Jörgen Olsson

Jag har skrivit om det tidigare, men det tåls alltid att tas upp igen. Frågan är alltid lika aktuell. Vissa påstår att en del människor har någon sorts medfödd talang. Det kan vara alltifrån att bli exempelvis världsmästare i brottning, till att bli/vara en duktig tecknare. Om jag utgår från mig själv, då har jag i så fall noll talang för att exempelvis bli en duktig tecknare. Jag kan alltså inte rita eller teckna, i alla fall inte något begripligt. Sträck, krumelurer går helt enkelt inte ihop till något bildligt och förståeligt. Är det då så att jag är född med noll talang för att kunna teckna? Blev det fel redan vid födseln? Jag blev EM-mästare i brottning och vice världsmästare, men var det på grund av en medfödd talang?

Jag tror faktiskt att ingen är född till någonting. Såklart har vissa människor genetiska fördelar/förutsättningar redan som barn, men det räcker som sagt inte att bara vara runt två meter lång för att exempelvis bli en duktig basketspelare. Talang för mig handlar om ett genuint intresse för det man gör, och som du sedan förvaltar på bästa sätt. När du tycker att någonting är roligt och lustfyllt, då blir du slutligen bra på den grejen du tar dig an till ditt hjärta. Om du dessutom gör grejen tillräckligt mycket och länge, det vill säga tränar hårt som bara den, och återigen, att man samtidigt tycker att det är kul, då kan (blir) man till slut ruggigt bra på det man gör. Talang är när man lägger ner tid på det man vill förkovra sig i, oavsett om man har rätt genetik eller ej. Ingen är född till att bli en duktig hockeyspelare. Ingen är född till att bli en duktig skådespelare, och ingen är som sagt född till någonting. Talang är att aldrig ge upp sitt intresse. Om det så är brottning eller trixa med en boll, eller lära sig spela gitarr. Så länge du tycker att det är kul och intressant, då kan du bli hur bra som helst. Man kan givetvis bli infödd i någonting, där exempelvis miljön har en viss påverkan. Är du uppväxt i ett musikerhem, då finns det stor chans att du ärver och förvaltar omgivningens kunskap, vilket är/blir till en viss fördel. Fast oavsett, så är det dock ingen medfödd talang

Om jag hade haft ett intresse av att teckna/rita, då hade jag blivit grymt bra på att just teckna. Om ett barn på 3 – 4 år lär sig gånger-tabellen, så betyder det inte att han/hon per automatik blir ett matematiskt underverk i vuxen ålder. För det måste finnas en talang att ta tillvara på vad som finns/erbjuds i din omgivning. Att våga göra det man vill. Att våga trotsa andra människors ”tips och råd” (om det nu inte är bra råd), där man istället bara gå sin egen väg för att göra just sina val, och följa sina mål. För mig är detta benämningen på att vara en talang, nämligen att aldrig ge upp.    

FOTO: Hade jag en gång i tiden talang för att bli en fotomodell? Tveksamt. Jag tyckte inte riktigt att det var min grej, men det var ändå en rolig upplevelse att under en dag agera fotomodell i en fotostudio för lite mer än trettio år sedan. Platsen var i en fotoateljé på Stormgatan i Malmö. Bilden tillhörde en serie som tidningen Sydsvenskan publicerade med kända skånska profiler under den eran (publicerades även i bokform), dvs 90-talets mitt. Bilderna vann till och med ett fotopris i New York, vilket faktiskt var lite kul så här ”några” år i efterhand.  

Det är egentligen få förunnat att få bestiga en EM, VM eller OS-pall. De flesta når aldrig dit, och de flesta vill inte dit. När jag säger vill, då menar jag att många inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att en dag (kanske) nå en mästerskapsmedalj. För även om du väljer att satsa allt vad du kan, så finns där inga garantier. Man kan som sagt inte köpa, muta eller tvinga sig till en medalj, utan mycket handlar om tur, tajming, och det viktigaste av allt, ett gigantiskt tålamod. Jag har skrivit om det många gånger, och jag tänker fortsätta skriva om fenomenet tålamod i min blogg. För det är just tålamod många saknar idag. Skillnaden idag, jämfört mot förr, är vår levnadsstandard. Barn/ungdomar får idag i stort sett allt vad de pekar på. Det blir körda fram och tillbaka precis vart de vill. Behövs det pengar, så finns där alltid en slant att få. Oändligt med mat, och oftast den mat som önskas. Det är så här det ser ut, och det är absolut inget unikt för dagens ungdomar.

Men vad har detta med brottning/idrott att göra?

Brottning är en väldigt tuff sport att utöva, och dessutom att nå framgångar i. Det krävs mycket av en som person rent träningsmässigt i både teknik, kondition och styrka. Träningen är som sagt väldigt hård. När barn/ungdomar i dagens mått mätt får det mesta under sin uppväxt, det vill säga får saker utan att behöva kämpa, då blir där en viss krock mellan brottningen och ungdomens sätt att leva i dagens samhälle. Nu menar jag absolut inte att bara för att man blir körd till skolan av sina föräldrar varje dag, då kan man inte bli världsmästare i brottning. Utan det jag menar är att sättet vi lever på idag har blivit så mycket ”snällare”, vilket är både på gott och ont.

Om vi tar Östeuropa som ett exempel. För att de skulle få en chans att få ett drägligare liv (under 70–80-talen), då blev idrotten en väg ut. De fick kämpa sig till sina platser, allt för att få ett bättre liv, både för sig, och för sin familj. Nu menar jag inte att vi ska ha den typen av leverne i vårt samhälle, utan jag vill bara visa vad en människa är beredd att satsa för att få något bättre. Att vi skulle börja leva som den tidigare östeuropeiska tidsandan är absolut inget jag förespråkar, utan jag vill endast jämföra olika tidsepoker och dess verkan. Svenska barn/ungdomar behöver (egentligen) inte satsa någonting idag när det kommer till brottning, för de kan alltid hitta andra alternativ, och dessutom mycket enklare alternativ när det kommer till just idrott. Brottning blir då en bild av det tuffa och hårda när det handlar om tävling och träning, och då tänker många ungdomar – Varför? Varför ska jag slita med den hårda brottningsträningen, när jag istället kan göra detta och detta som är så mycket softare. Utbudet är så utbrett idag, och ungdomarna har betydligt fler alternativ i sina val, både när det kommer till idrott eller annat, och just därför hamnar brottningen i ett underläge. Det är svårt och tufft, och sporten generellt inbringar inga större pengar.

MEN, jag med många vet att det finns väldigt många ungdomar som idag är beredda att satsa allt för att nå en framtida brottningsmedalj. Jag vet också massor av folk som idag ångrar sig bittert att de inte gav allt med brottningen (eller i en annan sport) när de var unga. Jag vet folk som hade bytt ut sin utbildning, sina sparade pengar, mot en karriär i exempelvis brottning. Det finns idag en uppsjö av folk (modell äldre) som tränar brottning eller annan kampsport, för att på något sätt uppväga den ungdomsförlust, när de i unga år valde bort brottningen av en rad olika skäl. Deras tålamod på den tiden var noll, och nu vill de återuppta sin ”missade karriär”. Det går tyvärr inte att spola tillbaka tiden, även om du tränar som en vettvilling när du är en 35 plussare, utan den tiden är förbi, och dessutom förbrukad  

Till syvende och sist är det just tålamod som vi ledare, föräldrar och andra vuxna förebilder ska förmedla till våra unga individer. För den egenskapen är den viktigaste om vi återigen ska få fram seniora brottare, och i slutändan även stora brottarstjärnor i vår fina anrika sport.

Det händer något rent materialmässigt inom idrotten år efter år. Fotbollarna blir lättare och smidigare, tennisrack som knappt väger något, Stavhopparnas stav som blivit mer eller mer böjbara (tidigare var det en styv pinne rakt upp och ner), Simbassänger som blir snabbare (på något konstigt sätt), friidrottsbanor med superstudsigt underlag, ja det finns en uppsjö av sporter där materialet har blivit betydligt bättre genom åren, vilket många gånger är positivt såklart. Därför är det ganska svårt att mäta idrotten då fram till nu, eftersom en likvärdig idrott kan har blivit helt olik, just pga. materialutveckling

Jesse Owens vinner guld (fyra guld) inom friidrotten 1936 i Berlin. Tänk om han hade sprungit eller hoppat på dessa nya banor. På hans tid var det grus, och idag är det något material som är något helt annat än grus. Han sprang säkert även i helt vanliga gympadojjor. Idag är det superlätta spikskor som i stort är ett med foten. Lägg då ihop dessa material (skor/banor) mot dåtidens sand/gympaskor, då blir det slutligen en helt annan idrott faktiskt

Hur är det med brottning då?

Där finns ju inte så mycket material som har förändrats genom åren, i alla fall inte som har påverkat själva sporten i sig. Utan där är det mer brottningsstilen som under åren mer övergått till att bli mer konditionsstark och styrkemässig, än var den var under 1920 – 1950-talen då sporten dominerades av idag bortglömda grepp/brytningar. Rent materiellt har vi idag en trikå precis som då, fast den ser givetvis något annorlunda ut. På min tid när jag tävlade var trikån mer som ett linne. Korta ben, och en liten tygbit vid mage och rygg, och sedan två band upp i en form utav ett linne. Idag (sedan 25–30 år tillbaka) är brottningstrikån mer som en gymnastikdräkt. Mer tyg, och framförallt en mycket bättre passform. Motståndarbrottaren har bättre möjlighet att bibehålla grepp, eftersom mer tyg kan nyttjas i brottarens väg mot en greppaktion

Brottningsmattan har blivit hårdare med åren. När jag var grabb tävlade vi på tygskynken. Själva mattan i sig var också väldigt mjuk. Man nästan sjönk ner med hela foten vid varje fotnedslag. Oerhört konditionskrävande faktiskt, eftersom man inte fick någon hjälp alls av mattan. Sedan många år tillbaka (tror att den kom under 80-talet) är det plastskynken som gäller, och mattor som inte längre har någon stoppning. Det är något hårt pressat plastmaterial. Mattan är ändå väldigt ”mjuk” att landa på, trots det hårda materialet (om du frågar en brottare). Brottaren får en helt annan studs, och en helt annan känsla i sin brottning med dessa plastmattor

Skorna har också blivit lättare, och mer smidiga. Brottningen förr var det mer skinn/läder-skor, vilket upplevdes som väldigt tunga och otympliga (detta var innan min tid). Skorna när jag själv tävlade är i stort densamma som idag. Lätta, och väldigt följsamma med foten

Till syvende och sist kan man konstatera att brottningens materiel inte påverkat brottningssporten något nämnvärt under seklets gång, jämfört mot många andra sporter. Förändringen hos oss (brottningen) handlar istället mer om alla dess regeländringar som pågått under den period vi kallar från Då, fram till Nu, men det får vi skriva om en annan gång

Haparanda blev årets skådeplats när brottningens U17-SM avverkades i vanlig ordning i början av året. Som ledare har jag nu varit med sedan 2006 då lille Alexander Jersgren (han var då 15 år) vann sitt första USM i Broby. Jag minns det mycket väl, och det var en speciell känsla att vinna ett SM som ledare för första gången. Själv var jag med som aktiv mellan åren 1981 – 1985, dvs vid fem tillfällen. Tyvärr blev det aldrig någon U17-medalj för mig, utan bästa resultat blev en fjärdeplats mitt sista år i Örebro år 1985. Jag tävlade i 65 kilos-klassen, och jag var tjugo sekunder från att gå till final. Jag leder semifinalen, men på något vis glider matchen från mig, och jag förlorar (12 – 11). Jag grät något så kopiöst efter förlusten, och jag var totalt otröstlig. Det är nog den förlust som tagit hårdast under hela min karriär faktiskt. Den var oerhört smärtsam med tanke på att jag sedan år 1981 hade längtat så efter en USM-medalj. Jag ville så gärna få titulera mig bland de bästa i Sverige, dvs topp-tre. Jag hade visserligen förlorat finalmatchen om jag nu kommit dit, men just då spelade ingen roll, för jag ville bara vinna en medalj oavsett om det blev silver eller guld

Idrott kan göra väldigt ont mentalt. Man vill liksom krypa ur sitt eget skinn, när man är så nära en vinst, och speciellt om vinsten handlar om en medalj på en tävling/mästerskap. Bussresan hem från Örebro för ganska exakt fyrtio år sedan var inget roligt alls. Bara brottare i bussen från hela Skåne-län, där vissa hade blivit svenska ungdomsmästare, eller tagit en medalj. Minns en av mästarna som tävlade i någon viktklass under mig, hur han gick omkring på bussen och späkte sig i sin nya Adidas-jacka som alla mästare hade fått. Jag skulle vilja se mig själv idag lite från ovan, hur jag såg ut när jag satt där på min plats i bussen och begrundade mitt öde. Det enda jag minns är att smärtan var brutal

Trots smärtan, och trots att det aldrig blev någon USM-medalj, så hade jag redan där och då bestämt mig att jag skulle bli en stor brottare en vacker dag. Jag skulle visa dem alla. Just den meningen har alltid följt mig – ”jag ska visa dem”. Vet inte om det är rätt eller fel att tänka så, men någonstans har den meningen blivit mitt bränsle genom hela min karriär, och är faktiskt så fortfarande

1985 års USM, jämfört med årets USM 2025 fyrtio år senare är något annorlunda. På min tid var det bara grek/romare som tävlade, och även endast pojkar. Tjejbrottning hade inte etablerat sig på den tiden, och fristilen körde sitt eget USM en helt annan helg. Idag körs samtliga stilar, både flickor och pojkar under en och samma helg, samtidigt som deltagarantalet har krympt

Varför är det så?

Finns givetvis många olika anledningar varför brottningen har tappat antalet utövare genom åren. Men ett faktum är att många (tyvärr) av dagens ungdomar känner sig mättade när det väl vunnit ett USM-guld, eller rentav en SM-medalj i ung ålder. Där finns liksom ingen vilja att vilja gå vidare i sin begynnande karriär, utan deras mål är slutgiltig och klar. En USM-medalj ska vara en skjuts framåt, och inte ett slutmål. Ungdomarna idag vet om hur tufft det är att gå vidare med brottningen som junior, och hela vägen upp till senior, därför lägger det locket på redan vid 17-års ålder. Man vill liksom inte riskera att ta stryk i framtiden. Därför kan en U-medalj (tyvärr) förvandlas till en bromskloss, istället för en kick framåt. Ungdomarna börjar där och då redan bevaka sin position, vilket gör att de inte vågar utmana de äldre brottarna. Detta är inget nytt fenomen egentligen, men det är mer kännbart idag, eftersom brottningens bredd minskar ute på tävlingar när man kommer upp i junior och seniorkategorierna

Brottningen bli för tuff, för svår och för jobbig helt enkelt. Men, man ska såklart inte alltid stirra sig blind på resultatlistan, utan där kan faktiskt finnas någon fyra, femma eller rentav någon som åkte ut efter två förluster, som en dag kanske står där med en EM eller VM-medalj viftandes, och då är det många som kommer tänka ”Va hände här, och var kom den ifrån!”

Året jag fyllde 20 år, samma år vann jag min första internationella medalj. Ett brons på junior-EM, eller som det idag heter, U20-EM. Jag hade precis blivit svensk juniormästare (6 månader tidigare), och det var faktiskt precis det som behövdes för att jag skulle kunna vinna en internationell mästerskaps-medalj. Jag behövde helt enkelt ett svenskt SM-guld i mitt CV. Jag behövde vara bäst i Sverige för att kunna nå det stora medaljerna. Mitt självförtroende ökades avsevärt när jag väl nått mitt första delmål, och det var nog SM-guldet som var själva nyckeln till min EM-medalj

När jag året efter tillhörde det svenska seniorlandslaget, var det exakt samma känsla som i det juniora, nämligen vikten av att först bli svensk mästare. Första gången jag blev uttagen till ett seniormästerskap, var till EM i polska Poznan år 1990. Jag var 21 år fyllda (skulle bli 22 senare på året). Jag hade ännu inte tagit någon medalj på ett svenskt seniormästerskap. Jag minns detta som ett stort störande moment. Jag var/är en person som först vill nå delmål efter delmål, och jag ville följa den traditionella idrottsvägen med att först bli svensk mästare, och därefter vinna EM/VM-medaljer. Inför detta EM stämde min tes (tyvärr), vilket gjorde att mitt självförtroende inte var på topp under mästerskapet i Poznan. Jag är idag oerhört tacksam över att jag blev uttagen till de årets EM, trots avsaknaden av en SM-medalj. För EM:et i Polen blev till en stor lärdom, och framförallt ett ”jag-vet-hur-det-ska-kännas-mästerskap” när man tävlar i stora sammanhang som EM, VM eller OS. Man kan ju undra varför jag blev uttagen trots denna avsaknad av SM-medalj? Men det berodde på att jag under året hade slagit igenom i andra sammanhang som medalj i World Cup (individuell 2: a plats), silver i Cup Haparanda, och genom andra framgångar som därmed ansågs att jag var rätt man att representera Sverige i ett EM

För min del blev det som sagt en enorm lärdom, och en språngbräda. En bra början helt enkelt, för jag visste att när jag väl blir svensk mästare (senior), då kommer jag ”brejka” fullt ut internationellt. Så blev också fallet. Första gången jag blir svensk mästare är året efter min EM-debut. På studs blir jag uttagen till både EM/VM samma år. Mitt självförtroende var nästintill klockrent när jag skulle till EM:et. 1991-års EM arrangerades i tyska Aschaffenburg. Det kunde faktiskt blivit medalj redan på direkten, så nära var jag faktiskt. När jag tittar på mina matcher, och den konkurrens som var i viktklass (100kg), då ska jag vara minst bronsmedaljör. EM-mästaren Demjasjevitz (Sovjet) var i en klass för sig, och han var det ingen som rådde på just då. Silvermedaljören Steinbach från Tyskland hade jag besegrat vid två tillfällen två månader innan mästerskapet, och bronsmedaljören Major från Ungern var också en brottare jag besegrade vid ett par tillfällen. Istället för bronsmatch, fick jag istället brottas om 5 – 6-plats. En match där jag blev diskad när det stod 0–0 mellan mig och den tidigare europamästaren, bulgaren Ilya Vasiljev. Eftersom jag hade en diskning (dubbeldiskning) sen tidigare i mästerskapet (mot tjecken Masar) så blev jag helt utan poängplacering (reglerna var så på den tiden)

Inför VM i bulgariska Varna halvåret senare, visste jag mitt värde på ett helt annat sätt. Mitt självförtroende var nu på topp, och jag visste och kände att jag kunde vinna mot precis vem som. Ingen hade någon förtur, utan jag var minst lika bra som mina konkurrenter, om inte bättre. Hela min mentala inställning var helt omdirigerad, och det är just detta elitidrott på hög nivå handlar om, nämligen att tro på sig själv fullt ut i varje moment, varje ögonblick. Du vet att du har gjort jobbet (tränat som man ska, och lite till), och du har den tron på dig själv som behövs för att lyckas med något så stort som att vinna en EM eller VM-medalj. När du väl känner att medaljen är nåbar, då kommer du gripa den när du vill med din mentala styrka. För allt handlar om att förvalta och väva in dessa egenskaper till något gemensamt. Och när du gör detta, då kommer du vinna din efterlängtade EM/VM-medalj

Bild: Mitt VM-silver från år 1991

När någon förminskas (som absolut inte förtjänar att förminskas) då blir jag sur på riktigt. När folk väljer ut vem de ska vara uppstudsiga mot, och då inte bryr sig om vilken position de själva befinner sig i. Att visa sin styrka mot svaga personer är inget vackert alls, utan visar bara ren och skär osäkerhet. Den som är säker måste våga säga ifrån till alla, och inte bara till några få utvalda. Det har blivit mer vanligt än ovanligt att människor väljer att positionera sig i samhället ”rätt”, för hitta en väg där det kan nå en högre position. Fastän det vet att budskapet strider mot deras inre principer, så väljer de trots detta att ljuga

Jag själv har åsikter om många saker, som jag exempelvis skriver om i den här bloggen. Jag skriver allt detta för idrotten, barnen och ungdomarna, och absolut inte för min egen vinnings skull. Jag skriver inte för att uppnå någon status, utan jag skriver enbart för idrottens bästa. Jag hade kunnat positionera mig betydligt högre, om jag inte varit så ärlig som jag är i vissa frågor

Jag har alltid varit så, och kommer så fortsätta att vara. Jag kommer fortsätta arbeta för idrotten i alla dess former. Att exempelvis brottarna som satsar på riktigt, att de ska få ett rättvist bemötande, och att de ska få sina chanser som de verkligen förtjänar. Jag kommer fortsätta orda mot dem som sätter sig själva på för höga hästar

Eftersom jag inte har några problem med att säga vad jag tycker, så blir det ibland en viss prestige gentemot mot mig som person. Jag märker det tydligt i en del sammanhang att de minsann vill visa att Jörgen ska sättas på plats. Maktmissbruket blir då än mer tydligt, vilket innebär att folk i min närhet kan påverkas negativt. Men jag har givetvis också fördelar, eftersom jag nått framgång både som aktiv, och som tränare. Det är som sagt inget skryt, utan bara ren fakta. Jag är givetvis inte bara på minus, utan många (de flesta) förstår vad jag åstadkommit för att nå de resultat som jag nått. Men, vi får inte glömma att vi lever i ett Sverige, där parollen lyder ”du ska inte tro att du e nåt” (som jag skrev om i förra inlägget). Vi är väldigt duktiga på att reta oss på de som kan, men också (konstigt nog) höja dem som snackar och höjer sig själva utan några som helst referenser. Gemene man är otroligt dålig på att faktagranska saker och ting, utan vi tror blint på de människor som skroderar, och som tar stor plats

Det finns en uppsjö av människor som är extremt duktiga på att marknadsföra sig själv och sin ”karriär”. En karriär som aldrig varit en karriär. Därför vill jag tipsa er därute om att inte köpa allt rakt av. Det finns en del som ljuger hej vilt. Dessa människor måste konfronteras och ställas mot väggen. I de lägena handlar det inte om att man förminskar någon, utan mer om att få personen att sluta förminska andra med sin fejkade karriär, och bristfälliga kunskap   

Meningen fick jag till mig när en av mina brottaradepter berättade vad en tränare hade sagt till honom vid ett träningsläger för ett femtontal år sedan. Meningen framkom när adepten hade ifrågasatt instruktörens råd, då min adept hade sagt ”så har inte vi lärt oss i min klubb”. Tränaren blev rosenrasande på min adept och menade på att han skulle lyssna, och därefter uttala han den berömda meningen som står i ingressen.

Som tränare för denne kille blev jag minst sagt irriterad när jag fick till mig informationen om hur tränaren hade utryckt sig. I min värld, och såsom jag lär ut, så ska ungdomar verkligen tro att de e nånting. Givetvis ska man tro att man e nånting utan att trampa på andra människor, bete sig illa eller på något sätt vara nonchalant gentemot andra människor. Men, varför ska man be om ursäkt för att man finns till? Är det verkligen så vi vill att våra barn/ungdomar ska bygga sin framtida karriär, genom att barnen/ungdomarna får till sig ”du ska inte tro att du e nåt”?

När jag får den här typen av information från barn/ungdomar, så blir jag riktigt irriterad på hur vi behandlar våra yngre. Vi ska väl bygga våra barns självförtroende med ärlighet, tips och stöttning. Vi ska väl inte nedvärdera eller på något sätt förminska barnen/ungdomarnas självkänsla och självförtroende, utan vi ska väl bygga, och inte rasera. Vi ska givetvis vara tydliga när barnen/ungdomarna tappar fotfästet, och poängtera om att de måste hitta en ärlig och gedigen väg mot sin framgång, och inte låta de bygga ett låtsasslott som är byggt av yta och skryt. För att få uppleva framgång i exempelvis idrottens värld, då måste man verkligen tro att man e nåt, och inte ingjutas i någon sorts jantelag där man inte får tro att man kan.

Om jag skulle lyssnat på alla belackare där ute under min aktiva brottarkarriär, och även tränarkarriär, då hade framgångarna uteblivit. Tänk om Björn Borg, Ingemar Stenmark, Zlatan, Fredrik Ljungberg, Sara Sjöström eller vilken idrottare som helst inte hade trott på sig själv, då hade inte deras karriär varit någon karriär, utan den hade varit någon annans karriär. Var ärlig gällande ditt idrottsliv. Du kan aldrig lura dig själv med att försöka vara alla till lags, utan du måste vara egoistisk om du vill nå framgång. Att vara ”idrottsegoistisk” betyder inte att man ska vara dum, taskig, eller se ner på folk, utan det betyder att du är beredd på att ge allt mot dina höga mål. Inga ord från någon får komma emellan, utan dina ord, dina önskningar ska vara nummer ett. Givetvis ska du vara lyhörd inför andras erfarenheter och kunskap, men det är alltid du som i slutändan ska bestämma vad som ska läggas in i din kunskapsbank. Ingen ska få säga, eller påtala något i stil med ”du ska inte tro att du e nåt”. Om någon säger detta, då ska du vara på tårna och visa vart du står. Utan att vara kaxig eller dum, så måste du lära dig att negligera den typen av människor, och skaka av dig deras avundsjuka. Du måste gå vidare som ingenting har hänt

Det kommer som sagt alltid att finnas otrevliga och avundsjuka människor i din närhet. Människor som inte säger just de som du vill höra, utan människor som på något sätt vill sätta dig på plats. När du är tillräckligt stark (mentalt) så kommer dessa negativa personligheter aldrig kunna rubba din professionella inställning. Din väg kommer alltid vara den rätta, oavsett vad folk har i sin agenda

För en sak ska man lära sig, och det är att man absolut ska tro att man e nåt   

Vad innebär det att vara känd?

På 1980–90-talen när jag var aktiv på brottarmattorna runt om i Sverige/världen, så var jag väl lite känd i idrottskretsar. På den tiden kunde man antingen vara känd, eller ökänd. Känd blev man om man åstadkom någonting inom sport, teater/TV eller politik. Det fanns ingen uppsjö av alternativ på den tiden, utan det var väl i stort dessa tre områden som syntes i dåtidens media-utbud. Sedan kunde man också vara ökänd. Ökänd blev du om du gjorde någon kriminell handling som exempelvis bankrån som fanns på den tiden. Det fanns några ”nissar” som byggde sin karriär, sitt varumärke med att vara just ökänd. Det var väl ingen lyckad marknadsföring i det stora hela, men en del gjorde allt de kunde för att bli kända, oavsett om bokstaven Ö stod framför ordet känd.  

Idag ser kändisvärlden något annorlunda ut. Eftersom media-utbudet förändrats sedan många år tillbaka, med internet och sociala-medier, så har allt detta exploderat i ett enda stort kändisskap. Idag behöver du inte kunna något speciellt för att bli just känd (utan ett ö framför), utan det räcker med att personen ifråga bara syns i dagens olika kanaler. Idag filmar dessa personligheter sig när de går på fester, ”prankar” sin fru/man, filmar sin vardag 24/7, köper kläder, sminkar sig, eller medverkar i en reality-serie. Det behövs alltså inget direkt kunnande eller kunskap för att bli känd idag, utan det räcker att du bara finns med i all denna röra, och då givetvis tillräckligt mycket och länge.

Min så kallade ”kändishet” var/är väldigt låg (till och med mycket låg). Känd är jag givetvis i brottningskretsar, men utanför den bubblan är jag relativt (mycket) okänd. Det finns fortfarande en och annan äldre herre som känner igen mig som ”den gamle brottaren” (med betoning på gamle), men det händer väldigt sällan. Under min primetime hade jag givetvis några fler ögon på mig, men det var ändå väldigt sparsamt. Jag kunde med lätthet gå i Malmö Stad utan att någon tilltalade mig, fast jag kunde givetvis känna av en del blickar. Men man får även vara tydlig med att Malmöborna i sig är ett väldigt svårflörtat folk, och där mångas paroll är: ”han ska inte tro han e något”, vilket jag däremot kunde känna av under den eran. Men som sagt, jag strävade aldrig att bli känd, utan jag ville ju bara brottas. Att det blev en viss ”kändisroll” var bara kul, och inget som jag på något sätt egentligen reflekterade över. Givetvis var det extra kul att bli igenkänd när det gick bra, och mindre roligt när resultaten inte blev såsom man ville.

Jag tycker faktiskt lite synd om många unga människor idag som blir kända av att inte kunna någonting alls idag. De är kända för att de syns (tillräckligt mycket), och inte för någonting annat. Den känslan måste ju vara väldigt svår att leva med i längden, för någonstans kan man ju inte lura sig själv i all evighet. Visst, där finns en del som tjänar oerhörda pengar på att göra karriär på en ”ingen-karriär”, men det måste ändå bli en viss tomhet i allt detta efter ett tag

Idrottare idag som når framgångar har faktiskt väldigt stora chanser att göra sig ett namn. Större än vad vi hade på vår tid. Vi hade ”gammel-media” (tv, radio och tidningar) att förhålla oss till, och vi var hundra procent beroende av journalisternas uppmärksamhet. Ingenting kunde vi styra/påverka med våra ord och bilder, utan allting var toppstyrt av denna kår. I för sig är/var det både på gott och ont. Om en idrottare är på hugget idag, finns det stora möjligheter att göra karriär även i den digitala världen. Det handlar inte om att fläka ut sig med att säga att man är bäst, coolast och vackrast, utan det behövs istället en viss eftertanke, och en viss smartness. Att förmedla sitt idrottsliv på ett konstruktivt och intressant sätt, där både med och motgångar finns med, tror jag är en bra komb. Intressant text ska blandas med bilder. Om våra unga toppresterade idrottare hittar en bekväm väg där träning, tävling och familjeliv finns med, så kan det faktiskt bli riktigt stort, och väldigt bra. Idrottaren själv ska alltid vara den som bestämmer hur mycket/lite som ska visas i deras respektive kanaler. Det ska kännas tryggt och bekvämt. Det ska aldrig bli till en press, utan tvärtom, en injektion

Men tänk på du unge idrottsman att det alltid är du som bestämmer. Det är du som ska känna dig bekväm i din idrottsvardag, och så även i din digitala värld.

Bild: Från EM i tyska Aschaffenburg år 1991 där jag besegrar den meriterade jugoslaven (b.la. EM-guld 1986, samt OS-brons 1984) Josef Tertei  

Igår var en historisk dag för mig som ledare. 2004 började jag min karriär som tränare, efter nästan trettio år som aktiv. Först tio år som tränare i Marsvinsholms IF där jag fanns med fram till och med år 2014. Därefter fick jag en möjlighet att arbeta som konsulent och tränare i Limhamns BK, något jag aldrig har ångrat. I Marsvinsholm var jag med om att skapa och få fram ett flertal SM-medaljörer. Från en stomme där den äldste brottaren inte var mer än runt 12 – 13 år när jag började, men det fanns givetvis äldre brottare i klubben. De ville inte satsa på det sättet, utan dessa var mer motionsbrottare. Med stort tålamod tog jag på mig denna svåra uppgift, och jag njöt av varje träningstillfälle. Att få se och uppleva detta på så nära håll, dvs att följa unga individer som med egen kraft och vilja vill vinna stora framtida medaljer, den upplevelsen är fantastisk. Det krävs som sagt ett stort tålamod, både från brottaren, men framförallt från ledaren/tränaren. För det är ledaren som måste förmedla tålamodet på ett smart och sunt sätt, och sedan implementera detta till den satsande brottare, och så även för den mindre tålige föräldern (som det oftast idag finns allt för många av).

Som tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer, från ungdom upp till senior. Alexander Jersgren var klubbens store stjärna, och han vann medaljer som ungdom (3 stycken), junior (2 styck) och även som senior (4 stycken). Som senior fick jag coacha honom i tre stora SM-finaler, men tyvärr blev det förlust vid varje tillfälle.

Igår med Limhamns BK som jag tillhört sedan 2014 (och även under åren 1985 – 1993 som aktiv) fick jag vinna mitt första SM-guld som tränare/ledare. Hugo Baff som idag är klubbens ledande stjärna vann sitt första SM-guld, och Limhamns BK:s tredje genom alla tider. Klubbens första vann jag år 1991 Hässleholm, och det andra året efter i Eskilstuna. Nu 33 år senare var det Hugo Baffs tur att titulera sig svensk mästare i Limhamns trikå. Att det tagit 33 år betyder att det är väldigt svårt att bli svensk mästare i den grek/romerska brottningen. Det är också ett bevis på vilket tålamod det krävs för en förening att nå den absoluta toppen. Det finns inga Quick fix, utan det är hårt och gediget arbete som måste till.

Hugo Baff vet vad som fordras, och han har viljan och ambitionen av att vilja lyckas i sin sport, och han själv vet vad som krävs för att nå dit. Man behöver först och främst ett eget huvud, en egen agenda för att kunna lyckas. Ett eget ansvar helt enkelt, som givetvis byggs upp tillsammans med ens omgivning som familj, klubb, tränare och ledare.

Igår fick jag på plats följa min adept till SM-guld i denna prestigefyllda viktklass, 77 kilo. Att matchen dessutom sändes i direktsänd tv gjorde inte saken sämre, utan Hugo visade upp brottningen på ett sätt som brottning ska presenteras på. Det var närbilder, vackra kast, känslor, kraftfullhet ja allt vad en idrottsändning ska innehålla. Hugo Baff har slagit igenom rejält nu, och detta är bara början på en lång och framgångsrik karriär. Internationella medaljer står nu på tur. Snart är jag heller inte Malmös senaste EM/VM-medaljör längre, utan snart heter han Hugo Baff. Det handlar inte längre om ordet OM, utan NÄR

Hugo har precis det som behövs för att lyckas, och jag vet att Hugos SM-guld kommer sporra fler i LBK:s unga brottarled. Hugo kommer inte vara klubbens ende svenske mästare/medaljör, utan inom loppet av en fem års period har Limhamns BK ett flertal till som vill följa, och göra samma resa som Hugo

En svensk brottarstjärna är på ingång. Han heter Hugo Baff, och han representerar Limhamns BK       

Fotnot: Förutom mina två LBK-guld vann jag två SM-guld till, fast då i Svedala BKs trikå (1994), samt för Malmöklubben GAK Enighet (1995)  

Mitt första SM-guld som jag vann i Hässleholm år 1991 har jag skrivit en hel del om. Givetvis är det första SM-guldet alltid något speciellt, vilket det med all säkerhet är för många. Det SM-guld som jag skrivit och talat minst om, är andra guldet jag vann i Eskilstuna året efter. Jag var givetvis storfavorit i och med att jag hösten innan hade blivit tvåa på VM, och dessutom OS-klar, därav mitt skyhöga favoritskap. Av de drygt 200 deltagande brottarna var jag nog den mest favorittippade segraren enligt många, vilket jag själv också kände. SM-guldet i Eskilstuna blev också mitt enklaste rent brottningsmässigt att vinna, men mitt svåraste av andra orsaker. Jag gick allt som allt fyra matcher, och släppte endast en poäng på dessa matcher. Finalen vann jag komfortabelt med 6 – 1, och det var just där jag släppte poänget. Motståndaren hette Tony Johansson, och han var en brottare som var svår för många i den lätta tungviktsklassen under denna era, men jag kunde vinna ganska komfortabelt.

Varför var då mitt andra SM-guld det svåraste?

Inför ett mästerskap eller andra viktiga tävlingar gör man allt i sin makt för att hålla sig frisk. Förkylningar eller andra sjukdomsorsaker kan ibland infinna sig väldigt olämpligt under dessa tillfällen, vilket det även gjorde för mig ex antal gånger. Men någonstans kunde jag trots detta få bort det negativa i mina tankar (kanske inte alltid) som lättare förkylningar eller som i Eskilstuna 1992, problem med kistan. När jag gjort min sista match på lördagen (på den tiden tävlade man SM under tre dagar) kände jag att min mage inte var helt hundra. Känslan blev sedan en realitet vilket jag blev varse om något senare på kvällen. Men aldrig att jag någon gång fick tanken att jag skulle lämna återbud eller lämna walkover, utan jag såg mig ändå som given mästare kommande finaldag. I för sig kände jag mig något stabilare när jag vaknade upp på söndagsmorgon inför min finalmatch, och jag kunde ju också enligt alla tips besegra min finalmotståndare, vilket också innebar mitt andra raka SM-guld.

Detta SM var vi fyra mästare som försvarade våra titlar från fjolåret. Det var jag, Micke Ljungberg, Fariborz Besarati och tungviktsstjärnan Tomas Johansson. 1992 års SM hade samlat 185 brottare och detta bara i den grek/romerska stilen. På den tiden körde fristilen sitt eget SM, och så även damernas som var i en begynnande uppstartsfas. Jag minns även att Martin Lidberg fick sitt stora genombrott i Eskilstuna då han vann sitt första SM-guld som senior. Roger Tallroth som hade lagt av efter OS-året 88, gjorde nu comeback som blev till en riktig fullträff när han vann sitt åttonde SM-guld. Dock ville han ej satsa på landslaget igen, utan han ville bara testa om han fortfarande höll, vilket han bevisligen gjorde

Vad minns jag mer?

Jo, när vi packade oss hem, minns jag att Leif Freij säger: ”Du Jörgen, vi skulle skrivit en bok”. Jag kan fortfarande höra hans ord, och jag förstod inte riktigt vad han menade. Men i efterhand förstår jag att han var väldigt stolt över mina prestationer, och vad jag hade lyckats med, därav uttrycket om att han ville skriva ner detta i bokform. Där och då är jag inne på mitt 24:e levnadsår. Jag hade vunnit ett VM-silver, ett EM-brons för juniorer, två SM-guld, 1 NM-guld och placeringar på ett flertal internationella turneringar. Visst kan jag förstå hans stolthet och hans glädje. Han hade varit med sedan jag var 12 år på träningsmattan, och sedan jag var runt 17–18 år på tävlingsmattan. Han visste vad jag hade investerat i dessa framgångar, därav hans enorma stolthet

Boken kom även så småningom, även om det blev lite mer än 25 år senare. Jag nämner såklart i boken om Leifs stolthet efter SM-turneringen i Eskilstuna den 6 – 8 mars 1992

FOTO: BILDBYRÅN: Finalmatchen mot Tony Johansson Varberg