Jag är oerhört svag för personer som aldrig ger upp sina drömmar. Framförallt de som har det ”lite” knackigt i början, och där i stort sett bara huvudpersonen själv vet om att han/hon en dag kommer möta sin dröm. Eftersom jag varit involverad i brottningssporten under ganska många år, så har jag stött på några stycken genom åren, där vissa varit under ”mina vingar”, medan andra har jag sett från håll. Det har varit några stycken, och jag blir lika glad varje gång det sker.
Därför vill jag berätta om Elias. I tio års tid var jag tränare i en förening nere i Ystad-trakten, i en klubb som heter Marsvinsholms IF. Jag hade förmånen att instruera och vägleda detta unga gäng mellan åren 2004 – 2014. Jag fastnade direkt för klubben, och jag kände meddetsamma för dessa träningsflitiga grabbar. Det var unga individer som nu skulle utbildas till förhoppningsvis juniora/seniora brottare, och jag ville på alla sätt och vis inspirera med min erfarenhet och kunskap. En av grabbarna som började hos mig, och som kom upp från den ”lilla-gruppen” var Elias. Han var nog i tio-års ålder när han började i min träningsgrupp, och redan från allra första stund förstod man att där fanns ett stort intresse från honom över att vilja bli en duktig brottare. Han kämpade och slet, och han missade aldrig en träning. Fusk fanns inte heller på hans karta, utan varje övning utfördes med största möjliga noggrannhet. Han var ambitiös och totalt hängiven. Det fanns nu bara ett ”problem”, han vann sällan några matcher.
Just i tävlingssammanhang, där var det betydligt mer knivigt för honom. Elias åkte på tävling efter tävling. Förlustmatcherna staplades på varandra, och många (de flesta) tävlingshelger fick han åka hem utan någon medalj i sin näve. Man han kämpade på trots detta, och även om han blev ”medalj-lös”, så var han alltid först på klubbens träningar dagen efter match/cup. Han gav aldrig upp. Med stora ögon, och med öron på skaft så intog han all information, och all kunskap han bara kunde och sparade detta inför framtiden. För Elias själv visste att han en dag skulle möta sina högt ställda mål. Många som rörde sig i periferin runt om honom, eller betraktade honom på avstånd, trodde aldrig att denna grabb en gång skulle titulera sig svensk mästare. Men jag visste, och Elias visste, och det räckte mer än väl.
Han tränade på år efter år, och sakta men säkert började han vinna medaljer i lokala tävlingar. Han började även gå jämnare matcher mot motståndare som hade kastat honom i backen några år tidigare, och många började nu känna av Elias flås i nacken. Efter tio år i klubben lämnade jag Marsvinsholms IF för att istället börja arbeta heltid i Limhamns Brottarklubb. Elias var då 16 år gammal, och på väg uppåt i sin brottarkarriär.
Jag lämnade klubben, men Elias fortsatte sin resa. När han var 19 år gammal tog han sig hela vägen fram till final i svenska juniormästerskapet. Jag kommer ihåg att jag satt på läktaren med tårar i ögonen. Tänk så många gånger han hade åkt hem utan medalj, och nu var han minst tvåa i Sverige i junior-kategorin, han var i final. Inte många hade trott på honom, men nu stod han som sagt i sin första SM-final. Denna gång blev det förlust, men hans JSM-silver var ett gigantiskt guld i mina ögon. Året efter var han återigen i JSM-final, och denna gång fick han då äntligen bli svensk juniormästare. Det fanns ingen annan som var så värd detta guld. Elias brottningsresa kommer alltid finnas med mig under alla mina år, och han kommer alltid ha min djupaste respekt och beundran.