Förra inlägget skrev jag om känslan av att vara totalt överlägsen. Matcher man styrde från början till slut, och cuper/tävlingar där man visste att vinsten var ett faktum. Men idrott handlar ju som sagt inte alltid bara om framgång. Det är väldigt enkelt att skriva om framgång, och det är även väldigt lätt att romantisera en idrottskarriär, MEN. Jag minns också de gånger när segerns sötma kändes väldigt långt borta. Tillfällen när man tog tag i en motståndare, och där man med alla sinnen visste om att ”det här kommer inte sluta bra”. Säkert så har den mentala övertygelsen gjort att man där och då inte utmanade den negativa tanken, utan man vek ner sig, och tog förlusten som den negativa tanken redan hade förutbestämt.
Europamästerskapen 1991 i tyska Aschaffenburg. I fjärde matchen skulle jag möta sovjeten Sergej Demjasjkevitj. Han hade vunnit VM året innan, och han skulle nu även vinna sitt första EM-guld (av två). Matchen mellan oss två tar slut redan efter 33 sekunder. Under dessa 33 sekunder hinner jag tänka (faktiskt), att det här är ju inte så farligt, detta löser jag. Innan jag vet ordet av, så flyger jag i ett nacksving (tror jag det var), och pang så var fallet ett faktum. Jag minns hur lätt han kändes när jag tog tag i honom, nästintill svag, trots sina hundra kilo (tävlade då i 100-kilos klassen). Men allt var ju bara en täckmantel. För just i det explosiva ögonblicket var sovjeten allt annat än svag.
Matchen mot Micke Ljungberg i Cup Klippan år 1990, den ligger också kvar i min minnesbank. Ljungberg och jag möttes hela 10 gånger under våra karriärer. Av dessa tio möten vann jag fyra gånger. Ett av våra många tillfällen var i Klippan en februaridag för snart 34 år sedan. Tävlingen ligger som ett mörkt minne, men som jag absolut inte vill vara utan (i alla fall inte idag). Där och då var det en fruktansvärd upplevelse. Jag känner redan när matchen startar upp, att det kommer gå rent åt skogen. Redan efter 1.30 minuters brottning, ligger jag under med 0 – 9. Den tekniska överlägsenheten ligger väldigt nära, vilket gör att jag chanskastar. Såklart så går min chansning inte igenom, utan paraden/fallsegern kommer som ett brev på posten. Fallseger till Ljungbergs fördel efter c: a tre minuters brottning. Man kan väl säga att jag därefter var mer explosiv efter matchen, än vad jag var på mattan. Jag lämnade allt i rasande fart, och bestämde mig där och då för att lämna tävlingen med omedelbar verkan. Det blev givetvis en massa tyckande från den stora massan, men framförallt en massa skriverier i dåtidens tidningar. Man kan väl säga att jag som person fick till mig en negativ stämpel efter den förlustmatchen. Man kan lätt tro att jag bar mig illa åt mot både tränare, ledare eller publik när man läste tidningen på den tiden, men det enda jag gjorde var att åka därifrån. Jag sa inte så mycket (ingenting faktiskt), utan jag bara stack. Jag säger inte att det var rätt, men det var faktiskt inte mer än så.
Jag skulle kunna rabbla upp fler händelser där förlustmatcher spelat en viss roll. Många har väldigt lätt för att glömma sina förlustmatcher, vilket föranleder att de istället målar upp sig själva och sin karriär som nästintill oövervinnerliga. Vi alla som har idrottat vill såklart inte komma ihåg förlustens smärta, men nu när man blivit äldre så är det inte lika smärtsamt längre. Istället ser jag det som en jättelik erfarenhet. Jag kan som sagt rent mentalt gå in i många situationer som jag upplevde från min aktiva period (både vinster och förluster), och båda dessa innehar ett stort värde. Jag kan förhålla mig till båda känslorna. Jag vet exakt hur det känns att bli världsmästare (nästan), och jag kan även relatera till förlustens enorma tomhet och svärta.