Nja, lite oklart faktiskt! Men, det är ju inte jättecharmigt med skroderande människor? Folk som konstant berömmer sig själv, och som hela tiden vill sätta sig själv i främsta rummet är ju inte speciellt kul? Men, det är ju i för sig inget skryt att tala om vad man har gjort, åstadkommit i sitt liv, utan det är ju bara ren fakta?
Om jag tar mig själv som ett exempel så är jag väldigt noga med att inte framhäva mig själv, och mina brottningsmeriter. Jag har absolut inga problem att prata om det, och får jag frågan så är jag inte sen med att säga vad jag vunnit (och inte vunnit). Aldrig att jag skulle lägga till eller dra ifrån något i min historik, utan jag är helt transparant med min brottningsbakgrund. Givetvis så kan det ju upplevas som skryt enligt vissa bedömare, men då handlar det oftast om ren och skär avundsjuka från deras sida. Jag inleder ju såklart aldrig en dialog med att tala om att jag för trettio år sedan bland annat blev europamästare i brottning, utan jag förmedlar det om jag skulle få frågan. ”Har du varit bra i brottning?” ”Ja”, svarar jag utan att blinka. Jag skulle aldrig krypa ihop eller förminska mig själv och mina meriter, utan jag är direkt på och säger som det är.
En rolig incident hände för lite mer än trettio år sedan när jag var ute på landslagsuppdrag någonstans i Europa som aktiv. Jag sitter tillsammans med mina landslagkolleger på någon flygplats och inväntar nästa plan. Där och då uppstod en diskussion mellan två landslagskamrater, varav den ena var welterviktsstjärnan Torbjörn Kornbakk. Det blir en diskussion om vem som hade vunnit vad, och då som pojk/ungdomsbrottare. Den ettrige landslagskollegan (som jag vidhåller som namnlös) var en gång i tiden en mycket duktigt pojk/ungdom/juniorbrottare, därav ville han framhäva sig själv med att förmedla hur många gånger han hade vunnit en stor ungdomsturnering som avgörs i Göteborg varje vår, och som på den tiden hette GT-brottningarna (idag Soft Touch open). Han var väldigt snabb på bollen med att förtälja hur många gånger han själv hade vunnit tävlingen som ungdomsbrottare, då han slutligen frågade Torbjörn hur många GT-vinster han hade. Torbjörn svarade på direkten: noll. ”Va, har du aldrig vunnit GT-brottningarna Torbjörn?”, och la därefter till ett litet sarkastiskt småflin. Torbjörn surnade till (med all rätt), och vände snabbt på frågan och sa: ”hur många EM-guld har du vunnit?” Jag kan säga att den ettrige kollegan fick svar på tal, och han höll sedan tyst resten av resan hem, vilket var väldigt skönt.
Var detta skryt från Torbjörns sida?
Absolut inte, utan det var ren och skär fakta. Den uppstudsige kollegan fick med all rätt svar på tal, med tanke på att han själv aldrig vann några medaljer som senior (inga EM, VM eller OS-medaljer). Skrodören i min värld är givetvis den ettrige kollegan som ville framhäva sig själv, och sina ungdomsvinster, och även förminska Torbjörns pojk/ungdomskarriär, vilket inte fick något större genomslag.
Torbjörn Kornbakk blev aldrig svensk ungdomsmästare. Han blev svensk juniormästare en gång (1985). Han vann aldrig någon internationell medalj som ungdom eller junior
MEN
Som senior blev han: Dubbel-europamästare (1990 och 1997). Silver på EM (1989). Brons på EM (1991 och 1994). Brons på VM (1994) och brons på OS (1992). En av Sveriges mest meriterade brottare genom alla tider, trots att han aldrig vann GT-brottningarna i sin ungdom. Vilket är störst, vinna EM,VM eller OS-medaljer som senior, eller en massa GT-vinster som ungdomsbrottare?