Läste i dagens tidning (7/1) om att Malmöpriset fortfarande delas ut genom Nöjesguidens försorg. Det är allt från bästa krog, konst/form, teater/scen, mode och media. Denna utdelning har pågått sedan debuten 1992, alltså med start för 32 år sedan.
Jag minns det (nästan) som igår när jag fick hem en folder i brevlådan om att jag var nominerad för 1993: års prestation. Det var jag, MFF:s damlag samt Limhamns Griffins (spelar amerikansk fotboll). På den tiden fanns nämligen även kategori sport med. Prisutdelning var den 5 januari 1994 för ganska exakt trettio år sedan, på det välkända Malmöstället Slagthuset. Jag gick givetvis dit för jag visste att jag skulle vinna priset. Om inte, då hade jag nog tappat allt hopp om hur man resonerar kring idrott, det vill säga vad väger mest/tyngst, ett EM-guld i brottning eller att bli svensk mästare i fotboll/amerikansk fotboll? Det hade varit grovt tjänstefel om inte jag hade fått beträda den stora scenen inför en fullsatt publik, så jag var ganska säker på att min nominering skulle omvandlas till ett pris.
Vid min sida denna galakväll hade jag min storasyster Annette, vilket jag idag är himla glad för. Det kändes fint att hon var med, för jag visste hur stolt hon var över sin lillebror. Det var fullt med folk, och jag minns att vi satt ganska långt fram mot scenen. Pristagare efter pristagare äntrade den stora scenen, och jag minns ju såklart inte vem/vilka som var där, förutom en. Malmös stolthet på den tiden (så även idag) var Malmöbandet Wilmer X. Wilmer X var ett av banden som var nominerade i kategorin – årets musikartist. Det jag minns klart är när konferenciern ställer frågan till bandets sångare, den välkände Nisse Hellberg, med typ frågan ”hur känns det”? Nisse Hellberg utstrålade ett väldigt lugn, där han tackade Nöjesguiden för priset, samt för att det är en prisvärd tidning (Nöjesguiden är en gratistidning). Den meningen minns jag så väl.
Fast mitt allra största minne är givetvis att jag själv fick gå upp på den stora scenen inför en jublande publik, och motta priset som Malmös glädjespridare inom kategorin sport. Jag minns inte vad jag sa, men säkert något vettigt. Det finaste idag, när jag tänker tillbaka, är att min syster Annette var med mig.
Efter prisutdelning var det lite fotografering och bilder som skulle tas, och därefter en liten intervju med någon av ”guidens” journalister. Kvällen därefter blev inte så lång, utan jag tror att vi gick hem ganska så tidigt eftersom jag inte är/var så ”minglig” av mig. Men jag/sporten blev i alla fall positivt uppmärksammad en kväll som denna, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt inte efter den höst som hade utspelat sig i huvudstaden fyra månader tidigare för min del. Men Malmöfolket var med mig, och stod bakom vilket kändes väldigt fint faktiskt. Jag fick det fina diplomet, som jag dessutom har kvar. Diplomet sitter fint på väggen på mitt kontor, som en liten hint om att jag en gång var Malmös glädjespridare som ung målmedveten idrottsman , och inte bara en ”skandalbrottare”.