Absolut, i alla fall om du frågar en aktivt satsande idrottare!
Även om idrottarens svar kan tyckas vara fånigt i andras ögon, så kan jag ändå se svaret som något självklart. Idrottare som satsar, och som är beredda att göra allt för att nå sina mål är lite speciella. Men, meningen ska alltid omfatta idrottaren själv, och inte någon annan i omgivningen. Därför kan jag numera som ledare och tränare bli så oerhört irriterad över när meningen även speglar sig till ledare, tränare eller individens föräldrar.
För en hårt satsande brottare som satsar allt med hjälp av ordspråket – på liv och död, så måste personen i fråga ha någon i sin närhet, som med öppna ögon kan ta ner en på jorden. En person som dessutom talar om för en att solen går upp även imorgon, trots att en förlust har förpestat ens tillvaro. En brottare som precis åkt på en försmädlig förlust, ska inte behöva konfronteras av en ledare, tränare eller allra minst en förälder som visar upp någon typ av samstämmig besvikelse. Tränaren, ledaren eller föräldern ska ALLTID inge hopp för framtiden, och inte spä på besvikelsen i form av att stämma in i likvärdiga miner och tråkiga attityder. Det räcker att idrottaren själv lever under ”hotet” om att idrott är på liv och död, och den känslan ska absolut inte delas med någon annan. Ledaren, tränaren eller föräldern ska alltid stå för en frejdad zon, och det är där den förlorande adepten ska inhämta ny kraft, och för att få stilla sin oro.
En stor bidragande orsak varför ungdomar idag inte fortsätter sin idrottskarriär efter en viss ålder, beror mycket på att föräldrar och ledare sätter för stort tryck på de unga idrottsutövarna. Adepten får inte utvecklas i sin egen takt, utan pressen blir än mer påtaglig i och med föräldrarnas/ledarnas samstämmiga förhållningssätt med att idrotten går under benämningen liv och död. Idrott är en lång process. Ingen vinnarmentalitet kan bankas in i form av ett konstant ältande om idrott 24/7. Varje barn, varje ungdom har olika förutsättningar i sin begynnande karriär. Vissa är oerhört långt fram i sitt tänk i tidig ålder, medan andra inte når dit förrän något senare. Därför måste vi som vuxna bibehålla deras brinnande intresse, och inte släcka den med att visa besvikelse eller frustration när adepten söker sig till en för att få någon form av tröst eller förståelse vid en förlust. Ledare/föräldrar ska absolut inte elda på deras redan så sårbara tankar och känslor.
För att lyckas nå stora mål (då menar jag EM, VM och OS-sammanhang), då tror jag att utövaren på något sätt måste gå in med inställning att idrott just handlar om liv och död. Nu är ju meningen som sagt inte bokstavlig, utan det är ju bara ett ordspråk, vilket jag hoppas att alla förstår.
Därför är det av största vikt att idrottaren vid förlust, alltid bemöts av ledare, tränare eller föräldrar som innehar ett ansikte som förmedlar hopp om livet, och en stark tro på framtiden. Det mötet gör att utövarna (unga som etablerade) orkar hålla glöden vid liv, vilket resulterar i att adepten är beredd att fortsätta upp till både ungdom, junior, och kanske till och med hela vägen upp till seniornivå.