Jörgen Olsson

Året är 1978. Bilden är väldigt suddig vilket kan bero på dåtidens något sämre kamerateknik, eller att det var en ovan fotograf. Jag är nio år gammal (fyller tio senare de året), och jag tävlade i en cup som finns än idag, Snapphanecupen i Osby. Jag tävlade i knattekategorin (8 – 11år) och viktklass 32 kg. Jag minns inte så mycket kring matcherna i sig, utan det starkaste minnet är att jag för första gången blir placerad i en tävling. Jag vinner en silvermedalj. Eller egentligen inte, utan jag vann en liten kopp och en liten prispall i trä där en rund glasbit var snyggt placerad på den andra avsatsen, dvs silverplatsen. Jag var mäkta stolt när jag klev fram till det stora prisbordet när prisutdelningen förkunnades. Jag gick fram i min svarta IK Sparta träningsjacka. På bilden kan man även se att jag bär ett par svarta gabardinbyxor (typ tygbyxor), samt iklädd i ett par gummistövlar som var tidstypiskt för just 70-talet.

Där och då när jag stegar fram så är jag väldigt stolt. Stolt över att få vinna ett pris, och lycklig över att ha vunnit matcher. Att få en bekräftelse i form av ett litet idrottspris den var så sann, och den känslan var otroligt mäktig. Jag hade alltid en hat/kärlek inför att tävla. Jag älskade att tävla så mycket, att tävlingen ibland kunde bli till min värsta ovän. Det sägs att skillnaden mellan hat och kärlek är hårfin, vilket kan stämma ganska bra när det gällde just mig och min relation till tävlingsmomentet. Där fanns ingen som kunde övertala mig att jag inte skulle tävla, utan min brottning, min träning och framförallt mitt tävlande hade alltid första prio oavsett tidsperiod i mitt idrottsliv.

Men tänk egentligen så fort ett idrottsliv far förbi. På den tiden när man var nio – tio år gammal så var ju ett år väldigt lång tid. Idag som vuxen, till och med ”något” äldre, då tycker man att tio år går desto fortare. Tänk att jag tio år efter den suddiga bilden i Osby, att jag då skulle jag bli svensk juniormästare, samt bli bronsmedaljör på ett europamästerskap för juniorer. Just den dagen visste jag inte vad ett svenskt juniormästerskap var, och ännu mindre värdet av en EM-medalj. De tankarna kom först året efter min första pallplacering, framförallt då jag började läsa tidningen brottning som fanns på den tiden. Faktiskt redan året efter (1979) fick jag till mig vad en medalj i ett juniormästerskap var för något. Jag läste i tidningen brottning att juniorstjärnan Sölve Halling blivit junior världsmästare i Haparanda. Det var nog första gången som jag kunde sätta ett värde i en mästerskapsmedalj. När jag läste texten om Sölves framfart, så väckte hans framgångar någonting i mig. Nu när jag tänker efter så kan det nog vara så att Sölves genombrott blev till ett startskott i min egen begynnande karriär, även om jag 1979 (när junior-VM arrangerades) inte ens fyllt 11 år.

Redan där och då skapade jag en längtan av att vinna medaljer, och min längtan blev så stor att jag själv målade upp en bild av att jag ville vinna stora medaljer i framtiden likt Sölve. Det skrevs om brottning både i facktidningar och i så kallade vanliga tidningar. Vi unga grabbar fick en relation till dåtidens brottarstjärnor, vilket är helt annat än idag. På den tiden handlade livet väldigt lite om pengar. Vi barn som växte upp på 70-talet hade inte pengar som någon drivkraft, utan vi såg alltid bara till prestation och ära. Pengar var sekundärt. Vi likställde alltid alla idrottsmäns prestationer med varandra, dvs de som hade vunnit medalj/titlar. Sen brydde vi barn oss inte så mycket om det var en tennisspelare som vunnit Wimbledon, vilket innebar ett rejält lönelyft för dessa spelare, eller om det var en brottare som i stort sett inte tjänade någonting alls. Värdet var densamma för oss oavsett. Idag har barn/ungdomar en helt annan utgångspunkt i livet, och framförallt en helt annan syn när det gäller pengar och status. På min tid frågade jag/vi idrottsmännen hur det kändes när de fick medaljen om sin hals. Idag är frågan formulerad på ett helt annat sätt, och med en helt annan inriktning. Hur mycket pengar har du tjänat?

Världen förändras, och vi med den. Men även om frågeställningen är annorlunda idag, så är det ändå så att om du vill lyckas med din sport, så kan/ska inte pengar vara din största drivkraft i en begynnande karriär. Utan drivet måste först och främst handla om kärlek till sin idrott. Sen är det ju såklart extra kul om en idrottsman kan leva på sin sport, men det är ju ingen självklarhet för alla sporter, utan bara i så fall en ren bonus.

Man hör ganska ofta: Det finns ingen som tränar så hårt som en brottare! Om man vill ha en stark kropp, då ska man börja med brottning! Finns ingen som är så smidig som en brottare! Brottarna är nog de mest allsidiga idrottsmän som finns! Ja, listan kan göras hur lång som helst, på en rad olika argument om oss brottare, och min sport brottning. Vi får liksom alltid goda vitsord från folk utanför vår sport. Det finns även argumentet om hur svårt det är att vinna en internationell mästerskapsmedalj (EM, VM eller OS), och vilken konkurrens det är i respektive viktklass. Men trots alla dessa fina ord, så är vi en sport som alltid får stå i skuggan gentemot andra sporter. Vi får liksom ingen cred, utan vi ska bara vara nöjda med alla fina ord. Varför är det så, och varför har det blivit så?

Om man går tillbaka till 40–50-talen då brottningen var riktigt stor hos gemene man, då var argumenten densamma, fast skillnaden då kontra nu, var att sporten fick så oerhört mycket mer uppmärksamhet. Den digitala världen fanns ju såklart inte, och till och med Tvn hade inte fått sitt genombrott. Men tidningar och radio, där fick sporten hur mycket utrymme som helst. Varje sportbilaga ville presentera brottning, och danspalatsen var sprängfyllda av människor/åskådare som ville titta och följa de svenska brottarhjältarna. Brottarna i varje by var stolta profiler som många ville ha någon typ av relation till. Folk ville liksom ”känna” en brottare. Betraktarna kunde brottning, och deras kunskap om regler och annat var noga uppdaterat. I just den biten har där givetvis skett en förändring. Samhället har utvecklats, och det har tillkommit mer och fler idrotter. Vi kan ju inte tvinga folk att gå och titta på brottning, eller hur? Men det jag reagerar på, och som jag tycker är oroväckande är att vi som sport idag får så lite utrymme i våra medier (både i pappersformat och det digitala).

För trettio år sedan (ganska exakt) blev jag europamästare i Istanbul. Det var stort. Med tanke på att jag fortfarande är Skånes senast manlige internationella mästare, så måste jag nog, utan att vara alltför skrytig säga att det är väldigt svårt att vinna ett EM, VM eller OS i brottning. Skillnaden då jämfört mot idag är att jag i alla fall fick uppmärksamhet i landets tidningar. Allt från stora artiklar till löpsedlar. Vi hade på den tiden med oss lokala journalister, och även journalister från de stora ”tidningsjättarna” Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen när det väl var mästerskap. Även en TV-kommentator från SVT var med oss brottare i stort sett vid vartenda mästerskap, samt den välkända radioprofilen Dag ”Dagge” Malmqvist (som sänder sportradio än idag). Om någon svensk brottare gick till final, då direktsändes matchen i radio-etern, vilket var väldigt uppskattat.  

Idag är det inte många som vet om att det pågår ett EM i brottning i den Kroatiska huvudstaden Zagreb. Vi inom brottningskretsar vet givetvis om detta, och den enda kanalen som vi kan se och följa resultat är i den internationella brottarförbundets egen hemsida, United World Wrestling. Där finns resultat, och även en streamad tjänst där man kan följa alla matcher om man så vill. Eftersom det bara visas och uppdateras resultat från denna kanal, så blir lanseringen väldigt snäv. Folk i allmänt utanför brottningskretsar får aldrig en hint om att ett EM i brottning pågår, där tex Jonna Malmgren blev europamästare i fredags (hennes andra raka guld). Det är faktiskt inte många som vet vem Jonna är, i alla fall inte utanför brottningskretsar vilket är bekymmersamt för vår sports stjärnor.

I lördagens Sydsvenska-tidning fick hon en liten (mycket liten) spalt, en spalt som kan jämföras med när två Malmö/Skåneklubbar möttes i den klassiska seriebrottningen under 80-talet. En allsvensk fotbollsspelare från MFF fick nästintill en halvsida samma morgon som Jonnas guld publicerades med sin lilla spalt. Och då kan det tilläggas att den artikeln handlade om allt annat än fotboll och prestation, utan istället om att han hade blivit stoppad/tagen av polisen för rattfylla.

Dagens journalistkår har tyvärr tappat all respekt för vår sport, och framförallt för våra satsande brottare. Vi får givetvis fortfarande goda vitsord av folk i vår omgivning, och klubben där jag arbetar som konsulent, vi får varje dag förfrågningar av föräldrar som vill att deras barn ska börja med vår historiska sport. I vissa grupper har vi nästintill fått säga tvärstopp av ny medlemmar, eftersom några grupper är fulltaliga. Vi har inte tillräckligt med ledare som kan ta hand om alla våra nytillkomna, vilket gör att vi befinner oss i en sårbar situation. Vi har ambitionen och viljan, men tyvärr svårt med ledarrekryteringen. Vi klarar det, men det är svårt, och inte alltid så lätt.

Vi brottare är ett kämpande folk. Vi nöjer oss med väldigt lite, och våra krav är inte allt för stora. Pengar, status och överdriven exponering är vi inte bortskämda med. Men trots denna brist, så vet vi vad vi kan, och vad vår sport innebär för uppoffringar. När väl en del brottare når EM, VM och OS-medalj, då vet vi att det inte är många som slår oss på fingrarna. Men trots att vi är ganska obrydda om just uppmärksamhet, pengar och exponering, så är det inte fel om både TV, tidningar någon gång hade kunnat marknadsföra brottningen på ett bättre sätt än vad som sker i dags dato. Vi kräver som sagt inte mycket, men lite mer respekt och värdighet är vi väl värda, och inte bara fina ord om hur fantastiska vi är som idrottare? Nu gick ju årets EM i Zagreb sisådär för Sveriges brottare (förutom Jonnas guld). Men där kommer fler brottare i sinom tid som vill vinna medaljer, och som vill sätta Sverige på den stora brottningskartan. Det hade varit kul om uppmärksamheten hade kunnat stegrats en aning, och hjälpt Sveriges nya brottarstjärnor att känna sig mer välkomna, och mer uppskattade. För även om en brottare är ganska trygg i sig själv, trots den ringa uppmärksamhet som sporten får idag, så är det ju aldrig fel med lite mer publicitet i olika medier, och inte bara kommentarer om hur starka och vältränade vi är.  

Rubriken är kanske märkligt formulerad, men jag ska försöka vara så tydlig som jag bara kan. Vi tar ”min” sport brottning som ett exempel eftersom det känns enklast, och givetvis mest trovärdigt. Jag har varit involverad i sporten i snart femtio år. Första stegen jag tog in på en brottarmatta var en vårdag i mitten av 70-talet. Sedan dess har jag levt och andats brottning i stort sett 24/7. Först som aktiv, därefter som tränare och ledare. Jag har lite på fötterna kan man säga, och jag har upplevt många potentiella stjärnor genom alla år. Brottare som både jag och många andra trodde skulle bli hur stora som helst, men som tyvärr slocknade alldeles för tidigt. Men varför tar det slut innan det ens hunnit börja? När barnen når ungdomskategorin (15 – 17år) så innebär detta sportens första svenska mästerskap, dvs ungdoms-SM. Mästerskapet är i för sig inofficiellt, men sporten kallar dock denna tävling för ett SM, och det får vi (väl) acceptera. Lite mer än 200 brottare står då på startlinjen för att mäta sina krafter under detta ungdomsmästerskap.  När brottarna därefter når upp till junior-kategorin (18 – 20 år) så har deltagarantalet halverats till hundra brottare. Hundra unga brottare har efter ett svenskt ungdomsmästerskap sagt tack och adjö till sporten.

Där finns givetvis en massa anledningar varför barn slutar för tidigt, och jag ska försöka få fram mina argument varför jag tror att trenden är som den är. Vi lever i en värld där allt ska visas upp. Allt från träning till tävlingsresultat. Så ser välden ut, och någonstans så måste vi förhålla oss till den. Men allt har ett pris. Priset för denna samtid är att barnen inte orkar när det väl kommer till att satsa på riktigt. Då är barnen redan dränerade på massvis av energi eftersom det varit flera dagars klubbträning i veckan (från tidig ålder), träningsläger runt om i Sverige (i värsta fall även utomlands), och tuffa ungdomstävlingar som avlöst varandra månad efter månad. Detta tränings/tävlingsprogram har då implementerats från 9 – 10 års ålder av både ledare/tränare i samspråk med barnens föräldrar. Det ska börjas i tid har varit hela deras idé och koncept. Dessa ledare/tränare och även föräldrar har absolut ingen aning om hur det känns, och vad det innebär att satsa på en idrott. Eftersom dessa barn börjat praktisera elitsatsning i tidig ålder, så orkar dem inte satsa vidare när det väl sen ska göra det på riktigt. Barnens glädje, lust och energi har fråntagits av okunskap och dåligt ledarskap.

Många av klubbarnas hemsidor och sociala kanaler fylls varje vecka med inlägg om ”extra” träning, ”extra” träningsläger, ja ”extra” allt. Allt ska vara ”extra” och ingen ställer någonsin frågan ”kommer barnen orka allt det här ”extra”?” Allt handlar om att visa upp att barnen inte varit på latsidan, utan det har varit läger på läger, och även en liten tävling (gärna då så långt bort som möjligt). När detta uppvisas, då är lyckan fullgjord.

Det är faktiskt inte konstigt (om du frågar mig) varför ungdomskategorin halveras när juniorkategorin ska gå till mötes. Barnen har ju börjat med sin satsning i alldeles för tidig ålder, och det är ledarna/föräldrarna som bär en stor skuld inför detta faktum. En satsning måste komma från individen själv. Barn måste få vara barn, och inte några elitidrottsmän. Glädjen, upplägget, och viljan måste komma från idrottaren själv, och inte från någon novis mamma, pappa eller ledare som själv aldrig tränat eller tävlat på någon högre nivå.

När barn övergår till ungdom, då ska det finnas så mycket kraft kvar, att ungdomarna på egen hand ska vilja göra en satsning mot den absoluta toppen. Den egna glädjen ska finnas där, och deras egna målsättningar ska vara nummer ett. Viljan måste komma inombords, och inte genom/från ledare eller förälder. Det är vägen mot de långsiktiga målen som är det mest intressanta (egentligen), och inte de korta delmålen som många av dagens ”brottarbarn” lever efter. Att vi som står vid sidan av får uppleva tålamod, vilja och en evinnerlig glädje för sin idrott när barnen nått ungdomsålder, det är ren och skär glädje. Att vi fortfarande ser en brinnande låga i ungdomarnas ögon, och inte en trötthet som har förstörts av för tidig press och hets från oaktsamma ledare och föräldrar.

Något av det farligaste som finns (tror jag), är att gå runt och vara ständigt rädd. Det kan vara allt från att vara rädd för djur, människor, situationer, andra kulturer, allt som är annorlunda. Listan kan göras hur lång som helst på saker och ting som vi har all anledning att vara rädda för, men är det en bra känsla att förhålla sig till, konstant? Visst kan man ibland tappa hoppet om mänskligheten när man läser om våld som florerar i alla dess former. Föräldrar som vanvårdar sina barn. Män som våldför och mördar sina flickvänner/fruar. Skjutningar som pågår i vårt avlånga land, där unga människor får sätta livet till för att de valt fel väg i sitt liv. Och inte minst den osäkra värld vi lever i, där krig och annat elände ständigt pågår. Visst kan man bli rädd när man läser om allt detta, men är det bra att vi blir/är rädda?   

Det tar på krafterna att vara rädd. Därför är det inget bra tillstånd att gå runt och befinna sig i, utan någonstans på vägen måste man släppa bördan av rädsla. Vi ska ha respekt för saker och ting, och givetvis vara försiktiga i våra omdömen, men respekt och rädsla är två vitt skilda tillstånd, som tyvärr många människor blandar ihop.

Vi läser och ser nyheter varje dag, men om vi ska ta in allt som skrivs och sägs, så vågar vi snart inte gå utanför dörren. Men vi kan ju inte ständigt vara hemma, och sitta och vänta på att taket ska ramla ner, utan vi måste någonstans bemöta det ”farliga”. Vi måste ut och konfrontera folk och situationer, och allt annat som ibland benämns som farligt. ”Det är farligt att leva, man kan dö”. Meningen är klockren, och den såg jag klottrad på väggen när jag arbetade nere i sjukhusets kulvertsystem som patienttransportör i mitten av 80-talet. Texten/meningen säger ganska mycket.  

Om vi gör en jämförelse i idrottsvärlden, så kan vi inte heller där gå runt och vara rädda för motståndare, tävlingar eller andra situationer som kan uppfattas som läskiga. Vi ska givetvis visa respekt för motståndare, men inte vara rädda för dem. Jag kommer ihåg när jag var liten ”brottargrabb”, och jag kunde faktiskt under mina första ”brottarår” vara lite rädd för vissa motståndare. Speciellt de som var lite tuffa i sitt sätt, och som även såg lite starka ut. Det var ju bara rent visuellt från min sida, men ganska snabbt insåg jag att dessa så kallade ”coola” killar inte var speciellt ”farliga”. Jag blev snabbt varm i kläderna, och jag förstod i tidig ålder att om man vill lyckas med denna sport och om man nu vill vinna matcher, då kan man inte gå runt och vara rädd för allt och alla, och speciellt inte för sina motståndare.

För oavsett sport/idrott som man satsar på, så gäller noll tolerans för rädsla oavsett om du är kampsportare, kanotist eller exempelvis en gymnast. En gymnast kan inte vara rädd för bygelhästen, och kanotisten kan inte vara rädd för vatten, men däremot så uppvisar dem respekt för sina respektive redskap och omgivning.

Rädsla är ingen bra egenskap om du vill lyckas med din idrott, men däremot är det väldigt bra att uppvisa respekt. Respektera situationer, människor, och inte minst dig själv och ditt kunnande. Förväxla inte rädsla med respekt utan håll isär dessa begrepp. När du väl inser skillnaden då kan det gå riktigt bra, oavsett om det handlar om idrott, eller något helt annat som du tar dig an.   

Meningen/ordspråket finns, och har alltid funnits. Den är ju sann, och så viktig. Den betyder (om man ser ur ett idrottsperspektiv) att du som ledare/tränare innehar ett gigantiskt ansvar när du lär ut, och förmedlar dina kunskaper till unga individer oavsett sport/grupp. Man kan se tidigt om budskapet nått fram, eller om det på något vis brustit på vägen. Ordspråket är en klockren mening som fler borde behöva följa inom olika områden. Föräldraskap, idrottsledare, lärare, you name it, alla människor som har med barn/ungdomar att göra, har ett gyllene tillfälle att påverka positivt och se till att barnen/ungdomarna sedan kan ”skörda” de som ni har ”sått” som vuxna förebilder.  

Att som vuxen tvinga barn till olika saker är inte alls svårt. Det är i stort sett bara att peka med hela handen. En vuxen människa är både större och starkare, mer livserfarenhet, och befinner sig på en annan plattform. Därför är det så fel när vuxna utnyttjar sin ”makt” på ett nedbrytande och ovärdigt sätt, genom tvång. Resultatet blir då att när dessa barn växer upp, utan några som helst positiva bilder från vuxenvärlden, att deras ”verktyg” är för få för att kunna forma ett stabilt liv. Vuxna människor har helt enkelt lurat dessa barn i unga år, med att vara allt annat än en positiv förebild, där allt från tråkningar, svordomar till obehagligt bemötande blivit en vardag för dessa unga personer. Hur ska barn sedan i vuxen ålder kunna ”skörda” när en uppväxt varit allt annat än trygg och kärleksfull?

Vi inom idrottsvärlden stöter ofta på den berömda ”pyramiden”. Barn som börjar med idrott i unga år, där pyramiden tidigt smalnar av till en tunnare och bräckligare spets. Varför kan vi inte hålla kvar våra yngre barn inom idrottens rörelse? Frågan kan diskuteras hur länge som helt, och det finns givetvis en massa olika faktorer. Men meningen ”det man sår, kan man sedan skörda” är ett bevis nog på att den stämmer inom den svenska idrottsrörelsen. Vikten av hur vi bemöter, och hur vi inspirerar och engagerar våra unga människor/utövare istället för att utforma någon form av tvångsverksamhet. Att vi istället ger dem kraft till att orka och vilja av egen maskin, och inte belastar dem med en massa ångest i form av egen besvikelse, hets och onödig börda.

Ordspråket kan göras om en liten aning till. ”Det du sår, ger du möjlighet till att någon annan sedan kan skörda”.

Den 29 mars skulle min tränare Leif Freij fyllt 80 år. Nu blev han tyvärr aldrig så gammal, eftersom han dog redan år 1998 vid 55-års ålder. Jag minns honom fortfarande helt klockrent. Både hans röst, och hans sätt att vara. Leif kunde nog uppfattas av många som väldigt svår, och framförallt då ute i brottarsverige. Han hade stark integritet, och han var väl medveten om sina brottningskunskaper. Hans kunskaper innefattade inte enbart teknik, utan han kunde väldigt mycket om många andra svenska världsbrottare under sin era. Jag själv tyckte också att han var väldigt intressant att lyssna på.

Jag gillade Leif, även om han av många kunde uppfattas som lite märklig. Jag hade en väldig respekt för honom, vilket inte får förväxlas med någon typ av rädsla. Han visste vad han talade om när det gällde brottning, och han själv hade en meriterad brottarbakgrund, vilket räckte för mig. Jag kände också att han tidigt trodde på mig som ung brottare, fastän han bokstavligt aldrig sa det till mig. Det känns länge sen nu när man väl tänker på honom, och det är nästintill som att man får upp svart/vita foto/bilder av honom när han dyker upp i ens tankar.

Jag minns fortfarande hans träningar som väldigt enformiga och ensidiga. Men aldrig att han var likgiltig under något av sina träningspass, utan han var alltid där. Fick aldrig känslan av att han var mätt och uttråkad, utan han var engagerad till hundra procent i varje moment. Som idrottsman kan man känna av om tränaren inte vill vara där, men den känslan fick jag som sagt aldrig. Samtidigt gillade jag hans enformiga, och upprepande träningar, för jag upplevde efter varje pass att jag bara blev bättre och bättre. Hans monotona röst som ekade i brottarhallen, en röst som fick en att verkligen vilja göra sitt bästa. När hans röst någon gång fick till sig en annan klang, då var man på tårna, och då kände man på direkten om han tyckte det var bra, eller mindre bra.

Hur har då Leif påverkat min egen ledare/tränarkarriär?

Såklart så har Leifs träningar präglat en. Men jag har ändå skapat en egen stil som är min egen när det gäller min träning. Jag har inte kopierat honom rakt av, vilket jag inte tycker att man ska göra med någonting, utan jag har tagit hans bästa delar. Sen om jag har lyckats, det får givetvis andra bedöma. Jag själv kan nog också uppfattas som en person med väldigt stark integritet, precis såsom Leif uppfattades. Även hans syn på hur brottning ska presenteras och utföras, där har vi också en samsyn som är till hundra procent. Själva tränings/utlärningsdelen, där är vi kanske inte lika samstämmiga. Inte för att jag på något sätt har en revolutionerande annorlunda träningsutlärning, men just där är vi inte lika. Men som jag skrev tidigare, man ska inte kopiera någon rakt av, utan man ska hitta sin egen stil. Även när det gäller den mentala delen så har vi där också olika tänk. Mentalträning har alltid funnits, så även under Leifs brottningsepok. Men skillnaden då var att man inte talade om den på samma sätt som man gör idag. På den tiden var det nästintill tabubelagt att tala om vad/hur man kände. Mottot då var allt som oftast ”knyt näven, borra ner huvudet, och kör vidare”. Det låter enkelt och bekvämt, men idag kan man formulera sig på annat sätt för att hjälpa adepterna till att försöka ”tänka rätt”. Att vara stark i knoppen, är minst lika viktig som kroppen, vilket kan till och med betyda mer än det fysiska.

Jag är tacksam för att Leif blev min brottningsmentor när jag en gång under 80-talets början fick honom som tränare. Jag var 12-år gammal när jag blev uppflyttad till hans träningsgrupp på Sallerupsvägen i Malmö. Jag vill med denna text hedra min tränare och vän, EM och VM-tvåan Leif Freij när han den 29 mars skulle fyllt 80 år. Brottaren Leif som av många kunde uppfattas lite märklig (som jag skrev i början av denna text). Men vem är egentligen inte lite märklig? Man själv går väl under samma epitet. För är det inte så, att om man vill nå den absoluta världstoppen oavsett sport, då måste man nog anses vara lite märklig.

Leif Freij vann fyra svenska mästerskap som junior, och även lika många som senior. Redan som 17-åring deltog han i Rom-olympiaden 1960. Han vann två internationella mästerskapsmedaljer när han tog silver både i europamästerskapen i Essen, och därefter i världsmästerskapen i Toledo år 1966. Han var en naturbegåvning på mattan, vilket inte var så konstigt i sig. För hans far Lorentz var också han en framgångsrik brottare med SM-guld, och en bronsmedalj från EM 1947. Leifs farbror var den meste meriterade, nämligen Gustav Freij. Samtliga valörer (guld, silver och brons) i både OS och VM från 40-talets slut, fram till 60-talets begynnelse.

BILD: När jag kom hem från VM i Varna år 1991.

Varje år arrangeras två internationella brottningsmästerskap, EM och VM. Så har det varit under många år, förutom under krigsåren 1940 – 1946, då inga europamästerskap arrangerades av förklarliga skäl. Så även mellan åren 1950 – 65. VM arrangerades inte heller mellan åren 1923 – 1949. Men från 1966 har det som sagt varit ett EM och ett VM varje år. Fast när det är ett olympiskt år, då uteblir världsmästerskapen.  

Vi svenskar är vana vid att längskidåkare eller skidskyttar vinner guld på löpande band under ett och samma VM. Det är medaljer till höger och vänster, guld, silver och brons. Vi är inte lika bortskämda med mästarguld när det gäller brottning. Brottning som är en av de äldsta sporter som finns, och där det bevisligen är väldigt svårt att slå sig fram och vinna internationella medaljer (EM, VM eller OS), och då framförallt att bli en mästare.

Sverige har på herrsidan inte vunnit ett mästerskap sedan 2004, då Martin Lidberg blev europamästare i Haparanda. Något som också varit väldigt ovanligt det senaste sextio åren för svensk brottnings del, är att vinna två mästerskaps guld under ett och samma år, och då från två olika brottare. Sedan sextio år tillbaka i tiden så har detta hänt fyra gånger.

1976 blev både Lars-Erik Skiöld och Frank Andersson europamästare i Leningrad (numera Sankt Petersburg). Skiöld vann i den tuffa lättviktsklassen (68kg), och Frank i den berömda mellanvikten (90kg).

Nästa dubblett skulle ske sjutton år senare, och då var jag själv involverad i detta historiska ögonblick. Det är exakt trettio år sedan när jag vann EM på vårkanten i Istanbul, och sedan i septembermånad blev Micke Ljungberg VM-mästare i Stockholm.

Sedan kom det berömda OS-året 2000 när först Martin Lidberg blev europamästare för första gången i Moskva, och därefter det berömda OS-guldet när Micke Ljungberg besegrade Ukrainaren Saldadze i den rafflande, och nästintill svårbegriplige OS-finalen.

Den senaste svenska dubbletten ägde rum för tjugoett år sedan när både Ara Abrahamian och Jimmy Samuelsson blev VM-mästare i Moskva. Jimmy i 66kg, och Ara i 84kg.   

Fyra gånger (sedan början av 60-talet) har det alltså hänt, där två olika svenskar vunnit ett mästerskapsguld under ett och samma år.

När jag och Micke Ljungberg vann våra guld i början av 90-talet blev vi båda inbjudna till Limhamns sporthall, där vi hade uppvisningsbrottning för skolans elever. Hallen var fullsatt till bristningsgräns, och jag och Micke visade upp vår bästa sida, där kast och grepp avlöste varandra. Eleverna uppskatta givetvis vår närvaro, och vi hyllades som stora hjältar genom att vi b.la. fick skriva autografer så att vi båda slutligen fick kramp i fingrarna. Det var en speciell dag, och jag minns den mycket väl.

1993 var som sagt ett historiskt år för svensk brottning, och jag och Micke fick vara en del i detta framgångsrika brottarår.        

Min senaste text handlade om mitt första och enda JSM-guld som jag vann år 1988 i Ystad. Detta guld var även Limhamns BKs första JSM-guld, vilket också blev det andra eftersom min klubbkamrat Per-Olle Lindahl också blev mästare samma år, fast två viktklasser över. Sedan dess har det varit stiltje med JSM-guld i föreningen. Visserligen vann Johan Otterström ett JSM-guld år 2010 i den fria stilen, men den grek/romerska stilen har alltid legat lite extra varmt om hjärtat för svensk brottning, vilket inte är så konstigt. Den grek/romerska stilen har sedan seklets början varit störst inom svensk brottning, och är så fortfarande.

Fast nu äntligen så är trettiofem års väntan över. Jag och Per-Olle är inte längre klubbens senaste ”grek-mästare”, utan stafettpinnen har nu lämnats över. Jag är så oerhört tacksam och glad över att jag personligen fick vara med om att bryta den väntan, och samtidigt få vara delaktig i att Hugo Baff nu äntligen fick vinna sitt första JSM-guld, och klubbens fjärde. Hugo är ”den” brottaren som visste att han skulle vinna (läs blogginlägget tidigare). Under ett års tid har han förberett sig minutiöst för att bli svensk juniormästare. Detta var hans mästerskap. Brottningsmatcher har spelats upp i hans huvud ett flertal gånger under årets väntan, och i stort sett varje gång så har han blivit svensk mästare i sina tankar. Några få gånger har han med all säkerhet tvekat, men då har han fått bearbeta sina negativa tankar med att göra om, och sedan göra rätt. Att träna psyket är en viktig del i en idrottsprocess. Att skapa sig ett mönster, en livsstil som gör att man orkar hela vägen. Det är inte bara en tävling man ska orka, utan det är tävlingar under flera års tid.

Varför orkar vissa hela vägen, medan andra orkar bara till en viss del?

Finns där något svar egentligen? Det finns många anledningar varför svensk brottning tappar sina ungdomsstjärnor. En anledning är att pressen blir för tuff i alldeles för ung ålder. Uppförsbacken blir för brant, och man orkar inte hela vägen upp. Dagar, månader och år smälter samman till en enda stor deg, och glädjen tappas bort i sin strävan. De unga brottarna ser ingen direkt anledning till att satsa fullt ut, utan ungdomarna hittar enklare och säkrare framtidsplaner än att satsa på en oerhört krävande sport. Ungdomarna ser inte det långsiktiga målen, utan allt ska ske på direkten. Ordet delmål är inget man vill förhålla sig till, utan huvudmålet ska mötas på direkten.

Hugo vet vad han vill, och han visste att han en marsdag 2023 skulle bli svensk juniormästare. Och just den tanken räcker mer än väl. Nu väntar nästa delmål, och han är beredd att satsa vidare. Hugo vet vad som krävs, och han söker aldrig några enkla lösningar.

Det är nu ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1988 och jag är nyss fyllda nitton år (dec 87). Jag ska snart delta i mitt sista junior-SM. Ett helt år innan hade jag förberett mig in i minsta detalj (som Sickan i Jönssonligan brukar säga). Min hjärna hade under lång tid varit programmerad för detta JSM. Ingenting skulle gå fel, utan jag var så förberedd som man bara kunde bli. Det skulle inte kännas som en press eller ett ok, utan mitt mål var hela tiden att känna glädje, men givetvis med ett litet uns av ångest. Alla som tävlar vet vad jag menar. Tävling är ångestfyllt. De som säger något annat ljuger. Det hör liksom till, att ångest ska finnas med som en liten djävul på ens axel. Den finns där som en måttstock och ett signum, och som påminner en om: ”att nu måste du vara på tårna”. Det ska givetvis vara en sund ångest (låter lite märkligt, men så är det).

Det viktigaste är att man inte går in i en turnering och tänker ”jag måste vinna”. Om ordet ”måste” tar över, då blir det oftast ett rejält magplask. Känslan ska istället vara ett lugn, och en behärskning. Ångesten och glädjen ska flätas samman, och slutligen så får du den rätta känslan som du eftersöker.

Denna februaridag för trettiofem år sedan var jag hundra procent förberedd. Jag visste vad jag kunde, och allt jag gjorde var rätt (tyckte jag själv). Ingen fick komma inom min sfär och påverka mig negativt, utan allt jag gjorde var klockrena beslut. Det fanns vissa tävlingar under min karriär som jag visste jag skulle vinna. EM i Istanbul var en, och så även mitt sista junior-SM i Ystad. Jag visste att detta SM var mitt. Min tanke var inte ”jag måste”, utan mer ”nu jäklar”. Resan ner till Ystad minns jag mycket väl. Tävlingen var fredag, lördag och söndag. Min tränare Leif Freij kom och hämta mig i sin ljusblåa Daihatsu. Med ett lugn körde vi ner de 6 milen till Österportshallen i Ystad. Vi sa nog inte så mycket till varandra, utan vi båda var väldigt spända och förväntansfulla. Leif kände väl också på sig att detta kunde bli något riktigt bra, men vi vågade inte ta ut något i förväg. Vi satt tysta i bilen medan Leif tände cigarett efter cigarett i sin lilla bil. Märkligt scenario egentligen nu när man tänker efter, att rökare till och med rökte i sina bilar, och att det var accepterat. Men så var det på den tiden, och inget som man tyckte var konstigt då.

Jag hade som sagt förberett mig mentalt under ett års tid innan, och nu stod jag där. Nu skulle mina mentala förberedelser börja leverera. Men återigen, jag visste jag skulle vinna, men kanske inte riktigt hur. Ett par veckor tidigare hade jag förlorat DM finalen för juniorer mot Sösdala-grabben Joakim Andersson. Men på något sätt så störde inte den förlustmatchen mig så väldans mycket, utan den var nästintill bortglömd i mina tankar (vilket inte alltid var en självklarhet) under pågående JSM. Jag var verkligen här och nu vid detta SM. Första delen vann jag på studs, den med att jag fick en bra lottning. Finalisten från DM, min antagonist Joakim kom i andra poolen. Efter fyra matcher och fyra vinster så var jag äntligen i en SM-final.

Det blev finalmatch mot just Joakim. Matchen var också min från början till slut (fastän den var sifferjämn). Efter sex minuters brottning kunde jag sträcka armarna i luften som ett bevis på att jag var Sveriges bästa junior i viktklass 82 kilo. Min mentala styrka hade övervunnit och besegrat en ångest som denna gång inte fick något utrymme att utveckla sig, utan jag höll den i schack. Istället för en börda, blev ångesten till en kraft, en kraft som såg till att jag kunde vinna precis såsom jag tänkt och trott.

Om någon vecka är det snart dags för ett svenskt juniormästerskap igen. En ny generation brottare ska nu övervinna sin ångest och sin press. Vissa klarar det galant, medan andra blir besegrade av den lille djävulen på sin axel, ångesten. Den mentala styrkan är ett måste om man nu vill nå den yppersta toppen. Att tro på sig själv, utan att känna ett ”måste”. Ordet ”måste” är inget bra ord att luta sig emot. Den äter upp en sakta men säkert, och den gör att man slutligen känner sig osäker och kraftlös.

Men jag vet att där kommer finnas brottare som själva vet att de kommer vinna detta JSM i Arboga. Deras brottning känns trygg och säker, och ingen kan gå in och rucka deras oerhörda vilja av att känna sig bäst. Det är en konst att känna så, och något som vederbörande har tränat på länge. Träna på att tro på sig själv. Träna fysiskt är en sak, och mentalt något helt annat. När dessa två komponenter förenas, då är man på god väg att bli en stor framtida mästare.

Visst är idrott väldigt komplext, men också väldigt intressant, eller hur?

Bild: När jag halvåret senare vinner brons på junior-EM i polska Walbrzych.

Under min aktiva period så var det många sportjournalister som följde mig på mattan. Under min ”brottartid” var det främst tidningarna Arbetet, Sydsvenskan, Kvällsposten och då Skånska dagbladet som följde en från ganska tidig ålder. Skånskan var den tidning som alltid skrev mest om brottning. Seriematcher kunde få helsidor, och när jag själv var som mest i ropet, då var det alltid Skånskan som uppvisade de största reportagen. För det mesta var artiklarna signerade – Gunnar Bengtsson, Skånskans sportchef.

Gunnar var nog den sportjournalist som jag hade mest förtroende för under min aktiva karriär. När jag oftast upplevdes som svår och tvär bland journalistskaran, så hade Gunnar alltid en förmåga att kunna bemöta en på ett väldigt fint sätt. Han var aldrig dömande, utan han hade stor förståelse över hur jag var som idrottsman. Gunnar hade ju följt mig sedan jag var en liten ”pågabrottare”, fram till mina internationella meriter, så han visste hur jag var, och vad jag kunde. Han var den journalist som verkligen kunde brottning på sina fem fingrar, och han visste hur svår sporten var. När resultaten inte alltid blev som man själv ville, och när man framförallt inte kunde ta förlusterna såsom man borde ha gjort, då gjorde han inte så stor sak av det. Han skrev till exempel en gång: ”Jörgen hade aldrig nått dit han kommit om han inte varit en särling. Han har sedan han varit en liten knatte satsat allt vad han förmått på brottningen”.  

Gunnar var alltid vänlig i sitt sätt att ställa frågor, och han var inte bara ute efter själva resultatet, utan hans mål var att förmedla en känsla av förståelse till läsaren, om hur vi brottare tänkte och fungerade. Man såg på honom att han var intresserad av sporten på riktigt. Därför var det alltid så lätt att besvara Gunnars frågor, för han visste vad man menade fastän svaren inte alltid var klockrent formulerade.

Tyvärr så finns inte dessa journalister idag, i alla fall inte när det gäller inom brottningen. Kunskapen och förståelsen för vår idrott har försvunnit med åren. Artiklar/reportage blir allt färre och dagens brottare får inte uppleva den relation som man själv hade med dåtidens journalistkår. Det är annorlunda, och idag är det mer sociala medier som rapporterar om vår sport, vilket både är på gott och ont. Idag blir det endast en snäv krets som blir uppdaterade och inte som tidigare, dvs gemene man. Såklart så är ”tidningstiden” förbi, och vi som är i sporten idag kan bara göra allt vi kan för att fortsätta förmedla och skriva om en sport som verkligen förtjänar det bästa.

Idag finns ingen ny Gunnar Bengtsson som innehar hans kunskap och förståelse för sporten, utan idag lever vi i en annan tid, och den tiden måste vi förhålla oss till och utveckla på ett nytt sätt. Men oavsett, så är jag glad och tacksam över att jag själv fick uppleva den brottningsepok då tidnings-journalisterna skrev spaltmeter om vår sport.

Gunnar Bengtsson var själv en duktig brottare i Hörby BK, och det sägs att han var ytterst nära att bli uttagen till olympiaden i London 1948. Gunnar Bengtsson dog år 2017 och han blev 89 år gammal.