Låter dramatiskt, men det är givetvis ”bara” mitt namn som ska föräras i en ingjuten stenplatta på Stadiontorget i Malmö. En samling där ett flertal andra kända idrottare (levande som döda) har fått sina namn ingraverade. För min del känns det stort. En acceptans, en förståelse och givetvis en respekt för oss idrottare som vunnit stora mästerskapsmedaljer.
Jag känner mig väldigt stolt och hedrad över att få ingå i samma sällskap som ett flertal andra kända Malmöprofiler/brottare. Jag blir den sjunde brottaren som får denna utmärkelse. Föregångarna har varit döda sedan många år tillbaka, förutom Store-Kalle som gick bort år 2017 95 år gammal. Johan Richthoff var aktiv på 20–30-talet, Calle Westergren och Thure Sjöstedt under samma era. Frithiof Mårtensson var aktiv till och med före detta gäng, dvs tidigt 1900-tal. Gustav Freij och Store-Kalle (Karl-Erik Nilsson) tävlade under 40–50-talen, och till och med fram till början av 60-talet. Karl-Erik Nilsson är den enda som var i livet när dessa plattor invigdes år 2009.
Varför får jag denna utmärkelse?
Först och främst för mina idrottsliga meriter. Jag är Malmös/Skånes senaste internationella mästare på herrsidan. Det är i dags dato 31 år sedan. Ingen annan svensk manlig brottare har varit i närheten av att vinna ett mästerskap. Det betyder att det är svårt att vinna ett EM eller VM, men absolut ingen omöjlighet. För brottning/idrott är ingen raketforskning på något sätt, utan idrott handlar om att inneha en stor tålmodighet med att träna och åter träna och att aldrig ge upp sina mål och drömmar. Jag visade för mig själv, och för många andra att jag aldrig gav upp mina drömmar om att lyckas bli en mästare i min idrott. Jag fick frågan av en journalist i samband med utgivningen av min bok Gossen Ruda – Brottaren som försvann vad jag var mest stolt över gällande min brottningskarriär. Jag behövde inte fundera många sekunder, utan jag svarade tvärsnabbt: att jag aldrig gav upp mina drömmar. När man tycker någonting är roligt, givande, intressant, då ger man aldrig upp, utan då ser man alltid målet framför sig och man slutar inte förrän man nått dit.
Jag har min aktiva idrottskarriär, men jag tror även att mitt engagemang för svensk brottning, och för brottningens föreningsliv också har påverkat juryns val om en plats bland de stora. Jag diskuterar/debatterar gärna idrott. Jag har åsikter, synpunkter på allt vad som rör barn/ungdomar, träning, tävling och allt vad som innefattar idrottsrörelsen. Jag skriver artiklar och blogginlägg, och jag vill hela tiden framhålla idrottsrörelsens viktiga budskap. Jag vill barnen/ungdomarna det bästa, och jag vill ge dem möjligheten att få uppleva samma känsla som jag en gång upplevde som både barn, ungdom och vuxen. Det är kul att träna, tävla och vinna, men under resans gång kommer det bli farthinder i form av stopp-skyltar och annat jobbigt. För en idrottskarriär är långtifrån en rak väg.
Jag älskar mitt arbete som föreningskonsulent i Limhamns BK. Jag har arbetat i klubben nu exakt i tio år. Det är lika inspirerande och kul nu som då, och kanske till och med ännu roligare nu. Att hjälpa och inspirera andra människor är det finaste man kan göra. Att få andra att växa och hitta glädje.
Som sagt, jag är djupt tacksam över att Malmös befolkning (även andra) nu ska få gå runt och ”trampa” på mig på Stadiontorget i Malmö. Det är inte många som hade trott att den lille försynte pågen från Höja, att han senare i livet skulle få sitt namn och idrott ingjuten i en platta som ett bevis på att han en gång i tiden tillhört de bästa brottarna /idrottarna i världen.