Häromdagen gick jag förbi Mariedals konstgräsplan som ligger i trakten där jag bor. Det var kallt, blåsigt och till och med lite snöigt. Inne på konstgräset ser jag en pappa som lagt ut ex antal små koner som markering för en fotbollsövning. Övningen var riktad till sin fotbollsspelande son, och sonen var inte mer än 6–7 år gammal. Bilden jag fick se är något av det mest provocerande jag kan uppleva inom idrottsrörelsen, nämligen när en pappa (vilket det oftast är) ska ”specialträna” sin son som bara är ett litet barn. Att föräldrar tränar sina barn inom klubbrörelsens olika konstellationer som brottning, fotboll, hockey eller vad som är inga konstigheter, utan så ser föreningslivet ut i Sverige, dvs föräldrar som hjälper till med tränarsysslor. Utan min irritation riktar sig mer till när barn ska ”specialtränas”.
Varför då denna irritation från min sida?
Finns en del som säkert tycker: men han är ju bara en snäll förälder som vill sitt barn väl? Tyvärr ser jag inte pappans ”snällhet” på det viset, utan jag fattar (och vet) att pappans upplägg inte handlar om att skapa/presentera idrottsglädje, eller lära sitt barn äkta förståelse för sin idrott, utan allt handlar om prestation och resultat från pappans sida. Dessa drivande pappor går oftast efter mottot: ju tidigare, desto bättre. Tyvärr är det också så att det inte är barnen som efterfrågar dessa ”träningsläger” utan det är papporna som skapar och regisserar dessa träningar i tron om att deras barn ska ligga i framkant gentemot övriga barn som ”bara” tränar två dagar i veckan. Det är även dessa föräldrar som blir oerhört förvånade när barnen sen växer upp och blir ungdomar, och då säger till sin träningshysteriska fader att: pappa jag vill sluta, jag vill inte mer. Oftast kommer aldrig själva meningen på tal rent bokstavligt, utan dessa barn fasar ut sig själva på en massa andra olika sätt. Men oavsett tillvägagångsätt så blir dessa pappor alltid lika överraskade när barnen/ungdomen inte vill träna längre.
Hockeyspelaren Mats Sundin har skrivit en bok. Läste ett reportage i SDS (Sydsvenskan) härförleden där han b.la. tog upp vikten av att träna en massa olika saker som barn, och att hans föräldrar aldrig pressade honom, eller agerade tränare. Han fick träna efter sin egen vilja, och han fick själv knäcka koden och ta reda på vad som krävdes för att uppnå sina mål. Där fanns ingen pappa som ställde ut en massa koner för intervallträning, utan hans pappa var en sådan pappa såsom man ska vara, dvs en berömmande fader som inte genererade någon som helst press, utan bara förmedla en sund stöttning. En av många anledningar varför hans karriär blev så lång och framgångsrik, tror han själv beror på att det var just noll press hemifrån.
Men dessa föräldrar (som exempelvis han på Mariedalsplanen) lär sig tyvärr aldrig, utan de bara kör på. De viker inte sin åsikt, utan deras övertygelse står fast att barnen ska tränas hårt och mycket fastän deras telning bara är en liten varelse som inte vet vad träning och idrott har för egentligt syfte. De har ingen aning om den långa process som idrott innefattar, utan deras barndom är kantad av träning, träning och åter träning.
Men jag blir alltid lika glad när jag läser reportage som exempelvis Mats Sundins bakgrund och story, med tanke på hans meriterade och storartade karriär. För den kan aldrig en drivande förälder ifrågasätta med att säga: Jag tror faktiskt att du har fel Mats!