Satt och läste gamla insändare som jag skrivit genom åren, i allt från text till sydsvenskan eller i andra sammanhang. Och fasiken va bra texter jag skrivit genom åren (om jag får säga det själv). Att tycka om det man själv gör, det är väl inget fel, eller? Men, som svensk måste man ju vara lite försiktig med att berömma sig själv, för annars uppfattas man lätt som lite märklig och framförallt något skrytig. Att berömma sig själv är väl egentligen väldigt bra, eftersom beröm av gemene man (generellt) inte tillhör det mest vanliga i vår vardag. Folk tycker en massa saker (både bra och dåliga), men vi säger inget, utan vi håller det oftast för oss själva.
Man måste ju tycka om sig själv innan man kan tycka om andra, det är väl en fras som stämmer väldigt väl? Är du nöjd med dig själv, då har du lättare att bemöta andra med en positiv respons. Jag minns när jag var aktiv under min brottarkarriär. Jag var ung, och jag satsade stenhårt. Många gånger fick jag oftast fler negativa meningar/kommentarer till mig än positiva, konstigt eller hur? Mycket sällan fick man beröm för sina bedrifter och framgångar, och då menar jag utanför min familjekonstellation. Min mor, mormor, syster och alla övriga familjemedlemmar var alltid positiva och berömmande MEN, jag upplevde att gemene man var väldigt sparsam med sina positiva yttranden. Jag kunde i för sig känna att folk kunde vara väldigt imponerad när man ”uppträde” på mattorna, och oftast var det deras blick som sa något positivt, men däremot inte deras röst. Att berömma sina adepter (och även andra för den delen) är som sagt inte fel. Är du ledare, tränare eller annan person som leder barn/ungdomar i något sammanhang, håll inte igen med din röst utan beröm. Man kan aldrig berömma för mycket, och det är ingen som tagit skada av för mycket beröm. Givetvis ska berömmet vara relevant och sanningsenligt, men håll inte igen. Den äldre generationen (ledare från min brottartid) trodde på riktigt att beröm var något farligt och skadligt. Det trodde att barn/ungdomar skulle sväva iväg och bli skrytiga och uppstudsiga av för mycket beröm, därför höll man istället ner på den varan, för att istället ge mer utrymme till negativ ”feedback”, det vill säga kritik. Kritiken fick hur mycket utrymme som helst, för i deras värld kunde aldrig kritik ta skada. Man trodde på riktigt att enbart kritik fick barn/ungdomar att växa.
Givetvis ska det finnas balans i det mesta. Beröm när du ska berömma, och kritisera när du ska kritisera. Men glöm inte bort att när du väl kritiserar, gör det sakligt, och absolut inte för att såra.
Så visst får jag lov att skumma igenom gamla texter som jag författat genom åren och tycka ”fasiken va jag e bra!” För man ska vara stolt över det man gjort, och det man gör. Jag upplever mig själv ha en förhållandevis god självkännedom, och jag är väl medveten om mina styrkor, kontra svagheter. Och just därför får jag lov att klappa mig själv på axeln och säga ”Fasiken va du e bra Jörgen!”