Amerikanska idrottare är för mig bilden av en idrottsman som tror på sig själv i alla lägen. Finns inga tveksamheter, eller den minsta antydning på att han ska misslyckas. Och slutligen så står han där med armen upp i luften som ett bevis på att han blivit världsmästare, trots att han egentligen inte är bäst, eller?
Kan man generalisera en hel nation när det gäller känslor och livsinställning? I viss mån, ja! En amerikansk idrottare tror på sig själv till ett hundra procent när det väl gäller, oavsett erfarenhet eller tidigare meriter. Jag har sett det på nära håll, och det är oerhört häftig och se. Framförallt så är det just amerikanare som detta sticker ut lite extra när det handlar om att leverera resultat, även när de befinner sig i underläge när det gäller idrott. Att våga ta för sig, fastän man möter motståndare som är bättre både tekniskt, och meritmässigt.
Året är 1985. Den omeriterade amerikanen Michael Houck tävlar i den tuffa 90 kgs klassen under VM i Kolbotn, Norge. Bara toppnamn finns med. Det finns ett flertal tidigare mästare i viktklassen. Michael Houck har inga meriter eller medaljer att skryta med. Istället för att ”krypa” ihop och tycka att alla andra är stora och starka, så väljer han istället en väg att tro på sig själv, och sina kunskaper. Oavsett vem han ska möta, så tänker han möta dessa meriterade motståndare med vilja och ett gott självförtroende. Han slås inte ned av att möta mer rutinerade motståndare, utan istället ger det honom mer kraft att visa ”att även han kan”.
En av det tidigare mästarna som får känna på amerikanens viljestyrka är vår egen världsstjärna Frank Andersson. Det blir givetvis en tajt match som amerikanen slutligen vinner med knappa poäng. Efter ett flertal matcher i gruppen, är han plötsligt i VM-final mot den beryktade ryssen Igor Kanygin. Även den matchen blir en stram tillställning. Houck bestämmer tidigt utgången av denna finalmatch. Efter nästan fulltid blir ryssen diskvalificerad (reglerna på den tiden), och Houck kan då sträcka armarna ovanför sitt huvud och säga till sig själv och alla andra, ”Jag gjorde det, jag är världsmästare!”
Detta blev den ”enda” VM-medaljen som amerikanen hemförde under sin karriär, och det räckte mer än väl. För vid just detta tillfälle trodde han på sig själv till hundra procent. Med hjälp av självförtroendets fenomenala kraft som han plockade fram för snart fyrtio år sedan, så kan han alltid titulera sig världsmästare i brottning. Han bevisade med amerikansk viljestyrka att även han kunde. Den viljestyrkan som Houck uppvisade tror jag ligger lite i generna hos amerikanska idrottsmän/kvinnor över lag. Att även om du inte är bäst, så spela att du är det. För Houck räckte det hela vägen fram till ett VM-guld.