Jag vet exakt hur det känns, för jag har varit där några gånger. Att åka hem från ett SM utan någon medalj. Ett SM som man så villigt ville vinna, eller bara rentav hamna på en medaljplats. Smärtan gör ont ända in i märgen när man inte levererat det man hade tänkt sig, trots otaliga träningstimmar bakom sig. Besvikelsen har inga gränser, utan det känns som man vill krypa ur sitt eget skinn. För visst minns även jag. SM 1990 i Örebro. Jag är 21 år gammal, och jag hade någon månad tidigare slagit igenom med buller och brak. Tidningar skrev att jag bland annat var brottningens nya Frank Andersson. Tvåa i World-Cup, samt tvåa i Cup Haparanda vilket var stort. Jag hade under hösten även besegrat årets (1989-års) svenske mästare vid ett par tillfällen (ganska enkelt). Nu i Örebro skulle jag äntligen leverera en SM-medalj, och till och med guld var det tänkt MEN, det blev ju inte alls som jag hade föreställt mig. Förlust i poolen mot både Johan Carlsson, och sedan mot mästaren själv, Christer Gulldén, båda från Göteborgsklubben ÖIS.
Om jag ska vara helt ärlig så visste jag faktiskt att SM:et skulle gå åt skogen. Det hade liksom blivit lite för mycket uppmärksamhet hösten innan (och våren), där både tidningar och folk inom brottningsvärlden haussade upp mig något enormt. Visserligen med all rätt eftersom jag hade vunnit mycket och levererat fina resultat, men man glömmer ibland bort att när man är runt 20-snåret, då är man inte så gammal, i alla fall inte rent mentalt. Det är svårt att konstant hålla isär alla tankar och intryck, och därmed också svårt att hålla en jämn nivå. Att bli ”jagad” redan som 20 – 21-åring är ingen lätt ekvation. Mitt SM-nederlag var oerhört tungt. Att få stryk mot en ”gammal” stjärna som Gulldén (han var då 30 år gammal) var egentligen inte så konstigt i säg. Jag hade ju följt honom vid sidan av när jag var yngre, och jag hade sett honom tampas mot Frank Andersson några år tidigare. Så min respekt för Gulldén var lite väl stor för att jag skulle kunna besegra honom där och då i Örebro. Hade vi mötts något år senare, då hade jag med all säkerhet vunnit. Det är visserligen bara en hypotes, men året efter hade jag växt in i min roll som brottarstjärna på ett helt annat sätt.
Det händer någonting efter 20 års ålder. Ett par extra år betyder oerhört mycket, och jag minns känslan mycket väl. Från en smått osäker 20-åring, till en världsvan brottare med medaljer på mästerskap. Förändringen är gigantiskt, men i det stora hela är den egentligen ganska liten, för det handlar alltså bara om ett par års tillväxt. Från SM i Örebro 1990, till att jag året efter kände mig mycket säkrare i min roll. Våren 91 slog jag igenom brutalt. Framförallt var jag med i Scania-turnén där vi mötte Tyskland i ett par landskamper. Två gånger under en veckas tid besegrade jag EM-medaljören och den internationellt sätt starka Andreas Steinbach klart vid båda dessa möten. Nu var jag verkligen redo för ett SM-guld.
Mycket riktigt blev det också så. Äntligen fick jag kliva upp på översta pallplatsen när SM avgjordes i Hässleholm året efter Örebro-äventyret. Min nervositet var helt annan, betydligt mer positiv. Jag kände mig mer bekväm och mer redo för att bli just en mästare. Jag var där och då 22 år gammal (inne på mitt 23:e). Det tar alltså sin tid att växa in i saker och ting. Från oerfaren junior till erfaren senior, en senior som kan stå emot press från sig själv, och trycket utifrån. Jag hade hittat ett system som fungerade för mig, och jag trivdes bra i min nya roll. Jag hade vuxit, fast ibland hamnade även jag på ruta ett igen (ibland också riktigt rejält). Men målsättningen var alltid på topp. Jag trodde på det jag gjorde, och det jag ville nå. Tror man på något tillräckligt mycket, ja då når man till slut många av sina mål, vilket alltid har varit min filosofi.
Jag nådde mina flesta mål under min nästintill trettioåriga brottarkarriär. Men när jag gräver i min minnesbank, då minns jag även många stopp på vägen som var väldigt tunga att gå igenom. Förluster som sved något enormt, och som gjorde så ont. Men kärleken till vinst och medalj var så oslagbar i mitt tänk, att det aldrig fanns ett alternativ att ge upp. Jag kom alltid igen oavsett hur tungrodda mina förluster var. En journalist frågade mig efter mitt boksläpp för ganska exakt fem år sedan – ”Jörgen, vad är du mest nöjd med under din brottningskarriär. Mitt svar kom på direkten utan att blinka: ” att jag aldrig gav upp”.