Den meningen har jag hört några gånger. Men vad handlar egentligen påståendet om? Jo det handlar om personer som gärna vill förmedla att de besegrat en meriterad idrottare, som i vissa fall råkar vara jag. Oftast glömmer berättaren bort att förmedla en liten detalj till sin omgivning, det vill säga under vilken tidsperiod som den framgångsrika vinsten trädde i kraft.
Jag kan på direkten säga att jag har förlorat många matcher under min brottarkarriär. Både som knatte, pojk, ungdom och juniorbrottare kan jag med lätthet rabbla upp ett flertal motståndare som jag tagit stryk mot. Det ingår liksom i hela idrottskonceptet att man ibland förlorar matcher, oavsett om det handlar om brottning eller vad som. Skrävlarna som gärna vill förmedla sin enastående merit avslutade ofta själv sin ”idrottskarriär” i ung ålder av en massa olika anledningar. Många gånger hade de varken tålamod eller mod att fortsätta hela sin idrottsliga bana, utan deras ”karriär” uteblev av en massa olika orsaker. Men oftast är det en liten detalj som skrävlarna glömmer bort att nämna. Som exempelvis att vi var knatte, pojk eller ungdomsbrottare. Ibland glöms det även bort att nämnas att jag kanske var i slutet av min karriär när deras bravad kom till känna. Det är som sagt många detaljer som inte nämns när skrävlarna ska förmedla sin förträffliga karriär, där jag då är en av deras största meritvinster.
Men om sanningen ska fram blir jag faktiskt väldigt smickrad när någon skryter om att de har besegrat mig. För det finns ju inget intressant med att säga: ”jag har faktiskt vunnit över Sven Svensson”. ”Jaså, vem e det”. ”Ingen speciell, men jag vann”. Det är ju mer intressant att skryta när ens motståndare vunnit en massa, som exempelvis ett EM-guld och ett VM-silver, även om deras vinst var långt innan dessa mästerskapsmedaljer, eller långt senare.
Om jag ska vara helt ärlig så finns det bara en svensk motståndare som kan skrävla om att han har besegrat mig när jag verkligen stod på topp, och det är Ore-brottaren Andreas Rålund. När jag var som mest i ropet så tog jag faktiskt bara stryk mot honom från år 1991 fram till början av 1996. Två gånger till och med tog jag stryk mot honom, och det första tillfället var i januari 1994, lite mer än ett halvår efter mitt EM-guld. Andra gången var två år senare. Båda dessa förluster infann sig på Vättercupen i Huskvarna. Men man får heller inte glömma att jag även besegrade honom vid en fyra/fem tillfällen under denna period. Men om någon svensk brottare verkligen vill skryta om att han besegrat europamästaren Jörgen (dvs när jag verkligen var EM-mästare), så är det faktiskt bara Rålund.
Men jag blir som sagt väldigt smickrad av dessa skrodörer. Jag kan tänka mig att det just nu flanerar en hel del som skryter med att säga ”jag har faktiskt besegrat Truls Möregårdh”. En massa ”världspingisspelare” har ploppat upp och som inte är sena med att berätta om deras möten mot OS-2:an. Men som alltid glöms de bort en liten detalj, det vill säga att berätta när deras vinst inträffade.
Men återigen, jag bjuder gärna dessa ”vinnare” på dessa framgångar. De själva hade kanske stora planer med sin idrottsliga satsning, men den blev bara till en plan och ingenting annat. Nu får de istället skryta om att de vann exempelvis över mig i en tävling i Helsingborg, eller i en seriematch i Hästveda, för mer blev det inte. Och om jag på något sätt kan få någon att växa med dessa segrar, så är jag den förste att gratulera och bjuda på denna framgång.
Så jag säger med stor ödmjukhet stort grattis till att du en gång (kanske två) besegrade mig. Det gjorde du verkligen bra!
Bild: Heros-Cup i Danmark 1979. Jag är 11 år gammal (nästan), och blir tvåa efter Björnekulla-brottaren Magnus Svanberg. Dansken som kom på tredjeplats har jag tyvärr glömt namnet på.