Haparanda blev årets skådeplats när brottningens U17-SM avverkades i vanlig ordning i början av året. Som ledare har jag nu varit med sedan 2006 då lille Alexander Jersgren (han var då 15 år) vann sitt första USM i Broby. Jag minns det mycket väl, och det var en speciell känsla att vinna ett SM som ledare för första gången. Själv var jag med som aktiv mellan åren 1981 – 1985, dvs vid fem tillfällen. Tyvärr blev det aldrig någon U17-medalj för mig, utan bästa resultat blev en fjärdeplats mitt sista år i Örebro år 1985. Jag tävlade i 65 kilos-klassen, och jag var tjugo sekunder från att gå till final. Jag leder semifinalen, men på något vis glider matchen från mig, och jag förlorar (12 – 11). Jag grät något så kopiöst efter förlusten, och jag var totalt otröstlig. Det är nog den förlust som tagit hårdast under hela min karriär faktiskt. Den var oerhört smärtsam med tanke på att jag sedan år 1981 hade längtat så efter en USM-medalj. Jag ville så gärna få titulera mig bland de bästa i Sverige, dvs topp-tre. Jag hade visserligen förlorat finalmatchen om jag nu kommit dit, men just då spelade ingen roll, för jag ville bara vinna en medalj oavsett om det blev silver eller guld
Idrott kan göra väldigt ont mentalt. Man vill liksom krypa ur sitt eget skinn, när man är så nära en vinst, och speciellt om vinsten handlar om en medalj på en tävling/mästerskap. Bussresan hem från Örebro för ganska exakt fyrtio år sedan var inget roligt alls. Bara brottare i bussen från hela Skåne-län, där vissa hade blivit svenska ungdomsmästare, eller tagit en medalj. Minns en av mästarna som tävlade i någon viktklass under mig, hur han gick omkring på bussen och späkte sig i sin nya Adidas-jacka som alla mästare hade fått. Jag skulle vilja se mig själv idag lite från ovan, hur jag såg ut när jag satt där på min plats i bussen och begrundade mitt öde. Det enda jag minns är att smärtan var brutal
Trots smärtan, och trots att det aldrig blev någon USM-medalj, så hade jag redan där och då bestämt mig att jag skulle bli en stor brottare en vacker dag. Jag skulle visa dem alla. Just den meningen har alltid följt mig – ”jag ska visa dem”. Vet inte om det är rätt eller fel att tänka så, men någonstans har den meningen blivit mitt bränsle genom hela min karriär, och är faktiskt så fortfarande
1985 års USM, jämfört med årets USM 2025 fyrtio år senare är något annorlunda. På min tid var det bara grek/romare som tävlade, och även endast pojkar. Tjejbrottning hade inte etablerat sig på den tiden, och fristilen körde sitt eget USM en helt annan helg. Idag körs samtliga stilar, både flickor och pojkar under en och samma helg, samtidigt som deltagarantalet har krympt
Varför är det så?
Finns givetvis många olika anledningar varför brottningen har tappat antalet utövare genom åren. Men ett faktum är att många (tyvärr) av dagens ungdomar känner sig mättade när det väl vunnit ett USM-guld, eller rentav en SM-medalj i ung ålder. Där finns liksom ingen vilja att vilja gå vidare i sin begynnande karriär, utan deras mål är slutgiltig och klar. En USM-medalj ska vara en skjuts framåt, och inte ett slutmål. Ungdomarna idag vet om hur tufft det är att gå vidare med brottningen som junior, och hela vägen upp till senior, därför lägger det locket på redan vid 17-års ålder. Man vill liksom inte riskera att ta stryk i framtiden. Därför kan en U-medalj (tyvärr) förvandlas till en bromskloss, istället för en kick framåt. Ungdomarna börjar där och då redan bevaka sin position, vilket gör att de inte vågar utmana de äldre brottarna. Detta är inget nytt fenomen egentligen, men det är mer kännbart idag, eftersom brottningens bredd minskar ute på tävlingar när man kommer upp i junior och seniorkategorierna
Brottningen bli för tuff, för svår och för jobbig helt enkelt. Men, man ska såklart inte alltid stirra sig blind på resultatlistan, utan där kan faktiskt finnas någon fyra, femma eller rentav någon som åkte ut efter två förluster, som en dag kanske står där med en EM eller VM-medalj viftandes, och då är det många som kommer tänka ”Va hände här, och var kom den ifrån!”