Äntligen är det på tapeten (igen) om att akademierna inom fotbollsvärlden inte är till gagn för barnen/ungdomarna, utan mer till fördel rent ekonomiskt för klubbarna. Barnen blir försökspersoner i ett sammanhang som inte leder någonvart mer än att barnen slutar med sin idrott långt innan de ens hinner börja. För allt handlar som sagt om pengar/ekonomi, och inte om vad som blir bäst för barnen. Jag kan inte på något sätt förstå mig på hur någon kan tro/tycka att elitträning för barn är till något positivt. Hur kan svensk idrott, med Riksidrottsförbundet i ryggen, tillåta att detta sker på daglig basis runt om i landet?
Vederbörande akademiklubbar som ingår i detta koncept gör detta enbart av ekonomiska intressen, och inte för att inspirera barn och ungdomar till att idrotta under längre tid. Dessa akademiskolor tror på riktigt att de kan bedöma en 8 – 10 åring, och komma fram till vem/vilka som kan bli en framtida stjärnspelare, eller vem som ”bara” blir en ren och skär medelmåtta. All forskning visar det motsatta (att det inte går att urskilja) när det kommer till för tidig elitsatsning. Fotbollen (så även i många andra idrotter) väljer att blunda för dessa forskningsresultat, och fortsätter därmed att köra sitt race på dessa barns bekostnad. Och jag undrar faktiskt varför?
Övrig idrott faller också med i detta negativa mönster, där arrangerad klubbträning ökas år efter år oavsett vilken sport vi talar om. Röster höjs hela tiden om att det ska börjas i tid och tränas mer och mer, och gärna i så tidig ålder som möjligt. Vi kan ta min egen sport som ett lysande exempel. Löpande träningsläger basuneras ut med jämna mellanrum från ett antal olika föreningar. Föräldrar och ledare köper konceptet med hull och hår, för alla är så indoktrinerade av att det ska tränas konstant, och då redan från 7 – 8 års ålder.
Jag blir glad när debatten om barnidrott nu kommer upp till diskussion igen, men tyvärr har det redan gått alldeles för långt. Fotbollen kör redan med testträningar för 7 – 8-åringar, samt att de i andra änden kan förklara för en 10 – 12-åring (även tidigare) att de inte längre platsar i en förening. Det aktuella barnet har alltså blivit bortvald och bedömd, och har fått veta att hen inte har en framtid som fotbollsspelare i den föreningen. Föräldrar tittar på och köper dessa argument, och Riksidrottsförbundet och våra svenska politiker står vid sidan av och ser på, och köper detta rakt av utan att säga något. Kanske har en droppe nu fått bägaren att rinna över, eftersom diskussionen är het i både tv, tidningar och andra olika medier.
Diskussionen är som sagt välkommen. I min värld ska barn få vara barn tills de blir ungdom, och därefter en vuxen person. Fram till ungdomsålder (14–15 år) ska idrott vara mindre allvarlig, där barnen istället ska inspireras och uppmuntras till en fortsatt karriär genom god lärdom och förståelse av vad träning och tävlingslära innebär för ett långt och hållbart idrottsliv. Ett barn ska inte bli bedömd som dålig, eller mindre bra, utan ett barn ska alltid ha en låga brinnande inom sig. Den lågan får vuxna aldrig släcka genom att få ett barn att känna sig värdelös. Vuxna ledare inom svensk idrott måste skydda barnen, och inte som idag, gallra ut och välja bort.
Att bli framgångsrik i en idrott kräver oerhört mycket egenansvar. Det är just detta som svensk idrott måste bli bättre på, nämligen att lära ut eget driv, och ett eget ansvar över sin karriär. Idag håller idrotten på att göra våra barn och ungdomar totalt livegna. De får inte själv tänka och planera, utan allt ska styras av en högre idrottsmakt, som exempelvis föreningen med dess tränare och ledare. En idrottare måste själv plocka fram ett driv för sin idrott, om nu intresset finns av att vilja bli riktigt bra i sin sport. Drivet och det egna ansvaret av att själv vilja träna, och att själv vilja skapa sig en plattform som vi kallar för karriär. Som förening med dess ledare och tränare ska vi hjälpa till att bygga och få människor att växa, och inte som idag, slå hål och rasera med att säga till barn att ”du duger, men inte du”