Visst kommer jag ihåg varenda rörelse man själv gjorde när man var aktiv på tävlingsmattan. Ingång till olika grepp, kast som drogs iväg, eller när man befann sig i olika försvarssituationer. Känslan finns fortfarande kvar, trots att jag sedan två decennier tillbaka numera sitter vid sidan av, nämligen på den berömda coachstolen.
När ”mina” brottare är uppe på tävlingsmattan kan jag känna varenda rörelse de tar sig an. Varje litet ryck eller knyck sitter som ett minne långt in i ryggmärgen. Inte bara rörelser och grepp, utan jag vet också exakt hur de känner om det så är seriematch, cuper eller landslagssammanhang. Jag kommer ihåg känslan när det exempelvis var seriematch och när man som 14/15-åring skulle möta en betydligt äldre motståndare. Eller den enorma känslan när man var etablerad landslagsbrottare, och där man i perioder nästintill kände sig oantastlig.
Ett litet ryck eller knyck på sin motståndare kan öppna så många dörrar. Folk som inte är inne i branschen, eller som själv inte har tävlat i sporten, kan ju inte riktigt förstå den egentliga brottningskänslan. Många tror att det bara är till att borra ner huvudet och springa på i full kraft, vilket givetvis är långt ifrån verkligheten. Teknik och taktik är heller inte hela sanningen, utan mycket handlar om att skapa sig en känsla. Vad vill jag som brottare, och vad behöver jag själv göra för att åstadkomma det jag vill med min brottning. Att skapa sig egna mål, och därefter se till att sina inre mål blir till en verklighet.
När jag ser och känner att en brottare lyckats träna in den rätta känslan, då är det en fröjd att sitta vid mattkanten och beskåda dessa matcher från coachstolen. Att se och följa adeptens rörelsemönster från start till domarens slutsignal är ren och skär ynnest. Man känner som sagt varje tanke, varje strategi, och man är på något vis delaktig i vartenda beslut som adepten bestämmer sig för, fastän man själv inte säger eller påtalar något från kanten. En inre coachning som inte kräver en massa ord, utan den är i stort sett telepatisk.
Den telepatiska coachningen kommer av alla de timmar av träning och samtal som hela tiden är en pågående process i en idrottsmans karriär. En process som inte på långa vägar är statiskt, utan det är en rörlig energi som alltid kräver ett ständigt underhåll.
Man kan inte ”slå” in kunskap i folk, utan kraften och viljan måste komma inifrån en själv. Hjälpen, inspirationen ska komma från sidan, exempelvis från en coachstol som befinner sig antingen vid röd eller blå ringhörna. Kraften behöver oftast inte bestå av ett skrikande eller gormande, utan bara av en förståelse som grundar sig i av att personen i fråga vet hur det känns att själv vara på en tävlingsmatta. En person som en gång i tiden själv varit där, och som vet hur viktig en liten rörelse kan vara i en tät brottningsmatch, och den känslan räcker mer än väl.
.