Jörgen Olsson

För att skriva så behövs en känsla av inspiration. Förutom själva känslan och drivet av inspiration, så krävs det givetvis även material för att på något sätt få ihop en vettig text. Jag skriver ganska mycket. Jag gillar att skriva, och därför startade jag upp denna blogg för lite mer än ett år sedan. Varje gång som jag kommer på ett ämne värt att skriva om, så lägger jag in detta i min telefon. I dags dato har jag material för c:a ett år framåt. Visserligen inte färdigskrivet, men jag har själva ämnena klara att skriva om.

Men det räcker inte med att inneha själva ämnet, utan man måste sedan ha kraften till att formulera texten till en mjuk rörelse, så att den sedan känns behaglig att läsa, och även intressant såklart. Just nu är det lite stiltje för min del, vilket inte bara gäller själva skrivandet. Det är just nu avslutningstider inom det mesta. Skolor, idrottsklubbar, och en massa andra organisationer pausar just nu sina verksamheter. Att pausa någonting är ett måste om man ska kunna bibehålla en gnista av driv. En gnista som betyder engagemang, mål och drömmar.

I min sport brottning kommer frågan varje gång som vi närmar oss avslutning: – Ska ni inte träna under sommaren? Jag blir lika förvånad varje gång över frågan. Även barn behöver paus för att orka behålla sitt driv, sitt engagemang. Vi gör barnen en björntjänst genom att låta föreningens verksamheter fortlöpa årets alla dagar utan någon som helst paus. För vem stöttar föreningslivet egentligen om vi skulle införa detta hårda schema, dvs verksamhet 12 månader om året? Jo föräldrarna. Problemet är att föräldrarna inte vet hur de ska underhålla barnen när föreningslivet väl går in i semesterdvala. Därför vill de nu ge föreningslivet dåligt samvete för att de stänger ner så ”tidigt”. En del personer tror på riktigt att om vi låter våra barn hålla igång med en och samma sport året runt, då ökar vi möjligheten för en lång och framgångsrik karriär. Mitt svar är på direkten, HELT FEL!

Jag säger inte att barn ska ligga på sofflocket när väl föreningslivet tar sin rättmätige vila, utan där finns så mycket annat man kan göra. Cykla, springa, klättra, bada, ja där finns en uppsjö med alternativ rörelse som är nyttigt för alla barn/ungdomar (även vuxna) att ta sig an. Nu vet jag att många föräldrar är rädda för att barnen ska gå helt in i sin digitala värld, där dataspel och ett evigt ”telefontittande” ska ta stora delar av sommaren i anspråk. Men som förälder så besitter du fortfarande rätten att säga ifrån när barn ägnar sig åt för mycket stillasittande aktiviteter. Man kan inte lägga detta ansvar på idrotten, utan föräldrar måste steppa upp och säga ifrån själva till sina barn, och då sätta riktlinjerna.  

Även ledare, tränare och andra involverade inom föreningslivet måste också få en paus från barn, sport, närvaroregistrering, tävlingar och mycket annat. För även om vi älskar det vi gör, så behöver man ändå pausa och komma ifrån en stund.

Även jag behöver ibland komma ifrån skrivandet en stund. Därför stänger jag ner vissa grejor under någon period, just för att få tillbaka drivet och hungern att åter skriva texter som jag tycker är intressanta att dela med mig av. Så tänk på att allt, även det vi tycker om och älskar, behöver pausas. Barn orkar inte hur mycket som helst, och inte vi vuxna i heller. Semester, paus, vila ser till så att drivet alltid kommer tillbaka, vilket gör att vi sedan kan åstadkomma hur mycket som helst, som att skriva intressanta texter, eller att fortsätta sin träning för att nå sitt stora mål som tex att bli världsmästare i brottning.    

Hur många gånger har jag inte hört meningen – jag vill satsa? Jag har nu varit tränare i drygt 20 år. Under alla dessa år, så är det ett fåtal som kunnat leva upp till den ovannämnda meningen. Brottning är inte tomma ord och floskler, utan brottning är på riktigt. Det krävs ett mycket speciellt pannben för att orka leva upp till devisen – jag vill satsa. Det funkar inte att göra en halvhjärtad satsning, om man nu har som ambition att nå den absoluta toppen i Sverige. Vill man sedan nå den internationella toppen, ja då snackar vi pannben utöver det vanliga.

Idrott är verkligen speciellt. Av egen fri vilja så väljer ett fåtal människor att försöka sig på en satsning mot det stora medaljerna. Där finns inga garantier trots hård intensiv träning, utan allt är bara en ren och skär chansning. Det är inte som en utbildning, vilken som helst, där du vet att efter två – fem år, ja då får du ditt examensbevis. Idrott kan inte ge dig den tryggheten. Det är väl kanske det som vissa människor tycker är själva utmaningen, dvs att satsa utan några som helst garantier.

Att dessutom satsa på en idrott där ekonomi inte är första prioritet, den kan ibland vara svår att förstå. Där finns idrotter som du kan lägga ner lika mycket tid på (till och med mindre), och där den ekonomiska vinningen ser helt annorlunda ut. Varför satsar vissa fortfarande på att bli mästare i tex brottning? Brottning som enbart kräver riv och slit, och där träningen är betydligt hårdare och tuffare jämfört mot många andra idrotter. Vad är det för märklig ådra dessa personer besitter, där all vakna tid läggs på en idrott som är allt annat än mjuk och lätt, och där pengar, status har en mycket liten betydelse?

Många kan tycka att det är ett konstigt val. Det finns fortfarande ungdomar som verkligen lever upp till devisen – jag vill satsa, men det är som sagt bara ett fåtal som vågar och orkar. För det är en sak att säga själva meningen, och en annan sak att leva upp till den. För gör man inte jobbet, då blir det svårt att nå den absoluta toppen.

Jag tror att man måste nå en punkt i sitt huvud där man ser att allt är möjligt. Du måste se bilderna på dig själv i en massa omöjliga situationer, och sedan få fram det till en verklighet. Du måste uppleva dina mål i ditt inre för att du ska orka satsa fullt ut mot din framtida karriär. I din mentala kapsel ska alla dina drömmar spelas upp som en film. För har man inte filmen i sitt huvud, då blir meningen – jag vill satsa – bara till en fras, och inget som är äkta.

Min film började rulla i 14 – 15 års ålder. Ingen fick gå in och ändra om i mitt manus, utan jag visste precis vad jag ville. Även om vägen var lång, så hade jag tålamodet att invänta min tur. Jag levde verkligen upp till devisen – jag vill satsa. Det var aldrig bara en fras, utan jag ville verkligen på riktigt.

Tänk på meningen – jag vill satsa, att den bara rymmer tre ord. Tre ord som är lätt att säga, men svår att leva upp till. Jag hade gjort om exakt samma satsning idag, trots att jag vet att brottning är hårt, tufft och slitigt. Men vem har sagt att det ska vara lätt och enkelt. Det är väl kanske det svåra som är själva utmaningen, och inte att det alltid ska vara lätt och enkelt.  

Jag har nu varit med på mitt 23:e svenska mästerskap för seniorer om jag räknar med helgens mästerskap i Varberg. Tretton gånger var jag med som aktiv vilket resulterade i 4 guld, 3 silver och ett brons. Därefter har jag varit med som tränare i tio senior-SM med start från 2010. Det är lite speciellt med ett stort SM. Det är alltid lite nervkittlande, och man kan som tränare känna spänningen i luften. När man själv var aktiv så var det en känsla av både skräck och glädje. Glädjen bestod inte i att man sprang runt med ett stort leende, utan mer att man kände glädje över att vara där, och en glädje över att man ville göra bra ifrån sig. Skräcken var ju själva rädslan att förlora, och då få vänta ännu ett år till nästa SM. Fyra tillfällen som senior fick man uppleva den där obeskrivliga glädjen över att vara bäst i i sitt land. För det är en speciell känsla med att titulera sig bäst i Sverige. Under mina tretton starter har jag också upplevt förlustens svarta hål. Ett hål som ibland var svår att kravla sig ur. Men, man lyckades och någonstans så hittade man alltid ny kraft att satsa vidare. Man omdirigera sina tankar vilket är ett måste om man vill hålla sig kvar i toppen.   

Första gången jag bevittnade ett stort SM som åskådare var i Malmö 1979. Jag var bara tio år gammal, och jag sprang fram och tillbaka på tävlingsmattorna som ”lappapåg”. Det vill säga, jag överlämnade domarsedlarna till tävlingens domarteam mellan varje match. Jag minns också att jag sprang runt med mitt autografblock för att inhämta namnunderskrifter av dåtidens stjärnor, som jag sedan skulle spara som ett minne. Idag vet inte barn/ungdomar vad ett autografblock är, och jag tror faktiskt inte många utav dagens brottare har skrivit några autografer alls. Idag är det selfies med mobilkameror som har övertagit autografblockets charm. Men tyvärr så var det inte många barn som sprang runt vid helgens mästerskap för att inhämta några bilder av dagens brottare. Man kan undra varför?

På min tid fanns två Tv-kanaler. Vid varje senior-SM så var alltid sportspegelns team på plats för att göra ett reportage om någon aktuell brottare. Oftast någon som man trodde lite mer på, eller någon som hade tidigare meriter i sitt bagage. På den tiden så kollade alla sportintresserade (och även icke sportintresserade) på söndagens sportspegel. Det var miljonpublik som såg detta, vilket gjorde att brottarna fick en bred publik. Idag är det sociala kanaler som styr, och som marknadsför olika saker. Brottarna har blivit sina egna marknadsförare med då olika antal följare på sina respektive kanaler, vilket gör att dagens brottare inte når ut till den breda allmänheten på samma sätt som tidigare. Utan istället håller man sig inom en snäv grupp av följare. Det är inte alla som går in och följer våra aktuella mästerskapsbrottare, utan det blir en krets inom brottningen som följer varandra, vilket medför att sporten hålls inom sitt snäva forum.

Detta är inte bara ett ”brottningsproblem”, utan varje sport som inte har lika mycket tv-tid som exempelvis fotboll och hockey hamnar i detta fack. Frank Andersson, Benni Ljungbäck, Torbjörn Kornbakk och Micke Ljungberg var några tidigare gamla mästarbrottare. Många visste om dessa personligheter. Kanske inte deras bokstavliga meriter, men folk visste om deras existens. Idag är det inte många som känner till våra bästa brottare tyvärr, då den breda allmänheten inte följer våra aktuella brottares olika kanaler. Den linjära TVn har i stort sett helt slutat att visa brottning, utan nu är det mest streamade tjänster som brottningen får sin tv-tid. Men då måste man veta om att det arrangeras exempelvis ett EM i Budapest, eller VM i Zagreb? Om man inte har någon brottningsrelation alls, då kommer dessa mästerskap flyga ovetandes förbi. Folk har ingen aning, eftersom vi även idag ej heller har några direkta tidningar som folk läser längre. Om folk läser en tidning (papper eller på webben), så skrivs det om allt annat än just brottning.

Man kan undra varför det är så, med tanke på att brottning är en anrik OS-sport, och dessutom en sport som är oerhört stor i övriga välden? Många frågor, men tyvärr inga självklara svar.

FOTO: Bildbyrån. SM-prispallen från 1992 i Eskilstuna. Vinner mitt andra SM-guld. Silver Thony Johansson Varberg, brons Håkan Karlsten Varberg

”Leif, kan du nämna en tävling, där du tyckte att jag var riktigt bra?” Frågan ställde jag till min tränare strax efter min landslagskarriär. Jag trodde han skulle nämna någon SM-match, eller någon annan större final, men ack nej. ”Bjuvsträffen”, sa han blixtsnabbt utan att tänka. Bjuvsträffen var en seniortävling som arrangerades varje år, och som ibland kunde samla stora delar av den svenska eliten, vilket gjorde att den stundtals kunde hålla hyfsat hög nivå, typ som ett SM. Jag tyckte vid första anblicken att han bara hävde ur sig en tävling, bara för att han skulle svara någonting. Men Leif var en tänkande herre som inte bara reflektera på teknik och kunskap, utan han tittade mycket på rörelsemönster och självförtroende. Jag själv kunde genom åren se tillbaka på denna tävling och medge att han hade helt rätt i sin analys. Det var visserligen ett snabbt svar från hans sida, men svaret var faktiskt väl genomtänkt.  

Jag kan minnas att jag som 20 – 22-åring vann viktklassen, men klassegern var inte det mest primära för Leif, utan hans reflektion var på vilket sätt som jag vann tävlingen. Och när jag själv reflekterar och tänker tillbaka, även om det nu är trettio år sedan, så kan jag starkt minnas att jag med stort självförtroende vann samtliga matcher i grandios stil. Det var bra motståndare jag mötte, men varje ”gubbe” var totalt chanslös. Att jag vann var ju sin sak, men jag själv kan minnas att jag genomförde dessa matcher med enormt självförtroende och pondus. Den där känslan när man är helt oantastlig. Man vet att man ska vinna, och man vet att man inte kan förlora. Finns inga tveksamheter, utan vinsten är det enda som finns närvarande. När man har den ”superkänslan” då vågar man också brottas ut, och göra de där tekniska detaljerna, som man kanske håller inom sig när självförtroendet inte alltid är på topp.

Brottning handlar mycket om att hitta just den rätta känslan. Jag tror inte vår sport är mer unik än andra, utan jag tror detta gäller samtliga sporter. Att hitta den ultimata känslan, och då förhoppningsvis parera in den vid speciella tillfällen, typ EM, VM eller ett OS. Vissa av oss kan behålla och förvara känslan under en längre period, medan andra så blir den mer kortvarig och hackig. Det gäller som sagt att pricka in känslan när man själv önskar, vilket inte är helt lätt.

Idrott är inte mekanisk. Idrott är inte bara tekniska detaljer som ska slipas i all oändlighet, utan tekniken måste infiltreras med en go känsla och mående. Att idrotta på hög nivå är oerhört läskigt. Kraven är stora både från en själv, och så även från folk vid sidan av. Därför gäller det att skapa en brottningsstil som man är bekväm med, och där ens känsla får bra utrymme att utvecklas. Kroppen och knoppen måste samarbeta, och vi kan inte bara mata teknik efter teknik, och sedan tror att den berömda koden är löst. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den där läskiga känslan, och istället för att tycka att det just är läskigt, så ska man istället gör sig ett med känslan och älska den.

Att gå in i en stor turnering/mästerskap, och bara tänka ”jag måste, jag ska, jag bör” ja då blir man inte långvarig, och resultaten uteblir. Om man istället tänker i färger, melodier, med känslan av en upprymdhet, spänd förväntan och med en längtan, ja då har man försatt sig i ett helt annat läge där man i stort sett kan åstadkomma vad som helst. Att man inte går in i en turnering med endast resultat som det mest primära, utan att man istället söker efter en känsla, känslan av att man är oövervinnlig. Att man inte tänker ”det va gott det va slut!”, utan att man istället går in med tanken att det inte är tiden som är den viktigaste. Eftersträva en känsla av att man med lätthet rör sig på mattan, och hur självförtroende och pondus ser till att alla rörelser sitter som en smäck.

Leif såg att jag denna lördag för snart trettio år sedan gjorde alla tänkbara rätt, och då inte bara de tekniska detaljerna. Hela jag utstrålade pondus, självsäkerhet, oövervinnlighet. Mitt rörelsemönster hade alla ingredienser som snabbhet, hårdhet, balans, finurlighet osv. Han kunde se detta. Han strunta i att tävlingen ”bara” hette Bjuvsträffen. Han var inte låst vid att tävlingen tvunget skulle hålla en viss status, utan han var ärlig med sin analys, och hans snabba svar blev då denna enkla tävling som arrangerades strax öster om Helsingborg, i en liten ort som heter Bjuv. Att vinna med känsla, och inte bara för att, vilket egentligen är en gigantiskt skillnad.

FOTO: Bildbyrån       

Att bli världsmästare på riktigt är inte helt enkelt. Det är inte många svenskar som blivit det oavsett sport, men där finns en del. Jag själv blev nästan VM-mästare då jag för lite mer än trettio år sedan blev vicevärldsmästare. Men trots att jag var så nära, så får jag aldrig titulera mig som VM-mästare. Jag blir nästan irriterad när någon i min närhet presenterar mig som världsmästare i brottning.

Men utan att vara världsmästare, så finns där en hel del människor i vår vardag som agerar, och även vill uppfattas som världsmästare. Jag brukar kalla dessa människor för staketvärldsmästare. Ett antal besserwissers som vet och kan allt, trots utan egna referensramar. I min sport brottning, där finns det massor av just den sorten. Personer som vet, och som tror sig veta allt. När man sedan går tillbaka och studerar deras CV, så visar det sig att vederbörande knappt har gått en pojkmatch i sin ungdom. Min fråga är då, hur kan man, och hur vågar man vara så säker på sin sak, när man helt saknar bakgrund? Jag blir förvisso något imponerad (eller rädd) av dessa personligheter, med tanke på deras brist på erfarenhet och kunskap, men som ändå vågar uppvisa sådant enormt självförtroende.  

Jag själv vet hur det känns att möta en rysk brottare i tävlingssammanhang. Jag har varit med på ett flertal internationella mästerskap. Jag har varit i två stora mästerskapsfinaler. Jag har förlorat mot bulgarer, ryssar, vitryssar och rumäner, men jag har även besegrat dem. Jag har i stort sett ”pluggat” brottning sedan jag var tio år gammal, och jag kan även skryta med att jag var en av få som tränade otroligt hårt under min aktiva tid. Som tränare har jag varit delaktig i ett trettiotal SM-medaljer (ungdom, junior och senior). Jag har även fått fram brottare som tävlat i internationella mästerskapssammanhang, och så även vunnit medaljer.  Jag har levt brottning under många år, och jag lever den fortfarande. Jag kan tycka att jag har ganska mycket på fötterna när det gäller just brottning, eller?

Jag själv kan tycka att det är lite roligt att laga mat. Bara tanken att jag skulle gå in och ifrågasätta en kock typ Leif Mannerström eller någon annan höjdare, med att tala om hur man på bästa sätt ska tillreda en maträtt vilken som. Bara tanken är helt absurd. Tyvärr så finns där en hel del människor i vår värld som är helt utan skrupler. Jag säger inte att man ska krypa ihop i sitt skal, bara för att man inte tävlat i landslaget, eller deltagit i något mästerskap, absolut inte. Men för guds skull, utge Er inte som att ni vet och kan allt, när det inte finns någon egen direkt historik att luta sig mot. Jag själv kan inte allt när det gäller brottning, trots min digra CV inom brottningssporten, men givetvis innehar jag en bred kunskap.  

Så passa Er för dessa staketvärldsmästare, för där finns en hel del i alla möjliga sammanhang. Gå och titta på fotboll, handboll, brottning eller andra sporter, för då kommer ni uppleva en massa ”mästare” på läktaren som har det självklara receptet för framgång. Men du, glöm inte bort att kolla upp deras referenser innan du tar till dig deras ”enorma” kunskapsbank. För man vet aldrig vad som döljer sig bakom deras ”mästarbälte”.     

Som ung målmedveten idrottsman, så är det inte alltid lätt att ”bjuda” in den heliga vilan. För ens kropp säger ibland stopp, och då framförallt när man tränar extremt mycket. Som ung kille/tjej med höga idrottsliga drömmar, så vill man någonstans tro att det är farligt att låta kroppen få vila. Men som vuxen så har man förhoppningsvis nått en insikt, om att kroppen ibland behöver ett litet break. Nu talar jag om de idrottsmän/kvinnor som tränar exceptionellt hårt, inte dom som tränar sporadiskt och som tror att man kan bygga upp en idrottskarriär genom att inte träna alls, utan den hårda träningen behövs. Men balansgången är alltid hårfin när det gäller elitidrott.

Jag själv som ung tränade extremt hårt. Jag tränade mycket, och även jag glömde bort att kroppen och knoppen hade ett samband. Kroppen behöver ibland gå ner i varv, och få utvecklas i lugn och ro. Under hela min högstadietid låg min vikt runt 45 – 55 kilo. Jag var ganska liten, både vikt och längdmässigt. Saken gjordes ju inte bättre att man under ett par årstid skulle hålla vikten för att få en plats i IK Spartas serielag. Nu i efterhand när man tittar i backspegeln, så var ju detta ganska kortsiktigt tänk. Men ingen visste något annat på den tiden, och man gjorde ju vad ledarna sa.

När jag väl kom upp i 16 – 18 års ålder så sprang vikten iväg ordentligt. När jag var 19 år gammal, så tävlade jag i 82 kilos-klassen. Fram tills dess så tränade jag hela tiden, och min kropp fick egentligen aldrig någon direkt vila. År 1989 så fick jag då den efterlängtade vilan från själva brottningen. Även om jag vid detta tillfälle inte ville erkänna det där och då, så kom min obligatoriska militärtjänstgöring som ett brev på posten. Jag var 20 år gammal, och på den tiden var man tvungen att minst avhandla 7,5 månaders tjänstgöring i militärens gröna kläder. Jag var ju givetvis stor motståndare till detta, men jag fick två alternativ. Att hoppa på tåget och genomföra utbildningen, eller att sitta i finkan (som man fick göra om man vägrade på den tiden). Mitt val blev då ganska enkelt.  

Jag åkte iväg till Ystad och Lv4 kompaniet med en viss motsträvan. Tanken var att jag skulle åka/köra hem varje dag, och mitt motto var att jag absolut inte skulle sova i luckans (logementet) lokal, utan jag skulle köra hem varje kväll, just för att ta mig till klubbens träningar. Till min stora besvikelse blev det nu inte så. Varannan vecka fick vi till oss att vi skulle bo i tält, vilket omöjliggjorde hemresa under dessa veckor. Så av c: a 200 dagar, så skulle jag nu behöva sova i tält hälften av dessa. Jag var ju något knäckt när jag insåg fakta. Hur skulle jag nu få till min träning?

Men lumpen blev min räddning. För denna tjänst såg till att jag fick en påtvingad vila. En påtvingade vila från själva brottningsträningen gjorde att min kropp kom i balans, och när jag muckade 7,5 månader senare, så vägde jag 92-kilo muskler. Under mina tältveckor så tränade jag mycket alternativ träning. Jag sprang, och körde mycket styrkegymnastik ute i skogen. Varje kväll gjorde jag något fysiskt, fast dock ingen brottning. Brottningen fick en efterlängtad paus. Samma höst som jag muckade, så debuterade jag i svenska seniorlandslaget. Jag slog igenom med buller och bång, och jag blev ett namn inom svensk brottning. Jag till och med kallades för den nye Frank i vissa tidningar.  

Jag kan idag med gott samvete, och med en ärlighet, säga att min militärtjänstgöring hade stor del i att jag slutligen kunde slå igenom på allvar. Den vilan jag fick från själva brottningsträningen, den räddade mig. Jag hade inte själv de rätta verktygen att ta beslut om att min kropp behövde vila från själva brottningen, utan lumpen blev min räddning.

Så tänk på tränare, ledare och även brottare. Ibland måste man bryta visa rutiner, och i stället göra något annat. Det är lätt att fastna i ett mönster, och där man inte har kraften själv att ta sig vidare. Där måste vi ledare/tränare steppa in, och ge ungdomarna det rätta verktygen för att kunna orka gå vidare. Elitidrott är tufft, och även idrottare behöver lite hjälp på vägen. Allt fixar man inte själv. Nu tror jag inte just en militärtjänstgöring är ett måste, utan vi måste hitta andra pauser som ser till att både knopp och kropp får sin rätta uppbyggnad. För en idrottskarriär är ganska lång, även om den ibland uppfattas som väldigt kort.  

I helgen var det storturnering i Göteborg. Över 600 brottare från hela landet (även från Norge och Danmark) samlades för att tävla och mäta sina krafter. Om man gör en snabb överblick, en snabb analys, så tror jag lugnt man kan påstå att Sverige har världens bästa brottare i åldern 8 år, upp till och med 14. Man kan då ställa sig en snabb fråga: Varför är vi då inte bättre på seniornivå? Varför förlorar vi så många duktiga brottare när det väl är dags att gå vidare till junior och seniornivå, när vi har så duktiga pojk/flickbrottare?

Att barn ska tävla tycker jag inte är mer än rätt. Jag skulle till och med vilja påstå att det är sunt, och väldigt nyttigt inför framtiden att lära barn tävla på rätt sätt. Rätt sätt, kan man tävla på fel sätt?

Där finns ett svar. Ledare, tränare och föräldrar, där har vi de tre ”bovarna” som ser till att stora delar av våra unga tjejer/killar väljer att sluta i allt för tidig ålder. Barnen tappar oftast all lust, allt intresse på grund av ett intensivt tävlande i unga år. Pressen är allt för betungande, där barnet/barnen måste leverera fullgoda resultat redan från knatteåren. Barnen får absolut inte misslyckas, utan det är bara vinst som räknas. Där finns ”brottarbarn” i Sverige, som har gått fler brottningsmatcher än en internationell senior-världsmästare.

Hur ska barnen orka hela vägen fram, när de hela tiden lever under konstant press från ledare, tränare och föräldrar? Det gör dom såklart inte, och det är just därför som Sveriges junior/senior-kategori inte är lika fulltalig som barnens kategorier. Att bevittna en tävling som Soft touch open i Göteborg ger dig material till en hel föreläsning på hur man inte ska bete som tränare, ledare eller förälder. Där finns massvis med situationer där man upplever tävlande barn som oerhört stressade och pressade, och då menar jag såklart inte den obligatoriska och sunda tävlingsnervositeteten.  

Jag ser ledare som med full kraft skriker YES, YES, YES och slår sedan ihop sina händer med aggressiva handklappningar i en vild glädjeyttring, allt för att göra sin adepts motståndare än mer ledsen mot vad han/hon redan är när nu förlusten är ett faktum. Vad är syftet med dessa aggressiva handklappningar och vrål? Visst ska man vara glad när ens adept vinner, men vill jag verkligen trycka ner och förminska min adepts motståndare med alla medel? Det mest horribla är då att brottarna/barnen som är uppe på tävlingsmattan då inte är mer än 10 – 11 år gamla, vilket gör det ännu mer förkastligt.

Vi har föräldrar/ledare som står med ena foten inne på tävlingsmattan, och skriker PASSIV, PASSIV och hetsar domarna, brottarna och alla runt omkring med sitt så kallade ”hejande”. Hela tonen är så aggressiv och hotfull, så om någon person utan anknytning till sporten brottning hade kommit in i denna brottarhall, då tror jag att vederbörande åskådare hade lämnat på studs, och tänkt: är detta sunt?

Pressen och stressen är för hög bland våra unga brottare. Det är just därför som brottarna droppar av, när det väl sen gäller att gå vidare till ungdom, junior och slutligen upp till seniornivå. Barnen har redan levt under stark press så pass länge, att orken, viljan och lusten är helt utbränd och borta när det väl är dags att leverera, och gå vidare på riktigt. Ibland undrar jag om en del av våra unga brottare tränar och tävlar för egen glädje, eller om de gör det för att göra sina föräldrar eller ledare nöjda och glada?

Press kommer alltid finnas inom idrotten, men jag kan tycka att pressen kan inväntas tills barnet i alla fall nått ungdomskategorin. Då är ungdomen så pass gammal, så pass mogen, att pressen då i stället blir till sina egna målbilder. Det är brottaren själv som ska måla upp sina visioner, och inte föräldrarna eller tränarna. Men tyvärr så har inte den informationen, den vetskapen nått vissa ledare och föräldrar ännu, utan en del tror fortfarande att en tidig press och hets är det rätta alternativet, vilket vi har ett svar på att så inte är fallet.  

När jag var liten så åkte vi ofta stadsbuss för att ta oss till olika ställen i stan. Framför allt när vi skulle ta oss till min mormor som bodde borta vid Dalaplan i närheten av Södervärn. Eller när vi skulle till brottningsträningen på Sallerupsvägen i närheten av Värnhem. Antingen åkte jag och min mor, eller så kunde jag själv ta bussen. Resan till mormor så var det först buss 37b från Höja där vi bodde, och sedan byte till buss 34 vid Nobeltorget i färd längs Nobelvägen mot slutdestination Dalaplan. När jag åkte själv, så ville jag alltid sitta på platsen längst fram till höger, den platsen närmast chauffören. Där kunde jag med stora ögon följa chaufförens mönster och rörelser i allt från betalning (allt var kontanta medel), utrop av hållplatser (var inte någon inspelad röst på den tiden som utropade destinationen), när han öppnade dörrarna (fanns ingen automatik, utan allt gjordes med en handrörelse) etc.  Jag var otroligt fascinerad av chaufförernas alla rörelser och mönster som vid varje hållplats skulle följas till punkt och pricka, vilket det även gjordes. Där fanns så många moment som chaufförerna skulle upprepa vid varje stopp, och allt detta gjordes med precision och med en stor yrkesstolthet. Idag åker jag sällan stadsbuss, men när jag väl gör det så känner jag inte någon lust till att sitta längst fram till höger längre. En betydelse kan vara att jag inte längre är tio år gammal, utan i stället femtiotre, åldern kan ju spela en viss roll. Men chaufförernas arbetsuppgifter är något helt annat mot vad det en gång var. Nu för tiden är allt digitaliserat med appar, automatik, inspelade röster som deklarerar ut hållplatserna, ljusslingor etc. Chaufförerna idag, är i stort sätt bara chaufförer. Fortfarande stannar bussarna givetvis till för att släppa av/på resenärer, men idag finns ingen relation mellan resenär och chaufför längre, då tex ingen kassahantering längre finns, utan idag blippar man sitt kort, eller sin telefon. Chauffören sitter framåtvänd mot vindrutan konstant, och man ser aldrig att chauffören vrider sin stol mot nytillkomna resenärer som man gjorde på 70 – 80-talen, där chaufförerna hälsade alla välkomna med en nick och ett hej. Biljetterna är ett minne blott. Finns ingen lång eller kort pollett att hålla reda på längre, utan allt är app-fixerat. Jag tror inte det finns så många barn idag som följer chaufförernas arbete, såsom jag en gång gjorde under min barndom på 70-talet, och i början av 80-talet.

Men allt förändras, och det är väl tur det. Det jag vill ha sagt med denna lilla berättelse är att vissa saker i livet genomgår en självklar förändringsprocess. Mycket i chaufförernas arbete har förenklats och säkrats upp, och så även för stadens resenärer. Men vissa saker kan vi inte förenkla och göra lättare. Tyvärr så tror en del att allt går att göra lättare idag, som tex en satsning på en idrottskarriär. Vi har inte kommit dit hän ännu, att man kan satsa på sin idrott genom en app, eller med automatiska lösningar. Utan än idag måste vi fortfarande träna hårt av egen maskin. Och det är väl befriande att det fortfarande krävs en egen satsning för att tex lyckas med en brottningskarriär, och där ingen app kan göra jobbet lättare för den aktive. Det krävs fortfarande fysisk smärta, och hårt arbete för att lyckas ta sig hela vägen fram mot de stora medaljerna. Tyvärr så kan jag se tendenser i den nya ” app-generationen” som växer upp, att där finns dem som tror att en karriär kan byggas upp genom ett fräckt instagram-konto med en drös av följare.

Tyvärr (sån tur är) så måste en brottare även idag göra som busschaufförerna gjorde när jag som liten åkte buss på 70–80-talen, dvs göra allt jobbet själv. Men visst är det befriande att det fortfarande är så, för vem vill titta/följa en idrott där karriären endast byggs upp med ett snyggt konto med dess följare. Och där man vet att personen i fråga inte lagt ner ett hårt arbete med svett, tårar och fysisk smärta, utan enbart med uppoffringen om att sända ut/tillverka en bra bild/film.

Mycket i världen moderniseras. Men för att vinna stora medaljer i brottning, så kommer man aldrig ifrån att det fortfarande krävs ett gammalmodigt tänk med hård träning, svett, vilja, drivkraft etc.  Mycket kan vi som sagt idag förändra, men som tur är inte allt, och det är väl skönt, eller?  

Att få en 8 – 10-åring att åka till sin träning varje vecka är egentligen inga svårigheter. Som vuxen kan man bara peka med hela handen, och säga några väl valda ord om att nu åker vi till träning och därmed basta. Barnet följer med, och gör som föräldern vill (oftast), fastän det ibland kan bli lite sura miner. I vissa fall får föräldern locka med något, som tex att barnet ska få mer speltid på sin dator, om han/hon nu är så ”duktig” och följer med till sin träning. När barnet väl anländer till sin träning, och är på plats, ska nu vederbörande tränare få detta barn till att träna av egen fri vilja, vilket kan bli lite kämpigt. Situationen är svår, framförallt för tränaren, eftersom barnet har förhandlat sig fram till dessa träningstillfällen enbart för att intjäna speltid till sitt dataspelande.

Samma scenario kan man uppleva när det gäller tävlingsdelen. Som förälder kan man alltid locka med presenter, pengar, och att tävlingsarrangören säljer gott godis, vilket medför att barnen ändå kan se en viss tjusning med att tävla, eftersom lockbetet har en viss betydelse i deras slutgiltiga beslut.

Peka med hela handen, locka, erbjuda fungerar bara till en viss ålder. När barnen väl uppnår en ålder runt 14 – 15 år, då kommer den egna viljan fram, och förälderns tyckande och lockande har inte samma effekt längre. Godiset i kiosken, och Pokemon-kort som present fungerar inte längre, utan nu måste de drivande föräldrarna plocka fram det stora artilleriet i form av betydligt mer omfattande och dyra grejor. Det kan vara allt från resor, djur, motorfordon etc.

Som ni säker redan har förstått, så är ju inte detta idrottande hållbart i längden. Jag vill inte på något sätt påstå att detta tillhör vanligheten, men tyvärr så finns dessa avarter i alla idrotter och sammanhang. Om sanningen ska fram så är det är inte lätt att vara förälder. Men det är inte heller lätt att vara barn med alla dessa utbud som finns runtomkring oss i dag. Valen är oändliga, och lockelserna är gigantiska.

Men vad är egentligen själva grundprincipen för att vi vill att våra barn ska idrotta? Är det för att barnen i framtiden ”måste/ska” bli stora, kända, och vinna en massa olika medaljer? Är det just denna princip som är vårt största argument, eller är det något annat? Jag som aktiv före detta idrottsman, numera instruktör, och även tre-barns förälder, jag kan bli bestört på all hysteri kring att barn ska satsa tidigt på sin sport. Tidigt för mig är 8 – 12 åringar som tvingas av sina föräldrar, tränare och ledare till att träna i en och samma idrott 5 – 7 dagar i veckan, dvs under kvällstid. Under dagarna så är det sedan idrottsskolor för hela slanten (från årskurs 6), just precis, idrottsskola där en och samma idrott är involverad. Ja ingenting får gå förlorat, utan träning, och åter träning både dagtid och kvällstid. Allt är planerat och strukturerat in i minsta detalj, för nu ska det levereras (enligt föräldrarna). Det konstigaste i allt detta är att det drivande föräldrarna sedan blir förvånade när barnen i 17 – 18 års ålder (till och med tidigare) säger: ”nu orkar jag inte mer”. Just då vaknar dessa föräldrar till. Istället för att se sin osunda del i barnens tidiga satsning, så kommer dessa föräldrar med full kraft att överösa barnen med deras egna dåliga samvete med förklaringen: ”Vi som har ställt upp så mycket för dig, och nu ska du ge upp och sluta!”

Tänk om vi alla istället hade börjat vår idrottskarriär med att få till oss att idrott är en förmån. En förmån att få röra på sig, bli starkare, träffa kompisar, och mycket mer därtill. Det ska vara kul att tävla och träna, och inte en börda. Träning får aldrig vara ett straff. Det är bättre att vi som föräldrar ger en förklaring, istället för en massa lockande erbjudanden om vad barnen kan få om de idrottar. En sund förklaring där man berättar om den härliga känslan av att vinna, och vad träning egentligen betyder. Förklara att många saker i livet är en tävling. Oavsett om vi tävlar i idrott eller ej, så kommer vi aldrig från att livet mångt och mycket är en tävling. Få barnen att ta ett eget ansvar för sin träning, och hitta sin egna vilja av att träna, planera, strukturera sin träning. Att barnen själva ser/lär sig tjusningen i att träna och tävla. Det är barnen som måste ha drömmen om medaljer och vinster, och inte ni föräldrar. Ert ”jobb” som förälder är att stötta, hjälpa, inspirera, och inte driva, pusha och tvinga.

Tvång är aldrig en bra utgångspunkt. Lär barnen att ta ansvar för sin idrott. Hitta glädjen i att idrotta, ja då kan det bli hur bra som helst. Som förälder kan man inte ha EM, VM och OS-medaljer som utgångsläge när barnen är små? Idrott fostrar, idrotten ger mycket, och då inte bara räknat i medaljer. Låt inte Ert dåliga samvete smitta av sig på barnen, utan låt istället barnen självmant fånga sin idrott, istället för att barnen ska vara fångad av sin idrott. Jag säger inte att det är lätt, men vem har sagt att livet/idrott ska vara lätt.       

I helgen arrangerade vi (klubben) nybörjartävling i Limhamn. Ett hundratal flickor och pojkar skulle nu få uppleva sin första tävling som brottare. Att möta en annan person i en kamp som heter brottning? Du ska ta tag i människan och sedan med olika grepptekniker, styrka, finurlighet och med ett stort mod brotta ner din motståndare tills skuldrorna nuddar mattan, alltså din motståndares. Det svåraste av allt är att båda vill vinna, vilket då medför att det blir en kamp av guds nåde. Kan ni förstå att en 8–9-åring blir orolig inför ett sådant möte, eller?

Jag förstår precis deras enorma känsla, och deras oro. En nervositet som aldrig infunnits tidigare på dessa barn, ska nu på något sätt övervinnas, och kontrolleras. Hur gör dem egentligen, hur lyckas dem övervinna sin rädsla? Vissa gör det inte, vilket då avslutas med att de aldrig någonsin beträder en brottarmatta igen. Andra får blodad tand, och bara vill vidare. Men de största tuffingarna tycker jag, är dem som förlorar alla sina matcher, men som ändå hänger på låset när träningen väntas dagen efter. Att trots förlustens smärta, så infinner sig barnen på träningen, och någonstans så hittar dem en inre styrka som talar om för dem att inte ge upp. Finns bara ett ord att säga, och ordet är: beundransvärt.

Den finaste talangen man kan ha (tycker jag), är tålamodets nyckel. Att man aldrig ger upp. Så länge man har en bild, en vision där man ser sig själv lyckas med det man önskar.  Så länge man lever efter det hoppet, så tror jag att drömmen en dag kommer att besannas.

I veckan ska jag hålla en föreläsning för en 40 – 50 personer. 40 – 50 personer som med kritiska ögon ska bedöma mig. Antingen positivt eller negativt. Jag gör precis som jag en gång gjorde när jag matchade, dvs jag förbereder mig så mycket jag kan, och jag ser fina positiva bilder i mitt huvud. Jag ser mig själv ta plats, och där jag med sprudlande kroppsspråk får alla åhörare att tappa fattningen och tänka ”fasiken va bra!”

Jag tänker högt, och inte lågt. Jag måste tänka så, annars tar den negativa kraften tag i mig, och då går det bara åt ett håll, och det hållet vill jag inte luta mig mot. Att hålla ett föredrag är ganska snarlikt en brottningsmatch. Dagar innan känns allt så himla lätt. Men när man väl kommer in, och riggar sin utrustning, och man ser alla människor som ska ta del av ens erfarenhet och historia, då kan en obehagskänsla komma smygande. Men obehagskänslan är faktiskt guld värd. Jag har lärt mig både från brottningen, och när jag ska tala inför folk, att den ”obehagskänslan” är något som jag numera gillar och eftersträvar. Jag har som sagt lärt mig gilla nervositeten. Samma nervositet som under mina glansdagar på brottarmattan ibland kunde ställa till det en hel del. Den känslan av nerv har idag blivit min vän, min styrka.

Timmar innan har jag fortfarande en go känsla i kroppen. Känslan kommer naturligtvis ändra sig, och spela mig lite spratt, men dock under kontroll och med ett visst obehag. Med åren lär man sig hantera olika delar i sitt liv. Bland annat sin nervositet. Det är bara erfarenheten som skiljer mig ifrån nybörjarbrottarna från helgens tävling. Vi har samma passion, samma glädje och förväntan inför våra uppdrag. Skillnaden mellan mig och den åttaåriga brottaren är att jag har skapat mig en erfarenhetsbank. En bank som byggs på med åren, och som man ska vårda väl.