Just den meningen brukar jag ofta säga när jag ska förklara hur det går till ute på en idrottstävling, och då menar jag inte i positiv anda. Utan det handlar om negativa beteende som uppvisas av både ledare och föräldrar allt för ofta. Jag är helt säker på att just brottningsporten inte är unik i detta avseende, utan detta är ett lika stort problem inom många andra idrotter. Jag vet att fotboll och ishockeyn har det till och med ännu värre.
Två dagars brottning med runt 600 brottare en helg i Göteborg. En helt vanlig tävling där barn/ungdomar ska lära sig att tävla, förbereda sig, skapa rutin, hantera sin nervositet och mycket annat. Det är som sagt en liten del i den långa idrottsutbildning som krävs för att ungdomarna ska kunna nå sina framtida mål. Ett steg på vägen mot en eventuell fortsättning inom den ädla sporten brottning. Eventuell? Jag måste tyvärr lägga till just det ordet, för det flesta av dessa 600 startande brottare avslutar sin pågående karriär i allt för tidig ålder. Det blir liksom ingen fortsättning som junior, eller därefter som senior, utan det tar slut redan vid 14 – 17 års ålder. Man kan då ställa sig frågan, VARFÖR!
Det finns många olika anledningar varför det aldrig blir en karriär av allt idrottande. Som jag skrev inledningsvis så är en tävling en del i den långa idrottsutbildning som alla måste ta sig igenom. Tyvärr har det istället blivit så att varje tävling handlar om liv och död, och detta på grund av (vissa) ledare/föräldrars fruktansvärt tråkiga och negativa beteende.
Några axplock:
- En pappa står en meter bakom en poängdomare och skriker och vrålar till mattans domarkår ”så j#vla dåligt, fy f#n va dåliga ni e!” Pojken som tävlade, och som förlorade var endast 13 år gammal, dvs ett barn.
- En ledare skriker under hela matchen att hans adepts motståndare är passiv med orden PASSIV, PASSIV, PASSIV, istället för att heja, ge instruktioner till sin egen adept, så riktar han istället allt fokus på motståndarens stil i hopp om att kunna påverka domarnas beslut på ett felaktigt och negativt sätt.
- Många ledare står upp stora delar av matchen i sin coach-hörna, allt för att visa deras makt i form av att kunna skrika så högt som de bara kan med ett aggressivt, och nästintill hotfullt tonläge.
Detta är bara en lite del som jag tar upp. Jag skulle som sagt kunna få ihop till en hel föreläsning om hur man som förälder/ledare INTE ska uppträda när ens son/dotter/adept ska tävla. Soft Touch Open i Göteborg är inget SM, EM, VM eller OS, utan det är en barn/ungdomsturnering, en förberedelse inför framtiden. Varför lär vi oss aldrig, och varför tillåter vi detta beteende från vissa ledare/föräldrar? Att barn/ungdomar blir arga, ledsna, besvikna, och inte alltid gör rätt i förlustens smärta, den köper jag alla dar i veckan. Men att ledare/tränare och föräldrar tar på sig en aggressiv, hotfull och nonchalant stil, är en stark bidragande orsak till att våra unga brottare inte orkar gå vidare i sin respektive karriär. Pressen/hetsen blir allt för påtaglig, vilket medför att den inre lågan av ett fortsatt idrottande släcks i alldeles för ung ålder.