Jörgen Olsson

För ganska exakt tjugofem år sedan började jag arbeta som fritidsledare på Sofielundsskolan i Malmö. Vid den tidpunkten var jag inne på mitt tjugoåttonde levnadsår, och min brottningskarriär började så smått gå mot sitt slut. Jag skulle snart bli pappa för första gången, och mitt liv hade börjat få en annan inriktning än just bara idrott. Min nya arbetsplats Sofielundsskolan var på den tiden en ganska stökig skola med över tusen elever. Jag blev anställd som fritidsledare med inriktning ”kasta in ungarna på lektionerna, och se till att inga elever levde jäkel i skolans rasthall/korridorer.” Orden kom från rektor Björn Norström som var en bestämd och mycket karismatisk person. I och med denna tjänst fick jag den stora förmånen att börja jobba med Djamel Aknouche. Djamel var femton år äldre än mig, och han kom att spela en mycket viktig roll i mitt framtida ledarskap. Djamel blev lite av min mentor, och en väldigt stor förebild.

Han och jag fick rollen som ”utkastare/inkastare”, fritidsledare, psykolog, kurator, förmedlare, förhandlare och givetvis mycket mer. Vi två blev ett mycket viktigt inslag i vardagen för skolans elever. Vi blev helt enkelt en trygghet för alla. På bara ett par månader hade vi förändrat skolan markant med vår envishet, beslutsamhet, struktur, ordning och reda och mer därtill. Alla elever gillade oss. Även så barnen/ungdomarna som vi fick ”ryta” till mot ett flertal gånger, även dessa elever tyckte om vår närvaro på skolan. Vi ställde krav, och vi var engagerade.  

Det jag vill säga med denna text är att jag lärde mig mycket av denne man. Han blev liksom min mentor i skolans värld. Jag fick följa en man som inte var konflikträdd, som brydde sig om barnen, vågade stå upp mot vem som helst, vek aldrig ner sig, stod upp för dom svaga och han var en person som aldrig jagade pengar, makt eller andra ytliga grejor. Utan Djamel var alltid Djamel. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag som tjugo-plussare fick möjlighet att ta del av Djamels värderingar, syn på skola, elevbemötande och andra viktiga frågor i livet.

Idag när jag coachar barn ungdomar, om det så är när jag håller träningspass, eller talar med barn/ungdomar i andra sammanhang, så hör jag alltid Djamels röst på något sätt. Han finns liksom alltid med. Om två år fyller Djamel sjuttio år. Han är sedan några år tillbaka pensionär, och han umgås mycket med sin familj, barn och barnbarn. Ibland hörs vi av och pratar i telefon. Det är inga samtal på tio minuter, utan det blir samtal uppemot en timme och ibland mer därtill. Vi diskuterar ungdomar, skola, politik och andra viktiga samhällsfrågor.

Så tack Djamel för att jag fick lära känna dig den där dagen för lite mer än tjugofem år sedan. Du har varit en stor mentor för mig i livet, och du har lärt mig mycket om skolans värld och allt vad det innebär. Jag tror faktiskt att alla hade behövt möta och träffa en ”Djamel” i sitt liv.

Bilden: Djamel gratulerar mig på min femtioårsfest 2018 i Limhamns Folkets hus.  

Söndagen den 29 september 1991, ett datum jag aldrig glömmer. Det är snart på dagen trettio år sedan vilket för mig är svårt att fatta och ta in. Det berörda datumet vinner jag ett VM-silver i den bulgariska semesterorten Varna. Jag var tjugotvå, nästan tjugotre år gammal. Medaljen i sig ser idag inte mycket ut till världen. Den har blivit lite blek, och den ser faktiskt lite lätt anskrämlig ut. Men oavsett tidens fart och gång, så har denna lilla metallbit blivit väl förankrad med mig och mitt liv. Jag är fortfarande VM-tvåan i brottning. Det går fortfarande ett sus av beundran, när tex barn frågar mig vad jag vunnit och blivit i min sport. När jag replikerar deras fråga med att jag en gång var två i världen, då kommer allt som oftast ett ”WOW!” Barnen motsätter sig aldrig mitt tydliga svar med att säga: ja, men det var ju länge sedan! Tiden har för barnen ingen betydelse. Deras uppskattning i rösten är alltid lika påtaglig och varm vilket fortfarande känns fantastiskt.

Den dagen för snart trettio år sedan vinner jag ett VM-silver. Jag förlorar inte ett guld, utan jag vinner som sagt ett silver. Sydsvenskans utsända som var på plats, sportjournalisten Magnus Månsson skrev rubriken som var sann, och så väl formulerad: ”VM-silver med guldkant!” Jag var bland molnen den kvällen. Känslan är nästintill obeskrivbar, när man uppnått en sådan stark dröm som att vinna en medalj på ett internationellt mästerskap.   

Jag har genom alla år alltid haft denna medalj som ett tecken när jag coachar, inspirerar barn, ungdomar och vuxna i olika sammanhang. Kan jag, så kan du! Jag vill få fler till att uppnå den lycka som jag där och då kände en kväll i början av 90-talets decennium. Och tro mig, den lyckan jag kände där och då, har fört mig framåt till den jag är idag. Mitt liv stannade inte den 29 september 1991, utan den gjorde så att allt satte fart.  Medaljen har som sagt inte bara ett värde från den utnämnda kvällen, utan värdet har följt mig genom alla år därefter i olika sammanhang.

Jag kommer alltid vara VM-tvåan i brottning, och den etiketten är jag stolt och glad över. Medaljen har blivit en stor del av mitt liv, och den följer mig alltid på ett positivt sätt. I mitt coachande vill jag få barn, ungdomar till att själva uppnå denna fantastiska känsla. Jag vill få barnen/ungdomarna att inte ge upp sina drömmar. Om jag kunde, så kan som sagt även du. Känslan att vinna stora medaljer är oersättlig, och jag rekommenderar den starkt till våra unga utövare som sitter i sina pojk, respektive flickrum och drömmer om EM, VM och OS-medaljer. Förvandla din dröm genom att vara envis, träningsvillig, se dig själv i dessa sammanhang, lyssna på människor du respekterar, lyssna inte på människor som snackar strunt, se positiva bilder framför dig, var ärlig i ditt idrottande, blanda dig inte med människor som vill dig illa och slutligen: Ge aldrig upp.

Med dessa ord vill jag ge dig kraft, genom att säga att även du har en stor möjlighet att uppleva den känsla som jag gjorde söndagen den 29 september 1991 för snart trettio år sedan. En känsla som är helt fantastisk, och som jag varmt rekommenderar. 

Ursäkta, men jag brukar faktiskt inte svära, men ibland blir det bara för mycket. Min frustration ligger i att jag blir mer än smått irriterad på varför folk måste ljuga så förbannat. Varför kan man inte bara hålla sig till sanningen. Nä, allt ska spetsas till, man lägger till och drar ifrån, allt för att sätta sig själv i bästa dager. Min undran är då, varför är inte folk är mer källkritiska inför dessa lögnare? Vi lever i ett samhälle där i stort sett allt kan googlas upp. Man behöver inte göra som före internettiden, dvs gå till biblioteket för att söka information, utan nu är det bara att dra fram sin smartphone (vilket folk gör i tid och otid) och kontrollera fakta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att allt på internet är sanning (långt därifrån), utan man måste givetvis vara källkritisk även där. Men någonstans kan man väl ändå vaska fram någon typ av sanning, eller? Eftersom detta fenomen (internet) är en gigantisk plattform, så borde egentligen alla besserwissrar vara utdöda idag, eller det kanske är tvärtom? Alla lögnare har kanske hittat sitt perfekta forum för att utveckla sina påhitt mer och mer?

Folk blåljuger om sina meriter, utbildningar, jobb osv. Det finns massvis av saker där folk spetsar till sitt CV på alla olika sätt. Ta bara idrotten som ett exempel. Personer med ytterst sparsamma idrottsliga meriter i sin ungdom, lyfter nu på äldre dar fram dessa och utmålar sig själva till att den en gång har varit ”lovande”, ja till och med mycket lovande idrottare. När sanningen sedan uppdagas, visar det sig sedan att de knappt spelat några matcher. Inom min sport brottning, där ljugs det hej vilt om SM-guld, medaljer och andra internationella framgångar. Den vanligaste frasen som jag hör är: Du Jörgen, jag talade med XXX igår, och han sa att han hade varit med i landslaget under sin brottartid, stämmer detta? Många gånger så bara baxnar jag totalt. Personerna ifråga har oftast knappt vunnit några matcher, ändå vågar de utge sig för att ha varit tex landslagsmän.

Men tyvärr så är ytan viktig idag. Man ska synas och höras till vilket pris som helst. Folk är beredda att spetsa till allt. Samvetet är liksom bortblåst. Människor ljuger så att de till sist tror på sin egna påhittade lögner. Men någonstans, eller någon gång så måste väl ändå dessa lögner komma ikapp sanningen? För det måste ju vara oerhört obehagligt att leva med känslan över att kunna bli påkommen. Tänk om någon hade ställt frågan till vederbörande lögnare ”Det stämmer ju inte det du säger!” Lögnaren blir konfronterad om sitt lurendrejeri. Den känslan måste ju vara smått obekväm, och jäkligt jobbig att leva med. Tyvärr så tror jag att dessa personer som innehar denna lögnaktiga ådra, att de på något sätt lärt sig hantera sina lögner på ett effektivt sätt. Det vet precis hur mycket, och hur lite de ska agera, för deras sanning, blir ju ändå alltid en sanning.  

Under hela min ungdom när jag tränade och tävlade så hade jag massvis av idoler. Det behövde inte alltid vara brottare, utan de kunde komma från vilken sport som helst. Jag kunde fastna för deras stil, hur de rörde sig, vad dom sa, deras personlighet och mycket annat. Mina idoler behövde inte alltid vara bäst, utan det kunde vara andra faktorer som gjorde att jag såg upp till dessa personligheter. En idoldyrkan har man ju mest när man är yngre, då man oftast ser upp till äldre personer som redan är mitt uppe i sin karriär. Visst kan jag idag beundra många människor som är yngre, men det är inte längre ett idolskap, utan mer att jag tycker att de är fantastiskt duktiga. När man var yngre hade man mer tankarna på ”jag vill bli, och vinna som han!” När man sedan skapat sig sin egna karriär, ja då försvinner idolskapet gentemot andra idrottsmän.

Min sista idol hade jag när jag var 18 – 19 år gammal. Jag själv tränade benhårt, och mina mål var skyhöga. När jag var sjutton år gammal hade jag fått upp ögonen för en sprinter vid namn Ben Johnson från Kanada. Han hade legat strax bakom den pratglada stjärnan Carl Lewis, och nu skulle han en gång för alla ta över kungakronan och bli världens snabbaste man. Vad jag gillade men Ben Johnson var han personliga stil. Han hade inte talets gåva, utan han lät istället sina prestationer föra hans talan. Carl Lewis var snackig och skrytig, medan Johnson väldigt försynt och tillbakadragen. När Johnson blev världsmästare i Rom 1987 satt jag på helspänn. Det var en fantastisk final som Johnson vann på nytt världsrekord (9.83) och givetvis före den skroderande Lewis.

Jag tyckte Johnson var skitcool helt enkelt. Nu var det upp till bevis (igen), och denna gången var det OS i Seoul året efter VM-guldet. Final igen, och Johnson var lika kylig och lugn som tidigare. Lewis lite uppspelt och sprallig vid startlinjen, medan Johnson lugn och behärskad. Hela fältet var bara storstjärnor i denna hundrametersvärld. Starten gick, och jag tror att hela världen följde detta lopp. Johnson vann igen, och återigen nytt världsrekord, 9,79. Vilken stjärna han var den där Ben Johnson, det tyckte vi alla.

Någon dag senare visade sig att jag och hela världen hade blivit så lurade. Denne Johnson åkte fast för anabola steroider, och det visade sig att hela hans karriär var uppbyggd med detta fusk. Jag kände mig på riktigt så lurad. En person man aldrig träffat, men som ändå haft en viss betydelse, visade sig vara en storfuskare. Men vi var många miljoner människor som blev lurade, så jag var absolut inte ensam i den båten. Men jag var grymt besviken.  

Ben Johnson var min siste idol. En idol som slutligen blev allt annat än en idol. Han var en fuskare som inte bara lurat sig själv, utan även en hel omvärld.  Min egna karriär hade vi den tidpunkten börjat röra på sig, och helt plötsligt blev jag faktiskt någon annans idol. Fast jag visste att jag aldrig skulle lura mig själv, eller någon annan med att vinna och få framgångar på konstgjord väg. Jag skulle vinna med ärliga metoder. Därför kan jag idag med gott samvete skriva och förmedla om idrott på alla sätt och vis. För under min idrottsliga karriär var jag ingen ”lurendrejande” idrottsman, utan jag var helt och hållet på riktigt.   

Från och med januari 2022 så ska svensk dambrottning centraliseras till Malmö. Malmö ska alltså bli staden där Sveriges bästa dambrottare ska samlas och utbildas i brottning. Vad innebär egentligen en centralisering?

Landets kvinnliga brottare i åldern från 18 – 19 år (efter gymnasiet) ska då få en möjlighet att ingå, och söka till detta projekt. Tränare ska rekryteras och anställas, och ”elever” ska göra sina ansökningar. Till detta ingår då även möjlighet att nyttja stadionområdets, Malmö idrottsakademins lokaliteter och kompetenser som sjukvård, kostexperter, testcentrum med mera. Svenska brottningsförbundet och SOK (Sveriges olympiska kommitté) tillsammans med Malmö Stad ska även hjälpa de sökande tjejerna med jobb och utbildning. Så långt så bra, men varför är jag då så kritisk till detta?

En brottare är en ren och skär individuell idrottsman. För att en brottare ska lyckas med sina mål och tankar så måste brottaren tänka väldigt individuellt, dvs egoistiskt. Visst, även om brottaren är ensam i sin sport, så krävs det ändå personer som ställer upp som sparringpartners. Man behöver folk att sparra mot, och detta för att vi ska kunna förkovra oss i denna komplexa idrott som brottning är. Att leva i grupp med sina framtida konkurrenter dag ut och dag in, tror jag på sikt inte är en bra lösning.

Min kritik är också att det presenteras som ett erbjudande och inte som ett påtvingat val. Om en toppresterande tjej som inte vill ingå i denna kärna, får hon verkligen chansen i landslaget genom att gå sin egna väg, träna som hon vill, med vem hon vill, och hur hon vill? Får man då chansen i ett svenskt landslag, där förbundet indirekt sponsrar centraliseringen i Malmö? Kommer SOK godkänna att svenska brottningslandslaget tar ut tjejen som vill ”fixa” det själv, när det kommer finnas andra som lever efter förbundets utsatta villkor och regelverk? Så klart inte!

Brottningsklubbarna kommer förlora sina stjärnor, och brottarna kommer förlora sin frihet. Vad vore de exceptionella individuella stjärnorna utan sin frihet. Jag skulle kunna rabbla namn på individuella idrottsman som aldrig hade utvecklats eller blommat såsom de gjorde om deras frihet skulle begränsas till ett och samma träningscenter.

Min personliga åsikt är att man istället ser över Sveriges föreningsliv. Fundamentet för brottningen är våra föreningar. För utan fundamentet (klubbarna) kan vi aldrig bygga en topp. Klubbarna behöver bredd och elit, och dessa går hand i hand. De bästa brottarna ska givetvis få förstklassig hjälp, fast då i förbundsform, och inte av en centralisering.

Elitidrott ska vara utspritt i landet och inte begränsas till ett och samma ställe. Idrottaren ska kunna välja var de vill leva, träna och bo. För vem vill leva tillsammans med sina konkurrenter sju dagar i veckan? Hade någon frågat mig när jag var aktiv så hade svaret varit ett rungande nej. Och jag tror inte att jag är unik på något sätt med mitt bestämda svar.   

Jag skulle kunna diskutera detta i evigheter gällande för och emot, men jag väljer att stanna med dessa enkla rader (i alla fall för den här gången).      

Det blev några böcker som man läste nu i sommar. En av dem var en bok om MFFs store stjärna, Bo ”Bosse” Larsson. Boken är skriven av Jonny Ambrius och gavs ut 2007. Boken skildrar en av vår tids största idrottspersonligheter. En idrottspersonlighet som absolut inte ville vara i centrum utan gärna helst så osynlig som möjligt, och då menar jag utanför fotbollsplanen. Men han var stor den där Bosse. Stor i den bemärkelsen att varje gång MFF nämns, så är det fortfarande Bosse Larssons namn som nämns mest frekvent. Hans namn klingar sig starkast av alla MFF-profiler genom alla tider. I den värld som pågår för fullt, där girighet, pengar, ”slå sig för bröstet-mentaliteten”, skrytsamhet etc. får alltmer utrymme, så var det väldigt befriande att läsa om en man, en fotbollsspelare som under hela sin karriär hade båda fötterna på jorden. Han spelade, gjorde mål, och han var helt ointresserad av att framhäva sig själv.

Idag handlar (fotboll) MFF mest om hur mycket laget drar in i champions League – pengar. Det handlar egentligen inte så mycket om lagets karaktärer. För även om gemene man inte själv spelade fotboll under Bosses epok, dvs 60 – 70-talen, så visste alla ändå vem Bosse var. Folk kunde vara helt likgiltiga gällande fotboll eller annan idrott, men nog sjutton visste de vem den där herr Larsson var. Så är det inte idag. Profilerna har försvunnit, och spelarna bytts ut förjämnan. Spelarna styrs inte av en tillhörighet längre, utan mer av den som betalar mest och bäst. Jag förstår att unga spelare idag ser en möjlighet att kunna skapa sig en go framtid genom att spela i en klubb som betalar bra, och därmed kan säkra upp sin egna framtid rent ekonomiskt. Därför känns fotbollen idag alltmer som ett vinstdrivande företag, dvs det handlar mest om pengar. Dagens spelare behöver inte spela många år i en klubb som MFF för att sedan kunna titulera sig som miljonär. Bosse blev aldrig miljonär. I alla fall inte i kronor. Men han blev miljonär på många andra sätt.

Jag har sett klippet ett flertal gånger när Bosse Larsson ska göra den första avsparken på MFFs nya fotbollsstadion år 2009. Denne blyge man som stegar fram till mittplanen inför folkets jubel är så otroligt stort att se. Känns lite som att han inte förstår sin storhet. Tusentals åskådare skanderar hans namn. Han ser lite smått obekväm ut i sin huvudroll, men ändå säker på något vis. Han utstrålar en genuin ärlighet som tyvärr inte är en självklarhet idag. Skytteliga-kung (3 ggr), proffs, landslagsman, 2 ggr guldbollen-vinnare, varit med i 3 stycken VM. Han är stor Bosse, och han kommer alltid vara den största av dem alla. Oavsett vilka namn som kom efter, eller som är aktuella just nu, så kan ingen mäta sig med hans mångsidighet som spelare, kunnighet, men framförallt så kan inte många konkurrera med hans genuina och ärliga personlighet.                

Uttalandet kom från fotbollsspelaren Caroline Seger nu i dagarna. Det låter drastiskt och ledsamt, men vi som idrottat på den nivån, vi vet vilka känslor som kan poppa upp i ens inre. Idrott är inte lätt alla gånger, framförallt inte när man är mitt upp i sin karriär. Tänk när hon stod där framme vid straffpunkten i denna historiska OS-final. Straffspark, chans att avgöra. Det var hon, bollen och en målvakt framför henne. Hon visste precis innan avfyrandet, att denna spark skulle göra henne ofantligt stor, omtalad och till och med historisk. Skjuta sitt lag, sitt land till ett olympiskt guld, det är stort. Men jag tror även hon hade en svag tanke på det omvända. Tänk om jag missar, skjuter utanför, målvakten räddar. Jag tror faktiskt att dessa negativa tankar fick ett litet utrymme i hennes väg fram till den avgörande sparken. Ibland kommer dessa tankar fram tyvärr – om jag inte klarar, om jag missar osv. Men det är mänskligt. Det är mänskligt att man ibland tvivlar. Mänskligt att det inte alltid blir som man tänkt sig. Mänskligt att man ibland gör fel.  

Det kommer ta tid för henne att ta till sig sitt OS-silver, och då njuta utav det. Men en dag kommer hon ”vakna” upp och tänka vilka skalper hon varit med om, vilka vinster hon har på sitt CV.. Hon kommer kunna berätta i det oändliga hur hon kände, vad hon kände, och hur hon skulle känna. Hon kommer hjälpa många människor i livet att våga mer, eftersom hon vågade stå upp inför detta faktum. Hon vågade gå fram till den där bollen en augustidag år 2021. Hur många människor har egentligen det modet att inför en hel nation stega fram och ta på sig detta gigantiska ansvar. Ett ansvar som bara kan sluta på två sätt, svart eller vitt, eller?

Egentligen är sparken inte svart eller vit. Utan denna erfarenhet kommer bli en mycket intressant del i hennes framtida karriär. Se på Staffan Tapper. Den före detta landslagsspelaren i Malmö FF som mest är känd för ”han som missade straffen VM 1974”. Han har gjort detta till sin grej. Han har vågat står upp för detta ”misslyckande” och istället för att vika ner sig, så har han tagit makten över sin egna karriär och gjort något stort av den. Han guidar och föreläser om både sin egna karriär, men främst om MFFs historia. Många vill lyssna på honom, och straffen har gjort honom till en stor profil inom svensk fotboll. Vad vore han utan denna miss. Jag tror till och med att Staffan Tapper inte hade velat plocka bort denna straffmiss från sin digra meritlista, i alla fall inte idag.

Idrott är ingen rak linje, utan man måste vara beredd på att det är en svajig väg fram. Ibland är det glädje som inte går att beskriva, och ibland träder en sorg, en besvikelse fram som ett brev på posten. Men glädjen och sorgen går slutligen hand i hand. Det är framgångarna och till viss del även det försmädliga ”missarna” som gör att idrotten blir intressant och kul att följa.

Caroline Seger kommer alltid vara en stor stjärna inom svensk dam-fotboll. Hennes framgångar består av VM och OS-medaljer, SM-tecken, proffsspel och oändliga matchvinster. Straffmissen kommer bara vara en liten detalj i hennes framgångsrika karriär, som även Seger inte kommer vilja vara utan. Den kommer alltid finnas där fast dock ej som en börda, utan mer som en erfarenhet rikare.

Är på väg ner från mitt kontor som ligger inhyst på andra plan i Limhamns sporthall. Trappen ner och sedan dörren in genom brottarlokalen för att nå själva klubbrummet. Men precis innan stoppar jag mig, och tar istället dörren intill höger, och kommer då ut på själva läktarplatsen till den stora sporthallen. Jag går in, och står där längst kanten och tittar ut över den tysta och halvt mörklagda hallen. Min hjärna börjar så smått gå i spinn, och jag börjar se och höra allt som man varit med om i denna femtioåriga idrottshall. Det är precis som att alla minnen spelas upp som i en film mitt framför en, när blicken söker sig genom hallens alla skrymslen och vrår.

Jag ser framför mig när jag som grabb tävlade i Limhamns Brottarklubbs årliga tävling. När jag står där kan jag känna och höra både vinster och förluster från tävlingens alla brottare. Jag minns när jag vann en match, och jag med ett brett leende sprang upp på läktaren för att där möta min mor, och så även min mormor som hade tagit bussen hela vägen från sitt Dalaplan för att se någon av alla mina matcher. Deras glädje och stolthet var stor över min vunna match, när jag sprang upp på läktaren för att möta upp dem. Kan även se mig själv sittandes eller liggandes i en av hallens hörnor, förtvivlad och nästan helt förstörd när jag då hade förlorat en match. Känslan och skillnaden mellan vinst och förlust var enorm, och känslorna var helt plötsligt återigen så nära när jag stod där på läktaren och drömde mig bort. Jag såg även den då åldrande olympiske mästaren från 1920 – 30-talet, Johan Richthoff när han som prisutdelare gratulerade mig för en placering i hans tävling som uppbar hans legendariska namn, vilket den gör än idag.

Tävlingar, möten, massa folk, åskådare, ja mycket kommer man ihåg från denna hall. Efter någon minut ser jag en fullsmockad hall som nästan var i bristningsgräns, och där jag var själva huvudnumret. Nu helt plötsligt kunde jag se alla åskådarna, vilket jag inte riktigt kunde göra när det väl begav sig för ett trettiotal år sedan. Den upphaussade landskampen mot dåvarande landet Östtyskland. Det var trångt, och förväntningarna låg som ett skimmer över alla de tusen åskådare som skanderade mitt namn gång på gång. Nu kunde jag höra det igen: ”kom igen Jörgen! Heja Jörgen!  

Plötsligt såg jag min landslagskamrat, tillika den då nyblivne världsmästaren Mikael Ljungberg, när han och jag fyllde hela hallen med elever från samtliga Limhamns skolor. Det var uppvisning, och jag kunde nu se alla dessa ansikten som med imponerande blick såg på när jag och Micke steg upp på mattan, och där avlossade kast efter kast i raskande fart.

Många stora brottare har varit på besök i denna hall. Frank Andersson, Lars-Erik Skiöld, Sören Claesson, Torbjörn Kornbakk, Tomas Johansson och många fler. Nu ser jag dem alla på rad, när de står uppställda längs hallens mörka långsida.

Slutligen precis innan jag lämnar hallen, då pryds hallen av en massa lampor, stolar, bord och slutligen med en massa förväntansfulla åskådare. Hallen är fullproppad med folk, och jag ser och hör matcherna återigen från de svenska mästerskap som vi arrangerade för lite mer än ett år sedan.

Jag lämnar nu hallen i sorlet av åskådare, glädjeyttringar, tårar, speakerröster, applåder, inmarschsmusik, domarsignaler och en massa andra känslor som jag upplevt i denna hall i över fyra decennier. Nu lämnar jag läktarplatsen och alla dessa minnen bakom mig, och sorlet suddas sakta men säkert ut. Hallen som jag lämnar blir nu återigen mörk, tyst och enslig. Men jag vet, att om jag åter vill uppleva dessa minnen igen, då öppnar jag bara dörren till höger och tar ett steg in och allt spelas åter upp som i en film.

Nu under OS-veckorna var höjdhoppslegenden Patrik Sjöberg gäst i kanal 5:s OS-studio. Denne store mästare som jag anser som en av de största inom svensk friidrott faktiskt. Tre olympiska medaljer, under tre raka OS är väldigt imponerande. Lägg därtill VM-guldet 1987 i Rom, samt världsrekordet som han tog samma år med höjden 2.42 på Stockholms stadion. En uppsjö av inomhus-medaljer finns också med på hans digra meritlista.

Men det är inte medaljerna eller hans rekord som jag skulle vilja ta upp, utan det är mer hans närvaro och personlighet. Man kan tycka mycket gällande vår höjdhoppsstjärna. Hans leverne har inte varit det bästa vilket han själv påtalat i många intervjuer. Hans kropp har tagit emot en hel del stryk genom åren. Men oavsett hans livsföring och stil, så är det något som är befriande när man vet att Patrik Sjöberg ska göra ett uttalande. Man vill höra och ta del av hans åsikter. Där finns ingen korrekthet eller något förutsägbart i det han förväntas säga, utan allt är på riktigt. Man får svar som ibland även kan vara smått obekväma. Även om jag inte håller med allt som Sjöberg säger och gör, så tycker jag i alla fall att han är smått befriande att lyssna på.

För många gånger när man hör nya som gamla idrottsprofiler bli intervjuade, så finns där ingen personlig touch i deras uttalanden. Alla meningar är inövade, och som åskådare får man aldrig reda på den riktiga sanningen. Nä, fram med fler idrottsutövare som vågar stå för vad de tycker, vågar ta plats, och våga berätta hur de känner. Folk är trötta på trista inövade meningar, som dessutom rabblas i ett mantra. Det är intetsägande och riktigt tradigt.

Fram med fler idrottsprofiler som vågar säga vad de tycker och tror på, istället för ett regisserat rabblande som ingen egentligen lyssnar på, eller bryr sig om.   

Att vinna en medalj kan ibland vara ganska tudelad. Men jag tjatar ju alltid om hur roligt och skönt det är att vinna en medalj, hur går då denna ekvation ihop? Sveriges damer visade häromdagen (med all rätt) upp sin oerhörda besvikelse efter sitt förlorade OS-guld. En normal person som aldrig varit uppe i dessa nivåer och tävlat, kan inte förstå denna extrema besvikelse som laget uppvisade. Det blev ju i alla fall ett OS-silver, och det är väl inte fy skam?

En medalj har alltid ett visst osynligt värde. Värdet sätts genom att prestera och vinna matcher oavsett idrott, och värdet ökar också i vad det är för tävling. Det största man kan vinna som idrottsman är ju ett OS, VM eller EM-guld. Man vill ju inte ha en medalj till skänks, dvs få en medalj utan att ha presterat. För då kan man lika gärna beställa en medalj i första bästa affär som säljer idrottspriser, och sedan hänga upp den på väggen. Nä, medaljen måste förtjänas genom sin idrottsliga prestation. Medaljen är bara en indikation för ens prestation, ett betyg, ett bevis.

Om fotbollslaget aldrig tidigare hade vunnit en OS-medalj, då hade inte besvikelsen varit lika stor. Förra olympiaden i Rio 2016 vann damlaget en silvermedalj, och detta år förlorade man ett guld. Första gången jag var i en mästerskapsfinal, då vann jag ett VM-silver trots min finalförlust. Två år senare gick jag min andra mästerskapsfinal i ett EM, ett EM som jag slutligen vann. Om jag hade förlorat den finalen, då hade jag gråtit lika mycket som Sveriges damer gjorde över mitt förlorade EM-guld. För har man väl fått smak på guldets sötma, då nöjer man sig inte med ett silver eller brons, utan då har man stegrat upp sina mål.  

Men ibland så kan faktiskt valören spela mindre roll, trots att personen tidigare vunnit ett guld i sin karriär. Har man som idrottsman genomgått tex en tuff skadeperiod som Sara Sjöström i simningen. Då helt plötsligt ändrar idrottsmannen sina medaljvärderingar, och kan helt plötsligt visa upp en oerhörd glädje för ett vunnit silver eller brons. Mycket handlar alltså om rådande omständigheter, och mående. En idrottsman är känslostyrd till hundra procent. Gymnasten Simone Biles från USA som varit totalt dominerande under många år, och som vunnit massvis av VM-guld och OS-guld tidigare i sin karriär. I år blev hon oerhört glad över ett vunnet brons i grenen bom. Glädjen var enorm, och värdet i den bronspengen var oersättlig, trots alla tidigare VM och OS-guld. Måendet för en idrottsman spelar alltså en viktig roll, och styr mångt och mycket värdet av en medalj.

Förlusten kommer alltid vara bitterljuv för Sveriges damlag. I alla fall för de spelare som fick inkassera sitt andra raka OS-silver. För dem som inte var med 2016, tror jag redan nu känner en enorm glädje över deras hemförda silverpeng. Deras besvikelse är inte lika stor, utan deras medalj innehar ett helt annat värde. En medalj har alltså ett osynligt värde som bara du själv kan relatera till och ingen annan. Även om ett guld är guld, så kan ibland även en bronspeng vara guld värd.