Meningen kommer från simdrottningen Sara Sjöström efter hennes besök i TV-programmet Renés brygga. Frågan löd: vad är det som gör att du orkar satsa vidare, trots att du har vunnit så mycket? Hennes svar är helt fantastiskt, och så självklar. Hon är också väl medveten om att hennes kropp en dag inte är lika explosiv längre, där hundradelar snabbt kan övergå till sekunder i ren långsamhet. Men fram till dess ska hon njuta lite till, och det tycker jag att hon gör rätt i. För så länge man känner sig motiverad att satsa och prestera på hög nivå, då ska man givetvis fortsätta sin karriär. Man får som idrottsman/kvinna hitta olika smarta sätt att träna på, så att det blir hållbart även efter trettio-sträcket. Jag vill påstå att det går, och det finns en del som visat att det fungerar. Vissa sporter är givetvis något enklare att stanna kvar i lite högre ålder, medan andra sporter är det något svårare.
Brottning är svår att tävla i när man nått en viss ålder, i alla fall på en hög mästerskapsnivå. Visst, det är lite skillnad även i sportens olika viktklasser som exempelvis en 130 kilosbrottare, kontra en 77 kilos. En tungviktare har en klar fördel, eftersom deras viktklass inte är lika snabb och explosiv som övriga viktklasser. Sporten har exempelvis tungviktaren Lopez från Kuba som i somras vann sitt unika femte raka OS-guld som 40-åring (dessutom över 40). Att exempelvis en 77 kilos brottare skulle vinna fem OS-guld är i stort en omöjlighet, och att dessutom göra det som 40-åring är otänkbart. Dock vill jag inte på något sätt förringa tungvikten eller Lopez, men det är en viss skillnad vilket alla kan hålla med om.
Men motivationen spelar stor roll om man vill tävla på äldre dar (oavsett sport). Det krävs som sagt att man säger/tänker en mening som Sara Sjöströms ordval, och sedan hålla sig till den fullt ut. Du måste verkligen förhålla dig kvar i din tävlingspersona, likväl som att du någonstans även måste hitta en så kallad ”vanlig” livsstil, en normal vardag helt enkelt. Familj, jobb (för de som inte kan leva på sin idrott), vänner etc. är något du måste förhandla med på äldre dar som idrottare. När du är ung och hungrig, då finns ju bara du själv. Du behöver inte förhandla med någon, utan du har bara dig själv att ta hänsyn till.
Jag själv avslutade min internationella satsning vid ungefär 28 års ålder, men jag fortsatte att tävla på hög nationell nivå fram tills jag var 32 år. Efter 28 års ålder blev det placeringar på SM-tävlingar, samt ett flertal vinster i svenska GP turneringar som fanns på den tiden. Vättercupen, Cup Klippan (dessa två är de enda som finns kvar), samt segrar i andra GP-tävlingar som fanns på ställen som: Falkenberg, Vinslöv, Göteborg samt Lidköping. Jag tävlade faktiskt frekvent efter min avslutade internationella karriär, och någonstans där och då hade jag fått tillbaka en viss tävlingslängtan som jag inte riktigt hade haft min sista satsande internationella säsong (1995/96).
Därför gör Sjöström helt rätt. För allt handlar om att tänka rätt. Att rensa sitt huvud, och bygga upp något stort som är hållbart för en 30 plussare som Sara är. Det går, men det krävs som sagt mycket av en själv. Nu tillhör ju Sjöström en grupp idrottare som varit exceptionellt framgångsrika : Ingemar Stenmark, Björn Borg, Gunde Svan, Frank Andersson, JO-Waldner etc. En intressant detalj är tennislegenden Björn Borg. Han avslutade sitt tävlande på hög nivå redan vid 26 års ålder, och då hade han vunnit allt (nästintill) man kan vinna som tennisspelare. Han försökte därefter göra comeback vid 35 års ålder (9 år senare), men då hade han varit borta från sporten alldeles för länge. Det blev inget bra, utan om man ska tävla som 30 plussare, då måste man hålla sig kvar i den yttersta toppen och inte göra någon större tävlingspaus. Pausar man för länge, då tappar man känslan, viljan och modet, och mod krävs för att kunna vinna de riktigt stora mästerskapen. Som jag sagt och skrivit om tidigare: motivation slår klass i alla sammanhang.