Brottning har varit en stor del i mitt liv sedan 7 års ålder. Fortfarande vid 55 års ålder har jag kvar ett fortsatt driv för min sport, fast givetvis i en annan form än när jag var aktiv. Under min aktiva era så var det bara jag och ingen annan. Jag ville vinna, jag ville förkovra mig, och jag ville vinna eftertraktade medaljer. Jag var helt enkelt en obotlig egoist, eftersom mycket handlade om ordet JAG. För att nå idrottsliga framgångar, framförallt i en individuell sport som brottning, då måste du på något sätt sätta dig själv i centrum. Det handlar inte om att trampa på folk, eller att bete sig illa, utan det handlar mer om att hitta sin väg, sin drivkraft. Om jag ville gå till höger, då gick jag till höger oavsett vad någon annan sa och tyckte. Rent bokstavligt handlar det om att ingen får styra dig på ett negativt sätt, utan det är din väg som gäller, och inte någon annans. Visst ska man vara lyhörd och lyssna in de som du har respekt och förtroende för, men till syvende och sist, är det alltid du som gör det avgörande valet.
Mitt driv och engagemang för brottning började som sagt redan när jag var mycket ung. Ganska snabbt insåg jag att jag ville nå stora medaljer i min sport. Längtan var så stark att ingenting fick stoppa mig. Jag kan med gott samvete meddela att där har funnits många hinder på min väg. Min idrottsresa har långt ifrån varit spikrak, utan det har varit många knepiga stigar att krångla sig igenom. Ibland har jag själv ställt till det, fast i många fall är det andra människor som har försökt påverka mig på ett negativt sätt. För människan är inte alltid så snäll i hur man bemöter andra människor. Det har varit suckar, gliringar, tråkiga kommentarer, hånleende etc. från olika människor som man stött på under årens gång. Allt detta redan från tidig ålder, och även upp till vuxen ålder. Mycket av det har inte varit av illvilja, utan människan har inte tänkt på vad exempelvis en liten suck, eller en tråkig min kan åstadkomma. Som tur är så har min innersta kärna, det vill säga min närmsta familj alltid varit upplyftande mot mig. Som barn var det min mor, syster och mormor. I denna konstellation fick jag stor kärlek och omsorg. Deras kraft och kärlek gav mig styrka att bemöta mina högt ställda mål, och jag skapade en förmåga att kunna stöta bort allt det negativa som fanns runtomkring mig.
Idag har jag fortfarande ett driv för sporten, fast min egoism har helt försvunnit. Idag (sedan 20–25 år tillbaka) är mitt driv att hjälpa andra att nå framgång, och att framhålla min sport brottning. Jag vill lyfta fram en sport som har betytt mycket för mig, och som har format mig till den person som jag är idag. Jag har drivet för en sport som inte alltid fått några större rubriker i kvälls/dagspress, men som ändå kämpar på, trots brist även när det gäller det ekonomiska. Brottning är en stor internationell sport som kräver oerhört mycket driv, pondus och vilja. Pengar har aldrig varit en drivkraft, vilket många (de flesta) säkert tycker är en märklig inställning. Hade jag lagt ner samma driv på något helt annat, då hade jag med all säkerhet varit en mycket rik man idag (rent pengamässigt). Men pengar är inte allt, utan mitt driv är istället att få göra saker man känner aktning för. Ett eget djupt intresse som man vårdat ömt genom alla år, får man nu möjlighet att delge till nya generationers idrottare.
Som exempelvis att få skapa matcher inför ett par hundra åskådare i genuin och nostalgisk miljö, och dessutom få sin sport uppmärksammad i ett reportage i lördagens Sydsvenska-dagblad, betyder mycket för en djupt engagerad ledare och tränare.