Om man ska vara helt ärlig, så är en individuell idrottare egentligen väldigt ensam i sin karriär. Jämför man med lagidrottare, ja då kan man lugnt konstatera att så är fallet. Utan att förringa lagidrotterna, så kan man trots utan någon större forskning komma fram till att det är betydligt svårare att slå igenom i en individuell idrott, än just en lagsport. Det bara är så, och jag tror faktiskt att de flesta är benägna att hålla med. I allt från träningsupplägg till tävlingsdel, så krävs det oerhört mycket självdisciplin för att nå höga individuella mål. Du är ensam i dina förluster, ensam i din träning, ensam i dina matcher, ensam i dina upplägg etc. man är helt enkelt väldigt ensam i det mesta som rör sin idrott. Men, du är också väldigt ensam när du står överst på den där prispallen och mottar din mästerskapsmedalj. Just den känslan av att vara ensam på pallen, den slår ut allt. Allt ljus på mig, den stämmer ganska bra för oss individuella idrottare. Vi vill varken dela förluster eller glädje med andra, utan vi vill alltid stå där helt ensam med att begrunda, och även känna känslan av att äga sin egen värld.
Vi vill drivas av vårt eget driv, och inte via andras visselpipor. Vi vill vara egna, speciella, svåra, något egoistiska men framförallt så trivs vi i vår egna tillvaro. För att lyckas vinna stora matcher/mästerskap i en individuell idrott (inte bara brottning) så krävs det en enorm uppoffring. Vi kan inte lägga våra liv i andras händer, och därefter gå som en sömngångare och bara invänta instruktioner. Vi måste själv se till att det blir något gjort, och vi måste hela tiden ha det där lilla extra drivet, ett driv som inte lagidrottare behöver på samma sätt. Visst, vill du bli en extra ordinär fotboll eller hockeyspelare, då måste det även där till egna krafter, eget driv, och du inte kan luta dig tillbaka och enbart lyssna till tränarnas råd och tips, utan du måste själv göra det där ”lilla” extra för att lyckas. Zlatan, Foppa Forsberg, Mats Sundin etc är spelare som med all sannolikhet gjort mer än vad tränaren bett om, utan denna typ av oerhört framgångsrika lagspelare har tränat väldigt individualistiskt, långt mer än vad deras kamrater har gjort.
Du som tränar i en individuell idrott, sträck på dig och känn dig väldigt speciell. Du är speciell just för att du orkar/vill/nå/jaga framgång. Det är många tankar som far i huvudet under en karriär, men en idrottsman som satsar i en enskild sport, han/hon förhandlar aldrig med sig själv om vad som ska göras eller inte göras, utan man bara gör det. Man letar inga lätta vägar, utan man ser alltid (nästan) fram emot dem där passen där man vet att tröttheten kommer nå en med stormsteg. Istället för att undvika och gå runt tröttheten, så söker man den, om man nu satsar på riktigt. Man viker aldrig ner sig, utan oavsett vilka resultat man får på träning eller träning, så släpps aldrig tanken i ens huvud om en framtida medalj. Man vet att man ska dit. Det handlar aldrig om ordet om, utan alltid när. Att man själv vet sina mål, det räcker mer än väl. Man behöver aldrig bjuda in andra i sina målbilder, utan man har fullständigt klart för sig vart man en dag kommer landa. Dina målbilder är alltid regisserade och klara, och du trivs verkligen med att vara den ensamme idrottaren, i alla fall när det gäller din idrott och din satsning.