspelaren Börje Salming. När ishockey nämns, så tror jag att de flesta förknippar sporten med just herr Salming. Låt oss då ta del av Börje Salmings meritlista. Han har blivit svenskmästare två gånger med sitt Brynäs. Lägg därtill ett VM-silver och ett VM-brons under tidigt 70-tal. Talar vi svenska ishockeymeriter, är detta ganska blygsamma meriter om man jämför med många andra inom hockeysporten.

Det stora med Salming, och det som jag tror gör honom så enormt populär och omtyckt, är hans personlighet och lojalitet. I hela 16 säsonger spelade han professionell ishockey i Toronto och då i en och samma förening, vilket är väldigt unikt. Det blev tyvärr aldrig en Stanley cupseger heller, men ändå är han en av de största och mest respekterade namnen inom svensk/kanadensisk ishockey vilket är helt fantastiskt.

Så tänk på du satsande idrottsman/kvinna att det inte alltid är antalet medaljer som avgör din storhet. Du kan bli ”stor”, omtyckt och väldigt respekterad, även om du inte skulle bli den mest meriterade. Din personlighet, lojalitet betyder mycket, och den besegrar alltid antalet medaljer som du har runt din hals.

Det är inte ofta som jag tittar på en fotbollsmatch på TV. Egentligen aldrig, men när det väl handlar om EM eller VM, och givetvis när Sverige deltar, ja då visar man ju upp sin patriotiska ådra och medverkar i ett litet hörn. Det tråkiga med att titta på en fotbollsändning är att allt ska analyseras från höger till vänster av TV-panelens ”experter”. Det ifrågasätts, kommenteras, reflekteras, och de bedömer spelare, tränare, lag, motståndare, domare, ja alla som de kan bedöma bedöms. Analyserna är helt absurda när det diskuteras hur spelarna egentligen skulle spelat, sprungit, nickat, skjutit, passat, stoppat eller rentav krossat. Det mesta som diskuteras handlar i stort sett bara om tekniska detaljer och spelupplägg, och då mestadels om något är ”fel”.

Sverige möter ett lag/land som både är världsmästare, och dubbla EM-mästare (för inte allt för länge sen). Delar av panelens ”experter” vet inte hur det känns att spela i ett mästerskapsslutspel. Finns inga egna mästerskapserfarenheter som de kan dela med sig utav, utan alla deras spekulationer och antydningar är gissningar till hundra procent. De har inget hum om vilka påfrestningar det innebär att spela i ett mästerskap. Nervositet, förväntningar från andra, egna förväntningar, press utifrån etc. Detta är bara några av de känslor som spelas upp i ens register när ett mästerskap nalkas. Därför blir jag lite smått provocerad när jag hör delar av panelens ”experter” som delar ut käftsmällar till höger och vänster, och talar om för oss i TV-sofforna hur spelarna skulle gjort, och inte gjort. Nä, lite mer ödmjukhet hade varit på sin plats från vissa av TV-panelens gäster. Nu bjuds det ibland in tidigare mästerskapsspelare i studion under vissa matcher, vilket gör att sändningen får till sig en viss substans av trovärdighet.

Sverige mötte som sagt en världsnation i deras premiärmatch. Sverige är (i dags dato) inte en världsnation i fotboll, men ett lag som inte är helt lätt att besegra. Om man ska jämföra Sveriges insats i en brottares perspektiv, så gjorde Sverige en ”handledsmatch”. Det vill säga Sverige gick och höll i en arm/handled under hela matchen, och ville inte på något sätt uppvisa någon form av offensiv vilja. En brottare visar aktivitet och välvilja när man med öppna armar vill in under motståndarens armar för att därmed söka vinstgivande grepp. En offensiv brottare vill vinna på fall, och inte dra sig tillbaka och vara defensiv och då exempelvis hålla i en handled. Spanien ville få Sverige på fall och spelade därför öppen fotboll. Man kan ha många synpunkter på Sveriges spel. Men hur hade det gått om Sverige spelat med en mer offensiv inställning? Man måste välja sina strider, och så även inom idrotten. Mot vissa motståndare är man mer kastvillig och offensiv, och mot andra väljer man en mer defensiv linje. Finns inget som är rätt eller fel, men givetvis mer upplyftande för matchens åskådare om spelet/matchen är mer offensiv från båda parter.

Sverige klarade 0 – 0 mot en mästarnation. Om Sverige gör det med flaggan i topp, det får spelarna och ledarna själva bedöma och utvärdera. Sverige visade lagmoral, styrka och lojalitet vilket gjorde att Sverige orkade stå emot VM och EM-mästarnas framfart och påtryckningar. Med skicklighet och en viss gnutta tur, klarade Sverige bemästra denna svåra situation. Det kommer med all säkerhet bli mer ”handledsfotboll” från Sveriges sida, och givetvis fler bedömningar och analyser av TV-panelens ”experter”. Men Sverige är starka och svåra att ta sig an och möta för i stort sett alla lag. Svenska laget kanske inte uppvisar/spelar den allra roligaste fotbollen, men deras moral och samarbete tycker jag får högsta betyg.

Helg efter helg var man som ung grabb ute på tävling. Ibland kom man hem med en liten glasbit, plakett eller en medalj, eller i bästa fall en pokal som ett bevis på att man nått en pallplats. Många helger blev det ingenting alls, utan man fick lugnt åka därifrån med intorkade tårar som ett bevis på att man inte räckte till vid just det tillfället. Från åldern tio år började min resa runt om i Skåne. Ena lördagen var man i Åstorp, och nästa i Osby. Därefter var man nere i Trelleborg eller i Ystad. Skåne runt vecka efter vecka. I stort sett varannan helg, eller närmre bestämt varannan lördag var man som ung grabb ute på tävling. Känslan inför tävling var alltid blandad med skräck och förtjusning. Man älskade att tävla, men samtidigt var det otroligt påfrestande. Påfrestningen bestod i att man så ogärna ville förlora, och därmed utsättas för en obehaglig hemresa utan en pokal, medalj eller plakett nerstoppad i väskan. Man ville ju åt den magiska känslan när man kom hem, då man plockande fram sin lilla glasbit och placerade den på ett av hyllplanen i sitt ovärderliga prisskåp.

Den känslan, och den tillfredsställelsen var så enorm och fantastisk, och väldigt svår att beskriva. Man var så lycklig över sitt lilla pris, och man brydde sig egentligen inte om man fick placeringen guld, silver, eller brons, utan det viktigaste var själva utmärkelsen som man fick i olika dess former. De helger (lördagar) som man var ”prisfri”, dvs man blev helt enkelt utslagen från turneringen, den känslan var otäck. Man var helt förstörd inombords. Man ville bara att helgen skulle försvinna förbi, så att nästa tävling snart var i faggorna igen. Man var så revanschlusten, för man hade ju fått smak på medaljens sötma, och den ville man uppleva igen.

Jag brukar säga till de barn som tycker det är otäckt att tävla, att vänta tills du knäcker den berömda koden, då kommer du att längta till denna obehagskänsla som det innebär att åka på tävling. För har man väl fått smak på vinst och medalj, då vill man åt den igen, och är då beredd att utsätta sig för denna risk, nämligen risken att man kan förlora om man åker iväg för att tävla. Det är ju inte enbart medaljen som man suktar efter, utan även såklart själva vinsten i sig. Glädjen när domaren slår i mattan som ett tecken på att fallsegern är ett faktum, den känslan är fantastisk. När sedan domaren tar ens handled och svingar upp den i luften som ett bevis på att man besegrat sin motståndare, den känslan vill man bara uppleva om och om igen. Men för att nå den känslan, då måste man riska. En förlust gör ont. Det gör så ont så att man ibland inte visste var man skulle ta vägen. Känslan är så in i bomben ångestfylld och otäck, där man ibland undrade varför man utsatte sig för denna risk. Återigen, man ville åt vinsten, medaljen och domarens hjälp med att lyfta ens arm rakt upp i luften.

Men tänk vad vi lär oss genom att tävla inom idrottens värld. För livet i sig innefattar många tävlingsmoment, mer än vad vi tror. Vi människor ska/måste prestera i alla möjliga sammanhang som vi oftast inte tänker på. Vi konkurrerar om arbeten, kärleksrelationer, bostäder etc. Vi kanske inte ser det som en tävling, men på något viss så är det ganska snarlikt. För tävling innebär att vi måste våga, och i det vanliga livet måste vi våga en massa olika saker för att överleva. Vi måste tex våga ta ett steg att söka ett jobb, vi måste våga ta ett steg för att hitta en kärlek, vi måste våga ta chansen att satsa på en bostad. Så även om man väljer bort tävlingsmomentet i själva idrotten, så kommer man aldrig från det vardagliga tävlandet, dvs livet.

Lär era barn tävla på rätt sätt. Tävling innebär inte alltid vinna eller förlora, utan den betyder mer än så. Lär barnen att tävla på ett sunt sätt, då kommer vederbörande orka med tävlingsmomentet i många år framöver, vilket betyder att barnen inte tröttas ut och slutar för tidigt. Ledare, föräldrar innehar ett stort ansvar genom att se till att tävling marknadsförs rätt, dvs att förklara att livet inte tar slut efter en förlust, utan man har så många fler chanser. Styrkan är att kunna ta sig tillbaka genom sina förluster, både inom, och utanför idrotten, och den är inte alltid helt enkel att förhålla sig till.

Ibland tar jag fram alla mina gamla priser för en liten ”inventering” av minnen (bilden). Många av dessa utmärkelser kan jag än idag ha vissa minnen från. Det kan vara någon match, situation eller något helt annat som gör att min minnesbank snurras till när jag håller i tex en gammal medalj. För något som jag i alla fall kan komma ihåg, är den stolthet och glädje som jag som ung grabb kände när jag tex åkte de tio milen hem från Osby efter en lång dags tävling, och där silverplaketten låg i tryggt förvar i min väl stängda väska. Den resan var enkel, och jag kunde gärna åkt tio mil till, för så kul var det att vinna en liten glasbit. Märkligt, men så sant.

Sveriges bästa idrottsman genom alla tider, Björn Borg (enligt en röstning på idrottsgalan en gång i tiden), fyller i år pensionär, dvs 65 år. Denne gigant som b.la. vann sex titlar i Frankrike (Franska öppna mästerskapet på grus), fem raka Wimbledon segrar (VM på gräs), och mer därtill. Borg, en mytomspunnen man som verkligen gick sin egen väg. Han var stor på många sätt och vis, och inte bara för att han vann så himla mycket, utan mer för att han var den han var, dvs en person med en viss mystik. Nu när han fyller 65 så diskuteras och analyseras Borgs karriär på alla möjliga håll och kanter. Man försöker hitta, få ett svar varför han en gång var så stor. Det har skrivits massvis av böcker om honom, spelats in filmer och dokumentärer, allt för att kunna avlägga ett svar på hans storhet.

Jag vill påstå att det inte var några tekniska färdigheter som gjorde Borg stor, utan mer hans oerhörda vilja. Hela hans stil som människa framhäver en person som verkligen visste vad han ville. Det fanns absolut inget/ingen som kunde påverka honom på ett eller annat sätt, utan han hade bestämt sig för vad han ville, och vad han skulle göra. En av Borgs första och största meriterade motståndare var Nya Zeeländaren Onny Parun, som då mötte en 15 årig Borg i en Davis cupmatch 1972. Parun säger att Borgs största styrka var hans mentala säkerhet. Och jag tror att detta är sant till hundra procent. Många gånger tror jag att vi inom idrottssverige lägger ner alldeles för mycket tid på att träna och analysera teknik (oavsett sport), än att träna vår mentala hälsa. Det frossas i tekniska detaljer redan i tidig ålder, vilket gör att vi glömmer bort att det viktigaste en idrottsman måste ha med sig är rätt inställning till sin idrott.

Har vi rätt inställning, ja då kan man nöta och träna på ett helt annat sätt, vilket i slutändan medför att vederbörande blir ruggigt bra i sin genre. Det är för mycket tjafs om tekniska detaljer, vilket många gånger gör att idrottsmän/kvinnor tröttnar. Man låter inte barnen/ungdomarna själva få hitta sina tekniska färdigheter, utan man vill att alla ska förhålla sig till samma mönster. Tänk om Borg hade lyssnat för mycket på andra. Då hade han med all säkerhet aldrig kommit fram till att han skulle spela backhand med en tvåhandsfattning. Det är bra att lyssna och ta del av andras erfarenheter, men unga idrottsutövare måste även själva skapa sig en egen identitet, egen syn med allt vad det innebär. En egen stil helt enkelt. Allt behöver inte vara tekniskt rätt till hundra procent, utan det viktigaste är att man har knäckt den mentala koden. Koden att man vill vinna.

Tänk om alla nya kockar enbart skulle följt gamla recept från förr. Tänk om inte nya kockar hade fått skapa sina egna recept? Man måste våga vara sig själv, och gå sin egen väg. Björn Borg visste vad han ville, och ingen kunde påverka honom med att säga att de han gjorde var fel. Fanns säkert många som försökte påverka honom negativt, man han sket fullständigt i dessa ”förståsigpåare”. Det finns för många idag som tror sig ha facit. För många som inte låter unga idrottsutövare få vara sig själva, och skapa sin egen idrottsidentitet och stil.

De kändaste konstnärerna målar inte de rakaste linjerna. Ibland (oftast) är det motiv som är väldigt svåra att beskriva. Dessa konstnärer har skapat sin egen stil, sitt eget uttryck, vilket gjort att de har blivit framgångsrika. De har inte följt ett inrutat mönster, utan de har skapat helt fritt. Sveriges idrottsledare och tränare måste låta barnen och ungdomarna få skapa sin egen plattform. Lär de att hitta rytmen, känslan, men framförallt glädjen till att påverka sin egna karriär. Allt behöver inte vara tekniskt fulländat. Vår nyblivne pensionär är ett stort bevis på att detta var möjligt. Han var fenomenal på många sätt och vis. Men störst av allt, han var orubblig i sina tankar. Han visste vad han ville, och det var de som gjorde honom till den största.   

FOTO . BILDBYRÅN         

Visst finns det ganska många likheter mellan kroppens funktion och en bil? Det behövs bränsle, omvårdnad och kärlek. Bilen uppstår, bilen servas, bilen skrotas. Med andra ord, en viss likhet.  

Tänk er en Ferrari som gör sig redo för att starta sina motorer. En sådan bil vill inte ligga och prutta på i 40–50 km/h, utan den är byggd och gjord för att köras hårt, och bestämt. Den är liksom tränad (uppbyggd) för detta ändamål. Har vi då en nybyggd Ferrari, dvs en ung bil, då vill den än mer dra på i svängarna. Visst, modellen äldre kan väl också dra på ibland, men det krävs en viss försiktighet och återhämtning efter en sådan rivstart. Likadant är det med våra unga idrottare. Unga atleter är byggda och tränade för att kunna träna hårt, och verkligen ge sig hän för intensiv träning. Återhämtningen efter ett hårt pass är lika med noll, och de unga atleterna kan med gott samvete träna på under många år. En idrottsman modell äldre får det tufft med återhämtningen ju äldre de blir. Det går liksom inte att intensifiera träningen allt för mycket, då risken är stor att något går sönder. Man får liksom anpassa kroppen efter ålder, och inte köra på bara för att det är en Ferrari fast då av kvalité – modell äldre.

Många människor glömmer bort att just anpassa träning efter kropp och ålder. Även om hjärnan fortfarande tänker som en tjugofemåring, så blir vi tyvärr äldre och där vi måste inse och förstå att inte belasta och stressa iväg kroppen allt för mycket. Nya bilar kan köras på betydligt tuffare, medan äldre bilar får köras lite mer varsamt. En bil som aldrig används är rent ut sagt livsfarlig att ge sig ut på. Den kan när som gå i sönder, och det finns många risker som kan uppstå med en bil som inte blivit körd under många år. En kropp som inte varit igång under många får man också vara försiktig med. Stillasittande jobb under många år. Bil fram och tillbaka mellan hem och jobb. Osund mat, och noll motion. En sådan kropp är en tickande bomb. Tänk er att dra iväg med en bil som inte använts under många år. Rivstarter, tuffa omkörningar, snabba inbromsningar etc. En sådan bil hade med all säkerhet gått i sönder i ett nafs. Det finns kroppar som inte varit aktiva under många år, och som ska inleda sitt nya liv med hård intensiv träning, vilket är rent vansinne. En kropp som varit i paus under många år måste börja sitt nya träningsliv i ett lugnt tempo. Det går inte att köra från noll till två hundra, och sedan tro på underverk. Bilen (kroppen) måste få köra och tränas varsamt. Visserligen kan man gasa (öka) på efter hand, men där måste finnas en viss förståelse eftersom bilen (kroppen) är och har varit skör under lång tid.    

Träning rörelse är bra och ett måste för att kroppen inte ska haverera på sikt. Kroppen kräver alltid en viss ”smörjning” så att leder, muskler och skelett blir belastat och därmed stärks under livets gång. Träna med förnuft, och inse att även en gammal Ferrari slutligen måste köras med viss försiktighet. Vårda kroppen på samma sätt som du vårdar din gamla bil. Det bästa som finns är träning och rörelse. Att känna att kroppen funkar och att den gör det man säger och vill. Kroppen kan vara skör och ömtålig, men du kan göra den stark och kraftfull, om du vill.     

Jag kan ibland tycka synd om våra unga satsande ungdomar idag. Framförallt våra unga idrottsutövare som har stora framtida önskemål om placeringar på mästerskap och dylikt. Inte nog med att de ska träna hårt med allt vad det innebär, utan nu ”måste” de även marknadsföra sig till tänderna på en massa olika platser. Det är instagram, Facebook och många andra plattformar som utövarna måste finnas i för att de ska synas och ”vara med”. Det räcker liksom inte ”bara” att träna hårt och fokusera, utan nu måste de även vara sin egna regissör. Ibland känns det som att träningen blir lidande, då utövarna allt som oftast lägger ner mer tid på att hitta/arrangera en häftig träningsbild på sig själv, än att hitta skärpan i sin träning. Alla arrangerade bilder är i de flesta fall till för att skapa likes, och bli bekräftade av sina åskådare.

Varje bild, varje video är så noga konstruerade att man nästan tappar andan av alla dessa välregisserade utskick. Det ska regisseras, klippas, filtreras och fixas till vilket medför att träning och koncentration för deras huvudsakliga uppgift ibland tappas bort i all denna makalösa teknik. Träningen måste ju bli lidande av allt detta varumärkesbyggande, eller? Jag blir lite smått orolig för våra unga idrottsutövare när allt detta ska presenteras, och jag tycker faktiskt lite synd om dom.

Jag tänker när jag själv var en ung satsande idrottsman. Tänk om allt detta hade funnits för trettio år sedan. Hur hade man själv gjort? Hade man varit tvungen att följa med denna trend, och då skaffa sig en massa digitala följare, eller hade man kunnat struntat i det och kört på såsom man gjorde? Jag kan inte se mig själv som ung idrottsman hålla på och mecka för att få till en bra bild att lägga ut, för att där och då behaga mina då eventuella följare. Det ryser en olustig känsla i min kropp när jag tänker på det. Syns du inte, finns du inte. Denna tråkiga mening har blivit som ett mantra, och som med all säkerhet stämmer till en viss del. Dagens ungdomar är inte vana vid något annat, utan det bara kör på. Kan hända att det är jag som är gammal, och tänker snävt, eller?

Men oavsett vad man tycker, låt i alla fall inte plattformarna få störa, eller rentav förstöra din karriär. Du syns ändå, och många ser dig. Du behöver inte hela tiden visa att ”här är jag!”, utan tagga ner och glöm inte att fokusera på din ”riktiga’” karriär. Det finns tyvärr för många unga idag som tappat sin mening med idrott, bara för att ytan blivit viktigare än själva idrotten. Att bara fokusera på yta blir aldrig bra i slutändan. För att bli EM, VM eller OS-medaljör, då måste du fokusera på dig själv och din träning, och inte göra för mycket för andra, dvs bara leverera fina bilder. Din träning måste handla om att hitta känslan och träna hårt.

Glöm som sagt inte bort dig själv och dina mål. Bli inte lockad in i ”like-världen”, där denna ytliga skara inte bryr sig om dig eller tänker på din träning. De vill bara ha en fräck bild, och de förstår inte arbetet med vad det innebär att satsa på sin idrott. Hitta en balans i din träningstillvaro, och låt definitivt inte andra bestämma över din satsning. Jag vet att vi lever på 00-talet, så ta bilder, leverera bilder, men gör det med måtta. Din träning, din satsning måste alltid komma i första hand.