Att satsa på sin idrott handlar också om att det ingår att resa både nationellt som internationellt. I Sverige har jag tävlat på många ställen från Ystad upp till Kiruna ett flertal gånger. Vissa städer/orter har jag givetvis besökt mer än andra. Men tänk ändå vad idrotten stärker, där både resor, platser och möten ger idrottaren en tidig och viktig erfarenhet
När jag som barn växte upp under 70-talet så var det inte helt självklart att familjer reste utomlands, eller ens reste någonstans i vårt avlånga land. Det var mer eller mindre lyx på den tiden när familjer satte sig på ett flygplan eller tåg. De flesta familjer var hemma under sommarperioden, och det var liksom bara de som hade det bäst ställt som kunde resa med hela sin familj. Där jag växte upp var det väldigt sällsynt att någon bokade flyg eller tåg för att resa. De flesta av gårdens ungar var hemma hela sommaren, och det var faktiskt inget man reflektera över på den tiden. När min mor och far skiljde sig under 70-talets mitt, så ”bjöd” faktiskt min far mig och min syster Annette på tre resor utomlands. En gång var vi i Tunisien. Sommaren efter var det Aten, och sista resan var till Costa Brava i Spanien. När jag blev äldre blev jag varse om att dessa ”bjudresor” inte i första hand var till för mig och min syster, utan mer för att visa min mor att han minsann hade råd med dessa resor, eftersom min mor inte hade ekonomiska möjligheter att bjuda oss barn på denna lyx
Resor var som sagt inte prio för många familjer på den tiden, utan det var andra saker som var av större värde under den eran. Mina bästa och viktigaste resor som barn bestod istället av att min mor var väldigt närvarande när jag som 7-åring började brottas. Hon fanns alltid med mig om det så var träning eller tävling under mina första år fram till jag fyllde ungefär 14–15 år. Hon följde med på tävling om det så var till Helsingborg, Vinslöv eller Söderkullahallen i Malmö. Därför uppskattade jag mer min mors närvaro när jag tränade/tävlade som barn, än att min far försedde oss med dessa tre bjudresor
När jag blev äldre, och när jag som 20-åring kom med i landslaget, då började resorna mer och mer ta vid. När jag nu ser tillbaka så har jag varit i ett tjugotal länder under min aktiva karriär. Jag har varit på ställen/platser som jag aldrig hade besökt om jag inte tillhört idrotten. Att resa med idrotten på egen hand är en stor lärdom, och något man växer av som människa, och framförallt inget man ska ta för given. Det går inte att jämföra dessa idrottsresor med exempelvis chartrade all-inklusive resor till Mallorca, utan resor med idrotten är något helt annat
Ungern, Polen, Tjeckien, Spanien, Grekland, Israel, USA, Sydkorea, forna Sovjet etc. är bara några av alla dessa platser man besökt. Att resa som idrottsman lär en att ta seden dit man kommer, och man lär sig att inte bli bortskämd när det kommer till rumstyper, mat, hotell etc. Man lär sig anpassa sig, och man hittar olika strategier att klara sig i tillvaron, för det enda man har i sitt huvud är koncentrerat till prestation
Att resa som idrottare är som sagt otroligt nyttigt, bildande, kul, intressant och väldigt erfarenhetsrikt
Bild: På väg till Atlanta/USA år 1995. Bredvid mig sitter Isaak Theodoridis och bakom mig Peter Stjernberg