Jörgen Olsson

Svårare än så är det faktiskt inte, oavsett om det handlar om idrott, arbete eller andra saker i livet. Den som vågar har alltid en större chans att nå sina mål, än den som aldrig vågar. Det är inte bara inom idrotten som det tävlas och där man måste våga, utan livet i stort är faktiskt en enda stor tävling. Det konkurreras om civila arbeten där just din ansökan måste sticka ut, och där du måste våga ta för dig på ett effektivt sätt. Av hundratals ansökningar så är det just din ansökan som ska få det där jobbet. Relationer är också en typ av tävling (kanske fel ord egentligen) på ett eller annat sätt. Du måste i alla fall våga ta ett första steg för att få kontakt, en kontakt som kanske till och med kan leda till en långvarig relation. Jaga bostad är också en kamp där man måste våga. Att våga ligga på för att få den där hyres/bostadsrätten som man så villigt vill hyra, eller köpa.

Idrott handlar väldigt mycket om (nästintill allt) att våga. Våga satsa, våga ta för sig, våga tävla, våga gå sin egen väg osv. Om det blir en fullskalig idrottskarriär, det vill säga om man slutligen når mål som SM-guld och internationella mästerskapsmedaljer, då handlar inte detta oftast om att ens tekniska färdigheter har varit hundraprocentiga, utan mycket handlar om att man våga ta sig an sina mål genom att just våga. Du vågade tävla, du vågade möta motståndare, och du vågade att misslyckas. För att lyckas så måste du faktiskt misslyckas på vägen, och den meningen säger mer än så mycket annat. Om man hela tiden spelar safe, och där man konstant säger till sig själv ”jag väntar med att tävla tills jag känner mig starkare”, då kommer det aldrig bli något. För oavsett när man ska tävla så känner man sig väldigt sällan helt hundra på sin sak, utan det kommer alltid finnas en viss tvekan. Det gäller bara att se till att tvekan aldrig får ett överläge, utan man måste istället framhäva vågligheten och få den att ligga i framkant. För om man viker ner sig och därmed låter tvekan ta över, då blir det ingen karriär oavsett hur mycket teknik och kunskap du införskaffat dig på vägen.

Kondition, styrka, smartness, glädje, våglighet, mod, vilja, aldrig vika sig där har du några egenskaper som är otroligt viktiga i en idrottssatsning. Våga är inte att chansa, utan våga handlar om att man tar en viss risk. Det finns som sagt risker i allt. Men för att nå exempelvis SM-guld eller EM, VM eller OS-medaljer då kan man inte konstant göra en riskanalys.  

Den som vågar har alltså alltid en chans att vinna, än den som aldrig vågar. Rent krasst så uteblir till och med chansen att kunna vinna om du aldrig vågar. Jag upplever många i dagens yngre generationen som har väldigt svårt för att bemöta en förlust. Det handlar inte enbart om att man blir arg eller besviken efter en förlust, utan det handlar mer om skam eller förnedring.

Men oavsett vilket beslut du än tar, så kan du aldrig bli en vinnare om du aldrig utsätter dig för förlustens fara.            

Det blev inget inlägg förra söndagen för min del just för att det har varit väldigt mycket tävlingar nu på sistone. Förra helgen tävling i Västerås, en tävling med över 700 brottare, och nu igår lördag (9/11) tävling i Svedala.

Debatten kring tävling och tävlingshets är en ständigt pågående diskussion. Jag har nu varit ute på tävlingar sedan mitten av 70-talet (snart femtio år) när jag själv började som liten knattebrottare. För visst kan jag komma ihåg även från den tiden att tränare, ledare och vissa föräldrar manade på sina adepter/söner (fanns inga flickor på den tiden som brottades) på ett osunt sätt. Jag kan ibland tänka på om jag själv under min aktiva period hade haft en osunt drivande pappa, och hur min karriär då hade blivit. Om det nu ens hade blivit någon karriär vilket jag inte tror. Nu var kanske inte mitt alternativ det bästa heller. Jag hade visserligen en pappa, men han visade noll intresse både för mig och min brottning. Men jag hade en underbar mamma som gjorde allt för mig, och som aldrig hetsade eller la sig i varken min träning eller tävling. Hon ville bara att jag skulle ha det kul, och hon älskade när hon såg att jag trivdes med tillvaron.

Artikel i lördagens SDS-tidning om att barn blivit rädda för att tävla. Jag kan på direkten skriva under denna rad, och jag har själv nämnt det ett otal gånger i en rad olika sammanhang. Barn/ungdomar vill inte bli ”förnedrade” idag vilket det känner att de blir när de förlorar oavsett sport. Allt (tror jag) handlar om att introducera barnen rätt i deras begynnande idrottsliv. Att man som ledare informerar ärligt vad tävling egentligen handlar om. Att man som ledare/föräldrar inte utrycker sig slarvigt med att bara nämna fördelarna med att tävla, utan att man även tar upp det negativa. För det är ju det negativa som barnen/ungdomarna är ”rädda” för och som måste bearbetas, och då måste man som ledare/förälder även diskutera det obehagliga som tävlingsmomentet omfattas av.  

Att tävla innebär att man som individ måste bemöta och handskas med väldigt svåra känslor. Är man då endast 7 – 8 år när man börjar med sin idrott och inte får den hjälp som behövs, då blir individens karriär väldigt kortvarig. Att bemöta vinstens känslor är inga svårigheter alls, för den kan vem som helst hantera och gå vidare med. Utan det handlar om att lära sig bemästra förlustens smärta. Att förlora gör väldigt ont mentalt. Att man lär barnen/ungdomarna i tidig ålder vad en förlust innebär. Vi kan inte som ledare/föräldrar bara lägga locket på och hålla tummarna och hoppas att allt ska lösa sig, utan vi måste någonstans ta upp detta i återkommande diskussioner.

Tvång är aldrig en bra utgångspunkt inom idrottens värld, oavsett om det handlar om träning eller tävling. Vi måste alltid först få fram glädjen över att träna och tävla och utgå från denna känsla. Därefter bygger man vidare och talar om träningens/tävlingens fördelar och dessa underbara känslor som tävlings/träningsmomentet framkallar. MEN vi måste även nämna det negativa. För att uppnå den härliga och häftiga känsla som idrott och tävling kan erbjuda, då måste vi också lära våra unga adepter att våga. Att våga tävla, att våga bemöta känslor, att våga stå upp för sig själv, att våga strunta i vad andra tycker och säger, att våga gå vidare, att våga ha kvar sina mål.

Vi måste som sagt lära våra barn/ungdomar att förlora ”rätt”, för att de därefter ska förstå tävlingsmomentets tjusning.

En pappa i klubben sa just denna mening till mig för ett par veckor sedan när vi var ute på en av många cuper, och jag blev smått konfunderad faktiskt. Hans fråga och hans iakttagelse är helt korrekt, för det är faktiskt så, att där finns en hel del brottarföreningar runt om i Sverige (främst Skåne), som har ett litet ”ont öga” till oss. Jag sa ganska omgående att det i stort handlar om den svenska avundsjukan. När idrottare, lag, personer når framgång, då är det inte helt enkelt att vara svensk. För generellt sätt (tyvärr) så har svensken en avundsjuk ådra i sig, vilket vi i LBK märkt av de senaste åren.  

Vad består denna avundsjuka av, och hur kan den yttra sig?

För att bena upp det hela så kan man med lätthet komma fram till följande slutsatser:

Limhamns BK är en förening som genom ett flertal år tillbaka byggt upp sin egen verksamhet. Vi söker oss inte till andra samarbetspartners (andra brottarklubbar), utan vi bygger vårt egna varumärke genom alla de grupper som vi omfattas av. Vi har inget behov av att åka iväg till andra klubbar för samarbetsträningar, utan vi har på egen hand väldigt starka grupper, och väldigt god sparring. Detta stör väldigt många, därav går ryktet om att LBK är en stängd förening. Vi åker givetvis på distrikts och landslagsläger när detta presenteras och tas ut, men däremellan håller vi oss på hemmaplan under ordinarie träningsveckor.

Limhamns BK har en genomgående mycket god tränarkompetens som håller väldigt hög klass. Detta gör att många brottare inom staden (med omnejd), söker sig till oss på egen hand. Ryktet går då att ”vi tar” brottare från andra klubbar. Vi har aldrig tillfrågat någon brottare (ung som gammal) att komma till oss, utan de som vill är givetvis välkomna att börja, för vi vill absolut inte neka någon. Vi nekar som sagt ingen, inte ens brottare som vill komma och gästträna hos oss.   

Tredje argumentet är också de argument som svider mest ute bland övriga klubbar, vilket är att vi på senare tid blivit väldigt framgångsrika. År 2023 blev vi exempelvis bästa klubb i hälften av alla tävlingar som presenterades under året, med fina individuella prestationer samt även SM-medaljer och landslagsuppdrag. Kontentan av det hela blir då att många (en del) vill se oss som förlorare. Ett typexempel är när LBK-brottarna är uppe på tävlingsmattan, där man då kan iaktta att inte bara motståndarlagets ledare/tränare står vid sidan av för att skrika och mana på sin adept, utan även tränare/ledare/supportrar från andra föreningar som stämmer med i motståndarlagets hejarop. Många vill se LBK-brottaren som förlorare, och detta för att LBK blivit så framgångsrika.

Varför jag med lätthet kan signera detta inlägg som ren och skär sanning, är för att jag själv som aktiv framgångsrik idrottsman upplevde denna företeelse. Där finns liksom en viss vana. När jag var som mest etablerad så fylldes många gånger motståndarsidan av en massa olika klubbar och konstellationer, allt för att få mig ur balans. Men allt detta triggade mig ännu mer. Ju mer de skrek, desto bättre blev jag. Jag upplever nästintill samma känsla idag som då, när jag idag som ledare, föreningskonsulent och tränare för en av Sveriges största klubbar bemöts av samma avundsjuka. Svensken har inte ändrat sig, utan mycket är sig likt faktiskt. Limhamns BK är väl medveten om denna företeelse, och även brottarna (de något äldre) har lärt sig att tävla under dessa omständigheter. Det enda jag kan säga är att Limhamns BK är en förening för alla. Här finns breddidrottaren, elitbrottaren, tjejen, killen ja alla som vill träna i denna anrika sport/förening. Alla har en plats, och ingen gallras bort. Alla ska få träna efter sina mål och önskningar, och allt detta bedrivs av engagemang, glädje och med stora hjärtan.

Limhamns BK är alltså ingen stängd förening, utan tvärtom. Vi finns för alla. Vi har bara bestämt oss för att bygga upp vårt eget varumärke. Vi kommer fortsätta leverera framgångar i allt från segrande cuper till SM-medaljer, och hela vägen upp till det yppersta toppskiktet i världen.

Detta inlägg är bara ren fakta, och inget ”tyck synd om oss inlägg”. Limhamns BK klarar sig oavsett hur många som står och gapar och skriker på motståndarsidan, för vi vet vad vi kan, och vi vet vart vi vill.

Men slutligen vill jag som representant för klubben Limhamns BK tacka alla vänliga och snälla människor som också finns där ute. Alla har ju såklart inte den avundsamma sidan, utan det finns ganska många (de flesta) som tänker utanför boxen, och som ser LBK:s framgångar som något positivt för hela brottningssporten, och inte genom avundsamma ögon.                     

Om man ska vara helt ärlig, så är en individuell idrottare egentligen väldigt ensam i sin karriär. Jämför man med lagidrottare, ja då kan man lugnt konstatera att så är fallet. Utan att förringa lagidrotterna, så kan man trots utan någon större forskning komma fram till att det är betydligt svårare att slå igenom i en individuell idrott, än just en lagsport. Det bara är så, och jag tror faktiskt att de flesta är benägna att hålla med. I allt från träningsupplägg till tävlingsdel, så krävs det oerhört mycket självdisciplin för att nå höga individuella mål. Du är ensam i dina förluster, ensam i din träning, ensam i dina matcher, ensam i dina upplägg etc. man är helt enkelt väldigt ensam i det mesta som rör sin idrott. Men, du är också väldigt ensam när du står överst på den där prispallen och mottar din mästerskapsmedalj. Just den känslan av att vara ensam på pallen, den slår ut allt. Allt ljus på mig, den stämmer ganska bra för oss individuella idrottare. Vi vill varken dela förluster eller glädje med andra, utan vi vill alltid stå där helt ensam med att begrunda, och även känna känslan av att äga sin egen värld.

Vi vill drivas av vårt eget driv, och inte via andras visselpipor. Vi vill vara egna, speciella, svåra, något egoistiska men framförallt så trivs vi i vår egna tillvaro. För att lyckas vinna stora matcher/mästerskap i en individuell idrott (inte bara brottning) så krävs det en enorm uppoffring.  Vi kan inte lägga våra liv i andras händer, och därefter gå som en sömngångare och bara invänta instruktioner. Vi måste själv se till att det blir något gjort, och vi måste hela tiden ha det där lilla extra drivet, ett driv som inte lagidrottare behöver på samma sätt. Visst, vill du bli en extra ordinär fotboll eller hockeyspelare, då måste det även där till egna krafter, eget driv, och du inte kan luta dig tillbaka och enbart lyssna till tränarnas råd och tips, utan du måste själv göra det där ”lilla” extra för att lyckas. Zlatan, Foppa Forsberg, Mats Sundin etc är spelare som med all sannolikhet gjort mer än vad tränaren bett om, utan denna typ av oerhört framgångsrika lagspelare har tränat väldigt individualistiskt, långt mer än vad deras kamrater har gjort.

Du som tränar i en individuell idrott, sträck på dig och känn dig väldigt speciell. Du är speciell just för att du orkar/vill/nå/jaga framgång. Det är många tankar som far i huvudet under en karriär, men en idrottsman som satsar i en enskild sport, han/hon förhandlar aldrig med sig själv om vad som ska göras eller inte göras, utan man bara gör det. Man letar inga lätta vägar, utan man ser alltid (nästan) fram emot dem där passen där man vet att tröttheten kommer nå en med stormsteg. Istället för att undvika och gå runt tröttheten, så söker man den, om man nu satsar på riktigt. Man viker aldrig ner sig, utan oavsett vilka resultat man får på träning eller träning, så släpps aldrig tanken i ens huvud om en framtida medalj. Man vet att man ska dit. Det handlar aldrig om ordet om, utan alltid när. Att man själv vet sina mål, det räcker mer än väl. Man behöver aldrig bjuda in andra i sina målbilder, utan man har fullständigt klart för sig vart man en dag kommer landa. Dina målbilder är alltid regisserade och klara, och du trivs verkligen med att vara den ensamme idrottaren, i alla fall när det gäller din idrott och din satsning.             

Visst blir idrott mer på riktigt när du ser och upplever idrott på plats? Vad menar jag på riktigt? Jo, oftast blir det genom tv-rutan som de flesta ser/upplever idrott, vilket gör att man inte får maximal upplevelse, och dessutom ingen direkt respekt och förståelse för den aktuella idrotten. Man är liksom inte där, och man kan inte känna av den sanna atmosfären. Likaså när det gäller bredd kontra elitidrott, där är skillnaden också väldigt gigantiskt. Exempelvis en division fem match i fotboll, mot en SM-final i allsvenskan. Eller en SM-final mot en VM-final. Skillnaden är givetvis gigantisk, både att se/uppleva, som att delta.

Att uppleva idrott på plats, gör att du får en annan förståelse för idrotten, än om du ser den på en tv-skärm. Likaså om du ser barn/ungdomscuper i exempelvis brottning, kontra ett EM/VM, så kommer du uppleva en ”viss” skillnad. I ett mästerskap handlar det om helt andra krafter, och oftast i en helt annan miljö. För brottningens del podium, stora fina mattor, inredd hall, bra speakerröst, ordning och reda, musik, ljus och mycket annat. Dina sinnen går igång fullständigt, och du får även se mästerskapsbrottare som är fokuserade upp över tänderna. Det kvittar hur mycket du försöker återberätta den känslan som du upplever där och då, för den är väldigt svår att förmedla. Det går liksom inte, utan (all) idrott måste upplevas på plats för att mottagaren ska få en exakt förståelse om svårighetsgraden om vad idrott egentligen handlar om, 

Jag vet en förälder för ett flertal år sedan som ofta var med sin son ute på tävlingar/cuper runt om i Sverige. Slutligen blev hans grabb så pass duktig att han blev uttagen i svenska juniorlandslaget. Pappan åkte ner för att bevittna sin sons medverkan under detta mästerskap, och han var totalt mållös när han kom hem. Tyvärr gick det inte så bra för hans grabb, men han sa till mig på direkten när han kom hem: ”Jörgen nu förstår jag skillnaden mellan brottning och brottning”. Han menade såklart att det var/är en skillnad mellan en turnering i exempelvis Vinslöv, och ett EM/VM någonstans i världen. Och att just vara på plats, gör också upplevelsen mer kännbar. Du får helheten, och du får en helt annan förståelse och respekt för idrotten och dess utövare.

Så om du känner att du ”kan och vet allting” om exempelvis brottning, då du kanske varit ute med din son/dotter i Skåne/Sverige på en himla en massa cuper under ett flertal år, då vill jag på direkten säga att åk och titta på ett EM, VM eller varför inte ett OS. Där får du se vad en utövare tränat till under alla år, och du får se/känna av skillnaden mellan en brottare och brottare, och en brottningstävling mot en brottningstävling. Sen är det också en sak att uppleva ett mästerskap som åskådare, och det är något helt annat att vara med som deltagare. Det finns en hel del brottningsfolk som åkt runt och bevittnat en hel del mästerskap genom åren, både som åskådare och även ibland som ledare. Men bara för att du har tittat och upplevt mästerskapet på plats, så betyder inte per automatik att du blir någon expert på området, men det genererar en viss förståelse. Du har varit på plats och upplevt dramatiken och spänningen, men oavsett din medverkan som åskådare så kan du aldrig relatera till den exakta känslan av hur det känns, om du själv aldrig varit med som en aktiv idrottare. Och vissa glömmer bort att det är en sak att vara åskådare, och något helt annat att vara just en EM/VM eller OS-deltagare.   

BILD: LBKs Hugo Baff i aktion under U20-VM i spanska Pontevedra

Avtäckningen av ”min” platta är nu avverkad. I fredags var det så dags, och jag fick en väldans mycket uppmärksamhet kring detta, vilket jag är oerhört tacksam över. En helsida i SDS, klappar på ryggen, sms, telefonsamtal, upp på stora scenen på Föreningsgalan etc. Det är stort, och jag känner mig verkligen sedd av min stad Malmö. Som nämndens ordförande sa ”Jörgen, nu har vi inte mer/fler priser att dela ut till dig, utan nu har du fått allt”. Det stämmer. Det började med MÖ stads silvermedalj 1991, och därefter Malmö stads idrottspris 1994. Och nu pricken över i:et, Walk of Fame-plattan på stadiontorget.  

Jag tillhör Malmös bästa idrottare, eller rättare sagt de som gjort ett visst avtryck i staden. När jag för lite mer än trettio år sedan både kastade en trikå i en papperskorg i ett världsmästerskap, eller valde att lämna ett OS i förtid som dessvärre skapade negativa rubriker, att jag trettio år efter dessa ”skandaler” skulle få denna fina utmärkelse var det inte många som på den tiden kunde förutspå. Dessa händelser har funnits med mig under många år, och vissa Malmöbor eller andra idrottsfolk kan fortfarande inte förstå hur jag kunde göra något så ”hemskt”. Det märkliga i allt detta är att jag faktiskt var en exemplarisk idrottsman. Jag slogs aldrig, jag bråkade aldrig med folk, jag söp inte, jag var (är) en snäll person, dopade mig aldrig, nyttjade aldrig droger, körde inte för fort, betedde mig korrekt etc. Det enda jag var väldigt dålig på var att förvalta förlustens smärta (dock inte alltid) på ett bra sätt. Jag hade svårt (framförallt när jag blev äldre) att hantera förluster på rätt sätt. Det fanns tyvärr ingen som visste, eller som kunde sätta ord på hur jag skulle förhålla mig till dessa känslor, utan jag var ensam i dessa känslostormar.

När jag nu verkat som tränare och ledare i ganska exakt tjugo år, så ser folk att jag är en människa som verkligen vill idrotten (brottningen) väl. Jag vill förmedla en sund inställning både för barn och vuxna, men framförallt vill jag förmedla en känsla om att alla kan. Jag lever och andas idrott varje dag. Idrotten idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag växte upp på 70 – 80-talen. Idrotten har blivit mer styrd, och den viktiga glädjen är inte lika påtaglig som den var när jag själv var barn. Mycket har blivit mekaniskt, och vi tror på riktigt att svenska idrottsframgångar kan produceras fram utan idrottarnas egna glädje och vilja. Framgång i idrott bygger på ett eget driv, och inte genom att bli styrd av andra.

Varför jag hamnat på Malmös Walk of Fame, stenplatta nummer 37, är för att jag själv ville nå en framgångsrik karriär, och inte för att någon annan ville det. Jag själv hade mina egna målbilder som jag blev inspirerad av att följa då jag b.la. hade stöttning och uppmuntran från min tränare Leif Freij och min mamma Irene. Leif blev jag inspirerad av på grund av hans brottarbakgrund som aktiv med både EM/VM-silver. Även om han inte sa så mycket, så kunde jag trots detta känna hans stöttning bara genom hans blick. Men han var också noga med att förmedla ut att jag själv var tvungen att göra jobbet. Min fina mamma som tillät mig satsa såsom jag ville. Hon stöttade mig och lade sig aldrig i vad jag gjorde. Fanns aldrig tvång eller sura miner när jag förlorade, utan hon var alltid uppmuntrande.

Därför vet jag att min mor hade varit extra stolt en dag som i fredags när platta 37, Jörgen Olsson Brottning avtäcktes ute på Stadiontorget. För hon vet att hennes lille grabb gjorde allt i sin makt för att han en dag skulle bli en stor och meriterad brottare. Hon hade också varit extra glad för alla fina lovord som jag fått i samband med denna platta, eftersom hon visste vad jag gick igenom under hela min idrottskarriär, och framförallt vissa perioder när inte allting var på topp.

Jag vill tillägna både plattan, och detta inlägg till min fina mamma. Min mamma som gick bort för ganska exakt tre månader sedan.

Tack mor!

När rikedom diskuteras är det oftast pengar som blir själva huvudargumentet. Pengar och prylar blir själva mätinstrumentet, och det är därifrån vi oftast mäter vår ”lycka”. All forskning pekar på att pengar i sig inte är själva kärnan för lycka, utan det är helt andra saker i livet som vi uppskattar och sätter mer värde på, värden som inte kan mätas i kronor och ören. Vi måste givetvis ha pengar till mat, bostad och annat, men just överflödet av pengar har visat sig inte ha någon större lyckoeffekt i det stora hela. Att äga 15 hus och 25 bilar är inte den egentliga och ärliga lyckan, utan där finns så mycket annat i livet som är av betydligt större värde.  

Därför blir jag lätt trött på argumentet ”det går inte att tjäna pengar på brottning, därför vill inte barn/ungdomar satsa”. Den meningen stämmer inte alls. Först vill jag säga att för att satsa på någonting (oavsett om där finns pengar eller ej), så kan/får inte pengar vara den drivande faktorn. I stort sett alla superstjärnor, oavsett sport, har drivits till sina framgångar av helt andra skäl/orsaker än just pengar. Det har varit lusten att vinna, kärlek till sin sport, se hur långt man kan driva sig med träning osv. Pengar har varit sekundärt för dessa stjärnor i deras strävan efter framgång. För vissa aktörer har där tillkommit extremt stora pengar på köpet i och med deras satsning och framgång, medan andra (de flesta) inte fått samma ersättning i pengar. Fast oavsett hur mycket pengar vederbörande har tjänat, så har som sagt inte mängden pengar varit den drivande faktorn.   

Men går det egentligen att tjäna pengar som brottare? Såklart det går. Är/blir du en framgångsrik brottare (eller vad som), nog fasiken kan du tjäna en hacka. Allt handlar givetvis hur vaken du är, eller vem du har som rådgivare när väl framgångarna kickar in. Idag kan du tjäna pengar på allt, oavsett om du kan något eller inte. Vi har idag ett flertal aktörer, så kallade influencers i en rad olika sammanhang som bokstavligen inte kan någonting alls, men som trots detta är framgångsrika entreprenörer och som dessutom tjänar enormt stora summor pengar. Blir du exempelvis en framgångsrik brottare, då är jag helt säker på att med lite list, driv och vilja, så kan du med lätthet tjäna ihop till ditt dagliga behov, och även mer därtill. Men just pengar får aldrig vara själva drivet i din jakt mot medaljer och framgång, utan det måste först och främst vara din kärlek för sporten/träningen.

Rikedom för mig är en fungerande kropp och ett gott mående. Vi människor tar allt för givet att vår kropp alltid ska fungera. Jag är oerhört tacksam över att min kropp fungerar i alla möjliga sammanhang. Att jag vid 55 års ålder fortfarande kan visa nästintill lika snärtiga enarmskryss som jag en gång gjorde under min aktiva karriär när jag idag undervisar klubbens adepter. Jag instruerar kullerbyttor och andra övningar, och min kropp har fortfarande en någorlunda spänst i allt som jag undervisar i. En rikedom är att jag tre mornar i veckan får cykla till mitt gym och träna och arbeta med min kropp. Att jag får cykla, träna, röra mig, promenera, resa ut på tävlingar, umgås, undervisa, leka med mitt barnbarn, laga mat etc. Allt detta är en enorm rikedom som inte går att köpas för någon summa pengar i världen.

Ingenting får tas för givet, utan vi måste beakta vad vi har runt omkring oss. Allt är inte sedlar, summor, prylar utan det finns andra saker att lägga kraft på och som är mycket viktigare. Vill du lyckas med din sport, eller vad som, utgå inte från hur mycket/hur lite pengar du eventuellt kommer tjäna, utan utgå från vad du vill utvecklas inom, vilka drömmar du vill uppnå. Jag hade en dröm som barn/ungdom och det var att bli en av världens bästa brottare, och att vinna mästerskapsmedaljer. Jag lyckades, och jag visade framförallt för mig själv att jag kunde. Min karriär genererade inte mycket pengar, men jag fick uppleva så mycket annat. Trots brist på miljonintäkter skulle jag inte vilja byta ut min brottningskarriär mot något annat i världen, även om det så hade inbringat miljonbelopp. Rikedom för mig är något helt annat än pengar och prylar.        

Vi är några stycken som har blivit EM, VM eller OS-mästare i (från) Malmö. Kanske inte så många som en del tror, men det handlar ganska exakt om 15 brottare. Men låt mig få bena ut hur det egentligen ligger till, och delge vem/vilka det är som har vunnit. Kan/får man jämföra tidsepokerna med/mot varandra, eller ska var och en tid ha sitt? Jag kommer jämföra oavsett vad folk säger, för visst är det en skillnad då och nu.

Brottning var en riktigt arbetarsport en gång i tiden. Stora mästerskapsframgångar från sekelskiftets början, dvs i början av 1900-talet, och det fortgick hela vägen fram till andra världskrigets slut. Sverige var en ledande nation under denna era, och landet vann medaljer på löpande band. Men helt ärligt så var det inte våldsamt många nationer som deltog under 10, 20, 30 ja till och med 40-talen (av förklarliga skäl), då Sverige/Malmö kammade hem den största medaljskörden. Om man ska vara än mer tydlig så var mästerskapen i början även inofficiella, det vill säga mästerskap som gick under radarn, och som inte var godkända. Tio av Malmös femton mästerskapsguld hemfördes fram till och med 30-talets mitt. Efter andra världskriget (från 1948) har Malmö endast fått fram fem mästare. Det säger en hel del om svårighetsgraden att bli mästare sedan slutet 40-talet/50-talets början. Malmös fem senaste brottningsmästare heter: Karl-Erik Nilsson (OS-guld 1948), Viking Palm (OS-guld 1952), Gustav Freij (OS-guld 1948 samt VM-guld 1953), Lars-Erik Skiöld (EM-guld 1976) och därefter jag (EM-guld 1993), vilket innebär att jag är Malmös senaste.  

Varför är det så?

Från och med olympiaden 1952 i Helsingfors när Sovjet gjorde sitt intåg i sporten, så ökade också konkurrensen inom sporten. Fler nationer tillkom, och konkurrensen hårdnade betydligt. Vi ser samma mönster i dambrottningen. Första VM:et för damer introducerades i slutet av 80-talet. Första tio mästerskapsåren höll givetvis inte samma klass, som det sedan gjorde när dambrottningen kom med i det olympiska programmet i Aten 2004. Fler nationer har tillkommit, och konkurrensen inom dambrottningen stärks för varje år som går. Texten/blogginlägget som jag skriver vill inte på något sätt förringa dåtidens brottning, utan det är bara ett faktum. För ibland måste man se bakom allting, och fördjupa sig lite mer och se och ta del av idrottens utveckling.

Sen är det ju också så att vinna ett guld faktiskt är ”snäppet” vassare än att få ett silver eller få en bronspeng. Varför skriver jag få en silver/bronsmedalj, och vinna en guldmedalj? Som Frank Andersson en gång sa: en guldmedalj vinner man, ett silver och brons det får man. Det kan väl ligga lite sanning i det. För det är svårare att hålla hela vägen genom ett mästerskap, och slutligen vinna det där guldet. Det krävs lite mer. En medalj av valören silver och brons, ja då har du förlorat en eller två matcher på vägen, och oftast får du silvret för att du förlorade guldmatchen. Och bronspengen har du en möjlighet att nå (som regeln är i brottning), om din överman går till final, vilket ger dig en chans mot bronsmedaljen. Du kan liksom inte själv styra din väg, utan du blir beroende av din överman. Därför vill även jag vidhålla Franks mening om att vinna en guldmedalj kräver något mer, och den kommer alltid räknas som något större enligt idrottens alla beräkningar.

Jag har nedan skrivit en lista på de Malmöbrottare som vunnit ett EM, VM eller OS sen begynnelsen. Har även skrivit ner några kommentarer kring respektive brottares mästerskap.

Här följer samtliga Malmö-brottare som vunnit ett EM, VM eller OS:

Gustaf Malmström IK Sparta (född 1884 – död 1970)

Viktklass: 67,5kg och 75kg

EM-guld 1907 och 1909. (Inofficiella). Båda i grekisk/romersk stil

Kommentar: Deltagande nationer 1907: Sverige, Danmark och Tyskland. 1909 tillkom även Finland, dvs fyra nationer sammanlagt som deltog.  

Frithiof Mårtensson GAK Enighet och IK Sparta (född 1884 – död 1956)

Viktklasser: 73 kg

OS-guld 1908. EM-guld 1909 (inofficiellt). Båda grek/romersk stil

Kommentar: 21 tävlande i viktklassen under OS:et. Dock inte 21 olika nationer utan det fanns b.la. 4 svenskar, 4 från Nederländerna, 4 britter etc. i en och samma viktklass.  

Axel Frank IK Sparta (född 1882 – död 1966)

Viktklass: 70kg   

VM-guld 1911 (inofficiellt). Grekisk/romersk stil

Kommentar: 9 deltagare i klassen, samtliga från Tyskland och Danmark.  

Anders Ahlgren GAK Enighet (född 1880 – död 1976)

Viktklass: 82kg och +82,5kg

VM-guld samt EM-guld 1913 (båda inofficiella). Grek/romersk stil

Kommentar: EM 1913, 4 deltagare i klassen. VM 1913, 7 deltagare i klassen.

Ernst Nilsson IK Sparta (född 1894 – död 1971)

Viktklass: 82,5kg

VM-guld 1913 (inofficiellt), VM-guld 1922. Båda grek/romersk stil.

Kommentar: VM 1913 var det 7 deltagare i klassen. VM 1921 var det också 7 deltagare i klassen där dessutom Anders Ahlgren blev två i samma viktklass.

Carl Westergren IK Sparta (född 1895 – död 1958)

Viktklass: 75kg, 82,5kg samt +87kg

OS-guld 1920, 1924 samt 1932. VM-guld 1922. EM-guld 1925, 1930 samt 1931. Grekisk romersk stil

Kommentar: OS 1920, 23 deltagare där två finnar hamnar på silver, respektive bronsplats. OS 1924, 22 deltagare där en annan svensk blir silverman, Rudolf Svensson. OS 1932, 5 deltagare. Westergren förlorar där en match, och vinner två. VM 1922, 9 deltagare. EM 1925, 8 deltagare. EM 1930, 6 deltagare. EM 1931, 7 deltagare.

Sigfrid Hansson BK Kärnan (född 1901 – död 1972)

Viktklass: 58kg

EM-guld 1926. Grek/romersk stil.

Kommentar: 6 deltagare i klassen.

 Johan Richthoff BK Kärnan (född 1898 – 1983)

Viktklass: +87kg

OS-guld 1928 samt 1932 (fristil). EM-guld 1929 (fristil), samt 1932 (båda stilarna)

Kommentar: OS 1928, 7 deltagare. OS 1932, 3 deltagare. EM 1929, 5 deltagare. EM 1930 (grek), 5 deltagare. EM 1930 (fristil), 2 deltagare.

Thure Sjöstedt BK Kärnan (född 1903 – död 1956)

Viktklass: 87kg samt +87kg 

OS-guld 1928 samt EM-guld 1934. Fristil.

Kommentar: OS 1928, 7 deltagare. EM 1934, 4 deltagare.

Gunnar Glans IK Sparta (född 1908 – död 2008)

Viktklass: 72kg

EM-guld 1934

Kommentar: 15 deltagare. Glans gick fem matcher. Deltagande östeuropeiska länder på den tiden var: Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien.

Karl-Erik Nilsson GAK Enighet (född 1922 – död 2017)

Viktklass: 87kg

OS-guld 1948. Grek/romersk stil.

Kommentar: Viktklassen hade 14 deltagare. Finland tvåa, och Egypten trea.

Viking Palm GAK Enighet (född 1923 – död 2009)

Viktklass: 87kg

OS-guld 1952. Fristil.

Kommentar: Brottarnationen Sovjet gör sitt intåg. 13 deltagare i viktklassen. Viking tävlade för Malmöklubben GAK Enighet bara mellan åren 1951 – 1952. Annars tillhörde han Västervik, Brandkåren (Stockholm), Eslöv och sedermera BK Viking, Broby, en klubb som tog klubbnamnet efter just Viking Palm.

Gustav Freij IK Sparta (född 1922 – död 1973)

Viktklass: 67kg

OS-guld 1948, samt VM-guld 1953. Grek/romersk stil.

Kommentar: OS 1948, 17 deltagare. Det var ett ”krigs-OS” därav inga östeuropeiska länder deltog. VM 1953, 18 deltagare. Gustav gick 6 matcher, varav 1 förlust och 5 vinster. Sovjet är med.

Lars-Erik Skiöld BK Envig, Lomma (född 1952 – död 2017)

Viktklass: 68kg

EM-guld 1976. Grek/romersk stil.

Kommentar: Lars-Erik var en Malmö-son, men han representerade Lommaklubben Envig när han vann sitt EM-guld. Han tillhörde även Kulladals BK, IF Altona, Kävlinge, Dalby BK samt GAK Enighet under sin karriär. EM 1976 hade samlat 17 deltagare. Skiöld gick 7 matcher. Vann 6 matcher och förlorade 1.

Jörgen Olsson Limhamns BK (född 1968)

Viktklass: 90kg

EM-guld 1993. Grek/romersk stil.

Kommentar: Klassen hade samlat 19 deltagare. Första mästerskapet efter Sovjets splittring där samtliga länder som hade ingått i tidigare Sovjetunionen nu deltog som eget land. Sammantaget var det 33 nationer som deltog under detta mästerskap. Jörgen vann 4 matcher.   

FOTO: Bildbyrån

Låter dramatiskt, men det är givetvis ”bara” mitt namn som ska föräras i en ingjuten stenplatta på Stadiontorget i Malmö. En samling där ett flertal andra kända idrottare (levande som döda) har fått sina namn ingraverade. För min del känns det stort. En acceptans, en förståelse och givetvis en respekt för oss idrottare som vunnit stora mästerskapsmedaljer.

Jag känner mig väldigt stolt och hedrad över att få ingå i samma sällskap som ett flertal andra kända Malmöprofiler/brottare. Jag blir den sjunde brottaren som får denna utmärkelse. Föregångarna har varit döda sedan många år tillbaka, förutom Store-Kalle som gick bort år 2017 95 år gammal. Johan Richthoff var aktiv på 20–30-talet, Calle Westergren och Thure Sjöstedt under samma era. Frithiof Mårtensson var aktiv till och med före detta gäng, dvs tidigt 1900-tal. Gustav Freij och Store-Kalle (Karl-Erik Nilsson) tävlade under 40–50-talen, och till och med fram till början av 60-talet. Karl-Erik Nilsson är den enda som var i livet när dessa plattor invigdes år 2009.

Varför får jag denna utmärkelse?

Först och främst för mina idrottsliga meriter. Jag är Malmös/Skånes senaste internationella mästare på herrsidan. Det är i dags dato 31 år sedan. Ingen annan svensk manlig brottare har varit i närheten av att vinna ett mästerskap. Det betyder att det är svårt att vinna ett EM eller VM, men absolut ingen omöjlighet. För brottning/idrott är ingen raketforskning på något sätt, utan idrott handlar om att inneha en stor tålmodighet med att träna och åter träna och att aldrig ge upp sina mål och drömmar. Jag visade för mig själv, och för många andra att jag aldrig gav upp mina drömmar om att lyckas bli en mästare i min idrott. Jag fick frågan av en journalist i samband med utgivningen av min bok Gossen Ruda – Brottaren som försvann vad jag var mest stolt över gällande min brottningskarriär. Jag behövde inte fundera många sekunder, utan jag svarade tvärsnabbt: att jag aldrig gav upp mina drömmar. När man tycker någonting är roligt, givande, intressant, då ger man aldrig upp, utan då ser man alltid målet framför sig och man slutar inte förrän man nått dit.

Jag har min aktiva idrottskarriär, men jag tror även att mitt engagemang för svensk brottning, och för brottningens föreningsliv också har påverkat juryns val om en plats bland de stora. Jag diskuterar/debatterar gärna idrott. Jag har åsikter, synpunkter på allt vad som rör barn/ungdomar, träning, tävling och allt vad som innefattar idrottsrörelsen. Jag skriver artiklar och blogginlägg, och jag vill hela tiden framhålla idrottsrörelsens viktiga budskap. Jag vill barnen/ungdomarna det bästa, och jag vill ge dem möjligheten att få uppleva samma känsla som jag en gång upplevde som både barn, ungdom och vuxen. Det är kul att träna, tävla och vinna, men under resans gång kommer det bli farthinder i form av stopp-skyltar och annat jobbigt. För en idrottskarriär är långtifrån en rak väg.

Jag älskar mitt arbete som föreningskonsulent i Limhamns BK. Jag har arbetat i klubben nu exakt i tio år. Det är lika inspirerande och kul nu som då, och kanske till och med ännu roligare nu. Att hjälpa och inspirera andra människor är det finaste man kan göra. Att få andra att växa och hitta glädje.

Som sagt, jag är djupt tacksam över att Malmös befolkning (även andra) nu ska få gå runt och ”trampa” på mig på Stadiontorget i Malmö. Det är inte många som hade trott att den lille försynte pågen från Höja, att han senare i livet skulle få sitt namn och idrott ingjuten i en platta som ett bevis på att han en gång i tiden tillhört de bästa brottarna /idrottarna i världen.  

Jag var i veckan nere i Spanien, närmre bestämt staden Pontevedra. Jag skulle nu efter många år få bevittna ett brottningsmästerskap igen (junior-VM). Senast var i Bukarest för 13 år sedan (också ett junior-VM), och dessförinnan var det stora VM i danska Herning 2009.

Själv deltog jag i tio mästerskap. Ett junior-Europamästerskap, fem Europamästerskap, tre Världsmästerskap samt ett Olympiskt spel. Det är många år sedan nu. Mitt sista mästerskap gjorde jag 1994 när jag efter två matcher blev utslagen på VM i Tammerfors. Förlust mot amerikanen Foy (som jag tidigare besegrat), och mot världs och olympiamästaren, tysken Maik Bullman.

Men denna text handlar inte om mig, matcher, vinst eller förluster, utan mer om känslan inför/efter ett mästerskap. Min 55 åriga kropp kom tillbaka till en mästerskapskänsla där alla sinnen spelades upp som i en film. Alla tidigare känslor som jag hade som aktiv kunde jag nu åter relatera till fullt ut. När vi kom in i tävlingsarenan dagen innan slungades jag tillbaka några decennier i mitt mentala inre. För visst minns jag när man själv stod där och kollade in hallen, och tänkte för sig själv – ”här vill jag vinna en medalj”. Eller när jag kom in i uppvärmningshallen, där doften av svett och nervositet slog emot mig med en väldans kraft. Jag kunde i stort känna samma känsla nu som då, fastän att det inte var jag som skulle prestera på mattan. Min egen nervositet var givetvis något mildare nu så här vid sidan, men längtan efter en medalj var exakt densamma nu som när jag själv var aktiv.

Invägning och sedan middag därefter bland en massa hungriga brottare från alla världens hörn. Här gällde det att ha vassa armbågar, för annars fick man ingen mat. Det gällde att ta för sig redan där, och inte vika ner sig vid buffébordet. Mästerskapet börjar alltid redan vid invägningen, och fortgick därefter hela vägen fram till sista match. Prisutdelningen är ett kapitel för sig. Den är extremt njutbar, om man nu tar sig hela vägen dit upp. Annars är den bara förknippad med ren ångest.

Att tävla på denna nivå präglar en på ett sätt som man aldrig kan ”plugga” in, eller införskaffa sig på annat sätt. Du måste själv ha varit där för att förstå helheten i ett mästerskap.

LBK:s Hugo Baff gjorde i Spanien sitt tredje junior-mästerskap (EM/VM). Ett EM förra året 2023, och nu i sommar där han först blev femma på EM:et i Serbien, och nu en femteplats (igen) på VM. Ett steg från en bronspeng. Att vara så nära en mästerskapsmedalj är oerhört frustrerande, ledsamt, man vill krypa ur sitt eget skinn-känsla etc. Det finns många ord man kan lägga fram som exempel på denna outhärdliga smärta när man är så nära en medalj. Fast sorgen över en ”missad” medalj, den kommer gå över. För nu kommer han in i den stora seniora brottningen, där medaljer inte har någon siffra eller bokstav framför sig, utan nu handlar det enbart om EM, VM samt OS-medaljer. Som ledare och tränare vet jag att Hugo kommer nå en medalj, och till och med flera. Det handlar bara om tid. Det kommer bli verklighet en dag när han får defilera in på en stor EM/VM arena och motta en tung gedigen medalj. Hans driv kommer inte avta, utan han kommer fortsätta jaga vidare med ännu mer vilja, driv och beslutsamhet.