Bodybuildern, skådespelaren och sedermera politikern Arnold Schwarzenegger sa för många år sedan något så bra som: ”om du vill nå dina mål, håll dig till din plan A. Ha aldrig en plan B. För om du har en plan B, då är det oftast där du hamnar”. Meningen för mig är klockren. Jag brukar själv även lägga till att när du väl nått din plan A, då skaffar du dig därefter en ny plan A som du ska följa. Det är ofta jag hör människor som säger att de ska satsa på ”sin grej”. Jag ska bli de eller detta, och jag ska satsa allt jag kan. MEN, jag ska samtidigt vid sidan om min plan A även utbilda mig till ditten eller datten. Med all säkerhet så kommer denna person slutligen bli sin plan B och inte huvudmålet som först var tänkt, dvs sin plan A. För om man ska vara helt ärlig så är det mycket lättare att möta sin plan B när livet inte alltid leker såsom man vill att den ska göra i sin plan A. När ens insats krymper, och planen A kommer längre och längre ifrån en. ”Visst ja, jag har ju min plan B!” Tryggt och bra så fortskrider man sin plan, men istället för A-planen, blir det B-planen som blir ens slutstation. Jag vill inte på något sätt säga att det är fel och att det inte går, men jag vet ett flertal människor som har fina yrken (både välbetalda och trygga), men där det ibland finns en viss smärta över att deras plan A grusades, för att B-planen blev den slutlige segrare.
Allt kräver en insats. En insats av hårt arbete, tålamod och väntan. Om man tror på ”sin grej” på riktigt, då kommer man slutligen nå sina mål (tror jag). Vill man bli läkare, då blir man läkare, och vill man bli världsmästare i brottning, då blir man även detta. Men, man kan ju inte plugga sig till en VM-titel? Helt rätt, men om du tränar hårt och bestämt både fysiskt och mentalt, då kommer dina mål att nås, även om det inte är en ”pluggutbildning”. För vill man, då kan man. Fast hur mycket är du beredd att satsa när det gäller tid, pengar, vänner och mycket annat som är viktigt i livet? En del säger offra, men jag säger välja bort. Hur mycket är man beredd att betala i kraft för att nå exempelvis en internationell medalj i brottning? Du kan inte både äta kakan och ha den kvar, utan ibland måste du göra vissa val. I min värld ska du kunna leva så mycket som ”vanligt” trots att du satsar på exempelvis en idrott. Men du måste alltid göra vissa avvägningar, och val. Exempelvis får du aldrig tumma på din träningsintensitet, din träningsvilja. Du måste alltid vara på din träningsplats både mentalt och fysiskt. Arbetet måste göras, och du kan aldrig välja bort din träning.
Bli bara inte för extrem, utan hitta en någorlunda bra balans i livet. En balans där det ”vanliga” livet möter ditt extrema idrottsliv. Att våga vara ”vanlig”, trots att du ska vara ”ovanlig”. Hur går den meningen ihop, och vad menar jag? Allting är hårfint. Jag har skrivit många gånger att skillnaden mellan kärlek och hat är hårfin. Likaså är det mellan ett ”vanligt” idrottande, mot själva elitidrottandet. Du måste själv hitta en gräns som känns naturlig för dig när det gäller din idrott, kontra ditt ”vanliga” liv. Det är bara du själv som kan finna den, och som vet vad som blir rätt i slutändan. Det är du som ska mäkta med din träning, och det är bara du som kan finna den balansen. Kroppen ska liera med den viktiga knoppen, dvs din mentala kraft. Att känna sig stark både fysiskt och mentalt, men framförallt ska du göra detta när idrottslivet inte alltid leker såsom du vill. Där och då ska du orka, vilja och ta dig an dina inre mål, och du får aldrig tveka. Ingen ska få dig att tveka, utan du själv måste vara så stark i din personlighet där du vet vilken väg som ska följas och som är den rätta. Tvekan är idrottsmannens största motståndare. När du väl besegrar ordet tvekan, då kan du bli precis vad du vill och vad du önskar, som exempelvis världsmästare i brottning.