Den skrämmande meningen fick jag höra när jag som 14/15-åring sommarjobbade på ett trälager under 80-talets början. Den ”äldre” mannen som förmedlade detta märkliga uttalande var runt 30-sträcket. Jag minns att jag hoppade till av förskräckelse när jag fick höra meningen. ”Mannen” var visserligen ordentligt trött den aktuella morgonen, och man kan väl även lugnt påstå (utan att överdriva) att han hatade sitt arbete. Hela hans arbetsdag gick ut på att göra så lite som möjligt, och om det väl gjordes något, då var det bara ett evigt klagande på hur tråkigt allting var. Denne man skulle alltså vara min mentor när jag som ung pojkspoling skulle sommarjobba för första gången i mitt liv. Personen ifråga var absolut ingen ond människa, utan han vara bara så innerligt trött på sitt arbete vilket gjorde att han påverkade mig negativt som ung sommarjobbare.
Personen skulle alltså vägleda mig, och inspirera mig i mitt allra första jobb. Givetvis blev jag såklart negativt påverkad, där hela sommarjobbsmånaden blev en enda lång börda. Den enda glädjen var främst de 15 minuterna som vi höll frukost, samt halvtimmen något senare när vi hade lunch. Moroten blev också att räkna ut hur mycket pengar jag tjänat dag för dag, och det var inga astronomiska summor precis, utan jag hade 15 kronor i timmen. Varje moment gjordes av tvång och noll kärlek till jobbet. Vi sorterade trälister av en massa olika träslag, paketerade ihop stora paket som skulle skickas iväg med lastbilar, vi bar lister/träplankor och lade allting rätt på olika hyllor etc.
Efter högstadieperioden, när jag var sexton år gammal, började jag jobba på detta trälager på heltid. Den ”äldre” mannen slutade strax efter min ankomst, och efter ett tag började en ännu äldre man som var runt femtio-snåret. Han blev min nya mentor/arbetsledare, och han hette Istvan. I stället för en negativ, avig och arbetsskygg person, fick jag en mentor med ivrigt humör (både på gott och ont), fast med en arbetsvilja som heter duga. Han omvandlade hela vårt arbete till något helt fantastiskt. Han fick varenda liten trälist att bli något väldigt värdefullt, och han lärde mig uppskatta ordning och reda. Han fick mig intresserad av olika träslag, lister och givetvis uppskatta glädjen av att lagret skulle vara i toppskick. Slutligen hade jag byggt upp en stor kunskap om detta lager, där jag i stort hade kännedom om varenda meter trälist som fanns i lager. Jag lärde mig väldigt mycket, där slutligen cheferna förlitade sig helt hållet på min kompetens när det gällde status av lagrets produkter. Trälagret byggde vi båda upp med ett stort gemensamt ordningssinne, där varje meter trälist fick både omsorg och kärlek. Varje trälist befann sig numera i rätt staplad bunt, och med rätt omslutning av antingen en tejpremsa eller rätt knutet band. Den negativitet som jag i början fick till mig under mitt sommarjobb, hade nu Istvan omvandlat till glädje och drivkraft. Lagerarbetet hade omändrats från en djup dysterhet till det helt motsatta, och den påverkan var till stor del Istvans förtjänst. Han blev en väldigt nyttig mentor för mig, även om vi ibland kunde ryka ihop (på ett sunt sätt), när vi exempelvis diskuterade brottning. Fastän jag var så ung, så visade jag tidigt en väldig stor envishet och bestämdhet, framförallt när det handlade om just brottning.
Tanken med denna text är att visa vad ledare/tränare kan åstadkomma i att förmedla och påverka andra i sin omgivning med både glädje, ansvar, kunskap och ett starkt driv. MEN, ledare/tränare kan tyvärr även förmedla det motsatta.