Läste häromdagen en krönika i Expressen som var skriven av journalisten/författaren Jens Liljestrand med rubriken ”Först nu vet jag att folk inte gillar mig”. Artikeln handlade om att han ofta uppfattas som illa omtyckt, skrytig och arrogant, vilket föranlett att han därmed fått känslan av att folk i allmänhet inte gillar honom. Jag själv vet inte så mycket om honom, mer än att han skrivit ett flertal böcker, och att hans bakgrund är journalistik. Men oavsett hur mycket/lite jag vet om honom, så var artikeln väldigt kittlande, mest beroende på att den kom mig själv väldigt nära. Nu vill jag inte på något sätt säga att jag känner mig icke omtyckt av min omgivning, utan jag skulle istället vilja formulera om den något till: ”Först nu vet jag att folk kan uppfatta mig som väldigt svår”.
Jag har till och med skrivit om det i min självbiografi (Gossen Ruda – Brottaren som försvann), om att människor kan uppfatta mig som lite märklig och konstig. Liljestrand hänvisar bland annat till sin barndom, och minns att han som barn aldrig blev bjuden på kalas. Han kände sig aldrig mobbad på något sätt, men trots detta fick han aldrig någon inbjudan. När jag läste detta så kände jag igen mig på direkten. Jag ställde mig själv samma fråga, det vill säga hur många kalas man själv varit inbjuden till när man var barn. Jag frågade min mor om hon kunde minnas om jag någonsin varit bjuden till ett kalas som liten pojk, men hon kunde inte minnas att hon köpt någon present som jag skulle lämna vidare till exempelvis en skolkamrat. Själv kommer jag ihåg ett enda tillfälle, och jag kan väl ha varit en 8 – 9 år. Jag var på kalas hemma hos en Pelle som gick i samma klass som mig på lågstadiet, men det var nog den enda gången vad jag kan minnas. Nu måste vi ju även vara ärliga med att kalasutbudet under 70–80-talen var något mer sparsamma än vad det är i dags dato (tror jag), då barn idag springer på kalas titt som tätt.
Men, varför är det då så att Liljestrand känner sig som icke omtyckt, och varför upplever jag mig själv som svår?
Jag känner inte personen Liljestrand, och han känner inte mig, men det lustiga i allt detta är att han och jag fyller år samma dag, samma månad, det vill säga den 18 december. Har den här reflektionen något att göra med att vi (sena) decemberbarn alltid känt oss något udda? Eftersom vi är födda sent på året, så får jag känslan att vi alltid behövt kämpa något mer för att bevisa saker och ting. Vi decemberbarn alltid varit yngst, och känt oss yngst, om det så har varit i skolan, eller inom idrottens väggar. Jag tror att vi decemberbarn varit tvungna att skapa någon sorts lynnighet, gå vår-egen-väg-mentalitet för att ta oss vidare i livet.
Som konstnären Charlotte Gyllenhammar skriver, och som fyller år den 16 december: ”jag beskrevs ofta som egensinnig och avig som barn. Jag sa nej till allt, utom de saker jag själv ville göra, så stör mig inte”.
Kontentan av det hela är att vi sena decemberbarn egentligen inte är ogillade eller icke omtyckta på något sätt, men att vi däremot kan upplevas som svåra. Denna upplevda svårighetskänsla har tyvärr framkallat att det ibland har ”slarvats” bort en och annan inbjudan på vägen, men det har vi fått lära oss att leva med.