Då var det dags igen, det vill säga ett nytt fall där enskilda idrottare ska tvingas ingå i ett centraliserat system mot sin vilja. Jag har haft denna diskussion ända sedan brottningen införde sitt eget centraliseringssystem (damer), där deras modell/tanke var att alla dambrottare som satsade, skulle ta sitt pick och pack och dra ner till Malmö och bo där under hela sin vuxna idrottskarriär, vilket i bästa fall kan vara i ungefär 10 – 15 år. I min värld låter det helt absurt, och jag är faktiskt inte ensam i mitt tyckande. För att kunna satsa på sin idrott, och dessutom också må bra (vilket är en förutsättning), då måste man själv få välja vart man vill bo och leva. Idrott får aldrig vara någon tvångshandling i en demokratisk värld, utan man tränar och tävlar för att man själv vill, och inte genom någon annans vilja. Att införa centraliserade idrottsinstitutioner i ett land som Sverige är inget gott tecken alls, och absolut inget vi ska sträva efter. Men trots detta så envisas vissa idrotter om att en centralisering är bra för satsande idrottare, och att detta system ska leda till större och bättre framgångar.
För ett par år sedan var det Johanna Magnusson (Badminton) som blev drabbad, när hon inte ville bo och leva i Uppsala som är hennes sports centrala näste. Hon ville bo hemma, det vill säga i Malmö, men det fick hon bevisligen inte vilket föranleddes till att hon i stort blev utfryst av landslagsledningen. Den här gången är det gymnastiken som hamnat i blickfånget, och den drabbade heter Tonya Paulsson. Gymnastikens centrala bas ligger i Eskilstuna, och just där vill inte Paulsson bo och leva i av olika anledningar. För att göra en lång historia kort, så väljer Paulsson istället att byta medborgarskap/land, det vill säga hon väljer att fortsättningsvis tävla för sin mors födelseland Taiwan, just för att förbundet tvingar henna att vara i Eskilstuna mer än vad hon vill och orkar.
Jag kan inte begripa att vissa svenska idrotter strävar efter ett så förlegat koncept, som att återinföra idrottsskolor där unga lovande individer ska tvingas bo och leva under hela sin idrottskarriär. DDR (forna Östtyskland) hade dessa idrottsskolor på sin tid (och givetvis andra östeuropeiska länder), men är det verkligen denna miljö, detta koncept som vi vill eftersträva? Ska inte svensk idrott vara fri? En fri rörelse där vi lär våra idrottande adepter eget ansvar, eget tänk och egen kreativitet. Diverse förbund ska väl istället fokusera på att hitta individuella smarta lösningar som passar våra enskilda individer, och inte fösa in dem i ett och samma mönster.
Jag hoppas verkligen att gymnasten Paulsson får ro i sin själ, och att hon slutligen får idrotta efter sina villkor och önskemål. Svensk idrott ska inte släcka några ljus och drömmar för unga satsande människor, utan vi ska istället tända en glöd. Tvång, hets, press och härskarteknik hör inte hemma någonstans, och framförallt inte i en idrottsmiljö där unga individer ska växa och förädlas.