Det har inte blivit så mycket bloggande den senaste tiden, och det finns ju såklart en anledning. Jag brukar kontinuerligt lägga in någon text varje söndag, men nu det senaste söndagarna har det inte blivit så mycket av den varan. Man kan väl säga att livet kom emellan, där nerskrivna texter om idrott, brottning eller andra saker som ligger mig varm om hjärtat helt plötsligt blev sekundärt. Allt detta beroende på att min älskade mor somnade in natten mellan söndag/måndag den 8 juli. Jag har skrivit om min mor ett flertal gånger i dessa blogginlägg, eftersom hon alltid varit en stor del i mitt liv, och så även i min brottningskarriär. Mor har alltid varit min största supporter. Jag minns när jag som ung spoling tränade i IK Spartas lokaler där hon alltid var närvarande, och så även när jag var ute och tävlade. Fastän hon inte såg så mycket av själva matchen, så kunde jag ibland höra hennes stämma (kom igen Jörgen!) när hon sprang in och ut i hallen under matchens gång. Hon var alltid jättenervös. Hon såg nog aldrig en hel brottningsmatch, utan det var alltid bara korta sekvenser. Till och med när jag blev äldre hade hon svårt att följa matcherna på plats. Det blev något bättre med tiden, men hennes nervositet tog alltid överhand. När jag blev europamästare var min mor och syster hemma hos min mormor och morfar för att höra finalmatchen i direktsänd radio. Även där kunde hon inte lyssna klart, utan hon stod mestadels i mormor/morfars klädkammare och gömde sig. Emellanåt stack hon ut huvudet lite nyfiket för att kolla läget.
Min mor var alltid väldigt stolt över mig. Hon hade det tufft i livet med en uppslitande skilsmässa från min far i mitten av 70-talet, och som dessutom ledde till en vårdnadstvist. Min syster Annettes bortgång i slutet av 90-talet var såklart väldigt smärtsamt. Allt detta tog hon sig igenom, och hon vägrade att vika ner sig. Jag är så tacksam att jag fick ha min mor i mitt liv i nästan 56 år. Jag var nära att förlora henne i början av 90-talet, då hon fick en väldigt aggressiv cancerdiagnos, men som opererades på direkten, med efterföljande strålbehandling. Hon fixade den kampen, och hon beklagade sig aldrig över sin situation. Hon var så otroligt stark, och så tacksam.
Men ingenting i livet varar för evigt. Hennes kropp började tappa sin styrka det sista åren, och sjukhusbesöken blev tätare och tätare. Hon kämpade in i det sista, och hon vägrade att ge sig. Natten mellan söndag/måndag den 8 juli slutade hennes hjärta att slå. Jag fanns vid hennes sida hennes sista vecka på sjukhuset. Under den veckan hade vi fantastiska samtal om livet, döden, efter döden, begravning, brottning och allt annat som man kan tänka sig. Vi talade om allt, utom om sjukdomar. Hennes man Sven-Åke var också där, och även mina barn och min fina systerdotter Frida. Vi satt och vakade vid hennes sida, och vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle få ett så fint avslut som möjligt, både för henne, och även för oss. Hon var inte längre rädd, utan hon var faktiskt redo.
Så tack än en gång min fina mamma, mor eller mojan som jag sedan en tid tillbaka alltid kallade henne för. Tack för att du var du. Du kommer vara saknad av många, och jag kommer bland annat sakna dina upplyftande sms, som när jag till exempel publicerade blogginlägg eller andra skrifter. Då kunde jag oftast få till mig ett sms ”så bra skrivit Jörgen. Jag fattar inte hur du kan, och var får du allt ifrån!”
Tack min fina moja för all din kärlek och stöttning!
BILD: Fikastund på Hörby marknad för något år sedan. Jag, mor och barnbarnen Ida och Liv.