Något av det farligaste som finns (tror jag), är att gå runt och vara ständigt rädd. Det kan vara allt från att vara rädd för djur, människor, situationer, andra kulturer, allt som är annorlunda. Listan kan göras hur lång som helst på saker och ting som vi har all anledning att vara rädda för, men är det en bra känsla att förhålla sig till, konstant? Visst kan man ibland tappa hoppet om mänskligheten när man läser om våld som florerar i alla dess former. Föräldrar som vanvårdar sina barn. Män som våldför och mördar sina flickvänner/fruar. Skjutningar som pågår i vårt avlånga land, där unga människor får sätta livet till för att de valt fel väg i sitt liv. Och inte minst den osäkra värld vi lever i, där krig och annat elände ständigt pågår. Visst kan man bli rädd när man läser om allt detta, men är det bra att vi blir/är rädda?
Det tar på krafterna att vara rädd. Därför är det inget bra tillstånd att gå runt och befinna sig i, utan någonstans på vägen måste man släppa bördan av rädsla. Vi ska ha respekt för saker och ting, och givetvis vara försiktiga i våra omdömen, men respekt och rädsla är två vitt skilda tillstånd, som tyvärr många människor blandar ihop.
Vi läser och ser nyheter varje dag, men om vi ska ta in allt som skrivs och sägs, så vågar vi snart inte gå utanför dörren. Men vi kan ju inte ständigt vara hemma, och sitta och vänta på att taket ska ramla ner, utan vi måste någonstans bemöta det ”farliga”. Vi måste ut och konfrontera folk och situationer, och allt annat som ibland benämns som farligt. ”Det är farligt att leva, man kan dö”. Meningen är klockren, och den såg jag klottrad på väggen när jag arbetade nere i sjukhusets kulvertsystem som patienttransportör i mitten av 80-talet. Texten/meningen säger ganska mycket.
Om vi gör en jämförelse i idrottsvärlden, så kan vi inte heller där gå runt och vara rädda för motståndare, tävlingar eller andra situationer som kan uppfattas som läskiga. Vi ska givetvis visa respekt för motståndare, men inte vara rädda för dem. Jag kommer ihåg när jag var liten ”brottargrabb”, och jag kunde faktiskt under mina första ”brottarår” vara lite rädd för vissa motståndare. Speciellt de som var lite tuffa i sitt sätt, och som även såg lite starka ut. Det var ju bara rent visuellt från min sida, men ganska snabbt insåg jag att dessa så kallade ”coola” killar inte var speciellt ”farliga”. Jag blev snabbt varm i kläderna, och jag förstod i tidig ålder att om man vill lyckas med denna sport och om man nu vill vinna matcher, då kan man inte gå runt och vara rädd för allt och alla, och speciellt inte för sina motståndare.
För oavsett sport/idrott som man satsar på, så gäller noll tolerans för rädsla oavsett om du är kampsportare, kanotist eller exempelvis en gymnast. En gymnast kan inte vara rädd för bygelhästen, och kanotisten kan inte vara rädd för vatten, men däremot så uppvisar dem respekt för sina respektive redskap och omgivning.
Rädsla är ingen bra egenskap om du vill lyckas med din idrott, men däremot är det väldigt bra att uppvisa respekt. Respektera situationer, människor, och inte minst dig själv och ditt kunnande. Förväxla inte rädsla med respekt utan håll isär dessa begrepp. När du väl inser skillnaden då kan det gå riktigt bra, oavsett om det handlar om idrott, eller något helt annat som du tar dig an.