Jörgen Olsson

I veckan fyllde en av klubbens brottare 15 år. På direkten fick jag upp en bild av mig själv när jag satt hemma i vårt kök på Gula Höja, en decembermorgon för snart fyrtio år sedan. Av någon märklig anledning så hade jag ett foto på min egna 15-årsdag i min telefon, som jag glatt visade upp för min adept. Bilden visar en smal och tärd femtonåring, som stolt visar upp sin present. Presenten jag fick skymtar i min hand. Ett tidtagarur från Ur och Penn som min mor hade köpt till mig. Nu kunde jag äntligen ha koll på mina löprundor, och börja ”klocka” mig själv när jag var ute och tränade. När jag ser bilden så rullar många fina minnen fram, och jag minns mycket väl glädjen över denna lilla röda klocka. En klocka som förövrigt skulle hänga med mig under många löprundor framöver. Det var min största och finaste present som jag fick denna födelsedag.

När jag ser bilden så reflekterar jag även på att jag just såg lite tärd ut. Och det fanns faktiskt en anledning till detta. Jag hade på den tiden fått problem med återkommande utslag/smittkoppor. Ett problem som jag ”brottades” med under ganska lång tid, där penicillinkur efter penicillinkur avlöste varandra. Infektionerna ville inte riktigt ge med sig. Läkaren på vårdcentralen på Rosengård, han blev slutligen så trött på mig efter alla besök, att han till sist sa till mig: ”Jag tror nog att du måste sluta brottas, för annars kommer du aldrig få bukt med dina utslag”. Jag minns fortfarande läkarens namn, och jag blev så oerhört arg och ledsen över hans lättvindiga svar och analys. Sluta brottas, det fanns ju inte på kartan.

Till slut fick jag krafterna tillbaka. Infektionerna förvann, och sån tur var följde jag aldrig läkarens råd om att sluta brottas. Istället skulle jag nu satsa än mer, och klockan blev en del i mina många träningsupplägg som jag själv skapade och följde. Precis innan jag gav mig ut för att springa, så virade jag bandet från mitt röda tidtagarur runt min högra hand. Där satt den, och den följde med mig under många träningspass i min ungdom.

När jag ser bilden idag, så är det faktiskt en sak som är väldigt svår att ta in. Att denne smala tärde kille, som sitter i sin röda pyjamas med ett tidtagarur i näven, att han åtta år senare skulle bli tvåa på världsmästerskapen i lätt tungvikt. Den ende som kunde se den bilden framför sig, det var nog bara grabben själv. Och det räckte ju mer än väl, eller hur? 

Jag tycker om att utrycka mig genom att skriva. Vart mitt intresse för skrivandet bottnar i, det vet jag faktiskt inte. Jag är ingen person som deltagit i en massa skrivarkurser eller andra utbildningar som innefattar just skrivandets form, utan jag har bara någonstans själv hittat mitt sätt att utrycka mig. Att skriva betyder för mig att inte vara rädd. Jag tror faktiskt att många är rädda för att skriva, just för rädslan att göra fel. Stavfel, grammatikfel, formuleringar som är helt tokiga, jodå, där finns en massa fel som kan uppstå när en text väl ska presenteras. Jag själv gör många fel, och jag är helt säker på att där finns en massa språkpoliser som bedömer min text till punkt och pricka. Men oavsett dessa ”poliser”, så kommer jag fortsätta att skriva.

Jag gillar att tycka saker. Idrott, skola, träning, ungdomar, barn, mål, vinster, förluster, tänka rätt, ledarskap ja, listan kan göras hur lång som helst på saker där jag kan tycka en hel del om. Jag gillar att höja människor som är duktiga och framåt, men som inte alltid sätter sig själv i främsta rummet. Personer som innehar en klädsam blygsamhet. Människor som hela tiden framhäver sig själva, och som alltid ska synas, den typen kan jag bli innerligt trött på.

Att formulera en känsla. Klä orden med känsla. Få läsaren att kunna uppleva en känsla bara genom att läsa en text. Just detta tycker jag är intressant och tillfredsställande. Att beskriva idrott, brottning, vinster, förluster med klädsamma ord. Att få unga individer att vilja satsa på sin idrott genom att ta del av andra människors karriärer med hjälp av ordens beskrivning. För idrott handlar mycket om känsla. Just detta inspirerar mig, att just kunna formulera en känsla i ord. Låter väldigt tungt och flummigt, men det köper jag, och det står jag bakom till hundra procent. Låt mig vara flummig i mitt sätt att skriva. Jag kommer alltid att tala och skriva om idrott och känslor på mitt sätt.

Jag kommer fortsätta skriva artiklar/insändare när jag känner att det är ämnen som berör mig. Jag kommer fortsätta lägga mig i, även om vissa med all säkerhet säger: Nu får han väl ändå sluta! Jag vet också att där finns personer som gillar det jag skriver. Ibland kan jag få ett sms/mail, ja till och med ett telefonsamtal där folk visar sin uppskattning gällande olika ämnen som jag skrivit om. Dessa mail/samtal är oerhört stärkande. Det räcker med att en person säger: Fasiken va bra text du skrev häromdagen, bara fortsätt skriv”. Just den meningen räcker. Feedbacken behöver inte komma från flera hundra personer, utan det räcker mer än väl att orden kommer tex från grannen i området där jag bor för att jag ska fortsätta att skriva.      

Meningen har man hört förr, och den är återkommande. Första dagen på året är en dag som alltid är lite tvetydig. Den innefattar både nostalgi och en framåtsträvande optimism. Nostalgin gör sig påmind att man tänker ”Jaha, ännu ett år som gått, och nu är man även ett år äldre!” Man summerar det gångna året och gör sig påmind på vad som skett och hänt. De första timmarna av året är nostalgin den mest påtagliga känslan, och den som leder stort rent känslomässigt. Optimismen kommer inte förrän något senare. Efterhand börjar nostalgins skimmer mer och mer avta, och istället infinner sig en kraft av optimism och nya målbilder.

När jag var aktiv idrottsman så var januari en månad som betydde en viss omstart. Nya mål, nya tävlingar var i sikte. Framförallt så innebar första delen av året deltagande i svenska mästerskapen. En tävling som man såg framemot, men som samtidigt skapade en viss typ av ångest. Nu var man ju ”tvungen” att leverera. Årets första tävling som senior började alltid med tävling i Huskvarna. Man kan kalla det för ett för-SM. Hela Sveriges elit samlades, och det var en tävling där man verkligen fick ett svar på hur formen var inför stundande SM. Man fick ett glasklart svar denna första helg i januari. Jag själv uppvisade för det mesta en bra form i början av året. Jag vann tävlingen sju gånger under min aktiva tid, vilket nästan är snudd på rekord (tror att Sören Claesson har rekordet på nio titlar). Men det fanns även tillfällen där formen inte var lika lysande, och där placeringen inte blev till ett guld.

Jag gillade tävlingen i Huskvarna. Den var visserligen ångestladdad, men på ett bra vis. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan i hallen, och känslan av att göra bra ifrån sig. Det flesta gånger åkte jag ifrån Huskvarna med en bra och upplyftande känsla. Men jag har givetvis också upplevt det omvända. Båda känslorna har varit lika viktiga (även om jag inte tyckte det då).

Sedan tjugo år tillbaka har min vistelse i Huskvarna varit som tränare. Känslan är nästan densamma som när jag själv var aktiv, dvs nervös och underbar. Numera ”brottas” mina adepter med sina känslor inför denna tävling, och där jag finns med på ett litet hörn och hjälper till. Men, nu är det tyvärr så att världen är något upp och nedvänd på grund av den rådande pandemin som nu pågått under ett par års tid. Tävlingen i år är inställd (vilket den även var 2021). Vi måste acceptera, och inte tappa hoppet, för Vättercupen kommer igen. Ibland får man bara omdirigera sina mål, och hitta andra vägar. Detta år rundar vi Huskvarna, och tar en annan väg. Vi kommer inte släppa våra mål, utan vi tar bara en annan riktning. Världen kommer att komma tillbaka fastän inte riktigt ännu, men snart. Håll ut!   

Fick till mig en fråga: Jörgen, var inte du med i München-OS? Nja, inte riktigt med tanke på att jag sommaren 1972 inte ens fyllt fyra år. Lite smickrande i alla fall att han nämnde att jag hade varit med i ett OS, även om årtal/plats blev lite fel. Lite mindre smickrande att han uppfatta mig som en sjuttio – sjuttiofem-åring (vilket han givetvis inte tror), eftersom den nämnda olympiaden gick av stapeln för exakt femtio år sedan. Nu vet jag att han inte var så noggrann i sin uträkning, eftersom det är lätt att blanda ihop olympiader med dess årtal.

För min del är det nu trettio år sedan som jag var med i Barcelona-OS. Jag minns när min tränare Leif Freij påminde mig om sin OS-upplevelse, Rom-olympiaden 1960. På den tiden var det trettio år tidigare vilket var för mig en tidsuppfattning som jag inte kunde relatera till då. Det var så ofantligt långt tillbaka i tiden. Nu står jag där själv, med minnen/upplevelser som är trettio år gamla. Nu var ju visserligen min OS-start inget stort upplyftande minne, eftersom jag både på mattan (och utanför), inte fick den framgång som jag så villigt hade önskat. Min längtan efter en OS-medalj, stannade tyvärr bara vid en längtan.  

Men jag tänker på en av mina många kombattanter, amerikanen Dennis Koslowski. Född 1959, dvs nio år äldre än mig. Jag mötte honom tre gånger under min karriär. Vinst, förlust och en dubbeldiskning (vilket blev till en vinst för mig vid det tillfället). Han var ingen större stjärna egentligen, men han hade OS-nerver av stål, och en grym amerikansk kämpaglöd. Han deltog i två olympiader, Seoul 1988 och då 92 i Barcelona. Facit blev, ett brons och ett silver på två OS-resor, vilket jag kan tycka är väldigt imponerande av denne amerikan. Han vann aldrig något mästerskap, men dessa två OS-medaljer kan jag tycka är stort nog. Värt att tillägga att han rent åldersmässigt var tjugonio, respektive trettio tre år när han vann dessa medaljer.

Min OS-karriär blev bara vid ett enda tillfälle. Jag skulle egentligen varit med en omgång till (1996 i Atlanta), men ibland blir det inte riktigt såsom man vill, vilket man slutligen lär sig leva med och acceptera. Jag vänder också mitt OS-minne till något positivt med att säga till mig själv, att utan min kontroversiella OS-resa, då hade jag inte haft all den erfarenhet som jag idag kan relatera till och förstå på ett helt annat sätt i min dagliga roll som tränare och ledare. Man lär av sina misstag (som det heter), vilket i slutändan kan bli till något bra för andra, och även för en själv. Jag ligger givetvis inte sömnlös över mina ”missade” OS-medaljer, utan jag ser idag mitt OS-äventyr med helt andra ögon. En resa av lärdom som jag idag utan problem kan diskutera och prata om.

Jag kan idag t.ex. höja och nämna en av mina konkurrenter, Dennis Koslowski, som jag tycker uppvisade imponerande OS-resultat. Och jag kan som sagt tala, och skriva om min OS-start utan att tänka ”fasiken också att inte jag vann någon medalj!”. Utan mitt idrotts-CV är ändå ganska innehållsrikt, och den innefattar både guld, silver och brons, och samtidigt några ”misslyckanden” som har gjort mig till den jag är idag.    

Varför måste allt gå så himla fort? Varför har vi inte tid att vänta, och vad innebär det för negativa konsekvenser när väntandet, och tålamodet sakta men säkert suddas ut?

Jag läste härförleden om en känd svensk föreläsare som tyckte att man skulle ”TikTok-fiera” mer och fler saker i livet. Fler saker skulle kortas ner, och mer skulle presenteras i ett högre tempo. Men vad innebär det egentligen för konsekvenser när vi hela tiden lär våra barn /ungdomar att allt måste gå så himla snabbt, och att det är fult och meningslöst att vänta och längta? Jag ser redan nu ett stort problem i många sammanhang där dagens barn redan har svårt med att invänta sin tid. Framförallt inom min genre (idrotten) märker jag av denna negativa trend. Vi kommer inte kunna tillfoga oss någon form av expertis, om vi alltid ska röra oss med snabba och enkla lösningar. Expertisen kommer med åren, med erfarenheten, och inte i samband med enkla quick-fix-lösningar.

Hur ska vi i framtiden få fram nya mästare, oavsett sport, om vi hela tiden marknadsför meningen ”snabbt och enkelt” som det enda alternativet? Just idrott handlar om en stor portion tålamod, där enkla lösningar inte är ett hållbart alternativ som kommer bygga en framgångsrik karriär. I vårt digitaliserade samhälle som vi idag lever i, så måste vi på något sätt lära ut att allt inte behöver gå i ett rasande tempo. Vi måste lära ut att allt tar sin tid, och att det inte är fult att vänta. I den väntande processen (träningen) sker något stort och värdefullt, som ser till att vi får en chans att få uppleva våra framtida mål och drömmar. Om vi endast lär ut devisen ”snabbt och enkelt”, då kommer vi gå miste om den gedigna kunskap som är ett måste, om det så gäller idrott, eller andra yrkesalternativ.

Tänk om vi slutar upp med att bygga upp saker från grunden? Musiker, konstnärer, kockar och idrottare är en bra måttstock och bild, på vad som kan hända när man lär sig acceptera väntan och längtan. Där den ”jobbiga” väntan istället bygger upp en kunskap som ingen kan ta ifrån, istället för att känna sig rastlös och uttråkad. Tänk så många timmar av övande en gitarrist behöver för att slutligen kunna hålla en konsert? Eller konstnären som slutligen arrangerar sin första utställning med alla sina skapelser utplacerade i det stora galleriet, och där folk nyfiket går runt och beundrar dessa alster? Tänk så många timmar en simmare har tillbringat i en träningsbassäng för att slutligen uppnå medaljer och framgång? Tänk om världens mat bara skulle presenteras i all hast, och där micro-ugnen hade varit det enda alternativet inom kökets domäner? Tänk om dessa områden ”Tik-Tok-fieras” än mer, då kan vi glömma framtida mästare inom idrotten. Vi får inte heller fram några enastående konstnärer, och gitarrspelet kommer bli allt annat än vackert om vi hela tiden lär våra unga att det är fult och meningslöst att vänta.

Varför har vi så bråttom? Och vad är det egentligen vi har så bråttom till?

Att tala, hålla föredrag, förmedla en känsla. Vad är det som gör att vissa människor gillar att tala inför publik? Om man frågar gemene man om deras största farhåga i livet, så är det just rädslan av att tala inför folk som är en ”topp-trea” av obehagligheter. En del människor vill nästan jämföra det med en nära döden upplevelse. Om jag ska gå till mig själv, så jämför jag talandet med att gå en brottningsmatch. Det är läskigt, obehagligt, men samtidigt så har det en dragningskraft som jag inte kan motstå. Att hålla ett bra föredrag är som att vinna en match på ett sätt som man egentligen inte kan beskriva med ord. Känslan bara finns där, och den är obeskrivligt skön. Lika skön som den kan vara, lika obehaglig kan den tes sig. Ibland får man helt enkelt inte flyt i sina texter, och talet känns då segt, och som en lång outhärdlig motvind. Men precis som en brottningsmatch, så är det flytet och vinsten som lockar. Den häftiga känslan som gör att man kan tänka sig göra det om, och om igen.

Ett tal, ett föredrag blir bäst när man förbereder sig minutiöst. Exakt jämförbart är det med idrotten, det vill säga, att man kommer mycket närmre en vinst om man tränar och förbereder sig på bästa sätt. Att komma oförberedd till en match, eller till ett föredrag är ren skräck. Likaså att tala, eller tävla om/i något som man inte brinner för. Tanken är obehaglig. Jag brinner för idrott, och min sport. Jag kan tala i timmar om känslor, upplevelser, tankar och erfarenheter. Jag har inga problem med att förklara en känsla i flera minuter. Det kan låta djupt, men idrott är djupt. En sak som också gör mig än mer trovärdig är att jag aldrig ljuger om mina känslor. Jag talar exakt om hur jag en gång kände, och hur jag känner inför dessa faktum nu idag, 20 – 30 år efter min karriär. Jag är givetvis även ärlig i mina stundande känslor, gällande hur jag tycker att idrott ska presenteras och utföras. Jag är aldrig tyst, utan jag snackar på när det handlar om dessa ämnen, mina ämnen som jag brinner så mycket för.

Jag använder mycket sällan ett synligt manus. Att läsa innantill är opersonligt och så himla tråkigt. Flytet försvinner, och orden blir stela och ointressanta. Visst, du kommer att glömma att förmedla vissa saker utan manus, men det är bara du själv som vet vad som är glömt, och inte nämnt. Publiken har ingen aning om vad som är glömt och gömt. Men självfallet så har jag ett gömt manus som jag har format och skrivit ner och förberett mig med. Men detta manus finns sedan i min väska, eller i min ficka. Det räcker att det finns där, och jag behöver inte bläddra eller titta i det. Bara vetskapen att det finns där, det räcker.

Senast jag höll ett tal så fick jag till mig av en av åhörarna ”Hur fan kan du komma ihåg allt?” En av de andra gästerna replikerade direkt med att säga ”Jo, för att det kommer från hjärtat”. Repliken är helt rätt. Allt jag talar om kommer från min passion och mitt stora intresse. Jag skulle som sagt aldrig kunnat stå inför en grupp människor och ljuga, eller tala om saker som jag inte brinner för, utan jag måste känna för det jag förmedlar. Jag har även alltid bilder i mitt huvud hur det ska se ut, och hur det ska låta. Jag ser mina rörelser och lyssnar av hur jag hittar mina ord på vägen.

Jag kan tala, jag kan förmedla en känsla. Jag vågar tala, precis som jag en gång vågade att utmana världseliten i brottning. Inte många trodde på mig då. Men det viktigaste var att jag själv såg bilderna i mitt inre. Bilder som gjorde att jag aldrig gav upp mina mål. Det var bara jag, mina bilder, och mina mål, precis som nu, fast nu handlar det inte om EM eller VM-medaljer, utan något helt annat.  

När jag cyklar hem från min morgonträning måste jag passera ett trafikljus. Strax innan jag kommer fram till korsningen så ökar cykeln framför mig och korsar vägen, och bilen som ska svänga höger får göra en panikinbromsning. Den oskyddade cyklisten kunde sån tur är vika undan, och bilen kunde köra vidare. Själv stannade jag givetvis till vid rödljuset och inväntade det gröna skenet. Jag började räkna hur länge jag fick stanna vid rödljuset, och kom då fram till siffran tjugo. Alltså tjugo sekunders väntetid hade det blivit för cyklisten framför om han hade stannat. Istället för att vänta dessa sekunder, så riskerade han nästan livet. Varför har vi inte tid att vänta tjugo sekunder, och hur kan vi riskera livet för dessa fjuttiga sekunder?

En annan liknelse är när jag och familjen ska iväg och göra våra veckoinköp. Vi parkerar i sedvanlig ordning upp i affärens parkeringsområde i P-huset, vilket då medför att man måste åka rulltrappa ner till själva affären. Nu är det ingen vanlig rulltrappa, utan ett rullband utan steg, och där man då kan forsla ner sin kundvagn. Har man ingen kundvagn, så kan man bara gå ner vilket går i rasande fart, men med kundvagn, då är man fast. Du kan inte rulla ner vagnen, eftersom hjulen stannar i rullbandets spår, vilket då medför att du forslas ner sjukt sakta. Allt som allt tar hela ”resan” lite mer än en minut (tror jag). Jag märker på folk (och även på mig själv) att den osnabba resan generar en krypning i ens kropp. Vi kan sammanfatta det hela genom att vi inte har tålamodet att kunna vänta. Men den senaste tiden har jag faktiskt tänkt om. Istället för att få krypningar av den ”långa” väntan, så ser jag istället färden som en resa i terapi. Man lutar sig lugnt över vagnen, och bara funderar. Jag kommer ingenstans, utan det är bara jag och mina tankar på det långa rullbandet, vilket faktiskt känns befriande.

Vi människor lider nog av en brist på tålamod i många sammanhang. I idrottens värld är det precis likadant. Vi vill ha snabba resultat, och vi ska vänta så lite som möjligt. Vi har inte tid att invänta barnen/ungdomarnas tid, utan allt ska vara här och nu. Barnen blir ju såklart påverkade av de vuxnas brist på tålamod, vilket speglas i att många barn slutar med sin idrott i en allt för tidig ålder. De vuxna har alltså inte tid att invänta barnens mognad i form av att förstå teknik eller andra instruktioner, utan alla barn ska kunna direkt (tycker många vuxna). Vi glömmer bort att glädjen är den viktigaste nämnaren, där teknik och andra kunskapsdelar egentligen bara är sekundärt inledningsvis av en karriär. Det tekniska, nästintill det perfekta utförandet kommer inte förrän barnen har knäckt den berömda koden vad träning egentligen innebär.

Om vi vuxna bara hade haft lite mer tålamod, då hade inte så många barn slutat i ung ålder. Jag vill inte påstå att föräldrarna bär den största skulden i allt detta, men deras brist på tålamod ställer till en hel del bekymmer faktiskt. Om föräldrarna bara hade kunnat släppa resultatfixeringen, då hade andelen barn inte gett upp så tidigt. Resultat kommer när idrottaren känner sig trygg med sin idrott. När tryggheten infinner sig, då avtar även risken att barnet/ungdomen vill sluta på grund av till exempel en försmädlig förlust. Istället infinner sig en känsla av revansch, vilket är en hållning som man måste kunna leva med för att orka träna och tävla vidare mot nya mål.

Till syvende och sist så är mitt tips att stanna till istället för att rusa över det där rödljuset. Stanna till och tänk, vad har jag egentligen bråttom till? Gör en jämförelse med ditt barns idrottsaktivitet, genom att uppvisa en mer tålmodig hållning till ditt barns idrottande. Det viktigaste är väl att din son/dotter känner glädje till sin idrott, där resultatet får komma efter hand? Ta även del av rulltrappan, eller rullbandets tröghet. Se det som en träning i tålmodighetens tecken, och njut i din väntan, istället för att känna en onödig stress.     

I mitten av 90-talet arbetade jag som fritidsledare på en skola i Malmö, en skola som heter Sofielundsskolan. Sofielundsskolan tillhör stadsdelen Seved. Skolan hade på den tiden strax över tusen elever, och de flesta barnen hade utländsk bakgrund.

Jag och min kollega (Djamel) hade en underbar tid på denna skola. Många fina elever som verkligen uppskattade vårt arbete, där vi än idag får uppskattning när ”gamla” elever kommer fram och hälsar och tackar för en fin period under deras skoltid. Deras uppskattningen är oslagbar.

När sommarlovet startade så hade vi ett tjugotal barn som besökte vår fritidsverksamhet under lovet. Vid ett visst klockslag, träffades vi utanför skolan med våra cyklar. Tillsammans cyklade vi sedan till Ribersborgsstranden som låg på andra sidan stan, för att vi där skulle bada och ha kul. Det var ett långt tåg av cyklar med barn från Bosnien, Libanon, Somalia, Irak, Iran ja alla länder var representerade när vi kom cyklande längs vägen i Malmö. Vi alla kände stolthet, och barnen var så himla glada för att vi skulle tillbringa en dag tillsammans på stranden.

På senare tid när jag och Djamel träffat på dessa elever i vuxen ålder, så har vi förstått att det inte var just badet som var det mest primära, utan det var samtalen. Det var samtal om livet, framtiden, sport, drömmar, ja allt vad som innefattar livet. Våra diskussioner visade sig vara väldigt uppskattade. Barnen fick prata om sina framtidsdrömmar, om livet i sig, och vi lyssnade alltid. Både jag och Djamel var alltid väldigt tydliga med att samtalstonen mellan barnen och oss alltid skulle vara med respekt. Vi tillät aldrig svordomar eller nedsättande ord i våra samtal. Ibland fick vi höja rösten om någon gick över gränsen, men oftast var respekten alltid hundra procentig.

Tänk om fler hade förstått att det är här allting börjar. Det är detta som många politiker eller folk i allmänhet inte förstår, när det alltid skriks och skränas om hårdare tag. Våra sommarutflykter var en stor del i det vi idag kallar för förebyggande veksamhet. Både jag och Djamel var en del i detta viktiga arbete. Vi var goda förebilder som alltid uppträde korrekt och ärligt mot både barn/ungdomar, och framförallt lärde vi barnen respekt mellan varandra.

Förebyggande arbete handlar om att bygga upp en tillit mellan barn/ungdomar och vuxna. Dessa barn hade tillit till oss. De visste att vi aldrig skulle svika dem. Att lotsa våra unga in i den vuxna världen. Att tala om värderingar, om vad som egentligen är viktigt i ett liv. Tala om riktig och ärlig vänskap. Att låta barn/ungdomar inse att materiella saker inte är det som symboliserar lycka i livet. Jag skulle kunna rabbla en massa saker som vi samtalade om under dessa ljuva sommardagar. Möten mellan barn, ungdomar och vuxna är grunden till mycket. Så en cykelresa till stranden kan faktiskt åstadkomma mer än vi tror.

Ibland händer det att batteriet tar slut på sin mobiltelefon, eller? Jodå, det händer om du inte planerar din laddningstid rätt. Om man är osäker på om batteriet ska garantera sin kraft under hela dagen/vistelse, då har man allt som oftast med sig en powerbank, ett extra batteri som ser till att det alltid finns ”kraft” till sin telefonen. Allt handlar egentligen om att planera sin batteritid, och se till att man alltid är redo. Man kan aldrig skylla ifrån sig och säga att det är någon annans fel om batterikraften går ur telefonen, utan det är alltid ens eget ansvar att se till att man planerar sin batteritid. Många gånger kan man se någon person stå och hänga i ett hörn, antingen i en affär, eller i något annat sammanhang, just för att vederbörande måste ha tillgång till en strömkälla, för att kunna återaktivera sin telefon.

En sådan enkel grej som ett batteri, och dess laddning kan jämföras med en idrottskarriär. En idrottsman kan aldrig skylla ifrån sig efter en förlust, om personen ifråga vet om att han/hon har slarvat med sin träning. Allt ansvar är på dig. Du själv måste ha drivet, orken och tålamodet. Du måste givetvis planera din tid, så att du inte går miste om viktiga träningsstunder. Man kan ju alltid chansa och tro att batteriet ska hålla, men oftast tar det slut, och då står man där. Likaså kan man tävla och tro att det funkar utan att träna något nämnvärt, men snart kommer sanningen ifatt en när man väl står där öga mot öga mot sin tuffaste konkurrent. Du kan lura dig själv, men du kan aldrig lura din motståndare.

Egentligen kan man inte lura sig själv i heller, utan någonstans är varje individ medveten om vad som måste göras, och därför blir osäkerheten mer påtaglig och synlig när träningen inte har underhållits såsom den borde ha gjorts. En idrottsman är ganska lättläst. Som åskådare kan man lätt läsa av en osäkerhet. En tränad person utmålar rätt attityd och självförtroende, vilket är ett måste när man väl kommer upp i den absoluta toppen. När man är där, då måste man se till att man både har laddat sitt ”batteri”, och se till att man har med sig sitt ”reservbatteriet”. Det går liksom inte att förlita sig på en strömkälla i ett hörn, utan man måste verkligen planera sin tid desto mer.

Struktur, planering är viktiga komponenter i en idrottsmans karriär. Det går inte att intala sig själv och tro att man gjort jobbet, om man nu inte orkat hela vägen i sin satsning. En satsning är inte bara en dag, en vecka, utan det är en lång process. Man måste ställa sig frågan, vill jag detta, eller vill jag inte? Om man är säker på sin sak, då behöver man aldrig ställas inför detta faktum. Idrottarens största farhåga är ordet tvekan. Tveksamhet är ingen bra egenskap för en idrottsman, utan man måste alltid tror på sina val. Det bästa och säkraste sättet att tro på sig själv, är om man är ärlig. Ljug inte, utan se istället till att ditt batteri alltid är fulladdat och klart, för då kan det bli riktigt bra.    

Att cykla är för mig ren terapi. Självfallet är det ett färdmedel som ska ta mig från punkt A till B, men samtidigt är det min terapi. Under resans gång känner jag av årstiderna, tittar in i förbipasserande hus, trädgårdar, ser människor på vägen osv. Men det mest intressanta är att min hjärna får till sig en massa idéer just under mina cykelturer. Jag stressar mycket sällan när jag cyklar. Aldrig någonsin att jag på något sätt försöker mig på att besegra motvinden som ibland vill utmana mig. Jag vet att jag är chanslös, och istället för att bekämpa vinden, så cyklar jag alltid med den. Regn eller annat oväder möter jag upp med att min regn-poncho alltid finns närvarande. Med denna medhavda attiralj slipper jag köra slalom mellan regndropparna i rasande fart, utan jag kan istället lugnt och fridfullt känna av sommarens ljuva regndroppar, eller hösten krispiga luft, medan dropparna slår mot ponchons ogenomträngbara material.

Idéer och förslag går på helvarv i mitt inre, när jag väl satt mig på cykelsadeln. Det är precis som att min kreativa ådra får sig en extra skjuts, där jag kommer på grej efter grej hela vägen till mitt mål. Jag får ibland stanna till med cykeln för att skriva ner mina tankar, så att jag inte tappar bort eller glömmer, vilket skett vid ett flertal tillfällen. ”Ah, jag kommer ihåg det!”. Men man glömmer bort det tyvärr. Så därför försöker jag numera alltid vara noga med att stanna, och skriva upp.

Jag njuter allt som oftast av min cykelresa. Jag ser mycket sällan min cykelresa som enbart en transportsträcka som ska ta mig till min destination, utan resan betyder mer än så. När jag arbetade inom skolans värld, såg alltid eleverna mig komma cyklandes. Ibland hände det att jag fick frågan från barnen ”Jörgen, har du ingen bil?”. Även om jag/vi har en bil, så blir det cykeln jag använder som mest.

Om man jämför min cykelresa med en idrottskarriär, så är den ganska snarlik. En idrottskarriär är inte en karriär där man endast längtar till själva slutmålet. Utan på vägens gång måste man njuta av sina små delmål, som tex klubbmästare, distriktsmästare, ungdoms-SM, junior-SM, senior-SM och sedan internationella skalper i form av EM, VM och OS. Vi kan inte börja som klubbmästare, och redan därefter börja längta till ett OS-guld. Resan blir för lång och besvärlig, och vi kommer allt som oftast inte fram. ”Motvinden” knäcker en, och man glömmer bort att delmålen har sin charm på vägen.

Tänk om fler hade haft tålamodet att invänta, och njuta av sin cykel/idrottsresa. Då hade vi haft fler som utövat sin idrott, och fler som hade konkurrerat om de stora medaljerna i framtiden. Att inte ha för brått. Vad är det egentligen vi vill komma fram till, och vad händer när vi nått våra mål? Delmålens vyer får man aldrig förringa. Slutmålet är slutmålet, det vill säga framme och klar. Vad händer sedan därefter?

Om jag tänker tillbaka på mitt idrottsliv, så var det själva delmålen som egentligen var det mest intressanta. Det var där jag lärde mig ofantligt mycket. När jag väl nått själva slutmålet, då var man ju färdig? Så därför är det viktigt att vi inte alltid rusar iväg, utan att vi inte glömmer bort att upptäcka och se vad vi passerar på vägen. Inte bara hetsa från punkt A till B, utan att man stannar upp och njuter däremellan, om det så gäller en cykelresa, eller en pågående idrottskarriär.