Pingisen har verkligen fått stor uppmärksamhet (med all rätt) efter Truls Möregårdhs fantastiska OS-silver. Pingisföreningarna runt om i landet kan nu med all säkerhet invänta sig ett uppsving efter dessa fina resultat.
Om vi håller oss till Möregårdhs silvermedalj i singel, och där kikar lite extra på varför det stannade vid just ett silver och inte blev till ett guld, kan ju alltid vara lite intressant. Först och främst ställdes han mot en spelare från en världsnation i pingis, dvs Kina. Pingis i Kina är landets nationalsport alla kategorier. Jag hörde till och med att Kina har runt 15 miljoner licenserade spelare, vilket i så fall är helt otroligt. Men oavsett hur många eller hur lite, så kan dessa spelare ändå besegras, vilket många spelare i Sverige har bevisat. Waldner, Persson, Appelgren och så även Möregårdh själv har ju besegrat kineser under deras karriärer. Möregårdh besegrade även deras världsetta i den inledande OS-rundan.
Men om vi tittar på Truls finalmatch mot Fan Zhendong, som inför matchen var regerande VM-mästare, och givetvis skyhög favorit att vinna detta OS-guld. Min teori om varför det ”bara” blev ett silver började redan ta snurr efter Truls semifinalvinst mot brasilianaren Calderano. Det sägs att man inte ska fira, eller bli för glad efter en semifinalvinst eftersom matchen med stor M är kvar att spela. Min upplevelse är/var att Möregårdh var så otroligt glad över sin semifinalvinst (vilket han skulle vara), men där själva finalmatchen blev något bortglömd i hans värld. Han upplevdes lite för nöjd enligt min tolkning, och då blir det svårt att ladda om rent mentalt för ytterligare en match.
Men oavsett rätt eller fel så gick han in i finalmatchen med full kraft, och han bjöd VM-mästaren Fan Zhendong på tuffast tänkbara motstånd genom att exempelvis vinna första set. Men därefter tog det stopp. Något Möregårdh måste börja jobba med rent mentalt, är hans agerande när han förlorar jämna bolldueller. Jag som åskådare tycker mig se en viss uppgivenhet vid vissa förlustbollar, vilket jag upplever ger onödigt mycket kraft till motståndaren. Varje gång som Möregårdhs ansikte/kroppsspråk var negativt tilltalande, så ingav Möregårdhs uppgivenhet ännu mer bränsle till kinesen. När kinesen själv tappade jämna bolldueller, så infann sig aldrig samma typ av uppgivenhet, utan man kände/såg mer att han blev ännu mer beslutsam inför nästa boll.
Jag kan faktiskt med egna känslor sätta mig in i dessa tankar, eftersom jag själv befunnit mig i likvärdiga situationer. Jag kunde på min tid agera exakt som Truls, dvs visa med min kropp, min röst att jag var missnöjd när något gick emot mig. Jag kan nu 20 – 30 år efter min egen karriär ställa mig frågan om det någon gång hjälpt mig, gett mig någon fördel? Det enkla svaret är: NEJ. Jag kan nu med facit i hand konstatera att ett sviktande humör, uppgivenhet, onödigt snack aldrig resulterar till någon fördel för en själv, utan istället stärker man sin motståndares självförtroende med ännu mer kraft. Det bästa man kan uppvisa är ett ansikte, ett kroppsspråk som visar lugn och behärskning, och framförallt i situationer när man tappar poäng, eller befinner sig i ett svåra läge under en match. Att visa med sitt yttre att man är lugn och behärskad inger en osäkerhet hos sin motståndare. En motståndare livnär sig på dina tillkortakommanden som att du exempelvis tappar ditt humör, visar uppgivenhet. Dessa företeelser bygger upp din motståndares mentala styrka, vilket ger han/hon extra kraft och mer självförtroende att våga mer. För idrott handlar om att våga. Våga ta den där bollen, våga se sig starkare än sin motståndare, våga se sig själv som den guldmedaljör man egentligen är.
Jag är som sagt ingen psykolog eller någon pingisexpert, men eftersom jag själv befunnit mig i dessa mästerskapssituationer så har jag ett visst öga, en viss vetskap om hur det känns och upplevs i en mästerskapsfinal. Min sport var brottning, och detta inlägg handlar om pingis. Men oavsett sport, så ska man alltid tänka på att inte ge näring och kraft till sina motståndare. För idrott handlar inte bara om teknik, styrka och kondition, utan mycket handlar om det mentala spelet.
Truls Möregårdh kommer med all säkerhet bli en mästare en dag (vilket han egentligen redan är). Hans två OS-silver (singel och lag) kommer ge honom mersmak inför framtiden, och han kommer vara en stor stjärna under lång tid framöver. Hans rutin kommer bara bli bättre, säkrare och stabilare, och hans mentala kynne kommer sättas på prov otaliga gånger framöver på en massa olika sätt. Och frågan blir då hur han fortsättningsvis kommer agera när han nästa gång når en EM, VM eller OS-final.