Jörgen Olsson

Ännu ett brottnings-SM är över, men det kommer givetvis fler, vilket man inte alltid trodde att det gjorde när man själv var aktiv. Jag minns själv som aktiv SM-mästerskapen 1989 och 1990. Jag var 20 – 21 år, och jag ville bara vinna en SM-medalj. Mitt liv handlade enbart om brottning, så medaljens värde var givetvis ovärderlig i mina tankar. Båda gångerna gick det åt skogen (enligt min egen utsago). Visserligen blev jag femma – sexa 1990 i Örebro, men det räckte inte för att jag skulle vara nöjd. För vad är en icke pallplats när man satsar fullt ut på sin idrott? Där och då visste jag inte hur jag skulle resa mig och hitta nya krafter, men det gjorde jag såklart för jag var så inne i brottningsbranschen. På måndagen var man på träning igen, och nya mål hade åter skapats. För när man vill något tillräckligt mycket, ja då kommer man också nå sitt/sina mål. Man måste bara uthärda och invänta sin tid, och aldrig ge upp sina tankar.

Efter ännu ett besök på ett senior-SM (som ledare) så vet jag nu på ålderns höst vem det är som vinner, och vem som kommer segra och bli mästare. Det handlar inte enbart om teknik och kunnande, utan det handlar mycket om att uppvisa ett genuint och ärligt självförtroende. Vilken flummig mening, och vad menar jag egentligen? För att bli en segrare så måste du tro på dig själv genom hela tävlingen/mästerskapet. Brottaren får inte tveka en sekund på sitt eget kunnande, utan man måste tro på sig själv fullt ut. Jag kan se med mina tränade ögon vem som har det genuina självförtroendet. Det handlar inte om att uppvisa ett kaxigt ”låtsas-självförtroende”, utan ögonen ska signalera ”det är jag, och ingen kan nå mig”. Att tro på sig själv, och inte bli osäker inför andra. Det är en konst att kunna klä sig i denna roll, men det går, och det är ett måste för att ta sig hela vägen fram. Oftast kommer denna känsla med ålder och rutin, och det finns ingen bestämd ålder när detta sker. Alla når ju inte denna obeskrivliga känsla, utan bara dem som vill det tillräckligt mycket.

Blicken, känslan, säkerheten ska sedan efter detta SM spinna vidare till EM och VM, vilket är en nivå till. Nu ska ditt självförtroende ”levla” upp ytterligare några pinnhål, och den är betydligt svårare. Men det går, och vissa har förmågan att klara det. Nu ska du se dig själv på en ännu högre nivå, och det är som EM eller VM-medaljör, eller rentav som mästare. Din blick, ditt självförtroende ska nu tävla mot tidigare EM, VM-medaljörer, och du måste se dig själv som segrare i dessa matcher. Här kan du inte tveka en sekund, för då blir du ”uppäten” alla dar i veckan. Varenda tveksamhet kommer uppdagas av din motståndare, och den tveksamheten blir till en urkraft för den redan etablerade motståndaren. Du måste som sagt tro på dig själv än mer.

Sverige har förtillfälligt tappat sin storhet internationellt, och vi har svårare och svårare att etablera oss när det gäller EM, VM eller OS (herrar). Jag ser många av våra svenska brottare som nu vunnit sitt tredje, ja till och med sitt fjärde SM-guld, men deras blick, deras självförtroende sträcker sig inte längre mer än till ett SM-guld. De har inte den internationella blicken, utan ”nöjdheten” stannar vid ett SM. Men jag vet att det finns dem som vill (tillräckligt mycket), och jag vet att man kan träna sig till denna säkerhet. Men då måste man göra det på ett ärligt och genuint sätt, och inte tro att det räcker med att implementera en vaggande gångstil, och en kaxig attityd.

Frank Andersson var en brottare som trodde på sig själv i alla lägen. Visserligen kunde även han ta stryk. Men oavsett förluster, så reste han sig alltid och kom tillbaka. Hela hans väsen utstråla kompetens, kunnande och en enorm säkerhet. Han fick både ryssar och polacker att darra i knävecken när han gled in på brottarmattan. Där fanns inte en uns tvekan i hans agerande, utan han visste att han var bäst. Ingen kunde rubba hans sätt att vara, och ingen kunde göra honom mentalt tveksam. Det är en konst att kunna inneha en sådan mental styrka, men återigen, det går, men då måste du vilja det fullt ut.      

Nästa helg är det så dags för ett nytt svenskt seniormästerskap i brottning. För min egen del har det blivit några stycken genom åren, både som aktiv och sedermera som tränare. Under min aktiva karriär deltog jag tretton gånger. Slutfacit blev fyra guld, tre silver och ett brons, dvs åtta medaljer. Första gången jag deltog var 1988, samma år som jag skulle fylla tjugo år. Sedan rullade det på varje år fram till och med år 2001, förutom år 1993 då jag var skadad.

Slutsummeringen fyra guld ska egentligen vara fem guld. År 1993, samma år som jag blev europamästare, så kunde jag inte medverka i de årets SM. Jag fick min armbåge urled i februarimånad (en månad tidigare i den stora Mälarcupen i Västerås), och efter den skadan fick jag ”rehaba” fram till EM:ets start i majmånad, vilket då innebar att SM i Göteborg fick stås över. Han som blev mästare de året mötte jag vid ett par tillfällen under min karriär, och vid dessa två tillfällen vann jag med teknisk överlägsenhet. Så fem SM-tecken skulle min egentliga SM-CV ha uppvisat, om det nu inte hade funnits ett OM i livet. Men som jag skrev i förra blogg-inlägget, att idrottsvägen inte alltid är en rak linje, utan man stöter på patrull ibland. Det gäller bara att komma tillbaka, vilket jag gjorde med besked.    

Mitt första SM-deltagande avgjordes uppe i Haparanda. Jag hade precis fyllt 19 år och jag var nybliven svensk juniormästare. Jag vägde in i 82 kilos klassen, och jag var väl inte direkt någon medalj-kandidat bland övriga siare, men med lite tur och skicklighet så hade jag kunnat gå fram till en bronsmatch. Vinnaren i klassen blev Magnus Fredriksson (som jag besegrade ett par år senare), och han hade jag inte rått på vid detta SM, då jag var alldeles för ung och grön. Men övriga deltagare hade jag kunnat besegra, om jag hade fått lite flyt i brottningen och givetvis med lottningen.

Men jag älskade att vara där. Jag minns finalmatcherna när vi satt på läktaren. Jag kände där och då att min egen framtida SM-medalj var nära. Jag kunde se den någonstans i mitt huvud, och drömmen blev bara starkare och starkare. Jag längtade så fruktansvärt mycket. Jag såg inspirerande finalmatcher. Framförallt matchen där Roger Tallroth besegrade Torbjörn Kornbakk i en rafflande final, och där ”Tallis” rutin var övermäktig. Min tränare Leif Freij hade frågat Tallroth strax innan finalen hur/vad han skulle göra för att vinna över Kornbakk. Torbjörn som verkligen var i ropet just då, och som var nästa man att ta över tronen efter Tallroth i den tuffa welterviktsklassen.  Och utgången av matchen blev precis såsom ”Tallis” hade förklarat för Leif. Leif var lyrisk efter matchen, för han gillade brottare som tänkte, och som var finurliga. Jag minns även den spännande drabbningen mellan Torbjörns storebror, Marthin, när han mötte ungdom och juniorstjärnan Lars Lagerborg i 68-kilos finalen. Det blev en knapp vinst för Marthin, men jag minns att det var en stenhård kamp.

Mitt första SM var en stor inspirationsfest för mig, och när jag lämnade Haparanda för fortsatt träning och satsande, så visste jag där och då att jag också skulle bli svensk mästare en vacker dag. Jag kunde inte säga exakt när, men jag visste att jag ville dit, och inget/ingen skulle få stoppa mig. Det skulle dröja tre år, men det var det värt att vänta på. År 1991 fick jag då äntligen min första SM-medalj som senior, och det var inte bara en medalj, utan ett guld. Guldet var en sådan oerhörd glädje, lättnad, eufori, det går liksom inte att förklara med ord de känslor som drabbar en när domaren blåser av matchen och deklarerar att man blivit svensk mästare.

Jag fick som sagt äran att vinna fyra gånger (1991, 92, 94 95). Jag var i stort sett ganska överlägsen vid samtliga fyra tillfällen. Jag var aldrig illa ute i någon match i dessa fyra mästerskap, utan jag vann ganska enkelt. Det är inget skryt, utan bara ren fakta. Mina övriga SM-medaljer (tre silver och ett brons), dessa vann jag när jag hade lagt min landslagskarriär på hyllan. Jag tävlade då utan någon press om att bli uttagen till landslaget, utan jag brottades bara för att det var kul. Mina medaljer 1997 (silver), 98 (brons) och 99 (silver) då mötte jag Michael Ljungberg. Ljungberg var som mest i ropet under denna tidpunkt, men jag vet att han trots min icke vilja av att brottas i landslaget, att han inte tyckte det var kul att möta mig. Inte för att jag på något sätt kunde besegra honom vid dessa tiillfällen, men jag gav honom en match, och skapade lite nervositet för honom. Varför jag vet detta, och varför jag är så säker, är för att efter SM-finalen år 1999 i Malmö, så sa han efter matchen ”när ska du sluta brottas Jörgen på riktigt, för jag blir så jäkla nervös varje gång jag ska möta dig”. En ärlig och fin fråga, och en fråga man bara kan ställa och säga när man nått en viss position i sitt idrottsliv, vilket vi båda hade gjort där och då. Vi hade på något vis hjälpt varandra genom alla år att nå den absoluta toppen i form av otalig sparringträning på landslagsläger, och med en sund konkurrens mellan oss som hade pågått under 15 års tid. Nu vid denna tidpunkt, en vårdag för snart tjugofem år sedan, så kunde vi båda med glimten i ögat bjuda lite på oss själva. Vi visste vad vi kunde, och ingen kunde ta ifrån det som vi hade åstadkommit under våra respektive karriärer. Min landslagskarriär var över, men han hade ett mästerskap kvar innan han också skulle säga stopp till sin. Han skulle bara först vinna ett mästerskapsguld till, vilket han gjorde i Sydney året efter.

Min nästa och sista kombattant i en SM-final var mot den fem år yngre Martin Lidberg. Vid SM i Kiruna, samma år som jag skulle fylla 32 år, mötte jag Lidberg i finalen. Jag hade på vägen dit gått riktigt bra, där jag b.la. kastade den norske stjärnan Fritz Annes på ett enarmskryss i semifinalen. Finalen blev någorlunda jämn, men jag fick ge mig, och siffrorna slutade med knappa 2 – 0 till Lidbergs fördel.  

Året efter 2001 blev mitt sista SM som aktiv. Mästerskapet gick i Lidköping, och jag var vid denna tidpunkt två-barns pappa, och mitt liv handlade inte enbart om brottning längre. Jag kände redan på vägen upp (åkte med legendaren Lars-Erik Skiöld) att detta var det riktiga slutet av min aktiva karriär. Det roliga hade förvunnit, och min medaljlängtan hade avstannat. Redan i första matchen mötte jag Lidberg igen. Redan efter någon minut kände jag att detta inte var något för mig. Minns inte om jag avbröt matchen, eller om det blev poäng, men förlust blev det. Efter den matchen bröt jag turneringen, och mina SM-resor som aktiv hade nu nått en slutpunkt.  Jag var nöjd och tacksam över att jag hade fått uppleva så många SM under min aktiva brottartid. SM-starten i Haparanda avslutades tretton år senare i brottarorten Lidköping.

FOTO/BILDBYRÅN: Min första SM-seger år 1991 i Hässleholm.

Jag brukar ofta säga att en idrottskarriär inte är en rak linje. Den är som livet i stort, dvs den svänger ibland, och den tar oss med i olika riktningar, och olika vägar. Ibland väljer man en riktigt bra väg, men ibland blir det rent av fel, och vägen blir lång, krånglig och även ibland når vi en återvändsgränd som ibland kan vara svår att ta sig ur. Men det är så livet ser ut, och så även en idrottskarriär. Det finns ingen lätt väg, eller en väg som innehar några quick fix, utan vägarna vi väljer, oavsett rätt val eller fel val, så kommer vi alltid lära oss något utav våra vägval.

Den enda talangen som finns (tycker jag), det är talangen att aldrig ge upp. Den talangen är inte alltid lika självklar och säker, och den kan givetvis bero på flera olika saker. Man kan som barn/ungdom omge sig med människor som hela tiden vill ha saker och ting levererat på deras vis, och då som den vuxne ”förebild” de tror att de är, så omger de barnen med negativ kraft som ser till att barnen/ungdomarna inte tycker det är lönt att följa sina tidigare val i livet. Glädjen försvinner och avtar bit för bit. Barnen blir stressade och tappar motivation, och istället för att bli inspirerade blir de utmattade av negativa krafter i form av skäll, tråkig attityd och en nedvärderande syn. Barnens egentliga tålamod får sig en törn, vilket gör att barnen inte vill/orkar ta sig vidare. Deras målbilder blir uppslukade av de vuxnas hets och stress.

En idrottsman ska som sagt gå igenom förluster av olika slag. I allt från ungdomsmatcher, medaljmatcher på SM och hela vägen upp till internationella medaljmatcher på mästerskap, så kommer vi aldrig ifrån att vi ibland misslyckas. Skillnaden sen är att de som vågar misslyckas, de som ”knyter nävan i fickan” och tänker ”jag ska visa dem”, de kommer slutligen stå som en vinnare. Men vi måste bara våga/tillåta oss själva, och våra barn/ungdomar, att det ibland får infinna sig något som heter misslyckanden. Misslyckanden är inte jämförbart med döden, vilket många tror. Jag själv som ung idrottsman levde stora delar av mitt idrottsliv med känslan av att en förlust var oerhört betungande. Men även om jag gick ner i svarta hål, så hade jag också en förmåga att kunna resa mig, och komma tillbaka. Jag hade talangen att kunna ta mig vidare och se framåt. Att komma tillbaka efter en förlust, och sedan bli en vinnare igen. Både som ung brottare i tidiga ungdomsåren, och under min elitkarriär så var en förlust väldigt tungt. Men på något konstigt vis, kunde jag alltid ta mig tillbaka. Jag kan fortfarande komma ihåg vissa förlustkänslor som jag gick igenom många gånger under min över tjugoåriga aktiva karriär, men där jag på någon märklig vänster ändå kunde se ljusets skimmer. Viktigt att poängtera är att på den tiden då jag var ung och satsande idrottskille, så fanns inte ordet mental styrka, mental träning, att tänka rätt. Fanns ingen som hade kunskap om den delen, utan allt handlade endast om att träna fysiskt (vilket jag gjorde, och mer därtill).

Mental kraft, mental positiv inställning är något man ska börja med tidigt. Att se sig själv som vinnare, och att kunna se sig själv i olika positiva situationer. Det är inget som försvinner med åldern, utan de målet/målen är något som förhoppningsvis fortskrider, fast målen förändras under livets gång. När jag var ung idrottsman så hade jag en sådan längtan av att lyckas med sporten. Jag hade bilder i mitt huvud konstant om att jag ville nå framgång. Dessa inre bilder hjälpte mig på vägen, och framförallt när min väg inte alltid gick så rak. Mina inre målbilder blev min trygghet. Jag vek aldrig en tum någon gång under min långa brottarkarriär, utan jag visste att det någon gång skulle lossna. Problemet för många som också har inre målbilder, är att det kommer in något som heter tvivel. Man börjar tvivla på sig själv och man börjar tänka ”fasiken, man är nog inte så bra, och vem är jag att tro att jag ska bli något stort och bra”. Dessa tankar är förrädiska, och rent av ”livsfarliga”. För när väl tvivlet börjar gro, då kommer den känslan att ta över, och man väljer istället en annan väg, där ens tidigare målbilder inte längre får något fäste. Man ger upp, och man tappar den viktigaste pusselbiten i en satsande karriär.

Livet sätter oss på prov många gånger, och varje gång måste vi ta matchen. Att förlora exempelvis en brottningsmatch är sin sak, och något man måste lära att förhålla sig till. Men, man ska aldrig förlora sina inre rika bilder som heter framtidsbilder. Trots att den fysiska förlustmatchen svider något så ofantligt, så får man aldrig ge upp sina målbilder. Målbilderna får aldrig utsättas för en tvekan, utan de ska alltid ligga där i ett säkert förvar som man inte själv kan förstöra, eller få andra till att påverka på ett negativt sätt. Gå din väg framåt, men var beredd på att den ibland svänger lite och tar dig med på saker som du inte hade planerat. Men fortsätt framåt trots detta, och lär dig en sak –  Tveka aldrig i dina målsättningar, utan din tid kommer.     

Hösten 1989 skulle jag tillsammans med övriga brottare i svenska landslaget åka till lagtävlingen World-cup i Norge, Fredriksstad. VM-för lag. Sverige, Sovjet (Ryssland), USA, Japan, Kuba och värdlandet Norge. Norge var väl ingen toppnation på den tiden, men som arrangör fick det givetvis sin plats i detta starka fält.

Jag var Sveriges representant i viktklass 90 kilo. Det var min tredje turnering i landslagstrikån för seniorer. Tidigare under året hade jag deltagit i en stor tävling i Sovjet samma år, samt tävlingen Finlandia open som hade gått några veckor tidigare. Just tävlingen i Finland var katastrofal för min del. Förlorade både mot Micke Ljungberg, och en Sovjet-brottare (en vitryss) vid namn Sergej Demiasjevits. Mitt självförtroende var inte på topp, men trots detta så minns jag att jag på något sätt kunde infinna ny kraft till Norge-äventyret. Jag var inte så ängslig som jag annars kunde vara om jag hade förlorat, utan jag gick mer in med känslan ”det får bära eller brista”, vilket var lite ovant mig.

Första dagen ställdes vi som lag mot Sovjet i första matchen. Världens bästa brottarnation utan tvekan. Vid ett EM eller VM så vann de minst hälften av alla viktklasserna. Jag själv skulle nu möta en brottare vid namn, Pavel Potapov som sedermera blev EM-mästare både år 1990 och 91. Han var riktigt bra, och jag hade väl lite för stor respekt för honom som tjugoårig yngling (skulle fylla 21 månaden senare). Förlorade på fall efter nästan fem minuters brottning. I detta läge var jag ganska långt borta från ett internationellt genombrott. Samtliga i det svenska laget förlorade sina matcher, så 10 – 0 till Sovjet blev det. En riktig kalldusch för oss alla.

Lagmatch nummer två var det Kuba som väntade. Kuba, även detta en stark brottarnation. Jag skulle nu möta junior-världsmästaren från 1987, Reynaldo Pena. På något sätt så fick jag ny kraft. Jag kunde släppa matchen mot Potapov Sovjet, och nu var jag helt fokuserad på Kubanen. Med avslappnad stil vann jag matchen på fall efter två minuter, och detta på ett nacksving. Det var inte ofta som ”nacket” var mitt segervapen, men mot juniormästaren så överraskade jag. Något hände där och då, och jag kände att alla kan besegras oavsett meriter. Lagmatchen förlorade Sverige med siffrorna 7 – 3, men det spelade mig ingen roll, för jag vann ju, och det var prio ett för mig. Alla tänkte så, så jag var inte unik på något sätt.

 Jag ”åkte på pumpen” i tredje matchen då Sverige mötte värdlandet Norge. Jag tog mig an VM-trean från 1985, Klaus Mysen. Hade jag inte vetat om att Mysen vunnit VM-brons några år innan, så hade jag besegrat honom, det är jag helt säker på. Nu blev det istället förlust med 0 – 2, just för att jag inte vågade brottas ut ordentligt, såsom jag exempelvis gjorde mot kubanen. Ibland är det inte bra att kunna/veta för mycket om brottning och om sina motståndare, utan man ska egentligen vara helt nollställd inför varje match/motståndare. Motståndaren ska vara som ett blankt blad, utan några som helst EM eller VM-medaljer.

Revansch dagen efter vilket innebar mitt stora genombrott. Första dagen på söndagen skulle jag ta mig an den regerande silvermedaljören från VM, Mike Foy från USA. Denne brottare hade skrällt med sin eleganta brottningsstil när VM gick av stapeln två månader innan World-Cup. Amerikanens brottarstil passade mig perfekt. Han var lång, men dock inte så stark, så när han skulle ge sig på ett höftsving, så satte jag honom med en parad i matchens första period. Skrällen var ett faktum, och jag hade nu besegrat en regerande VM-silvermedaljör på fall. Lagmatchen vann USA med hela 7 – 2.

I bara farten vann jag nu även min sista match när vi som lag mötte Japan. Min kombattant Moryiama var en stjärna i sitt land, där han b.la vunnit Asiatiska mästerskapet. Han var även en brottare som var uppe och nosade på medaljmatcher på VM. Han hade b.la. månaden innan besegrat den svenske stjärnan, Christer Gulldén vid VM i Martigny. Jag gick in i matchen precis som mot Foy, med fullt självförtroende. Matchavgörandet blev snarlikt USA-matchen. Parad på ett höft, i första perioden. Lagmatchen slutade 7 – 3 till Japan, men återigen, jag vann, vilket var viktigast.  

Sverige blev nästsist i lag-tävlingen. Jag själv slutade på en total andra plats (silvermedalj). Hade jag besegrat norrmannen så hade guldet varit mitt. Detta pga. att Sovjetbrottaren, Potapov förlorat mot amerikanen Foy i deras lagmatch. Men det gjorde mig inget, utan ett silver var riktigt bra. Vi var tre svenskar som tog medalj, och det var jag, Marthin Kornbakk (silver) samt Peter Jansson (silver).

Nästa morgon väckte min mor mig med tidningen i högsta hugg ”Jörgen, du är i tidningen!” Jag hade fått en helsida i många tidningar, och där skrev de om mitt stora genombrott. Jag hade ingen aning om att dessa matcher skulle bli ett sådant eko, men det var väldigt stort, och en ”dörr” hade nu verkligen öppnat sig. Några veckor senare fyllde jag 21, och nu ville jag verkligen ut och besegra fler EM och VM-medaljörer. Den sista koden var nu löst, den som betydde att även jag kunde bli en framtida EM eller VM-medaljör. Detta kvitto fick jag i Norge en novemberhelg för snart trettiofyra år sedan.    

När jag var 12 år gammal fick jag en julklapp som jag aldrig glömmer. Julklappen har jag kvar än, även om den inte håller samma skick och status som tidigare, men den finns där. Om man frågar barn i dag, så hade min julklapp inte fått samma status och värde som den fick under min barndomstid. Men i början av 80-talet så var det mer vanligt än ovanligt att en önskan mycket väl bara stanna kvar vid just en önskan för många barn. I mitt fall så kunde jag aldrig ana att min önskan skulle besannas, men ”tomten” ville något helt annat. Så när jag öppnade min julklapp denna julaftonskväll i mitt barndomshem på Gula Höja, så blev glädjen stor, så stor att jag totalt bröt ihop av tårar när paketets innehåll skymtade. Min högsta önskan hade förverkligats med ett par röd/vita Adidas brottarskor. Brottarskornas Formula 1. Jag kunde inte fatta att skorna var mina. ”Va, har jag fått dessa?” Jag minns att skorna var dyra, och jag vet att det var väldigt mycket pengar för min mor. Men jag fick dem, och jag var så himla stolt och glad över att min önskan blev till verklighet. Vid nästa brottningspass kände jag mig som en riktigt mästare. Upplevelsen och den enorma glädje som jag där och då kände, den kommer jag aldrig glömma. Glädjen var gigantisk för en kille som levde och drömde brottning 24/7.

För några veckor sedan var det dags ”igen”. En ”ny julklapp” som hägrade, och jag var helt ovetande om innehållet. Den här gången, 42 år senare, så var klappen i form av ett kuvert med ett istoppat kort, och den kom från min/vår äldsta dotter Linn. Redan ett par veckor före jul fick jag presenten. I godan ro sprätte jag upp kuvertet tillsammans med min fru, döttrar och deras sambos. Utan mina läsglasögon så kisade jag mig fram till kuvertets innehåll.  Ett foto på hennes tidigare gosedjur fanns på ena sidan, och en text på den andra. Min första tanke var, ”va e det här för något?” Jag fatta ingenting. Men efter mycket om och men så läste jag texten på den högra sidan av kortet lite mer noggrant, och det första jag kunde utläsa var att kortet var signerat till morfar. Då brast det fullständigt för mig, för då förstod jag vem det var riktat till. Jag och min fru ska få ett litet barnbarn, vi ska bli mormor och morfar. Glädjetårarna ville aldrig ta slut. Min/vår älskade dotter Linn ska bli mamma, och hennes underbara sambo Simon ska bli pappa.  Jag/vi ska få följa ännu ett litet liv, fast denna gång som mormor och morfar. Lyckan var enorm när vi fick beskedet, och jag var helt tagen. Jag vill absolut inte jämföra eller värdera ett par brottarskor som jag fick för 42 år sedan med ett kommande barnbarn, men båda var väldigt oväntade, fast givetvis på helt olika plan. Då var jag 12 år, och idag är jag 54 år. Men glädje och tårar finns där alltid oavsett ålder.

Jag är så himla stolt och glad över att jag ska bli morfar, och jag ser verkligen fram emot kommande sommarmånad när vår lille kille/tjej kommer till oss. Så jag kan verkligen säga: Vilken ”julklapp” jag fick!

Varje dag gör vi människor fel. Vi säger fel saker, vi utrycker oss på ett sätt som lätt kan missuppfattas, vår ansiktsmimik kan tydas på olika sätt, vi skriver/skickar text/sms som kan läsas/tolkas på olika vis osv. Det är små vardagliga fel som alla gör, och något som vi måste lära oss att leva med. Det finns ingen människa som är felfri, utan vi alla måste förhålla oss till våra felaktigheter oavsett vad vi säger, menar, tycker, visar, skriver etc.

Om vi varje dag skulle utgå från att nu ska jag inte göra några fel, då hade vi inte vågat säga/göra någonting, utan vi hade varit fånge i vår egen lilla värld. För livet handlar om att våga. Och när jag säger våga så handlar det inte om att klättra i berg eller köra bil i 200km/h, utan vågligheten handlar om att våga konversera med folk, utrycka sig i text, konfrontera människor, tycka, gilla, säga emot osv. I allt detta så blir det ju såklart ibland fel. Men vad kan hända? Jo ibland så kanske man måste förklara en sak lite extra, och ibland så behöver man själv få saker och ting förklarat på ett annat sätt, och mer än så brukar det inte vara. Ord, meningar misstolkas, vilket är normalt och mänskligt. Små felaktigheter tillhör vardagen.  

Inom idrotten så gör vi även där en massa fel. En skridskoåkare gör ibland ett felskär, boxaren är inte tillräckligt vaksam med garden, fotbollsspelaren blir fintad och skidåkaren använder fel valla. Alla gör fel, och då menar jag även världsmästarna inom våra olika idrotter. Där finns ingen idrottare som är någon maskin, eller ett monster som inte kan besegras, utan även denna kategori av människor/idrottare gör också fel. Som exempelvis för oss brottare så handlar det om att vara vaksam när motståndaren gör ett fel. Att vara vaksam när tillfälligheter ges, och då blixtsnabbt ta kontroll och få igenom sin egenskrivna plan. Att lära sig att allt inte behöver vara rätt eller hundraprocentigt för egen del, utan luckor/möjligheter skapas när man vågar och är vaksam.

Idrottsmän/kvinnor som lyckas med sin idrott har vågat göra fel. De har alltid gått emot strömmen och följt sina inre bilder och drömmar. Givetvis så har det på vägen blivit en massa fel och missbedömningar, men slutligen så blir felen till ett enda stort rätt. Många gånger när unga idrottare slutar med sin idrott i tidig ålder, så beror detta oftast på att de är så rädda för att göra fel. Då tar barnen/ungdomen det säkra före det osäkra och lägger ”skorna på hyllan”, för att rädslan av att göra fel har blivit för stort. Barnen /ungdomarna tror att allt behöver vara så himla rätt, så vägen blir för lång, och drömmen släcks i alldeles för tidig ålder. Tänk på att livet inte blir felfritt för att man slutar med sin idrott. Utan felaktigheter och rädsla över att göra fel kommer leva kvar oavsett vad vi väljer för väg i livet.  

Året är 1989, och det är i dags dato nästintill 35 år sedan. Men jag minns fortfarande året mycket väl. Framförallt kommer jag ihåg den enorma känslan av både välbehag och en väldig njutbar anspänning. Jag skulle denna höst få göra landskampsdebut mot Finland. Jag visste redan i förväg att jag skulle bli uttagen till denna landskamp. Det lustiga var att jag då inte hade någon medalj från stora-SM, så egentligen var jag ingen kandidat som någon hade räknat med. Men själv visste jag att min tid var kommen.

Men varför blev jag då uttagen?

En helg i oktobermånad var det dags för den årliga svenska elittävlingen Cup Tusen i Lidköping. Just vid denna tidpunkt så låg jag i det militära i Ystad, så att jag fick snällt och vänligt ansöka om permis för att få delta. Efter mycket om och men gällande ledigheten, så bar det äntligen iväg till Lidköping med min tränare Leif Freij. Så fort jag fick klartecken från bataljonschefen om godkänd ledighet, så visste jag att jag skulle vinna och då stå överst på prispallen. Vann jag hela turnering så blev man per automatik uttagen till efterföljande landskamp i Finland veckan därpå vilket jag var fullt medveten om. Hela min kropp, och alla mina sinnen visste att denna tävling skulle jag ta hem. Inte nog med att jag var en rookie i seniorsammanhang, jag hade till och med gått upp en viktklass, från 82 till 90 kg. Trots denna viktändring så visste jag utgången. Det är en enorm känsla att veta vad som ska hända, och jag kan än idag komma ihåg den fantastiska känsla som jag där och då upplevde. Jag visste att detta skulle bli mitt stora genombrott som senior.

Att i förväg veta hur utgången ska bli, har jag nu på äldre dar förstått innebörden av. För lika mycket som du kan nervärdera och göra dig till en förlorare, så kan du även uppgradera dig och bestämma ett positivt slutresultat i ditt inre. Våra drömmar, våra framtida mål kan vi själva styra mer än vi tror med hjälp av tankens kraft. Mycket riktigt så blev turneringen nästintill en promenadseger för mig. I första matchen klippte jag till direkt med att besegra den regerande svenske mästaren Benny Stridh från just arrangörsklubben Lidköping. En komfortabel seger med siffrorna 5–0.Därefter flöt det på med ytterligare tre segrar innan jag var klar för final. I finalen mötte jag Micke Ljungberg från Örgryte. En ung man som också han var på väg upp i sin karriär, men som jag denna söndagseftermiddag besegrade med siffrorna 3–2.

På stående fot blev jag sedan strax efter finalmatch uttagen till landskamp en vecka senare i just Finland. I finska Kankaanpää skulle jag nu få göra min absoluta debut. Inför fullsatt läktare fick jag nu äntligen defilera in i Sveriges landslagsdress. Jag var stolt, glad och oerhört tacksam över att få representera vårt svenska landslag. Jag tror nog (jag vet) att jag fick möta finnarnas då bästa brottare, och den mest meriterade. Harri Koskela var regerande OS-silvermedaljör, och han hade även ett par EM och VM-medaljer på sitt CV. Han var stor, och han var stark. Jag själv var givetvis tagen av stundens allvar, men jag skulle verkligen bjuda upp till dans mot denne meriterade herre. Jag kände inledningsvis att han ville avgöra så fort han kunde. Jag kunde känna att han var stark, men inte obehagligt stark. Men nu var jag ju själv väldigt stark som brottare, så av förklarliga skäl så kunde jag stå upp bra mot denne stjärna. Matchen slutade med vinst för Koskela (dock ej övertygande) med siffrorna 3 – 0. Jag var nöjd trots förlusten, för jag kände att nu räckte jag även till mot internationella medaljörer. En lärdom som jag hade stor nytta av i min fortsatta karriär. Ett nytt mål var nått, och nu skulle jag bara vidare. Jag var långtifrån nöjd. Matchen mot Koskela var en bra och nyttig vägvisare.

Bild: Segergesten efter finalvinsten mot Micke Ljungberg i Lidköping.  

I stort sett allt kräver ett stabilt fundament för att det ska hålla under lång tid. Ett hus måste byggas med en stabil grund, där varje millimeter är exakt uträknad, och där varje vinkel måste stämma efter noggranna beräkningar. Ingenting få missas, och ingenting får negligeras. Om man struntar i noggrannheten, så förvandlas huset ganska snabbt till ett sårbart korthus. Ett hus som inte håller någon kvalité, ett hus som faller samman en kort tid efter byggstart.

Ett husbygge är ganska snarlik en idrottskarriär. Om vi ska lära ut idrott till våra yngre förmågor, då måste vi vara noggranna med att bygga deras framtida karriärer med ett stabilt fundament. Många tror då att en stabil idrottsbakgrund ska byggas med att på ett elitiskt vis pressa barn och yngre ungdomar med träning och åter träning. Att bygga en stabil idrottsgrund handlar inte om hur många dagar i veckan ett barn tränar, eller hur många timmar som ska avverkas vecka efter vecka. För just den typen av grundbygge, där barn ska börja träna så mycket som möjligt, och där timmar och antal dagar blir det enda fokuset, det bygget blir oftast ohållbart i längden.

Vi (föräldrar, tränare, ledare och föreningar) glömmer ofta bort att den viktigaste grunden, grunden som vi kallar för glädje. Glädjen försvinner ganska snabbt, om allvaret får ett för stort utrymme i barnens begynnande idrottskarriär. Risken finns att glädjen glöms bort, och det enda fokuset i barnens träning blir slutligen att varje vecka göra en avräkning på hur många timmar som de lagt ner på sin veckoträning. Barnen (och även föräldrarna) glömmer bort känslan för idrotten, och själva huvudsyftet med att träna. Allt fokus blir istället prestation och resultatinriktat, vilket i slutändan gör så att barnen slutligen säger ”stopp, jag orkar inte längre!”

Att tvinga ett barn att träna varje vecka är inte svårt alls. Men ska vi verkligen tvinga? Som förälder när barnen är små, har vi vuxna det största mandatet att säga vad som är bäst, och vad som blir bäst för våra små. Barnen gör som vi säger (oftast), och allt efterhand när barnen blir äldre, så infinner sig sedan en egen vilja, och en egen beslutsamhet på vad de själva tycker är bäst. Därför gäller det att stärka barnens mentala tänk från början, och inte bara pressa och stressa med fysisk träning. Att träna hårt fysiskt är inga svårigheter alls, men att träna det inre, det mentala, den är betydligt svårare. Vi vuxna ska vägleda våra barn till att bli egna tänkare och egna individer, och då inte genom tvång och allt för tidig elitsatsning. Uppmuntra är ett betydligt bättre begrepp, och framförallt mer hållbart.

Det största och de viktigaste fundamenten i ett barns uppväxt heter kärlek och vägledning. Om vi (föräldrar) kan vägleda/inspirera med dessa två egenskaper, då byggs barnens självkänsla och självförtroende upp, vilket leder till egen drivkraft, egen vilja, och egna drömmar. Ett stabilt fundament som kommer stå sig i alla typer av väder, och inte ett bygge som trillar samman när motgångar väl ska bemötas.                 

Ute på brottartävlingar, eller andra idrottstävlingar så skriks det hej vilt från höger till vänster. Vissa ledare skriker, medan andra hejar och ger konstruktivt stöd till sina adepter. En del föräldrar, eller andra åskådare som är helt novis i sammanhangen tror på riktigt att de ledare som skriker högst, är det egentliga experterna. Inte nog med att de skriker högst, de har även så oerhört mycket ”expertis” att lära ut. Jag som varit i brottningssporten i ganska många år (snart femtio år) jag har rätt bra koll på tränarna och ledarnas egna brottarkarriärer. Jag vet vem som kunde träna hårt, och jag vet vem som hade meriterade karriärer, och då inte påhittade. Varför säger jag påhittade? Jo, för en del ledare spetsar till sin karriär så mycket, så att slutligen så tror dem själv på att den sanning som de förmedlar, blir till en hundra procentig sanning som vederbörande föräldrar/övriga åskådare ”köper” till fullo, utan att göra någon typ av referenskoll.

Jag blir smått förvirrad när jag hör ledare/tränare i sporten som vet med hundra procents säkerhet hur man ska träna för att nå de högsta målen, dvs bli en mästerskapsbrottare och därifrån även bli medaljör. När jag gör en återblick på dessa ”experters” karriärer så vet jag att många utav dessa besserwissrar inte själva var några direkta träningsnarkomaner. De vek ner sig så fort träningen höjdes några snäpp, och då ville de inte längre vara med. Deras meritlista som brottare har inte de tunga meriter som de vill referera till, utan deras egna meriter är egentligen väldigt blygsamma.

Förstå mig nu rätt, alla ledare ljuger inte, utan det är en liten skara. Men som jag inledde texten med så är det oftast de ledare som skriker högst, som oftast syns mest. På något underligt sätt så är de skickliga på att marknadsföra sina egna icke merittyngda bakgrund, om det så är den tidigare aktiva karriären som brottare, eller som ledare/tränare. Men någonstans så kommer alltid sanningen fram. Ledarna blir slutligen upptäckta förr eller senare. Siffror, skrift, historik, statistik, det kan aldrig gömmas, utan där speglas den egentliga sanningen.

Man behöver inte ha haft en egen framgångsrik karriär med medaljer på mästerskap, eller en massa SM-guld för att kunna hjälpa andra, absolut inte. Men snälla ljug inte, utan förhåll dig till den karriär som du kan relatera till. Man kan läsa sig till mycket. Man kan ha studerat brottning under många år på nära håll. Ens egna karriär har kanske varit fyllt av skador, nervositet eller annan prestationsångest, därför så blev det aldrig en fortsättning. Det finns mycket en tränare kan referera till. Men den viktigaste delen för att lyckas som tränare/ledare är att vara sanningsenlig. Då kommer man långt. Då har man skapat ett förtroende mellan adept, tränare, och även med föräldern, och då kan det hända grejor.

Så nästa gång ni kommer in i en tävlingsarena, tänk då på följande. De ledare/tränare som skriker högst, gestikulerar på ett tråkigt sätt, använder nedsättande ordval, spelar tuffa och starka, tar mycket plats, att dessa ledare inte per automatik kan mest. De är duktiga på att skrika, men tyvärr så stannar deras kunskap oftast i deras aggressiva tonläge och negativa gester.

För någon månad sedan såg jag de första bilderna på Börje Salming efter att nyheten spridit sig att Börje Salming hade insjuknat i ALS. Ganska snabbt sa jag till min familj – ”han lever inte fram till jul”. Jag är ingen siare eller spåman på något sätt, men jag visste. Det gjorde så ont i mig att se dessa bilder. Mina ögon blev blanka av tårar när jag såg honom på isen i Kanada när han blev hyllad, eller på den stora hockeygalan i Sverige för någon vecka sedan. Det såg plågsamt ut, och jag led med honom och hela hans familj. Bara när jag skriver detta så väcks det upp så många känslor inom mig, och jag kan inte hejda mina tårar. Jag varken känner, eller har träffat Börje, men däremot har jag träffat på hans sjukdom.

År 1998/99 upplevde jag sjukdomen på nära håll, och den är tyvärr alltid förknippad med min älskade storasyster Annette. Jag känner igen rörelserna, ansiktsmimiken och paniken i blicken. Alltid när jag läser de tre bokstäverna: ALS så hugger det till i mig med obehag eftersom sjukdomen tog min syster i alldeles för tidig ålder. En månad innan hon skulle fylla 34 år så orkade inte hennes kropp längre. Hennes ben, armar ville inte lyda henne längre, och hennes röst var nu det sista som var på väg att ge upp. Hon var fånge i sin egna kropp. Fastän hon ville, så sa kroppen slutligen stopp. Annette dog en marsdag 1999, och jag tänker faktiskt på henne varje dag sedan dess. Hon finns alltid med mig. Även om sorgen är gigantisk, så ger hon mig konstigt nog fortfarande styrka på ett eller annat sätt. Hennes närvaro finns ändå kvar trots att det snart gått 24 år sedan hon gick bort.

När man upplever en sådan tragisk händelse på nära håll, så tror jag att man blir mer ödmjuk inför livet i stort. Man tar inget längre för givet, utan man lever som man lär, och man sätter sig aldrig på några höga hästar och tänker ”det händer aldrig mig”. Pengar, materiell lyx blir bara sekundära ting och inget man förknippar med lycka. Den största lycka för mig är min fungerande kropp. Att jag kan gå, springa, cykla, tänka, skriva, krama, dofta, smaka etc. Jag tänker ofta på kroppen som en stor skatt. Vilken förmån att jag får/kan göra armhävningar. Att jag får/kan cykla till mitt arbete. Och att jag kan krama mina barn. För många är kroppen bara något man tar för givet, som fingrar, ben, nacke, tår, ja alla kroppsdelar. För mig har detta ett enormt värde som inte går att köpas, eller byta sig till. För även om man är rädd om sin kropp, så kan man drabbas av denna brutala och hemska sjukdom.  För den är grym, hemsk och hänsynslös och den kan välja precis vem som helst, när som helst.   

Jag ställer mig i ledet av stående ovationer och hedrar hockeylegenden Börje Salming. Jag lider med hans familj, men jag vet också att de kommer gå starka ur det här. För sjukdomar påverkar oss alla i en familj, och inte bara den drabbade. Men någonstans i detta svåra så hittar man en gnista av ljus, förhoppning och nya krafter. Man samlar sig, och sakta men säkert så bygger man upp sig själv med ny energi. Börje kommer alltid finnas kvar i minnet av oss alla. Vi alla som följt och sett honom kommer ha sin egna minnen kring denne genuina och rejäla idrottslegend.  

En dag som idag tänker jag extra på Börje Salming, och min älskade storasyster Annette.