Vad innebär det att vara känd?
På 1980–90-talen när jag var aktiv på brottarmattorna runt om i Sverige/världen, så var jag väl lite känd i idrottskretsar. På den tiden kunde man antingen vara känd, eller ökänd. Känd blev man om man åstadkom någonting inom sport, teater/TV eller politik. Det fanns ingen uppsjö av alternativ på den tiden, utan det var väl i stort dessa tre områden som syntes i dåtidens media-utbud. Sedan kunde man också vara ökänd. Ökänd blev du om du gjorde någon kriminell handling som exempelvis bankrån som fanns på den tiden. Det fanns några ”nissar” som byggde sin karriär, sitt varumärke med att vara just ökänd. Det var väl ingen lyckad marknadsföring i det stora hela, men en del gjorde allt de kunde för att bli kända, oavsett om bokstaven Ö stod framför ordet känd.
Idag ser kändisvärlden något annorlunda ut. Eftersom media-utbudet förändrats sedan många år tillbaka, med internet och sociala-medier, så har allt detta exploderat i ett enda stort kändisskap. Idag behöver du inte kunna något speciellt för att bli just känd (utan ett ö framför), utan det räcker med att personen ifråga bara syns i dagens olika kanaler. Idag filmar dessa personligheter sig när de går på fester, ”prankar” sin fru/man, filmar sin vardag 24/7, köper kläder, sminkar sig, eller medverkar i en reality-serie. Det behövs alltså inget direkt kunnande eller kunskap för att bli känd idag, utan det räcker att du bara finns med i all denna röra, och då givetvis tillräckligt mycket och länge.
Min så kallade ”kändishet” var/är väldigt låg (till och med mycket låg). Känd är jag givetvis i brottningskretsar, men utanför den bubblan är jag relativt (mycket) okänd. Det finns fortfarande en och annan äldre herre som känner igen mig som ”den gamle brottaren” (med betoning på gamle), men det händer väldigt sällan. Under min primetime hade jag givetvis några fler ögon på mig, men det var ändå väldigt sparsamt. Jag kunde med lätthet gå i Malmö Stad utan att någon tilltalade mig, fast jag kunde givetvis känna av en del blickar. Men man får även vara tydlig med att Malmöborna i sig är ett väldigt svårflörtat folk, och där mångas paroll är: ”han ska inte tro han e något”, vilket jag däremot kunde känna av under den eran. Men som sagt, jag strävade aldrig att bli känd, utan jag ville ju bara brottas. Att det blev en viss ”kändisroll” var bara kul, och inget som jag på något sätt egentligen reflekterade över. Givetvis var det extra kul att bli igenkänd när det gick bra, och mindre roligt när resultaten inte blev såsom man ville.
Jag tycker faktiskt lite synd om många unga människor idag som blir kända av att inte kunna någonting alls idag. De är kända för att de syns (tillräckligt mycket), och inte för någonting annat. Den känslan måste ju vara väldigt svår att leva med i längden, för någonstans kan man ju inte lura sig själv i all evighet. Visst, där finns en del som tjänar oerhörda pengar på att göra karriär på en ”ingen-karriär”, men det måste ändå bli en viss tomhet i allt detta efter ett tag
Idrottare idag som når framgångar har faktiskt väldigt stora chanser att göra sig ett namn. Större än vad vi hade på vår tid. Vi hade ”gammel-media” (tv, radio och tidningar) att förhålla oss till, och vi var hundra procent beroende av journalisternas uppmärksamhet. Ingenting kunde vi styra/påverka med våra ord och bilder, utan allting var toppstyrt av denna kår. I för sig är/var det både på gott och ont. Om en idrottare är på hugget idag, finns det stora möjligheter att göra karriär även i den digitala världen. Det handlar inte om att fläka ut sig med att säga att man är bäst, coolast och vackrast, utan det behövs istället en viss eftertanke, och en viss smartness. Att förmedla sitt idrottsliv på ett konstruktivt och intressant sätt, där både med och motgångar finns med, tror jag är en bra komb. Intressant text ska blandas med bilder. Om våra unga toppresterade idrottare hittar en bekväm väg där träning, tävling och familjeliv finns med, så kan det faktiskt bli riktigt stort, och väldigt bra. Idrottaren själv ska alltid vara den som bestämmer hur mycket/lite som ska visas i deras respektive kanaler. Det ska kännas tryggt och bekvämt. Det ska aldrig bli till en press, utan tvärtom, en injektion
Men tänk på du unge idrottsman att det alltid är du som bestämmer. Det är du som ska känna dig bekväm i din idrottsvardag, och så även i din digitala värld.
Bild: Från EM i tyska Aschaffenburg år 1991 där jag besegrar den meriterade jugoslaven (b.la. EM-guld 1986, samt OS-brons 1984) Josef Tertei