Jörgen Olsson

Idag (torsdag) är det hockeygala på TV. Århundrades ishockeyspelare ska utses i alla kategorier. Vissa är mer självklara än andra, vilket det brukar vara när det är den här typen av TV-gala. Smaken är som baken, men vissa spelare, idrottsmän eller kvinnor, kan man aldrig rata bort oavsett vad man tycker om dem personligen. En merit är en sak, och en personlighet något helt annat. Sen kan man som åskådare ha sina favoriter oavsett medaljer, spelstil, position eller klubblag, men återigen, vissa saker kan man inte bortse ifrån.

Århundrades målvakt ska koras. En av de största är inte nominerad, nämligen Tommy Salo. Hur tänkte hockeyjuryn här, eller tänkte dem överhuvudtaget? Jag är ingen hockeyfantast, men jag är en stor fantast över dem som gjort avtryck i sina sporter, och det kan man säga att Salo har gjort. Av alla dom som är nominerade så har Salo flest medaljer. Han har 8 medaljer totalt, Pekka Lindmark 6, Henke Lundqvist 5, Pelle Lindbergh 4, Honken Holmqvist 7 och sist Klimpen Häggroth 3.

Inte nog med att han har flest medaljer, där finns även ett VM guld, och ett OS-guld bland dessa 8 medaljer. Hos övriga nominerade har: Pekka 2 VM-guld, Henke Lundqvist 1 VM-guld samt ett OS-guld. Klimpen 1 VM-guld. Pelle och Honken 0 guld.

Och det är inte slut än. I dessa guld som Salo har erövrat, så har han också gjort detta med stor stil och beundran. För vem minns inte OS-finalen 1994 där han räddar Sverige med en straffräddning mot Kanada, vilket ledde till Sveriges första OS-guld. Är inte detta skäl nog för att bli nominerad när hans sport ska utse den bästa målvakten ever?

För mig är detta ett mycket grovt tjänstefel, och jag känner verkligen med Tommy Salo. Att bli bortgjord, och petad på detta sätt är en stor skam. Men varför blandar jag mig nu i detta också, och varför har jag synpunkter när det gäller hockey som inte ens är min sport, och som jag slutade att följa för en tjugo – trettio år sedan? Ja det kan man undra, men jag känner tyvärr igen mig. För mycket i livet handlar om ens personlighet, dvs man blir bedömd efter personlighet, och inte alltid för vad man har presterat. Jag känner som sagt inte Tommy Salo, och framförallt inte hans personlighet, men något måste det vara i Salos personlighet som inte faller i belåtenhet hos juryn inom svensk hockey, eftersom hans namn inte finns med.

För min egen del så var jag en fruktansvärd dålig förlorare i mina glansdagar. Detta har jag fått äta upp ett flertal gånger, och det är något som jag fortfarande blir bedömd efter, fastän det nu är trettio år sedan. Jag har också blivit petad i olika sammanhang för att jag inte följde den raka vägen som ung idrottsman, men mina meriter kan i alla fall ingen ta ifrån mig, och likaså gäller det för Salo.

Salo blir petad från nominering (tror jag) b.la. för den försmädliga förlusten mot Belarus (Vitryssland) under OS i Salt Lake city 2002. Den matchen har nu förföljt honom i tjugo års tid, och han blir som sagt aldrig fri från den. Att han sedan också haft problem med alkohol och sedermera även kört rattfull, då har han med all säkerhet övertrasserat juryns bedömning gällande hur man ska vara som människa enligt deras sätt att se på det.

För om man enbart ska dela ut priser på vilken personlighet som idrottsmännen/kvinnorna uppbär, då tror jag med all säkerhet att det inte skulle delats ut så värst många priser, med tanke på att alla som idrottar (framförallt framgångsrika sådana) är lite udda, konstiga och är inte det mest perfekta människor som finns. Men vem är perfekt, egentligen?

Ännu en tävling har jag haft ynnesten att få uppleva. För det är en ynnest att få hjälpa unga människor att nå sina innersta drömmar och mål. Under resans gång ska våra unga brottare få genomgå sina egna prövningar, både på gott ont. Men som ledare blir jag likväl varje gång smått förvånad över hur min sport brottning fungerar. För vad är det vi vill i vårt ledarskap, och vad är vårt syfte?

Därför skrev jag skrev en text genom brottarklubbens Facebook-sida i förra veckan, just för att jag ville belysa det märkliga fenomen som funnits inom sporten under flera års tid. Vissa klubbar snackar om samarbetets vinst, men vad menas egentligen med samarbete inom brottningsvärlden? Menas inte samarbete att vi ska ha respekt för varandra, våra brottare, och framförallt för sporten?

Facebook-texten:

VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR?

I fotboll, hockey, gymnastik, simning och i en massa andra sporter så hejar vi på våra egna. Vi stöttar, hejar, klappar händer och gör allt för att våra egna ska vinna och göra bra ifrån sig.

I brottning gör vi tvärtom?

I brottning SKRIKER man att motståndaren är passiv, man manar på att motståndaren backar, ja i stort sett så går hela ”hejandet” ut på att få fram att motståndarbrottaren gör konstanta fel. Det glöms bort att inspirera och heja på sina egna, utan allt fokus läggs istället på motståndaren. Vad är då syftet med detta negativa förhållningssätt? Jo, för att påverka domarna på mattan. Man vill som åskådare/ledare/tränare skapa fördelar till sin egen brottare, genom att med aggressiv ton, och med en tråkig attityd få den andre brottaren till att framstå som något sämre.

I fotboll, hockey, gymnastik, simning och i en massa andra sporter så vill vi se mål, fina hopp, rafflande och jämna lopp och allt annat som hör till de olika sporterna. Vi vill uppleva kampen, och vi vill att spelarna, simmarna, gymnasterna själva ska göra upp om vem som är bäst. Vi som är vid sidan av, vi vill bara njuta av idrottarnas enorma kunnande och driv.

I brottning gör vi tvärtom?

Barn/ungdomstävlingar i brottning, där manar tränarna på i takt och otakt med fraserna: HÅLL HANDLEDERNA, BROTTAS PÅ UTSIDAN, KORTA ARMAR etc. Dessa negativa uppmaningar gör så att vår sport sakta men säkert tappar mark, och att våra barn/ungdomar slutligen tappar intresset genom att hela tiden uppmanas med att brottas på ett destruktivt sätt. Är det inte bättre att vi lär våra unga grabbar/tjejer att vara aktiva, att bjuda på sig själv och sin brottning, att uppmana till kast och fin brottning, att lära dem att våga? Vi ställer oss aldrig frågan varför barn/ungdomar slutar med vår sport i alldeles för tidig ålder, varför de inte orkar hel vägen upp till junior/senior. Kan det bero på att många barn/ungdomar blir trötta på den negativa och hetsiga stil som hela tiden basuneras ut om att barnen/ungdomarna ska sluta sig, täppa igen, vara konstant defensiv, inte våga slå kast etc.? För hur kul är det egentligen att åka Sverige runt som ung brottare, vecka efter vecka och hela tiden hålla utsidan på motståndarens arm, utan att producera några direkta grepp/kast?

Nä, vi måste nog alla ta oss en riktig funderare. För vad är vårt syfte, och vad vill vi åstadkomma för att förbättra vår fina sport? Vill vi att barn/ungdomar ska sluta med sporten innan de ens fyllt 15 år, eller vill vi få fram junior och seniorbrottare, som sedermera kan gå hela vägen upp till internationella framgångar? Där finns saker att förbättra och förändra, men allt beror på oss. Det vill säga vi som står runt omkring mattan. Ledare, tränare, föräldrar och alla andra som gillar brottning.

Förra helgen arrangerade vi i Limhamns brottarklubb den årliga Fyrstadsbrottningen. Den anrika lagtävlingen som snart funnits i nära hundra år. Den startades 1928 av Stockholmstidningen, och tanken var då att den endast skulle bli till ett tre-stads möte, men slutligen blev det fyra, och fick då namnet Fyrstads istället. I början var det mest stadslag från olika delar i Sverige som mötes upp, men efterhand gick det mer över till rena klubblag. Fyrstads som även kan namnges som ett svenskt lagmästerskap. 1947 infördes även själva Fyrstadsmedaljen. En medalj där en före detta brottare skulle avbildas och presenteras varje år. En mästare av rang skulle varje år pryda den årliga medaljen, och där vederbörande brottare fick sin nuna avbildad i profil. Det var stort att bli avbildad, och det var som sagt bara före detta mästare. Men efter ett tag började mästarna sina, vilket då gjorde att även silver och bronsmedaljörerna från EM, VM eller OS också fick en plats bland de stora. Ivar Johansson blev den första mästaren som avbildades. Denne gigant som kunde stoltsera med tre OS-guld och nio EM-guld. Ivar var som sagt en riktig mästarbrottare, och en värdig förstagångsprofil.

 Om vi då övergår till själva tävlingen så blev Fyrstads en riktig succé. Tidningarna skrev spaltmeter efter spaltmeter, och peaken nåddes år 1958 då 184 brottarlag deltog, uppdelat i 46 ”fyr-grupper”. Jag själv började Fyrstads brottas som 13-åring, när jag blev uttagen i IK Spartas seniorlag i viktklass 48 kg år 1981. Om jag minns rätt, så tror jag att jag till och med blev klassegrare. Jag är inte helt säker, utan bara nästan.

Men om vi nu ska jämföra lite då och nu, och om vi då tar år 1982 som ett exempel, och idag 2022, dvs exakt fyrtio år emellan, så är Fyrstads något förändrat. 1982 deltog 147 brottarlag uppdelade i 37 grupper, och i år är det sju lag allt som allt som deltagit. Fyra lag i A-Fyrstads (den högsta gruppen), och sedan tre övriga lag. Det var allt som brottarsverige kunde få ihop i dags dato. Själv minns jag när man slog upp tidningen dagen efter Fyrstadsbrottningarna på 80-talet. Resultatbörsen i varje morgontidning hade ett mittuppslag, där varje grupp redovisades, och där varje match presenterades med namn på brottare, viktklass, tid och nästintill vilket grepp som användes. Varje Fyrstadsgrupp visades upp grundligt. Det var mumma för en brottningsnörd som mig, att få bevittna vem som vann, och vem som förlorade i respektive grupp/lag.

Men man ska inte jämföra tidsepoker med varandra, men jag kan inte låta bli. Att vi ska få tillbaka 150 klubblag igen det kommer aldrig hända. Världen har förändrats, och så även brottningen. På 80-talet när jag började Fyrstadsbrottas, då fanns det i stort sett bara brottning och boxning i kampsportsväg. Idag finns det så ofantligt mycket mer att välja mellan. Kampsporterna har eskalerat med en massa olika kombinationskamsporter, men även andra sporter har tagit vid som inte fanns för fyrtio år sedan. Det är som sagt många sporter som konkurrerar om våra ungdomar. Men sen får vi inte glömma att just brottning är oerhört tufft. Inte många mäktar med att underhålla en hel karriär, utan många väljer att sluta innan de ens har hunnit börja. Många väljer att inte fortsätta med sin brottning från 15 år och uppåt, just för att det gör så ”ont” att satsa och träna vidare. Men sporten har fortfarande en del som vill och orkar, och som vill bli riktigt bra.  

Men om vi återgår till Fyrstads igen, så är jag helt övertygad om att man bara måste omarbeta Fyrstadskonceptet något, för att få tävlingen att lyfta sig igen. Ta bort alla klubblag, och byt ut konstellationerna till stadslag (igen), och landskapslag. Stadslag i form av Malmö, Göteborg och Stockholm (med omnejd). Lägg därtill landskapslag som exempelvis att man slår ihop Blekinge, Halland och Småland. Sverige ska kunna få ihop i alla fall minst åtta lag (2 grupper) där sedan de två bästa lagen möts i en finalomgång, dvs själva A-Fyrstadsfinalen. Då kommer det bli uttagningar, och helt plötsligt blir det konkurrens om de olika landskaps/stadsplatserna i respektive lag. Man får alltid de bästa brottarna som ställer upp, och vi slipper den tråkiga och negativa utvecklingen med att fylla sina lag med lånebrottare.

Det är inte antalet anmälda lag som är det viktiga, utan det är kvalitén. Det var inte bättre förr (rent brottningsmässigt), men det fanns givetvis fler lag. Svensk brottning ska inrikta sig på kvalité, vilket det kommer bli om vi ändrar vårt tänk, och slutar tänka att ”det var bättre förr”. Meningen ”bättre förr” hörde jag själv alltid som ung brottare av dåtidens äldre generation. Men det var inte alltid ”bättre förr”, utan bara mer annorlunda mot vad det är idag. Fyrstads kan leva kvar. Men då krävs det en vilja av att göra just en förändring. Gör svensk brottning en förändring, då kan svensk Fyrstadsbrottning finnas i ytterligare hundra år.

Bild: Lidköpings AS, Fyrstadsmästare år 1982            

I början av 80-talet var jag med i den berömda lagtävlingen i brottning, Fyrstads för första gången. En lagtävling som funnits sedan slutat av 20-talet, och som samlat ihop alla Sveriges brottarlag genom åren för att utkämpa kampen om att titulera sig Sveriges bästa lag. Jag var 14–15 år när jag för första gången fick gå upp på en Fyrstadsmatta någonstans i Sverige. Det var häftigt. Den största nervositeten handlade nog mest om vilka lag ens förening hade blivit lottat mot. Lottat och lottat, utan allting var ju noga uträknat. Vann man E-gruppen året innan, då var det D-gruppen året efter. Blev man tvåa i exempelvis C-gruppen, då brottades man C även året efter osv. Ett lottningssystem som var begripligt, och som alla kunde följa. Drömmen var att som lag komma upp till A-gruppens kvartett. För då handlade om att vinnaren där kunde titulera sig Sveriges bästa brottarlag. Du var alltså svensk mästare som lag vilket var stort.

Ett annat häftigt inslag (tyckte jag) var alla ”gamla” brottare, ledare etc. som prydde den Fyrstadsmedalj som varje år delades ut till varje brottare som deltog. Det var stort, och det var väldigt ärofyllt för den utvalde. Den utvalde ”gamle” brottaren fick då själv sitta med som hedersgäst när A-finalens matcher skulle avgöras. Att få sin nuna avbildad, och sedan en text på tre ord som skulle sammanfatta brottarens karriär, den var stor. Inte helt enkelt, men oftast var texten mitt i prick faktiskt för den utvalda brottaren.

Jag själv blev avbildad för nio år sedan, år 2013. Jag och min fru blev bjudna till Göteborg för att bevittna A-matchen mellan Örgryte, IK Sparta, Varberg och jag kommer faktiskt inte ihåg lag nummer fyra. Men det spelar ingen roll. Örgryte som var arrangör hade själva glömt ganska mycket denna ärofyllda lördag. Bjuden och bjuden, jag fick själv gå fram till ÖIS ledning för att fråga om jag och min fru kunde få en kopp kaffe och en smörgås i pausen mellan en av lag-matcherna. I inbjudan står det att arrangörsklubben ska stå för kostnaden som mat, logi och reseersättning, men det var nog bara text som såg fint ut på pappret. Smörgåsen fick vi (till slut), och resan dit (bensinkostnaden) stod vi själva för. Det blev upp dit på förmiddagen, och hem lite senare på eftermiddagen när allt var över. Vi blev aldrig erbjuden någon hotell-övernattning. Vi bevittnade de sex lagmatcherna, och sedan var det då dags för den obligatoriska prisutdelningen. Efter att laget fått sina medaljer, då skulle jag som Fyrstadsprofil få min jubileumsmedalj, förgylld i ”guld”. Därefter det sedvanliga talet, då jag som Fyrstadsprofil skulle få till mig några väl valda ord, där min karriär skulle summeras och flätas ihop i ett trevligt litet tal av någon delegat från det svenska brottningsförbundet. Summering och summering, Jag fick väl en tio – femton sekunders presentation, och sedan inte mer. Jag blev helt paff, om jag ska vara helt ärlig. Femton sekunder, var jag inte mer värd, tänkte jag på direkten. När det började närma sig slutet av prisutdelning så bad jag om att få mikrofonen i min hand. Alla i hallen tittade förvånat när jag greppade tag om mikrofonen, för det hade nog aldrig hänt tidigare att en Fyrstadsprofil skulle säga något till åskådarna på plats.

Nu handlade det inte om att jag på ett narcissistiskt sätt skulle hylla mig själv, utan jag hyllade istället Fyrstadstävlingen. Vad den hade betytt för mig som brottare osv. Det blev ett tal på i alla fall mer än 15 sekunder, och jag tror nog att en och annan blev något förvånad över mitt anförande. Speciellt den utvalda förbundsdelegaten som i rasande fart hade utmålat min trettio-åriga brottarkarriär på bara några få sekunder.

Jag och min fru tog sedan bilen hem igen. Vi hämtade bilen på parkeringsplatsen på Heden. Löste P-biljetten (som vi även den fick bekosta själv), och drog hem de trettio milen till Malmö igen. Jag var trots detta nöjd, och min fru var stolt och glad över att hennes man hade blivit avporträtterad på en liten peng som innehar diametern 4 cm. Vi stannade sedan till vid Hallandsåsen för att inköpa oss en stadig måltid, för mackan som vi fått tidigare under dagen, den hade sedan länge avtagit i mättnad.

Men vi brottare är inte bortskämda som jag oftast brukar säga. Reflektionen har faktiskt kommit långt senare om jag ska vara helt ärlig. Respekt för andras kunskaper, framgångar, värde är kanske inte vår sports största signum. Vi har lätt för att glömma bort. Men en sak som stämde mycket väl, och som verkligen summerade min karriär, och det var inskriften på min Fyrstadsmedalj. Den texten lyckads förbundet/juryn med. – Stark atletisk Europamästare -. Den texten stämmer till hundra procent. För jag var stark, jag var atletiskt, och jag var europamästare i en sport som det är otroligt svårt att bli europamästare i. Slutligen blev det något rätt, och det får man vara glad och tacksam över trots allt.

Nästa vecka: Reflektion om dagens Fyrstadsarrangemang

Idag har föreningsidrotten hamnat i en helt annan skala mot vad den var för femtio – sextio år sedan. Men det är ju inte så konstigt. Världen förändras, och så även idrotten.

Min tidigare arbetskamrat från skolans värld, Kent, var född i början av 50-talet. En dag på jobbet berättade han en himla kul grej från sin barndom. Han skulle bege till sin fotbollsträning när han var i 12 – 13 års ålder. Detta är då som sagt i början av 60-talet, och Kents mor stod vid spisen i vanlig ordning, vilket i stort sett alla mödrar gjorde under denna tidsepok. En dag säger Kent till sin mor i förbifarten ”nu sticker jag till träningen morsan!” Varpå hon säger förvånat ”Kent, va gör du egentligen, vart ska du?” Det roliga i denna anekdot är då att Kent hade tränat i en fotbollsförening i ett flertal terminer. Hans mor hade alltså ingen hum om att hennes son tränade fotboll i veckorna. Jag tycker berättelsen är så himla kul, med tanke på att föräldrar idag har intagit en helt annan föräldraroll.  Även om vi idag kan skratta åt Kents mammas kommentar, så är det ju även lite sorgligt. Fast under 50 – 60-talen så var detta mer vanligt än ovanligt, och Kents mamma var inte olik någon annan förälder under denna epok. Barn på den tiden fick helt enkelt sköta sig själva.

Idag har idrottsföräldrar och barn ett helt annat förhållningssätt. Många idrottsföräldrar vet idag allt om sina barn. Barnens egen vilja och mål har helt lagts i händerna på föräldrarnas. Problemet idag är att det också finns en grupp föräldrar som inte vet ett smack om sina barn, där barn springer vind för våg, och barnen får då förebilder som inte alltid är av den rätta karaktären. Stöttningen hemifrån är minimal, vilket gör att barnen/ungdomarna istället söker bekräftelse inom olika sammanhang, och som inte alltid är så sunt i ett längre perspektiv. Sedan har vi då idrottsföräldern. Idrottsföräldern som har koll från minsta armhävning till vilket lag de ska spela i när de väl blir proffs i framtiden. Framtidsplaneringen är redan planlagd för deras son/dotter, men ändå blir de lika förvånade när planen sätts ur spår när barnen slutligen når ungdomsålder och då känner att de själva vill skapa sin egen planering, och inte följa sina föräldrars. Men sen har vi de föräldrar som har en sund inställning, och som vet exakt hur mycket/lite de ska lägga sig i. De vill få barnen att växa själv, och inte genom dem. De är inte många, men dom finns.

Idrotten har idag blivit betydligt mer allvarlig. Föräldrar har fått en större inblick, och deras ord har blivit barnens ord i deras begynnande ”idrottskarriär”. Idrotten idag är inte lika lättsam, utan det har poppat upp idrottsskolor och mycket annat elitinspirerat som gör att satsningen börjar i väldigt tidig ålder. På 40, 50 och 60-talen så fanns ingen barn/ungdomsidrott. Barn lekte idrott tills det hade nått en ålder av c:a 14-15 år, och först då vid den angivna åldern började man träna/tävla inom föreningslivets väggar. Det fanns inga barn och ungdomstävlingar på den tiden, i alla fall inga organiserade.

Idag ställer vi oss frågan varför våra barn slutar med sin idrott i för tidig ålder? Det är ju inte så konstigt egentligen om man tänker efter, med tanke på att barnens satsning börjar i väldigt låg ålder. Om man ska vara helt ärlig, så skulle barn egentligen inte fått lov att börja tävla förrän kanske vid 13 – 14 års ålder. För först då är barnen någorlunda mogna för att kunna bemöta medgång, som motgång. Som det är idag, där hysterin hetsas fram av både föräldrar, tränare och ledare, och där mer och mer träning propsas på i väldigt tidig ålder, den är inte bra för någon.

Jag tror att vi ibland skulle behöva ta efter, och lyssna lite på Kents mamma från det tidiga 60-talet, och inse att barnidrott skulle må bra av att tagga ner en aning. Det handlar inte om att minska disciplinen på träningarna, absolut inte, utan det handlar mer om den sammanlagda träningsmängden som barn idag utsätts för. Flera dagar i veckan åker barn till sina olika träningar. Är det inte brottning, så är det fotboll, pingis, dans, hockey eller något annat fysiskt, och där föräldrarna hela tiden är steget bakom och knuffar fram sina små adepter. När barnen fått sin veckodos av träning, då lutar sig föräldrarna tillbaka och tänker att deras ”jobb” är gjort. Nu kan de med gott samvete se på när deras barn går in i den digitala/icke fysiska värld, och nu helt frånta sig allt ansvar som förälder. ”Vadå, jag har ju kört dem till olika träningar veckans alla dagar, nu är det väl okej för mig att koppla bort?”

Det är just detta det handlar. Nämligen balans mellan idrott i förening, till det stillasittande dataspelandet? Där har vi dilemmat som gör att dagens föräldrar har fått dille på att veckans sju dagar ska fyllas med aktiviteter. Om föräldrarna sedan får in sina barn på idrottsprofilerade skolor, då har det verkligen gjort allt i sin makt för att barnen ska nå sina (föräldrarnas) slutgiltiga mål, eller?

Där finns idag inte mycket balans mellan Kents mammas kommentar från 60-talets början, till den idag hetsige föräldern som vet ”allt”, och som har planerat allt för sin son/dotters karriär och framtid. En balans vore ju inte fel, eller?

Jag har nu skrivit strax över 100 blogginlägg sedan jag startade denna sida. Jag skriver om allt möjligt, men mestadels blir det om idrott, barn, skola och ungdomar. Jag gillar att tycka saker. Och inte bara för tyckandets skull, utan jag skriver om orättvisor, mina tankar, problem, mål och andra situationer som vi människor hamnar i genom livets gång. Många personer som skriver just bloggar, eller i andra sociala-kanaler har oftast ett fält nedan som heter ”kommentera här.” För min del så har jag valt att plocka bort den möjligheten. Inte för att jag inte vågar vara transparent på något sätt, eller för att jag inte står för det jag skriver, utan det handlar mer om att slippa ägna tid åt att svara en massa människor som inte skyr några medel alls, med att t.ex. bespotta eller inte vara sakliga i sina åsikter. Jag väljer alltså bort dessa ”troll-möjligheter”.

Komikern Daniel Hallberg sa en bra grej när han blev intervjuad i någon skrift för en tid sedan. Det var något i stil med en önskan om att utrota kommentarsfälten i olika sociala kanaler, vilket då hade besparat oss på en massa tråkig ondska. Och det är ju sant. Det finns alldeles för många personer som blir vågliga på ett tråkigt vis, när de sitter bakom ett tangentbord och tycker en massa. Att bemöta oförskämdheter och andra nedlåtande saker vill jag inte på något vis offra någon tid på. Jag deltar gärna i en saklig debatt, men icke i sammanhang där samtalstonen nått en nivå som inte är okej någonstans.

Men, och med ett stor MEN, så finns där ju även en chans att någon vill skriva något gott till en. Och den möjligheten missar man ju eftersom fältet kommentar är bortplockat. Jag brukar säga så här. Jag har en mejladress som alla kan få tag i. Vill man skriva något till mig gällande något som man inte håller med om, då är man givetvis välkommen att skriva till mig. Även om det är något snällt, eller om man vill skriva något annat upplyftande till en, då är man givetvis även då välkommen med att inkomma med ett mejl på samma adress. Att skriva ett argt mejl utan några åskådare är ju inte så himla kul, i alla fall om du frågar ett ”troll”. Det är ju andras reaktioner som nättrollen lever utav, dvs drevet. Och detta drev vill jag hålla mig borta från så mycket jag kan.

Vi alla människor behöver bekräftelse i någon form. Vissa behöver mer, och andra i en något mindre skala. Att bli synliggjord för det man gör är bara en mänsklig drivkraft. Jag blir givetvis glad när jag skrivit något, om det så är i tidningen eller här på bloggen, om någon sedan ger mig en positiv feedback för den aktuella texten. Senast igår (torsdag) blev jag stannad av en dam som bor i fastigheten in till oss, där hon utryckte sin tacksamhet över att jag hade lagt mig i debatten om badmintonstjärnan Johanna Magnussons träningssituation. Varje gång blir jag som sagt lika glad när någon uppmärksammar det jag skriver. Det kan vara ett sms från vem som, där raden kanske lyder: ”Lysande artikel i tidningen Jörgen!” och sedan en tumme. Den raden, det smset är verkligen guld värt.

Vi människor hade tjänat så oerhört mycket på, om vi bara hade vågat bekräfta varandra mer och oftare i det vardagliga livet. Det handlar inte om att det ska bli inflation i beröm och vackra ord (vilket det inte kan bli), utan mer om att vi ska lära varandra om att visa respekt.

Jag själv dras till snälla, kunniga och vänliga människor. Jag vill inte argumentera eller umgås med människor som inte ger mig energi. Jag vill inte umgås eller besvara ”nättroll” på något sätt, utan jag gör ett medvetet val att hålla mig borta från den delen av den digitala världen. Jag blir orkeslös, maktlös och jag tappar fullkomligt det mänskliga hoppet, om jag någon gång tar in en ”tråd” på nätet där oförskämdheterna avlöser varandra rad efter rad.

Så om du/ni vill mig något, så är ni välkomna att mejla mig, oavsett om det gäller en fråga som vi inte tycker likvärdigt om, eller om vi kanske är rörande överens. Om du/ni bara vill skicka några vänliga rader, kommentera en text, eller vad som, så är ni alltid hjärtligt välkommen att höra av dig. Antingen via mejl, telefonsamtal, eller när vi ses ute på stan.  

Jag tränar tre mornar i veckan. 05.30 ringer väckarklockan, och klockan 06.00 är jag sedan på gymmet för att träna. Från det jag kommer så kör (tränar) jag ganska intensivt, dvs det är inte mycket vila. När klockan sedan slår 07.00 är jag klar. Då sätter jag mig på min cykel hem, och känner av årstidernas förändring eftersom jag är där varje vecka årets alla månader. Detta är för mig en livsstil. En livsstil som jag haft sedan 1976 då jag började träna brottning.

Min reflektion idag är att jag blir lite smått konfundersam på vissa människor som är där, men som inte tränar med någon reda. Varför är man där klockan 06.00 och gör allt annat än att inte träna med någon reda? Ett moment är att många av besökarna har sin telefon med sig. Istället för att köra set efter set, så sitter dom med sin telefon i näven och bläddrar, och det går både fem och tio minuter innan deras fysiska aktivitet drar igång igen. Varför kan man inte undvara telefonen den timmen som man tränar? Vad är det som är så intressant att kolla på under denna tidiga morgonstund?

Jag har givetvis inte ställt frågan till dessa personer, för jag är ingen självutnämnd ”gympolis” utan folk får ju såklart göra som de vill. Men jag kan ändå tycka att det är lite märkligt. Likaså gäller det vuxna människor som går dit, men som gör en massa andra saker, istället för att just träna. Man drar ut på tiden med att tex sprita bänkar, stänger och hantlar i all oändlighet, istället för att nyttja tiden till att just träna sin kropp. Är det verkligen så enkelt, att dessa människor på riktigt, tror att bara för att dom har varit där fysiskt, så tror dom att de har träna? Att de kan liksom göra en ”check på den” för deras närvaro.? De gör liksom aldrig en utvärdering och tänker, vad har jag och min kropp fått ut av denna morgonträning? Finns där något värde i att befinna sig på gymmet denna tidpunkt, eller på gymmet överhuvudtaget, om min tid i stort går ut på att kolla i telefonen eller göra andra icke träningsrelaterade saker?

Jag tror faktiskt på riktigt att dessa personer känner ett gott samvete över att de varit på gymmet denna tidpunkt, fastän deras aktiva rörelse nästan varit obefintlig. Folk har en förmåga att ljuga för sig själv (och även andra) om att de minsann har varit duktiga nog och ”tränat”. De förmedlar ju inte till sina vänner, arbetskamrater eller vem som, att den mesta tiden av besöket så var de uppkopplade med sin telefon till hundra procent. Om man skulle räknat ut deras aktiva rörelse under denna ”träningstimme”, så hade den rörelsen inte nått upp till telefonens hundraprocentiga närvaro, utan den hade varit väldigt obefintlig.  

När jag lär ut träning till barn, så är en av det viktigaste delarna att förmedla att inte fuska. Fuskar man, så fuskar man bara för sig själv. Man kan lura andra, men man kan aldrig lura sin egen kropp. Att få in som ett mantra att träning ger nytta, och att kroppen känner tacksamhet över att den är igång och blir pressad. Nä, jag blir minst sagt förvånad över att vuxna människor väljer att lura sig själv på detta vis. Att barn tar en chans att komma undan, beror ju på att dom inte vet (tills dom har lärt sig). Därför så finns vi tränare där för att förmedla träningens budskap, och delge tips och råd för ett aktivt och hållbart träningsliv.

Men idag handlar mycket om att uppvisa en yta. En yta som inte alltid stämmer överens med budskapet som många människor vill signalera. Man skriver på sina sociala kanaler om att vederbörande tränar, men som i själva verket bara är på ett besök på ett gym där man gör allt annat än att träna. Det viktigaste är inte vad du gör, utan vad du förmedlar utåt. Men kroppen kan du inte lura (som tur är). Kroppen lyssnar inte på vad ni visar i Era sociala kanaler, utan den är på riktig.

Så lägg telefonen hemma när du tränar. Koncentrera dig på din träning den timmen som du är där, och var istället totalt hängiven till dina rörelser. Det blir både roligare, och i slutändan betydligt mer effektfullt.          

Mitt blogginlägg kring behandlingen av badmintonspelaren Johanna Magnusson spred sig till en artikel i sydsvenskan (27/9) https://www.sydsvenskan.se/2022-09-27/brottarikonen-ryter-ifran-kan-inte-bedriva-svensk-idrott-pa-det-har-sattet

Varför bryr jag mig egentligen? Det finns givetvis många skäl varför jag opponerar mig och tycker en massa saker. Jag bryr mig framförallt om idrotten, oavsett sport. Hur behandlar vi våra unga idrottsmän/kvinnor. Det finns alldeles för många personer inom idrottens värld, som sitter i höga positioner utan någon som helst vetskap om hur det är att tillhöra den yppersta eliten. De sitter och gissar sig till utan någon egen erfarenhet hur det är att idrotta på toppnivå.  

För att återkomma till ”fallet Johanna” så vill jag tydliggöra en sak i artikeln. När jag säger att det fungerar att centralisera idrotten i större länder, så menar jag trots detta att jag inte står bakom ett sådant system. Dessa länder som centraliserar idrotten har så många idrottsmän/kvinnor i sitt land, att de inte bryr sig om den enskilde individen som gallras ut i deras system. Det viktigaste för dom är medaljer, och helst den ädlaste. Att medaljer plockas hem med hjälp av tvång eller andra tråkiga former spelar absolut ingen roll för dessa gigantiska idrottsländer.

Vi i ”lilla” Sverige ska inte förhålla oss till detta system. Idrott, medaljer, framgång ska inte nås av tvång, utan av fri vilja. Hela min idrottsliga gärning som ledare/tränare går ut på att förmedla träning som en förmån till unga människor. Att få unga idrottsutövare att hitta glädjen i att träna hårt, se mål, se drömmar, och allt av egen fri vilja. Med tvång kan vi inte lära barnen/ungdomarna någonting, utan det blir bara en kortvarig sejour som inte leder någonstans mer än ut i tomma intet.

”Men Jörgen, hur kan du fortfarande veta, det är ju trettio år sedan du själv var i ropet?”

Såklart så finns där många som säger just den raden. Men oavsett om det är trettio år sedan, så var jag inte aktiv under stenåldern. Jag är fortfarande i kontakt med de känslor som jag hade/kände under de år som jag var aktiv. Jag har inte stängt den dörren (än), utan jag kan fortfarande känna av den känslan. Jag vet hur det känns att vara i en internationell mästerskapsfinal. Jag gissar mig inte till, utan jag har varit där.  

”Men tänk om du själv hade tillhört en centralisering under din brottarperiod, då kanske du hade tagit hem fler medaljer?”

Det kan jag säga med en gång med ett stort rungande NEJ. Jag hade tyvärr inte tagit en enda internationell medalj, för jag hade aldrig accepterat att flytta av tvångsmässiga skäl. Jag hade max blivit svensk mästare, sen hade min karriär stannat vid dessa SM-guld. Så återigen, låt våra unga talanger som vill träna av egen fri vilja att satsa på sitt sätt. Fortsätt samla till gemensamma förbundsträningsläger/träffar som man alltid har gjort. Åk tillsammans på internationella träningsläger/tävlingar, och där visa upp vår svenska modell. En modell som vi tror på, och som inte innehåller tvång i någon form.

Så min förhoppning är nu att svensk badminton drar detta ärende ett varv till, och då kommer fram till att det inte går att förhålla sig till en icke svensk modell som kallas för centralisering. Jag säger ofta att idrott inte är mekanisk. Idrott är ingen fabrik, utan toppidrott är oerhört känslostyrt. Varje idrottsman/kvinna är unik. Fålla inte in alla i samma mönster, utan låt varje stjärna få blomma utifrån sin roll, och sina förutsättningar.      

En ung badmintonstjärna i Sverige blir utesluten av sitt eget förbund, för att hon vill satsa på sitt sätt i sin egen hemstad. Det finns lagidrotter, och det finns individuella idrotter. Betyder inte begreppet – individuell, att man på något sätt vill sköta sig själv, forma sin egen karriär, välja de vägar som man själv anser är rätt i en satsning? Nä, tydligen inte. Istället måste denna meriterade tjej, Johanna Magnusson, rätta sig till ett led som någon/några har bestämt. Hon måste lämna familj, trygghet sin hemstad för att istället tillhöra ett elitcenter i Uppsala, om hon nu vill satsa på sin sport badminton. Till en början gjorde hon som förbundet sa, men kände till slut att detta inte var hennes grej. Hon valde helt enkelt att flytta hem igen. Förbundets svar på hennes handling är då att stänga ner hennes elitstöd. I mitt tycke, frysa ut henne.

Är det inte befängt, att i en individuell sport, ska man tvingas flytta till en annan stad, för att få göra det man tycker mest om? Var finns logiken i det hela? Badmintförbundet svarar med att säga ”vi har minsann valt denna form, och då gäller för de aktiva att rätta sig i ledet och följa detta koncept”. Istället för att ”rätta sig i ledet”, så väljer Johanna Magnusson att sluta med sina landslagsuppdrag. Jag förstår Johanna Magnusson till ett hundra procent. Jag kan inte för någon peng i världen förstå syftet med att samla ett gäng individualister i en och samma stad, och där de sedan ska leva som en familj under hela deras karriär.  

Varför är det så viktigt för en sport som inte är vrålstor i Sverige, men stor i övriga världen, att sätta dessa strikta ramar? Vad tjänar man på att stöpa alla satsande idrottsmän/kvinnor i en och samma form? Mitt svar blir på direkten: INGENTING! Det finns en anledning varför visa personer väljer en individuell sport, framför en lagidrott. Man vill liksom klara sig själv. Man vill hitta sin egen väg, och utifrån den satsa helhjärtat på det som man själv (och med sitt team) tror är facit. Men där finns inget självklart facit när det gäller idrott. Facit är absolut inte att samla alla de bästa under ett och samma tak, och där tro att dessa individualister ska höja varandra. Konceptet funkar i vissa länder, men absolut inte i Sverige. Sverige är ett alldeles för lite land för denna typ av centralisering.

Jag kan bara gå till mig själv. Tänk om brottningssporten under min tid hade bestämt att alla satsande brottare skulle flytta till exempelvis Stockholm. Jag hade ju aldrig flyttat till Stockholm. Jag som person var väldigt beroende av min hemmiljö, min familj. Detta var min energi för att kunna orka träna och leva med den press som det innebär att satsa fullt ut i en individuell sport. Du måste hitta ditt eget syre, din egen andhämtning. Idrott handlar inte bara om hårdare träning, mer sparring, mer träningsläger osv. Det är mycket mer än så. Att bara lägga på mer och mer träning är inte svårt. Alla kan träna hårt. Det svåra är att orka träna vidare när idrottslivet inte alltid känns på topp. Därför så är en individuell idrottsman/kvinna väldigt beroende av ett fåtal personer i sin omgivning. Tas dessa ifrån en, då blir det svårt att orka satsa vidare.

Sporter som till exempel brottning och badminton är ganska snarlika. ”Små” sporter i vårt eget land, men oerhört stora i övriga världen. Det krävs något speciellt av en för att hitta drivkraften att satsa helhjärtat. Många pusselbitar som ska falla på plats. Man behöver ett socialt skyddsnät som kallas nära och kära, och som inte kan ersättas av extra sparring och fräcka träningsmöjligheter.

Jag hoppas det svenska badmintonförbundet tänker om, och inser vilken förlust det är för sporten om det fortsätter vända rygg för Johanna Magnusson. Mitt förslag till svenska badmintförbundet är att man ska göra om, och istället se till att fortsättningsvis göra rätt. Sverige behöver individualister inom idrottens värld. Det är just där som vi får fram det riktigt stora stjärnorna. Johanna Magnusson är på väg att bli en stor badmintonstjärna, men hennes egna förbund har valt att släcka hennes drömmar pga. okunskap och en stor portion envishet. Sorgligt, men tyvärr sant.              

Jag har varit på ganska många brottningstävlingar genom åren, med tanke på att jag varit igång oavbrutet sedan 1976 i sporten. Första trettio åren (nästan) som aktiv, och därefter som tränare. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag sporten från mattkanten som svår och tuff. Sporten är så otroligt krävande, att jag idag förstår varför Sverige har så få brottare som tar sig vidare från barn/ungdoms-kategorin hela vägen upp till junior/senior. Redan som barn är tävlingsmomentet fruktansvärt krävande och påfrestande. Att genomgå en förlust i brottning kan knäcka den bäste. Jag hyser stor respekt för dom barn/ungdomar som orkar gå vidare inom sporten där allt annat än status och rosa skimmer finns serverat.

Men varför är det så annorlunda idag? Idag lever vi i en modern värld där datorer och andra digitala hjälpmedel finns tillhands överallt. Vi behöver inte längre gå, eller cykla, utan alla hjälpmedel finns strax utanför dörren i form av något elektriskt fordon. Vi behöver inte ens ta oss till affären, utan allt kan man beställa hem utan någon direkt uppoffring. Barn leker inte längre på ett traditionsenligt sätt, där den fysiska kraften är den mest primära i dagens lekar. Rörelse har blivit någonting jobbigt och ”straffbart”. Barn behöver inte heller förflytta sig någon längre sträcka själv, utan föräldrar sköter hela förflyttningsschemat genom att bila barnen precis överallt, och vart dom vill.

Ådran att hand om sig helt själv, och skapa den vilja som behövs för att kunna vinna och förkovra sig i vår sport brottning är svår att uppnå i dagens samhällsstruktur. Inget får göra ”ont”. Om något skulle göra ”ont”, då är vi föräldrar där och ”räddar” dom på våra vita hästar. För våra barn/ungdomar ska väl inte behöva få ”ont”?  

Men träning gör ont. Brottningsträning gör fruktansvärt ont. Att förlora i idrott gör ont, att förlora i brottning gör ännu mer ont. Ont menar jag inte fysisk smärta i form av ett ont knä, eller att man blir slagen, absolut inte, utan ordet ont handlar om att utsätta sig för en träning som är oerhörd hård både mentalt och fysiskt. Att lära sig tävla i brottning tar oändligt lång tid. Det tar tid att etablera en tävlingsinstinkt, och att sedan kunna bibehålla den. Att trots förluster kunna hitta någon form av glädje att träna vidare och fokusera vidare, den är tuff, svår men väldigt imponerande för dom som orkar. Det gör som sagt ont, och det är svårt. Men det går även i dags dato. För trots att vi idag lever i en komfortabel värld med alla dess bekvämligheter så finns där dom barn/ungdomar som aldrig ger upp sina brottardrömmar.

Jag hyser som sagt stor respekt för dom som fortfarande satsar på vår ädla idrott med tanke på det samhälle som vi idag lever i. Min respekt går till alla dom som orkar satsa vidare mot sina ”brottarmål”. Jag själv kommer stötta, hjälpa sporten och dom som vill så länge jag bara kan och orkar. För alla är inte bekväma, långt ifrån Det finns dom barn/ungdomar som ser nyttan av rörelse och hederlig träning. Vi måste bara lära barnen att switcha om. Se det fina med att träna och tävla i en sport som mäter kraften både fysiskt och mentalt. Att lära sig att allt handlar inte bara om pengar. En stark kropp, ett starkt psyke, en kroppskännedom som heter duga och mycket annat kan inte köpas för alla pengar i världen. Vi måste bara inse att rörlighet är en förmån, och inte något man ska ta för givet. Att kunna gå, cykla, springa och tex kunna träna brottning är en lyx som är ovärderlig. Stort tack till alla Er som satsar och orkar. Ni är fantastiska. Jag vill även poängtera än en gång, att när du når dina mål i form av EM, VM eller OS-medalj, då kommer allt kännas lätt och härligt, och du kommer aldrig ångra ditt val. Jag rekommenderar känslan av att vinna stora medaljer. Jag hade förmånen att själv få kliva upp på en internationell mästerskapspall vid två tillfällen. Och jag rekommenderar verkligen den känslan. Ingen kan ta den ifrån dig, och den kan aldrig köpas för pengar.

Bild överst: Från tävlingen Gustav Freij cup 1983-84. Jag är runt 14-15 år gammal